FÖRORD

Den tyveaarige Forfatterinde til »Berta Funcke» har bedt mig skrive et Forord til hendes Debut. De var, skriver hun, den förste, der lærte Berta Funcke at kende, den förste, som fattede Venskab for hende – nu, hvor hun staar i Begreb med at gaa ud i Verden, hvor saa mange skal se og dömme hende, maa De fölge hende som Ven et Stykke paa Vei.

Jeg gör det uendelig gerne, og ikke alene, kære Stella Kleve, fordi det giver mig en fattig Leilighed til at bevise Dem mit Venskab, men ogsaa fordi det er mig en Glæde at indföre i Literaturen et eiendommeligt og frcmtidsrigt Talent.

Det var i Sommer, hen mod Hösten, en ung svensk Dame paa Gennemreise fru Sweitz opsögte mig i Köbenhavn og bad mig læse en Novelle, han nylig havde skrevet ... Det er en ung Piges Historia, sagde hun, indtil hun bliver gift.

– Den slutter ved Brylluppet?

– Ja – naturligvis – og den unge Dame lo – om Bryllup ved jeg virkelig ingenting.

Den Novelle – »Flirtations», hed den – om hvilken den svenske Dame önskede at vide min Mening, var det fragmentariske Udkast til denne Bog.

Næppe blev nogensinde et Manuskript læst med större Interesse end »Flirtations» snart blev af mig. Ti midt under vrimlende Paavirkning fra her og fra der fandt jeg hos den unge Forfatterinde en saa dyb psykologisk Kundskab, en vidunderlig Oprigtighed, en næsten naiv Sanddruhed – Egenskabe, der forbauser hos enhver Begynder, men som hos en ung, tyveaarig, debuterende Kvinde rentud maa besnære.

Efter nogen Tids Overveien oversatte jeg Novelle-fragmentet og lod det optage i »Literaturtidende» i den danske »Nationaltidende». Skitzen gjorde ikke ringe Opsigt, blev meget læst og meget efterspurgt. Spörgsmaal meldte sig om at udgive »Flirtations» som Bog. Det altfor fragmentariske og spredte i Skildringen syntes mig imidlertid at göre Udgivelsen som Bok utilraadelig. I Stedet derfor opfordrede jeg Stella Kleve til at udföre sin Skitze og söge at göre et Maleri af sin Studie. Jeg bad hende fremfor alt dvæle nærmere ved Bertas Barndom. Ti Skildringen af Barndommen vilde forklare Bertas Liv og vilde blive det Lys, i hvilket vi siden saa Kvinden.

Stella Kleve fulgte Raadet, og »Flirtations» blev til. »Berta Funcke».

Egenlig er jeg kun en slet Dommer over det hele Værk. Ti hvert Kapitel er jo blevet til næsten under mine Öine, og mens jeg saaledes har levet sammen med det fremmede Arbeide, er det blevet mig kært, som var det mit eget. Der er maaske derfor ogsaa i denne Livsskildring Feil, jeg ikke har haft Öie for, maaske er der Fortrin, jeg overdriver. Men hvis saa er, skyldes det i siste Instans kun selve det overordenlige Talent, som findes i Stella Kleves Roman.

Berta Funckes Billede er en Akvarel. Malet med Akvarellistens lidt blaserede Farve, en smule fornemt gjort[V] som al Akvarelkunst, eier Verket en vis distingueret Skönhed. Figuren hæver sig frem med Damens Holdning, den unge Piges Ynde.

Men fremför alt bærer hver eneste Linie, bringer hvert mindste Træk Bud fra et mærkeligt Temperament, fra et moderne Liv.

Vasa i Finland 5 Maj 1885.

HERMAN BANG.

I.

En lång hvit herrgårdsbygnad med veranda, en stor grusad gårdsplan med trädgrupper på sidorna; midtför den stora trappan en väldig sandhög – torr, hvitgul i det starka solskenet.

Helt uppe i sandhögen satt en liten flicka – mycket liten, hon såg icke ut att vara äldre än tre år. Hufvudet var bart, det korta, ljusgula håret glänste som silfver mot solen. Det lilla ansigtet var nedsöladt af knapt torkade tårar, och läpparne darrade ännu nervöst, som efter en skrikparoxysm.

Den hvita, broderade kolten var ohjelpligt tillskrynklad och nedsmord, och sanden låg strimmvis i vecken. Bredvid henne stod ett par små skor, som tydligen nyss voro afsparkade, ty hon höll just som bäst på med att draga af sig strumporna.

Hon lyckades också att kränga dem af sig och kastade dem öfver skorna. Gned den ena[2] lilla bara foten emot den andra, och stack dem så båda två resolut in i den varma, mjuka sanden tills halfva benen voro begrafna deri. Så skrattade hon och drog ut dem igen, för att genast på nytt utföra samma manöver, under det hon drog ihop ögonbrynen och tätt tryckte tillsammans läpparna.

Borta vid kökstrappan på gafveln satt en piga på det nedersta trappsteget och pratade med drängen, som nyss hade burit fram vatten och ännu stod med oket på axlarna. De talade mycket högt och brusto slutligen ut i ett bredt, skallande flatskratt.

Så – med ett slags skämtsamt koketteri – slog hon honom midt i ansigtet med den grofva stickstrumpan. Gaf till ännu en skrattsalfva och sprang sin väg med ullgarnsnystanet rullande efter sig, – bort till den lilla flickan i sandhögen.

Hon satt nu slapt hopsjunken, nästan som domnad i den starka, lumra värmen, och drog fötterna långsamt – halft mekaniskt – upp och ned genom gruset. Då och då lyfte hon upp benet och sparkade kring sig ett regn af hvitgul sand.

Pigan tog henne omildt i armen och drog henne upp.

»Usch, så Berta ser ut! – Fy skäms! Hvad skall mamma säga då hon kommer hem – hva?»

Hon skakade henne och begynte slå bort sanden från klädningen.

Den lilla började fläbba igen och ryckte sig lös, i det hon sade med denna förnäma muttenhet, som barn så ofta antaga mot tjenstfolk:

»Anna tan då – Berta vill va här.»

»Och utan skor och strumpor? – Gud tröste oss för den ungen!»

Hon grep den ena strumpan och drog till sig den lilla foten för att sätta den på.

Men nu blef barnet rasande.

»Inte ha det otätta på – Berta vill tänna sannen.»

Och så borrade hon sig ånyo ned i sin sandhög.

Pigan stod rådvill med strumpan i handen och mumlade något om »olidligt bortskämda ungar.»

I detsamma svängde en liten öppen vagn in på gården. En herre hoppade raskt ur och hjelpte sedan damen ned.

Han var en stor blond karl med breda axlar och högburet hufvud. Och der låg något godsint, glädtigt i ögonen och kring munnen.

Hon var liten och temligen fet – något som framträdde ännu synligare genom den ljusa mantiljen. Ögonen, som tittade fram under kapotthatten, voro ovanligt skarpa och blixtrande, och hennes rörelser voro mycket lifliga.

Hon gick rakt fram till den lilla flickan.

»Se här är nu ändtligen mamma igen hos sin lilla Berta» sade hon med ömt jollrande röst och böjde sig ned öfver barnet. Derpå skarpt:

»Men Gud bevare oss väl så hon ser ut! Hur kan Anna låta henne hållas på det viset?»

»Jesses, frun – – hon –»

Barnet hade kastat sig öfver modern och klängde sig nu uppåt henne hållande fast i klädningen med både sina små smutsiga händer.

»Berta vill inte bli fattad – fy, tant vann!»

Hon ryste lätt och dolde hufvudet mellan vecken af moderns vida klädning.

»Men hon ser ju ut som en liten gris; frun vände sig rådvill till sin man.

Han tog upp den lilla i sina armar och kysste hennes smutsiga ansigte; lyfte henne högt upp i luften, så att de bara fötterna sprattlade öfver hans hufvud.

»Åh, Herre Gud, Emmy, låt bara flickan hållas. – Man skall aldrig tvinga barn.»

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna scen var egentligen det enda rigtigt klara minne Berta hade från de tre första åren af sitt lif. Hon kunde icke begripa hvarför – den var ju icke alls på något sätt märkvärdig – men hon kom bara så tydligt ihåg det alltsammans.

För öfrigt mindes hon endast – och det berättade de också för henne – att hon som mycket liten alltid var så ytterst ängslig och kinkig af sig. Och så envis – hon grät i timtal. Icke högt, skrek ut, som andra barn bruka göra; nej, hon bara jemrade sig – ömkligt, hjelplöst. Sjuklig var hon också.

Hennes föräldrar klemade med och skämde bort henne. Men de kunde aldrig begripa, hvarför Berta hade blifvit en sådan liten klen stackare, »ty både far och mor voro ju så friska och duktiga.» Modern påstod emellertid, att det kom sig deraf, att hennes amma låtit henne svälta, medan hon ännu var mycket liten. Den der amman skulle i alla fall ha varit en besynnerlig och lättsinnig varelse, sade man. Berta mindes henne icke alls.

Då hon grät, var det ingenting som kunde trösta henne så som blommor. Hon hade en ordentlig passion för dem. När hon såg dem, grep hon efter dem med båda händer – isynnerhet dem, som voro stora och i lysande färger. Blommor och parfymer. Fru Funcke vågade knapt låta en eau-de-cologneflaska eller en pomadburk stå framme – Berta hälde det alltid på sig.

En af hennes förnöjelser var också, att i skymningen smyga sig ut i pigkammaren. Der sjöng köksan för henne – vemodiga gamla folkvisor[6] och romanser, om »Hjalmar och Hulda», om »Skön Anna» och om »det gångande skepp som fullt med grefvar var».

Hon älskade sorgliga historier och grät, då de slutade olyckligt. Men voro de muntra, så ville hon alls icke höra dem.

Sedan då hon blef litet äldre, började hon tycka mycket om dockor. Hon klädde ut dem i högsta grad fantastiskt i alla möjliga lysande trasor. Och när hon lekte, pratade hon mycket, härmade alla vuxna personer, som hon kände. Folk tyckte att hon var ohyggligt lillgammal.

En gång hade hon varit i staden och fått gå med på theatern. Hon var då sju år. Stycket gjorde ett vidunderligt intryck på henne.

Om qvällen då de kommo hem, ville Berta alls icke gå och lägga sig. Hon gick fram och tillbaka på golfvet, talade för sig sjelf och härmade skådespelarne. Fadern skrattade åt henne, men modern ångrade att hon fått gå med: »Nu glömmer hon det aldrig igen».

Sedan spelade hon alltid komedi; hade gossarne, ett par kusiner, som brukade vara ute hos dem öfver sommaren, att spela med. De satte sjelfva ihop pjeserna och uppförde dem ute i en förfallen paviljong nere i parken.

Fadern gladde sig åt, att Berta började bli så »hurtig». Hon lekte nu alltid helst med pojkarne, sprang i kapp med dem, slogs, brottades,[7] och ansträngde sig till det yttersta för att icke synas »våpig» eller »flickaktig».

Det var emellanåt. Andra gånger kunde hon gå timvis för sig sjelf i skogen – gnolande, med händerna på ryggen; bekymmerslöst hängifvande sig åt alla de brokiga fantasier, som födas i ett barns oroliga hjerna.

Det tyckte hon också var roligt, att, då hon kom bort till bäcken, draga af sig känger och strumpor och sitta der och plaska upp och ned med fötterna i det svala rinnande vattnet. – –

Hon hade tidigt lärt sig att läsa, nästan utan att man haft något besvär med henne. Sedan läste hon mycket för sig sjelf – helst poesi, rytmisk, storslagen, som »Frithiofs saga» och »Axel» – och alltid högt med en egendomlig patetisk, sjungande röst. Modern undervisade henne sjelf, men det var naturligtvis icke mycket reda med lektionstimmarna.

I sjelfva verket var hon egentligen ytterst litet efterhållen – föräldrarne voro så svaga för henne. Modern var mycket häftig, och ögonblicket efter hon hade bannat flickan, kysste och smekte hon henne. Fadern, godsint och hemkär, tillbad sin enda lilla dotter och hade dessutom den principen, »att man aldrig skulle tvinga barn».

Så fick då Berta Funcke växa upp i största frihet, utveckla sig alldeles som hon ville.[8] – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Då hon var tio år, flyttade föräldrarne till Stockholm. Fadern, som var officer vid ett framstående landsortsregemente, hade nu blifvit utnämd till major och fått en charge vid Krigsskolan.

Berta kom i skolan. Mamma tyckte, att hon »verkligen inte kunde gå och drifva längre».

Skollifvet roade henne i hög grad, hon hade lätt för att lära och täflan med kamraterna äggade henne. Då hon kom hem om middagarne, hade hon alltid så mycket att berätta om lärarinnorna och flickorna, hvad den hade gjort och hvad den hade sagt: »tycker icke mamma det var dumt och barnsligt?»

Berta hade som de flesta lillgamla barn ett djupt förakt för allt, som var »barnsligt».

Utom skolan var Berta emellertid icke så mycket tillsammans med sina små kamrater. Då sällskapade hon mest med sin kusin Erik. Det var en tretton års pojke, som nyss kommit in vid Sjökrigsskolan och som bodde hos Funckes.

Erik var gränslöst stolt öfver sitt styfva skjortbröst, sina glacéhandskar och blanka knappar i jackan. Han förde sig mycket rak, bugade sig efter alla konstens regler, och kände en liflig glädje, då han fick göra honnör och stirra sina bekanta rakt in i ansigtet, när han om söndagarne[9] gick och promenerade i Kungsträdgården. Han hade då alltid den känslan, som om hela verlden såg på honom och hans uniform.

Naturligtvis tyckte han, att Berta var »ett litet våp», »en besvärlig flickslyna», och behandlade henne i följd deraf ytterst nedlåtande, emellanåt hänsynslöst tyranniskt. Hon deremot beundrade och såg upp till honom; han var också stark och djerf och hade en viss medfödd imponerande oförskämdhet – en slags lätthet att reda sig ur svårigheter och invecklade förhållanden, som slog mycket an på Berta. Hon begärde icke mycket till gengäld för sin tillgifvenhet; var lyckig bara hon fick vara inne hos honom i hans rum, der det alltid var i högsta grad oordentligt och der luften var tjock och tung af cigarrettrök – men: Gud nåde henne, om hon talade om det för farbror. – Hon var en trogen och intresserad åhörarinna af alla de upptåg och vådliga mandater, som Erik skrytsamt förtäljde hade utförts af honom eller af de öfriga ungherrarne i »vår klass». Och hon ansträngde sig hjeltemodigt för att göra honom till viljes och lära sig röka papirosser, men det kunde hon ändå icke gå ut med.

För öfrigt behandlade han henne som sin slafvinna – med oinskränkt makt och ytterst nyckfullt. Emellanåt släpade han henne ut att åka skridsko eller kälke långt bort åt Brunnsviken[10] »för att härda tösen». – Emellanåt kunde han fordra, att hon skulle sitta och höra honom hans lexor gång på gång, ända tills han kunde dem.

Fru Funcke var naturligtvis icke just nöjd med att Berta var så mycket tillsammans med den der vilda pojken, men majoren tyckte, att »det kunde göra flickungen godt att kryas upp en smula». Och dessutom – hon ville det ju sjelf.

Emellertid gjorde fru Funcke hvad hon kunde för att skaffa Berta annat sällskap. I våningen ofvanpå bodde en häradshöfding Walter med sin dotter, hvilken var ett par år äldre än Berta, och fru Funcke bjöd Olga så ofta som möjligt ned till dem. Men det lyckades icke; de båda flickorna kunde aldrig komma rigtigt väl öfverens, och den litet tungrodda, stela och långtråkiga Olga kunde icke i något afseende ersätta Berta Eriks uppiggande sällskap. Hon höll sig till honom som förut. Fadern skrattade: Du kan väl se, kära Emmy, att Berta har smak nog att föredraga karlsällskap.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Berta satt och läste öfver sina lexor i matsalen. Hänglampan var temligen långt neddragen och kastade en rund, mörk skugga midt under sig på den blanka, gula linneduken.

Hon satt starkt framåtböjd med armbågarna mot bordet och fingrarne i öronen, för att icke störas af musiken från pianot bakom henne.

Det var historia Berta läste. Hon mumlade halfhögt – blott emellanåt höjde hon rösten och gaf en viss öfverdrifvet högtrafvande betoning åt somliga ord och fraser. Det var då hon läste om stora bedrifter och lysande namn.

Så hörde hon upp att läsa, gäspade och sträckte sig tillbaka mot det höga raka ryggstödet, så att nacken hvilade mot de öfversta sniderierna. Armarna voro rakt framsträckta, och händerna knöto sig om bordskanten.

»Olga!»

»Ja». Flickan blott böjde sig framåt med ögonen styft riktade på noterna och fortfor att spela.

»Nå, men kan du då icke höra, då?»

»Strax!» samma vaggande fram och tillbaka, och nu började hon till och med att halfhögt gnola melodien.

Berta brydde sig icke mera om att försöka att göra sig hörd. Hon satt och rullade bladen i boken och såg framför sig med tanklösa, uppspärrade ögon, som skelade öfver den mörka fläcken på duken.

Så spratt hon till och vände sig om. Der var någon, som öppnade tamburdörren.

En pojke stöflade genom tamburen, kom[12] in i rummet, slängde mössa och böcker på bordet och började draga af sig sina hvita handskar.

»Godqväll, flickor!»

Berta nickade. Hon hade fått litet mera lif i blicken och böjde sig nu fram öfver bordet för att taga fast i mössan – en flat kadettmössa med skärm och ankare framme. – Hon strök handen längs den glatta svettremmen inuti – den kändes fuktig och luktade starkt af hår.

Gossen satt midt för henne – benen utsträckta och långt skilda, kavajen med de blanka knapparne uppknäpt och händerna på knäna. Ett par stora, röda händer med korta, hvita naglar och starkt tecknade, breda fingerleder. Hufvudet sköt han fram, slapt nedsjunket mellan axlarne, och hakan körde han långt ut.

»Hit med mössan, Berta! Sitter du icke och rifver sönder fodret, du.»

Rösten var sträf, hes och i målbrottet. Han höjde den också bra mycket för att kunna öfverrösta musiken.

På Berta gjorde emellertid befallningen intet intryck. Hon satt som förut – tanklös, och vred handen inne i mössan. – Hvad den kändes varm, och hvad den luktade starkt af hår!

Pojken reste sig. Han var ond förut af någon[13] okänd orsak – och så förargligt dumt hon kunde sitta och stirra. Låtsas som om hon icke hörde, Gu’ bevars! – Han skulle minsann lära henne.

Han retade upp sig bara vid att se på henne. Den hvita handen med de utspända fingrarne, som långsamt gled omkring inne i det röda sidenfodret, irriterade honom.

Han skulle minsann lära henne – – –

Med ens gick han bort och tog henne bakifrån i axlarna. Hon släppte mössan och vände sig om.

»Erik!» skrek hon. »Vill du låta bli, elake pojke?»

Pianot slamrade på.

»Nej du, – när man icke lyder, så – – »

»Lyda – dig?» – Hon lade mycket stark tonvigt på det sista ordet. Ett bevis på hån och förakt för hans personliga värdighet, som ännu ytterligare retade honom.

Han skakade henne duktigt.

Så slet hon sig ifrån honom och störtade ut i den mörka tamburen, purpurröd i ansigtet och med gråten i halsen.

Han efter.

Han hade påmint sig ett utmärkt sätt att plåga henne – ett ofelbart och ofta bepröfvadt. Med en hand fängslade han båda hennes handleder[14] och med den andra kittlade han henne på halsen.

Hon vred sig fram och tillbaka – omöjligt att slippa lös! Händerna sutto som i ett skrufstäd. Och denna äggande nervösa rörelse af hans stora, kalla fingrar narrade henne att skratta. Ett kort, öfverretadt skratt, som ibland föll öfver i grät.

Den mjuka, smidiga barnhalsen böjde sig åt alla sidor – vek undan för hans hand, och det blöda hullet gaf efter för tryckningen. Så tog han och nöp henne under örat. Nöp rigtigt hårdt – det kändes som om det mjuka skinnet blef urkramadt under hans hand.

»Se der fick du, för det du icke lyder – du.»

Hon ryggade tillbaka mot väggen med en häftig, nervös snyftning, som skakade hela hennes varelse. Hon visste att hon hade ett stort rödt märke – der, alldeles under örat.

Dä hon stod framför spegeln om qvällen och klädde af sig, såg hon det. Det var som ett aftryck efter hans röda fingrar.

Hon rodnade ända upp till hårfästet – hon blygdes, hon visste egentligen icke hvarför. Och på samma gång letade hon i sitt minne för att påminna sig huru det hade känts, och förde så omedvetet fingrarne upp till halsen.

Så stod hon länge – med handen glidande[15] utefter hela sidan af halsen ända ned till skuldran. Tanklöst stirrande på ljuset med halfslutna, dunkla ögon.

Så spratt hon till – mötte sin egen blick i spegeln och skyndade sig att komma i säng.

II.

Berta hade nu trädt in i slynåldern – var en rigtig »Backfisch».

Hon hade skjutit upp i växten, var lång och slankig med magra, kantiga armar, som hon aldrig rigtigt visste hur hon skulle föra, och det såg alltid ut, som om kläderna hängde på kroppen på henne.

Hyn hade också blifvit blekare, temligen grå, och ögonen djupare med dunkel blick. Håret var ovanligt långt och tjockt och drog nästan hufvudet tillbaka, så flätan hängde nedåt ryggen.

Hon hade icke längre så god aptit och klagade öfver hufvudvärk och sömnlöshet.

Föräldrarna trodde det var Stockholmsluften och ansträngningarne i skolan; läkaren förklarade också, att hon hade en smula anlag för bleksot, och ordinerade jernpiller och mycket motion.

Men det hjelpte icke. Hon började också klaga öfver svindel och var i högsta grad nervös – skiftade färg hvart ögonblick.

Fru Funcke trodde, att Berta läste för mycket romaner.

Det gjorde hon också; hon läste allt hvad hon kunde komma öfver – Walter Scott och Bulwer, Heyse och Balzac.

Hon hade naturligtvis icke någon bestämd smak inom litteraturen, men romantikens författare voro de, som hon fann mest tilltalande. Hon älskade dessa varma, glödande skildringar, dessa långa, välljudande ord, som smeka örat och liksom ligga qvar och darra i luften långt sedan de blifvit uttalade. Hon kunde långa bitar utantill af »Lycksalighetens ö», och i »Törnrosens bok», som hon redan kände, tyckte hon mest om den mystiska, vidunderligt romantiska historien om Drottningens juvelsmycke». Den gaf henne också så mycket att fundera öfver – denna sfinxlika Azouras Lazuli Tintomara.

Hon förstod egentligen icke alla de glödande kärleksscener hon läste, men hon njöt af dem – fantasien anar allt. Och då hon kom till en rigtig godbit, kunde hon läsa den om och om igen – hviskande, med en omedveten, trånande passion i stämman. Sedan kunde det hända att hon kastade boken och blef liggande i soffan, alldeles stilla – tills hon med ens borrade[18] hufvudet ned i soffkudden – djupt, djupt ned i det mjuka, rasslande sidenet.

Hon svärmade för theatern och imiterade fru Hvasser framför spegeln om qvällarne när hon klädde af sig. Aldrig kunde hon tänka sig ett herrligare lif än en firad skådespelerskas – tänk bara, att bli så beundrad! Hon dref en formlig kult med de förnämsta skådespelarne och kunde gå timvis utanför Dramatiska theatern för att få se någon af dem, när de gingo till och från repetitionerna. Hon hade en gång af en händelse blifvit presenterad för herr Fredriksson och gömde som en relik handsken hon hade tagit honom i hand med.

I skolan var Berta – trots sitt goda hufvud – ganska medelmåttig; lärarne påstodo, att hon saknade ambition. Men historia kunde hon, det intresserade henne. Hon svärmade för rigtigt gammaldags, gedigna hjeltar – Cæsar, Karl XII och Napoleon. Men – hennes melankoliska skaplynne tog också här ut sin rätt – hon älskade mera Karl XII vid Fredrikshald än vid Narva, och föredrog den landsflyktige kejsaren på S:t Helena framför segraren vid Austerlitz och Wagram. Men så hade hon också en annan slags favoriter – dem, som folk icke borde tycka om – sådana som Frans I af Valois och Leicester.

Med skolflickors excentriska fantasi och obetänksamma[19] öppenhjertighet hade kamraterna en gång sagt, att Berta liknade Nero. Hon hade – sade de – samma drag kring hakan och munnen som hans byst på Nationalmuseum. – Och så att hon alltid talade om »det sköna» som det förnämsta – Berta visste nemligen, att hon hade skönhetssinne, öga för linier och former och talade gerna öfverlägset derom. Då de en gång hade läst om den der episoden vid Agrippinas mord, då Nero glömmer samvetsqval och allt, för att beundra sin döda moders skönhet – då hade hela klassen kommit öfverens om, »att det var så fasligt likt Berta». Det var nog icke meningen att smickra – snarare tvärtom kanske. Men, så besynnerligt det kan låta, det smickrade Berta. Hon tänkte under en tid mera på Nero än på något annat i verlden. Hon fantiserade om själavandring och började en novell, der Nero uppträdde som Dionysos, vinlöfskransad, i thyrsosstaf och kothurner – och det föreföll henne, som vore det om sig sjelf hon skref. Sedan kom der något om Roms brand och om en kristen slafvinnna – men då blef hon trött af novellen och uppgaf det hela. Nero kunde hon emellertid icke glömma, han hade vuxit in i hennes fantasi.

Kamraternas sällskap brydde sig Berta föga om. De hade icke läst så mycket som hon och »talade aldrig om något intressant». Någon[20] intim väninna hade hon aldrig. Berta Funcke var i grund och botten en sluten och finkänslig natur – hon hade en slags motvilja för att gifva sitt förtroende åt någon. Och hon brydde sig icke heller om att mottaga andras – det intresserade henne icke. Egentligen var hon mycket litet nyfiken.

Nu sedan Erik kommit bort – han blef för svår hemma och måste inackorderas hos en af sina lärare – var Berta mycket ensam. Fru Funcke ville, att hon skulle bjuda till sig sina bekanta, umgås och vara med. Berta hade blott ett svar: »Kära mamma, när det icke roar mig. – Om mamma visste så förfärligt tråkiga flickbjudningar äro! – Jag kan ju brodera hemma.»

»Men era barnbaler då?»

»Nej mamma, barnbaler tycker jag icke om. Mamma tänker visst aldrig på, att jag snart är femton år.»

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

»Det får verkligen hållas litet tystare i femte klassen. Ni stoja ju så, att vi icke kunna läsa kristendom härinne.»

Den smärta, magra lärarinnan stod i dörren med katekesen i hand och lät sina mörka ögon med en blick, mera trött och missmodig än vredgad, fara öfver ett tjugutal halfvuxna flickor, som nu allesammans böjde sig öfver pulpeterna,[21] vände brådskande bladen och mumlade halfhögt.

Fröken gick och stälde dörren på vid gafvel. – Den kan stå så, till doktor Boyesen kommer, sade hon.

När hon väl var borta, tittade flickorna öfver till hvarandra och fnissade halfhögt. Ett par af dem öppnade pulpeterna och stucko ned hufvudena deri, liksom för att leta efter något. Under det en flicka, med brädlocket hvilande på nacken, utdelade chokladpraliner till sina sidokamrater, som sutto nedhukade på samma sätt.

De fortsatte sitt samtal.

»Ja, Berta, gör dig nu icke till bara, för du vet lika väl som vi alla, att han tycker om dig.»

»Ah, så du kan tala!» – Der låg något blott lamt afvärjande i Bertas ton, och hon såg på den andra liksom väntande fortsättning, medan hon långsamt lät tänderna sjunka ned i den fylda, klibbiga chokladen.

Med all sin »öfverlägsenhet» var nemligen Berta i alla fall ytterst svag för smicker och personlig hyllning, och hade aldrig kraft att afvisa en smula deraf. Doktorns litet påfallande uppmärksamhet var hon också ganska stolt öfver, på samma gång som hon – om än dunkelt – begrep, att den var taktlös och malplacerad.

»Men du vet ju, att han alltid brukar stå[22] vid din pulpet, då han dikterar, och han ser alltid så märkvärdig ut, när han frågar dig.»

»Märkvärdig? – stackars karl!» – Berta drog ihop ögonbrynen och småfnissade på samma gång. »Du tror väl aldrig, att hans hufvud? –»

Den unga damen gjorde en energisk skakning på hufvudet och reste sig hastigt upp, – likaså alla de andra flickorna. Doktorn kom in och stängde dörren.

Berta svalde chokladen hel och blef alldeles röd i ansigtet.

Doktor Boyesen var en mycket ung lärare, som nyligen kommit från Upsala, och som nu läste matematik med de unga damerna i Elementarskolan. Han var mycket blond och temligen fet, bar pince-nez med breda, svarta bågar och hade håret benadt midt i pannan. Han hade vackra tänder och skrattade mycket.

»Nå, mina unga damer, nu när jag varit nog beskedlig, att dröja så länge, så hoppas jag också att lexan skall gå utmärkt. – Eller hur fröken Berta?»

Berta bet i blyertspennan och smålog förläget – litet kokett. Hon kände sig smickrad, men hade på samma gång en obehaglig förnimmelse af, att de andra flickorna blinkade hemlighetsfullt och stötte till hvarandra med armbågarna.

Doktorn promenerade fram och tillbaka på[23] golfvet, gned sina händer och stälde sig slutligen med ryggen mot kakelugnen.

»Nå, första propositionen vi ha i dag?» Han såg uppfordrande på Berta.

Hon mumlade någonting mycket fort, der man egentligen icke kunde urskilja något annat än A, B och C samt ett flera gånger upprepadt »så är», »så måste vara».

»Mycket rätt – alldeles riktigt.» – Doktorn stod ännu med händerna bakom ryggen och tittade småleende ned på sina blanka stöflar. »Fram till taflan nu, fröken, och bevisa. – Utan bevis duger ju ingenting här i verlden – eller hur?»

Han visade sina vackra tänder, och hela klassen skrattade, utan att någon egentligen visste åt hvad.

Berta hade gått fram till taflan och började rita upp figuren, under det hon allt emellanåt ryckte ned armen litet grand. Klädningsärmen var för kort, då hon sträckte sig.

Så rabblade hon upp beviset, under det hon pekade på figurens punkter – »alltså är» – »hvaraf följer» – »alltså är» – »hvaraf följer».

Doktorn nickade emellanåt. Han stod och såg på henne – de små fötterna i de spetsiga höga stöfletterna, som fast slöto sig kring vaden, strax innan den halfkorta klädningskjolen tog vid. Den framböjda kroppens linier skarpt aftecknande[24] sig mot den svarta taflan, den uppåtsträckta armens fina, slanka form. Hufvudet, som hölls litet på sned, så att den blonda hårflätan föll öfver axeln ned på bröstet – – –

Så sade han:

»Det är bra. – Men kan ni då icke lära er, att icke rita upp era figurer fullt så slarfvigt?»

Han gick bort och stälde sig bredvid henne – temligen nära – tog kritan ur hennes hand och började förbättra qvadraten.

Den behöfde det verkligen också.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Berta Funcke var nu sexton år och gick och läste.

Hon hade icke egentligen fått hvad man kallar religiös uppfostran. I hennes hem talades sällan om dylika ting. Öfversten och hans fru gingo då och då i kyrkan och ett par gånger om året till nattvarden – af vana, så som man uppfyller en af bruket föreskrifven pligt, utan att egentligen tänka derpå.

Berta var också temligen indifferent och kylig i förhållande till religionen. Och hon ville icke vara på annat sätt – hon ansåg det, rent ut sagdt, icke för rigtigt comme il faut att allt för mycket sysselsätta sig med dylika saker. Och så hade hon en instinktmessig, inrotad fruktan för allt, som »gick för långt». En af hennes[25] flickbekanta – en annars mycket munter och lefnadsglad varelse – hade det året hon gick och läste blifvit alldeles förvandlad – fanatisk och öfverspänd – »väckt» kallade hon det sjelf. Hon hade emellanåt tagit sig för att hålla predikningar för sina vänner öfver deras »syndiga lif», afhållit sig från theatern och alla slags nöjen, sprungit i missionshus och kyrkor tre gånger om dagen o. s. v. Berta fann allt detta »osmakligt och öfverdrifvet» – öfverhufvud var det en sak, som hon alls icke kunde förstå.

Hon för sin del underkastade sig konfirmationen, som en nödvändig form, hvilken bör iakttagas af hänsyn till samhället. Men religionsläsningen gjorde föga intryck på henne. Icke heller presten, hvilken var den, som noblessen mest använde för detta ändamål – strängt ortodox och fulländad verldsman. Han afgaf för öfrigt alltid – år efter år – sina frågor på samma sätt och fordrade alltid samma svar – exakta och väl stiliserade. Och konfirmationsberedelsen gick hufvudsakligen ut på att ordagrant inlära dessa frågor och dessa svar, för att en dag utan att stapla kunna upprepa dem på kyrkogolfvet.

En af hennes skolkamrater, som gått fram året förut, hade fört anteckningar, och dem skref Berta af på förhand under sommaren, för att spara sig besvär.

Hon upprepade emellertid oklanderligt sina psalmer och lärde sig samvetsgrant sina bibelspråk. Allt under det hon temligen ofta undrade för sig sjelf, »hur länge förnuftiga menniskor skulle hålla på en dylik ceremoni».

Modern gjorde mycket för henne under denna tid, hon läste med henne och följde henne hvar söndag i kyrkan. Det smärtade henne, att Berta var så oberörd af sin konfirmationsberedelse. Sjelf var hon ju visst icke någon djup kristen, men hon var en entusiastisk, liflig och varmblodig menniska, och hon hade hoppats, att den sjukligt melankoliska likgiltighet och själskyla hon alltid observerat hos sin dotter, skulle brytas och smälta undan vid detta tillfälle, som i allmänhet plägar så starkt beröra unga flickor. Med Berta sjelf kunde hon aldrig få tala om denna sak. Så fort hon började på allvar, vände Berta samtalet på andra ämnen eller afklippte det med skämt. Hon var nu till ytterlighet sluten, i synnerhet mot sina närmaste, och hade en nästan panisk förskräckelse för allt hvad som liknade »scener».

Då konfirmationsdagen ändtligen inträffade, var Berta också fullkomligt lugn, men hon kände på samma gång en viss vrede mot sig sjelf. Hon tyckte man liksom väntade af henne, att hon skulle vara rörd och hänförd som alla de andra, och det plågade henne, att hon icke[27] kunde vara det. Och då hon såg omkring sig på alla de rodnande, upprörda ansigtena under de hvita slöjorna, medan hon sjelf stod der så kall, – då for der för första gången genom hennes själ en stickande bitter känsla af leda vid sig sjelf.

Men småningom, allt efter som akten framskred, grep stämningen äfven henne.

Prestens allvarliga tal, de brusande orgeltonerna och sången, prakten i kyrkan, hviskandet af böner och den myckna gråten omkring henne – allt detta framkallade en viss högtidlig exaltation, och hon grät utan att veta hvarför – bara derför att hon njöt af att gråta så.

Och då turen kom till löftenas afläggande, uttalade hon sitt »ja» djupt rörd.

Men dagen derpå var hon halft förvirrad, halft led. Hon blygdes öfver att »ha låtit locka sig af några ord» och tyckte, att hon hade »börjat lifvet med en lögn». Hon hade afgifvit ett löfte, som hon aldrig hunde hålla och – än mer – som hon icke ens hade för afsigt att försöka att hålla.

III.

Vintern efter sedan Berta var konfirmerad, blef hon officielt presenterad i sällskapslifvet – kom ut – som man säger.

Det var nog väl tidigt – hon var bara sjutton år: men hon var ju enda dottern, och öfverstinnan längtade att få henne med.

Hon gjorde strax ett visst uppseende, utan att någon precis kunde göra reda för orsaken dertill. Ty hon var egentligen icke vacker, dertill var figuren allt för slank och mager och hyn för sjukligt blek. Visserligen hade hon stor lätthet att konversera och förde sig ganska elegant och säkert – somliga sade för säkert – men det var icke heller det. Faktiskt var emellertid att hon hade succès – blef kriticerad af fruarne, afundad af sina jemnåriga, beundrad af herrarne och – ja, det fans till och med dem, som älskade henne.

Hon konverserade gerna och valde sina ämnen godtyckligt – ibland något vågadt. Sådana ämnen, som bruka behandlas af de nya realistiska författarne, hvilka hon på sista tiden börjat läsa mycket och beundrade blindt. Den moderna pessimismen syntes henne nu också som den enda rätta uppfattningen af lifvet. Det var för resten icke så underligt – af temperament var hon ju öfvervägande melankolisk och dessutom brådmogen och öfverförfinad i hög grad.

Som sagdt, hon talade gerna om dessa saker, och då hon af naturen var ganska vältalig med häftiga och lidelsefulla ord i rikt förråd – lät hon sig ännu ytterligare öfverbevisa genom sina egna ord och kände sig ännu säkrare på sina åsigters giltighet.

Dessutom – der låg ett egendomligt äggande nöje i att tala om dessa »moderna» ämnen med en man. Detta, att akta sig för hvart ord man säger, att vara tvungen att göra hundrade uppehåll och låta meningar ligga qvar utan slut. Att hela tiden röra vid gränsen mellan det, som »går an» att säga, och det, som »icke går an» – och att ändå aldrig öfverskrida den. Ty det kunde Berta icke lida.

Helst tyckte hon om att tala med en åt gången – borta på en liten soffa i en fönstersmyg efter middagen, eller halfliggande i en fåtölj, medan valsen brusade omkring henne, och kavaljeren[30] viftade henne med solfjädern. Och med låg röst, som emellanåt förlorade sig i ett skratt, emellanåt sjönk ned till en hviskning. – I allmänna samtal och i sällskapslekar, som det nu var så modernt att göra, var Berta Funcke tyst. Hon hade tråkigt.

Damer kunde icke begripa, att hon »aldrig generade sig». Hon kunde stå framför Kronbergs och Makarts taflor och diskutera skuggor och dagrar, framför en naken staty och tala om linier och proportioner. Och hon gjorde det så säkert, så nästan naivt säkert. Det var ju konstverk, och hon kunde aldrig förstå, att menniskor kunde finna något anstötligt i den »rena formen». Hon sade en gång att det var »kälkborgerligt».

De unga damerna kunde nu alls icke med henne – hon var för tungsint och sluten i vanliga fall och allt för uppsluppen, då hon blef glad. Dessutom voro de en smula rädda för henne, hon hade godt hufvud och ofta – liksom modern – spetsig tunga. – Och så – en sak, som de regelbundet anförtrodde hvarandra efter hvarje bal – Berta var »vådligt kokett». De för sin del trodde icke, att herrar i grund och botten tyckte om »sådant» och kunde icke begripa, hur man ville förnedra sig till en sådan behagsjuka och effektsökeri för att få några fler uppbjudningar till hvar dans än »andra».

Saken var emellertid den, att Berta Funcke[31] i hög grad egde detta obestämda, hemlighetsfulla något man plägar kalla »karltycke». Alla herrar funno henne intressant, chic och »aptitlig», som de sade sinsemellan. Men kokett – det medgåfvo de också.

Det gjorde hon sjelf för resten icke någon hemlighet af heller. – Mon Dieu, när man är född så – –

Hon var »mycket med» och trots pessimismen var hon svag för nöjen och deltog deri med lust och ifver. Hennes gamla kärlek för teatern bibehöll sig ännu oförminskad – hon tyckte, att hon mer och mer kom till klarhet af, att hon sjelf i grund och botten var mycket dramatiskt anlagd. Och så älskade hon dans – isynnerhet den, som gick vildt.

Hon dansade väl – med en viss abandon, som förtjuste hennes kavaljerer, och hon höll länge ut; ända tills hon måste sätta sig, »ty hon kände liksom blodet i halsen». När hon dansade, blefvo hennes ögon fuktiga med trånande blick, och kring munnen kom ett leende, som annars sällan fans der – utom då hon var ensam. Ty då hon låg på chaiselonguen i sitt rum, log hon ofta så.

Bland alla de herrar, som omgåfvo henne under hennes första säsong, var der egentligen ingen hon kunde sägas utmärka mera än de andra[32], ingen, hvars namn direkte sattes i förbindelse med hennes.

Dock – en var der, en ung löjtnant, som – – – Ja, der funnos unga damer, som försäkrade, att der »var något mellan» honom och Berta.

Hon hade varit tillsammans med honom många gånger, dansat med honom många gånger

– ja, hon visste till och med, att han var en smula betagen i henne. Men det var egentligen icke förr än en särskild gång, som han gjorde något starkare intryck på henne – om det kan kallas så.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Kungliga skridskoklubben hade fest.

Hela bron och Kastellholmen voro uppfylda af åskådare, hvilka, med Stockholmares sega ihärdighet i dylika fall, fröso om näsorna, tryckte sig ihop och sträckte sig fram för att tack vare gasskenet få betrakta de eleganta damer och herrar, som under orkesterns toner gledo fram och tillbaka öfver den blanka, blågrå isen.

»Nej, mamma – se då på den der damen i den ljusa drägten, som åker tillsammans med löjtnant Lejonhjerta vid artilleriet. Titta då, hvad hon är stilig!»

»Tyst, flicka, dom kan höra dig. Det är fröken Funcke.»

Damen i den ljusa toiletten hörde det emellertid icke. Hon gled fram öfver isen – lätt, säkert, med båda händerna i sin kavaljers, liksom då man gör »skäl» i första turen i fransäsen.

Löjtnanten var en lång, ståtlig karl, som den åtsittande sportkostymen och pelsmössan klädde förträffligt. Håret derunder var brunt och lockigt och ögonen klarblå med vexlande, liffull blick.

Musiken, friska luften, den lifliga rörelsen – hela det ovanliga i sjelfva festen hade satt Berta i ett lysande, öfverdådigt lynne. Hon stödde sig tyngre mot sin kavaljers arm, och med en af sina korta, vältaliga blickar sade hon:

»Man dansar fransäs derborta – ska’ vi vara med?»

»Nej». Han slöt hennes händer fastare i sina och började åka med långa, hastiga steg.

Hon såg på honom – halft road, halft nyfiken. Det var så kort detta »nej», och det var hon allt utom van vid.

Han såg på henne igen – småleende – så säker.

»Är ni ond på mig?»

»Nej, men jag är förvånad».

»Kan ni då verkligen begära, fröken, att jag skall gå och ställa upp mig derborta i den der långa, tråkiga raden tillsammans med de andra, när jag kan få vara här alldeles ensam med er?»

»Nåja» hon klippte af det litet kort. »Men öm jag nu vill?» – –

»Men det vill ni icke».

»Håller ni», hon smålog, »verkligen så mycket på en tête à tête?»

De voro nu längst borta i andra hörnet af banan.

»Ska’ vi icke hvila oss en smula?» De satte sig ned på bänken.

Musiken brusade stark och taktfast från orkestern. Skridskorna slogo metalliskt mot isen.

Från fransäsen ljödo höga rop och skratt, och kedjorna derborta flögo fram och tillbaka i förvirring.

Berta hade stött hälarne i isen, för att hvila fötterna, och höll sig tillbakalutad mot ryggstödet med händerna i muffen. Hennes kavaljer satt bredvid – litet framåtböjd, med händerna stödda mot knäna. Han satt och såg på henne, in under den stora Niniche-hatten.

»Hvad är det ni ser på så noga, herr löjtnant?»

Hon böjde sig fram emot honom – den runda hakan litet framskjuten, de hvita tänderna lyste mellan läpparne. Ett skälmaktigt leende i de mörka ögonen. – –

Der låg i hans blick något som ett »fresta mig icke», men han böjde sig blott närmare intill henne och sade sakta:

»På er».

Berta drog sig icke tillbaka. Hon fann ett besynnerligt äggande nöje i att veta sig vara så nära denne store, kraftfulle karl, som kunde göra med henne hvad han ville, och som icke vågade. Hon såg på hans hår, som krusigt, pudradt af rimfrost stack fram under pelsmössan och var tillbakastruket vid det fina, tunna örat. Blicken gled – halft skygg – ned öfver den bruna, blossande kinden ned till munnen. Och der, nästan under mustachen – precis der – satt det lilla hvita ärret, som alltid rörde sig upp och ned, då han skrattade eller talade.

Hon fick med ens en alldeles galen, vanvettig lust att på något sätt röra vid det.

Nej, hon kunde icke låta bli – hon måste. –

»Löjtnant Lejonhjerta, ni har visst fått någonting vid mungipan – hvad det nu är. – Nej – icke der – vänta, så skall jag hjelpa er».

Hon talade en smula nervöst och drog hastigt den lösa pelshandsken af.

Med det hvita lillfingret krökt, upplyft från de öfriga fingrarne, närmade hon sig hans ansigte, – och med ens sänkte hon den långa, spetsiga nageln in i det lilla hvita ärret.

Han ryckte till och drog sig instinktmessigt tillbaka.

»Förlåt – gjorde jag er illa? – – Se så, nu är det borta».

Berta reste sig hastigt.

Och åter gledo de bort öfver isen.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Ett stort rum med två par höga fönster utåt Humlegården. Rika, dubbla gardiner, tjocka, blommiga mattor, i hvilka foten sjunker. Låga madrasserade fåtöljer kring ett litet bord öfverlastadt med böcker, modejournaler och tidningar. I ena hörnet ett litet skrifbord framför en byst af Goethe, i det andra – långt framdragen på golfvet – en chaiselongue; mellan fönsterna ett öppet pianino. Bokskåp, chiffonier, en liten säng med sidentäcke, halft dold mellan en massa broderade muslinsdraperier. Här och der små jardinièrer och statyetter – i hörnet öfver chaiselonguen en mäktig Makartbukett. Hela rummet genomträngdt af en doft af millefleurs.

Vid skrifbordet satt Berta Funcke med hufvudet lutadt mot handen. I den andra höll hon pennan, hvarmed hon tankspridt ritade punkter på plumppapperet.

Marssolen föll snedt genom fönsterrutorna, gjorde hennes ljusa hår guldfärgadt och kom briljantringen på lillfingret, instucket bland lockarne vid örat, att gnistra skarpt. Öfver håret och handen gled solstrålen ned till den runda, litet uppskjutna axeln och bredde en lång, skimrande strimma längs hennes grönblå klädning,[37] ända tills den nådde en liten fot i toffel, som hvilade på en pall.

Dörren öppnades sakta, och en jungfru stack in hufvudet.

»Fröken?»

»Nå, hvad vill Marie?»

»Löjtnant Lejonhjerta är derute. Han vill nödvändigt tala med fröken.»

»Är icke pappa eller mamma hemma?»

»Öfversten är utgången och hennes nåd har visiter i salongen.»

»Så tycker jag han kunde ha gått dit in.» Det kom litet otåligt.

»Han ville icke. Han sa’ att han skulle strax gå och bara hade ett vigtigt ärende till fröken.»

»Sade du honom icke», det lät nästan häftigt – »att jag hade ondt i foten och icke kunde gå ur mitt rum?»

»Jo, det sade jag nog, men han envisades likväl – och – – »

Berta tänkte efter litet grand. – – Om han nu verkligen hade något vigtigt att säga henne. – Det var ju icke så farligt att taga emot honom och – – Nå, så fick han väl komma in då. –

Marie gick ut och två sekunder derefter stod löjtnanten på tröskeln.

»Ursägta, att jag icke stiger upp och helsar på er, men jag kan icke stödja på foten. Det[38] är också för den skull som jag är tvungen att taga emot er här», sade Berta artigt och kallt.

Löjtnanten bugade sig, stammade en ursägt, och hade den takten att låta dörren till matsalen stå öppen.

»Jag skulle icke besvärat fröken, men jag skall resa – – och – – jag ville – – se fröken ännu en gång.»

Han talade allvarligt och fast och stod framför henne hög, smärt och vacker, med sänkt hufvud och hatten i hand.

Berta hade knäpt ihop bada händerna öfver stolskarmen och lutade sig nu fram deröfver.

»Ni tänker resa? – Hvarthän då?»

»Till Frankrike – för att studera mitt vapen. Sedan går jag väl in i främlingslegionen, kan jag tro.»

Hans röst hade samma fasta, litet trotsiga klang.

»Sätt er då ned och låt oss tala rigtigt. – Nå, men säg mig, hvad har då drifvit er till ett så förtvifladt beslut?»

»Mycket.»

Berta visste icke rigtigt – men hon kände sig verkligen så besynnerligt ängslig.

»Först och främst intresserar jag mig för mitt yrke» – han såg ned, satt starkt lutad och vred hatten mellan knäna – nervöst, hastigt. »Jag leds här hemma vid att gå och göra ingenting[39] – aldrig se något annat än Drottninggatan och Artillerigården. Och så – – så – – »

»Så – – hvad mera?»

»Törs jag verkligen säga det?» Han lyfte hufvudet och det blixtrade till i ögonen. Berta visste hvad som nu skulle komma.

»Ja – hvarför icke?» – det kom sakta.

»Åh», bröt han häftigt ut, »ni vet det! Jag reser derför att jag älskar er.»

Hon bleknade, men hon rörde sig icke ur sin ställning.

»Hvarför säger ni ingenting? Ja, jag vet det ju ändå – ni tycker icke om mig. Jag har vetat det hela tiden – så tydligt – det var bara ett ögonblick, som jag hoppades. Och ändå har ni uppmuntrat mig, smålett emot mig, sett på mig, tills – tills – ni nära på lyckats att göra mig galen.»

Han hade sänkt tonen till en hviskning, en dof, förtviflad hviskning, der förebråelsen gled öfver i klagan. Berta undvek hans blick. Hon sträckte armarne fram öfver stolskarmen.

»Jag ber er», hviskade hon bönfallande, afvärjande. »Jag ber er – – »

Han grep båda hennes händer och såg henne in i ögonen.

»Säg mig åtminstone, att det var någon gång. som ni älskade mig.»

Den skälfvande lidelsen i stämman kom henne[40] att bäfva. Hon såg upp med stora förskräckta ögon, så åter ned igen och skakade på hufvudet.

»Nej», sade hon »jag har aldrig älskat er – icke en dag, icke en timme.»

Han gick ett par steg tillbaka. Kom så åter fram bakom stolen och böjde sig ned öfver henne.

»Farväl.» Det kom så doft, tillkämpadt.

»Farväl.» Hon såg upp till honom ett ögonblick – så som han stod öfver henne – detta hufvud, som var så nära, så nära, dessa flammande blå ögon – och det lilla hvita ärret, som glänste intill den röda läppen. – –

Och ett ögonblick kände Berta en frestelse. Hennes nacke föll tungt tillbaka. – –

Så reste hon sig upp i stolen.

»Farväl», sade hon igen – högt, fast. Och »det» var förbi i detsamma – »det» – frestelsen från den man hon aldrig hade älskat.

»Farväl.»

Han bugade sig.

Och med ögonen brännande fästa på henne gick han.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Fram på våren reste Berta med sin far till en badort i Tyskland. Läkaren hade ordinerat det, och hon understödde sjelf lifligt förslaget. I sjelfva verket längtade hon efter ombyte af[41] luft och vistelseort – ja, efter ombyte i det hela taget. – –

De togo vägen genom vestra Tyskland – Berta ville först se Rhen – och kommo så till att uppehålla sig några dagar i Köln.

Och der var det hon första gången träffade Nils Max.

IV.

Nils Max – det namnet hade man på senare tiden hört ofta nog, namnet på den unge danske diktaren, som så »lät tala om sig».

Han var en af dessa menniskor, som ega den gåfvan att frappera öfverallt och i allt – till och med genom sitt yttre.

Också hängde hans porträtt i stort format i alla boklådsfönster, och folk stannade alltid och såg på det – isynnerhet damer.

Han var framstäld i full sällskapstoilett – svart frack, hvit väst – djupt urringad – och atlashalsduk. I knapphålet en stor rosenbukett.

Ställningen var trött – ena armen krökt och slagen upp om fåtöljens ryggstöd, den andra hängde slapt utmed sidan och handen hvilade på knäet.

Han satt starkt i profil och med hufvudet så[43] framåtlutadt, att man såg ett långt stycke af halsen ned mot skjortkragen. Nacken mycket hvälfd och hjessan bred; håret är alldeles svart och faller ned öfver pannan i en lång, tjock lugg. Derunder titta ögonen fram – stora, vidunderligt stora, svarta ögon med djup, skygg och drömmande blick. Näsan skjuter skarpt fram – litet böjd; munnen – fint tecknad och med uppåtkrökt öfverläpp – är tätt sluten och den runda, släta hakan starkt framkörd.

Der låg något theatraliskt öfver hela denna figur – något sökt. Man sade också ganska öppet, att han ville göra reklam med sitt utseende.

Det hade man för resten alltid sagt om honom – ända ifrån det han som mycket ung student kom till universitetet och kamraterna på skämt kallade honom för »Narkissos».

Men det namnet hade kanske också en annan orsak än hans skönhet – han var så innerligt upptagen af sitt eget jag.

Icke så att han gick för sig sjelf och försummade eller var likgiltig för andra – tvärtom; han var en meddelsam natur och talade gerna. Men han brydde sig icke om att dölja, att han just icke hade intresse för något annat än det, som stod i direkt eller indirekt samband med hans egen personlighet.

Man påstår, att ju mera en djurrace eller[44] ett plantspecies blir beroende af – så att säga civilisationens inverkan, desto skarpare skilja individerna sig från hvarandra. Må hända gäller detsamma äfven om menniskorna. Nils Max härstammade från en förnäm, mycket gammal familj, hvars medlemmar i alla tider innehaft sin tids högsta bildning och förfining. Nu var slägten för gammal – åtminstone sade man det.

Den unge Max var nu en utprägladt individuel natur och, som alla sådana starkt aristokratisk. – Att han så mycket skilde sig från »folket som mest», berodde väl också på de egendomliga förhållanden, i hvilka han uppvuxit.

Hans barndom och första ungdom hade varit mycket hemsökta af sorger. Sådana sorger, som barnet tidigt fattar, och som det med en instinktlik pietet för hem och slägt aldrig helt anförtror åt någon.

Barn, som alltid måste frukta, ha aldrig ro att leka. Nils började i stället läsa för att förströ sig. Och han läste – allt hvad han kom öfver, utan urskiljning.

Men sedan tänkte han öfver det han hade läst – och åt nästan allt förmådde hans egna mörka tankar gifva en melankolisk färgton.

Han hade få kamrater och inga vänner. Han hade ju så litet gemensamt med andra gossar och var alltid rädd för att blifva förtrolig med[45] dem – han ville icke säga någonting. Så undvek han hellre deras sällskap.

Syskon hade han inga – utom en syster, som var flera år äldre och af ett slutet, hårdt temperament. Han var således hänvisad till sig sjelf.

Och han fördjupade sig i sig sjelf, han lärde att grubbla öfver sin egen komplicerade naturs hemligheter och slutligen – förälskade han sig i sitt eget naturel.

I litteraturen började han söka det, som hade någon gemenskap med honom sjelf. Byron svärmade han för – han tyckte sig ega en viss själsfrändskap med denne excentriske, melankoliske och lidelsefulle diktare. »Og saa var han jo osse saa smuk – – »

– – – Sedan han förlorat sina föräldrar, kom han som mycket ung student till Köbenhavn.

Och nu inträdde ett nytt skede i Nils Max’ lif. Icke längre tryckt mera af det olyckliga familjelifvet i hemmet och inflyttad i en ny omgifning och i en hufvudstads större förhållanden, började en ny sida af hans natur att taga ut sin rätt. Det kom öfver honom en viss häftig, forcerad glädtighet och en nervös lust att handla och lefva, – det var, som om han måste gifva luft åt något inom sig. På det viset drefs han till en massa dårskaper och extravaganser.

Han ansågs som en rigtigt »vild en» inom sitt kotteri vid universitetet. Han förslösade mycket penningar – mycket mera än han egentligen hade råd till.

Som sagdt – han hade en nästan feberaktig ifver att handla, att taga sig för någonting – han hade ju så länge gått och drömt. Han tyckte sig ha mod till nästan hvad som helst. Och under inflytande af denna stämning skref han och gaf ut en bok – en samling lyriska dikter.

Den var hänsynslös, lidelsefull, ungdomligt bred och exalterad. Den gjorde i högsta grad den tvifvelaktiga lyckan att ådraga sig den allmänna uppmärksamheten.

Den offentliga kritiken åtog sig dikterna, den privata vände sig godhetsfullt emot författaren. Man undersökte i grund hans enskilda lif, summerade ihop hans Debet och Credit, genomgick på det noggrannaste hans amouretter och andra extravaganser, och kom slutligen till det eftersträfvade resultatet, att Nils Max var ett sujet perdu.

En tid sökte han att möta angreppen, men snart kunde han icke uthärda det längre. Han tog sitt parti och reste utrikes från det alltsammans.

Men innan dess hade den gamla hopplösa melankoliska stämningen kommit igen, nu parad[47] med en viss lidelsefull otålighet och harm mot menniskorna, som icke kunde »låta honom vara i fred». Han var nu en af de naturer, som aldrig tåla en flägt af motgång.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Som sagdt – det var i Köln de möttes första gången – han och Berta Funcke.

Hon och hennes far dinerade à la carte i hotellets matsal, och vid bordet näst intill – precis midt under den tända gaskronan – satt han, alldeles ensam.

Genast då han kom in, hade han frapperat henne, och hon kunde icke låta bli att säga till sin far:

»Ser pappa den der unga herrn, som just nu kom in? – Ett sådant egendomligt utseende!»

»Ja, han ser verkligen mycket bra ut – mycket bra ut. Någonting klassiskt, tycker jag.»

Öfversten fälde lorgnetten med en hastig ryckning på ansigtet, for nervöst med handen öfver pannan och tog åter upp Berliner Tageblatt.

Berta kastade ännu en hastig sidoblick på sin granne vid bordet midtemot. Derpå böjde hon sig ned öfver matsedeln och yttrade en halfhög undran »hur länge det kunde dröja med fisken», under det hon inom sig funderade på, om den unge herrn förstod svenska. Han hade[48] blifvit så röd och vändt sig om till hälften, när hon talade om honom.

Då och då under middagen tittade hon bort till det andra bordet. Hon gaf akt på att han åt mycket fort och oregelbundet. Emellanåt lifligt, med en nästan barnslig gourmandise; emellanåt satt han flera sekunder med handen på gaffeln utan att smaka en bit – slapt framåtlutad och med en slö, frånvarande blick utåt rummet.

Han talade franska med kyparen – en blöd, accentlös pariserfranska.

»Åh, jag trodde det nog – han är fransman», sade hon till sig sjelf med en viss lättnad, på samma gång som hon kände en obegriplig missräkning.

Hon satt och lyssnade efter om han skulle tala mera. Han hade en utmärkt vacker organ

– tyckte hon – svag, men så ovanligt mild

– nästan ljuf.

– – Sedan, dagen derpå, kom hennes far och presenterade honom. Han var dansk, litteratör och hette Nils Max. Ja, hon hade ju nog hört talas om honom. – –

De besågo Dômen tillsammans; och under det vägvisaren på bred sydtyska berättade legenden om den helige Christoforus, så tittade han hela tiden skälmaktigt öfver till henne under den svarta luggen. Och hviskade sedan på[49] danska, att han önskade den helige ville få sin rörelseförmåga igen och bära bort karlen, så att man kunde bli fri från honom. »Herre Gud, när jag tänker på, hur det skulle se ut – der – längs åt stora gången». Och han brast ut i skratt – ett kort, framstött, skallande skratt.

Litet derefter såg hon honom ligga på knä i en af bönstolarna framför koret. Han hade knäpt ihop händerna och höll ögonen riktade helt uppåt med en egen trånande, svårmodig blick.

Hon frågade, om han var katolik.

»Nej, åhnej – visst icke. Men der är något, som jag håller så mycket af i de katolska kyrkorna – det är just detta mummel och hviskande af böner. Ah» – han liksom sjönk ihop och slöt halft ögonen, under det rösten förlorade sig i en låg hviskning; »då jag hör detta sakta brusande sorl, som stiger och sjunker som ett haf i dyning – då är det mig alltid, som om man strök öfver hela min kropp med en våt, mjuk borste. – – »

Samma egendomliga, nästan ögonblickliga omslag i stämning slog henne ännu en gång. Det var då de tillsammans besökte Richardts-Wallrafsmuséet.

De hade stannat framför en liten tafla, ett manshufvud af Fabritius, som särskildt slagit an på dem båda.

»Det är en roué», sade han »en rigtig roué, ser ni, ty han är också så innerligt sentimental. Det syns på ögonen. Men lägg också märke till hans leende – så trist och så sensuelt. Det är, som om han midt under njutningen beklagade sig sjelf öfver dess tomhet.»

Som vanligt sänkte han rösten vid de sista orden – en stilla, drömmande hviskning, som liksom dog bort i en suck. Ögonblicket derpå, i det han drog handen upp ur rockfickan, ropade han hastigt – förvånad – med barnslig naivitet:

»Nej se, der ligger tjugufem öre i min ficka – en rigtig dansk tjugufemöring! Hur i all verlden har den kommit dit?»

Hon såg på honom, helt häpen. »Men Gud, hvad är han då egentligen för en menniska!»

Dagen derpå reste de till Mainz. Nils Max följde med.

Under hela färden uppför Rhen sade han nästan icke ett ord. Han satt stilla, tillbakalutad i en hvilstol på akterdäck, insvept i sin vida reskappa, och med hufvudet nästan nedsjunket i kragen. Berta stod borta vid relingen med kikaren för ögonen och den långa Rhenkartan uppslagen i andra handen.

Hon följde lifligt med alltsammans, utpekade för sig hvartenda slott och hvarje kulle. Då[51] och då vände hon sig om öfver axeln och talade till honom.

»Det der måste vara Siebengebirge – eller hvad tror ni, herr Max? – Jag kan räkna sju blåa kullar, och på den der längst borta ligger ett slott – det är Drachenfels.»

Hon satte åter kikaren för ögonen, och sade så, med ryggen mot honom:

»Hvad jag älskar Rhen.»

»Gör ni?» det kom slapt, likgiltigt. »Det kan jag då icke säga, att jag gör.»

»Inte?» hon vände sig helt emot honom, slöjan kring hatten for fram öfver axeln. »Nå, det är bara, för det ni är vid så miserabelt lynne i dag.»

Han smålog. »Åh, icke mera än vanligt.»

Hon vände sig igen – långsamt.

Så egendomligt hans leende var. – – Hon kom ovilkorligen att tänka på Jacobsens Sofie Urne – »der laa en syg Södme i Smilet».

Sedan talades de just icke vid mycket. Hon hade kommit i samspråk med en tysk herre, som »hade farit här många gånger», och som kunde tala med henne om allting. Berta visade sig mycket intresserad – hon hade stora anlag för konsten att höra på, och försökte alltid – halft omedvetet – att slå an på nya menniskor. Deras konversation var liflig – då och då med[52] en anstrykning af romantik – som det ju alltid blir, då man talar om Rhenstränderna.

Max satt som förut – hopsjunken, hufvudet litet framkördt, och blicken slö, dunkel, under de halfsänkta ögonlocken. Han hörde icke ett ord af det alltsammans.

Trots det var midt på dagen, var han tätt insvept i kappan.

Då de engång gingo förbi honom, undrade Berta för sig sjelf, om han frös, och tysken yttrade något om »diese Franzosen, die sich immer so einwickeln – selbst im Sommer».

Hon brydde sig icke om att förklara hans nationalitet, men det slog henne, att han hade tagit honom för fransman, han också.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På eftermiddagen voro de i Mainz.

Nils Max och fröken Funcke promenerade längs med kajen i de långa akaciealléerna planterade utmed Rhen.

Berta hade nödvändigt velat bese Mainz, och då öfversten hellre hade lust att stanna på hotellet och hvila sig, hade hon på sitt eget inställsamma, men fordrande sätt förmått herr Max att följa sig.

– – På den ena sidan utbredde sig staden – präktiga, höga hus och en massa kyrktorn och spiror. Nedanför låg floden, fyld med skepp[53] och båtar, och blinkade och glittrade i solskenet. De båda stora broarne höjde sig lätta och smidiga deröfver.

De gingo, som Berta sade, »emot strömmen» – barnvagnar, som knarrande skötos fram, dragna af barhufvade, bararmade Mädchen, tjocka matronor med matkorgar, eleganta herrar och damer på promenad, främlingar och bärare, som kommo från båtarna, och framför allt militärer – det hvimlade af blanka pickelhufvor.

Hon hade tagit hans arm och de gingo långsamt mycket långsamt.

Berta var vid ett öfverdådigt godt lynne – uppsluppen, som hon ibland kunde vara det – pratade och skrattade mycket.

»Tycker ni icke om det? – är det icke roligt? – Detta, att gå så här i en obekant stor stad med känslan af att vara främling och kunna göra hvad man vill.»

Hon böjde sig fram och såg på honom, kikade in under hattbrättena. De voro nästan lika långa.

»Ja, det är ni, som tycker det, fröken Funcke»; hon gaf åter akt på den milda, dämpade klangen i hans stämma. »Pour moi, så afskyr jag nu att komma till främmande ställen.»

»Men, kære, då», hon härmade omedvetet hans smekande tonfall, »hvarför reser ni då?»

»Ja, hvarför? – – »

Hans ton var hvarken skämtsam eller blaserad, han sade det allvarligt, men fullkomligt frånvarande.

Strax derpå återtog han – sakta – nästan barnsligt klagande:

»Ja, ni skall icke bry er om mig i dag, fröken – jag är ohjelpligt trist, brutalement triste, om ni vill.»

Hon log.

»Jag skall icke bry mig om er i dag, herr Max, och i morgon skola vi ju skiljas. När skall jag då bry mig om er?»

Hon tyckte sjelf genast, att det var så dumt sagdt.

»Icke alls – jag tror det är bäst.»

Samma gripande tonfall i rösten, det var något deri, som förtrollade henne. Och så hans ögon – dessa djupa, melankoliska ögon, som han nu höjde mot henne.

»Men nu bryr jag mig om er», sade hon lågt, mildt, som om hon talat till ett barn. »Jag är säker om, att jag skall tänka på er ofta – mycket ofta.»

Upprigtighet var Berta Funckes farligaste vapen, och det visste hon.

»Och hur skall ni tänka på mig? – ni känner mig ju icke.» Der låg något gäckande i tonen, som genast återgaf henne den förra säkerheten.

Hon svarade högt, vårdslöst:

»Åh, som på en ung Antinous, som grubblar på en lifsgåta.»

Han skrattade. Återigen kunde hon icke undgå att lägga märke till detta besynnerligt sträfva, hårdt skallande skratt, som så disharmonierade med hans röst.

»Antinous! – det var åtminstone ett stigande i graderna. Vet ni, att förr kallade man mig Narkissos.»

Hon skakade på hufvudet.

»Det var orätt. Han kunde icke gått och burit på en ’Weltschmerz’.»

»Och det tror ni således, att jag gör?»

»Ja», sade hon frimodigt, »det tror jag.»

»Alors – soit.»

De gingo en stund tysta. Så sade han lågt, nästan som för sig sjelf:

»Sådana äro de alla – alla qvinnor!»

Hon spratt till. »Hurudana? hvad menar ni?»

»Åh ni vet nog – den der nyhetspassionen. Det första ni träffa en ny menniska, så anstränga ni er för att utleta hans innersta – pejla hans hjerta. Inte af intresse för honom, inte, bara af intresse för – det nya.»

»Ni misstar er, herr Max», svarade hon högdraget, »jag ville icke aflocka er er hemlighet.»

»Er hemlighet? – ni tror således ändå, att[56] en hemlighet existerar? Säg, tror ni kanske det är olycklig kärlek?»

»Jag tror ingenting», hon sökte slå bort det i skämt, »utom, att det blir sent och vi måste gå hem.»

Men han hörde henne icke. Han hade fått en sådan lust, en obetvingelig lust, att förtro sig åt någon – att rigtigt tala ut en gång.

Och här i den stilla vårqvällen under de låga, ljusgröna akaciorna vid stranden af Rhen; midt i detta brokiga hvimmel af främmande menniskor, som gingo och kommo – berättade han henne hela sitt lif, så, som han aldrig berättat det för någon. För denna utländska, främmande flicka, som han hade känt en dag, och som han skulle skiljas från i morgon.

Helst skulle han ha velat ligga på knä i en biktstol i Kölnerdômen, och der i dunklet af de höga, ekofylda hvalfven hviskat fram sin oändliga lifssmärta. Ombrusad af denna katolska kyrkomusik och detta dofva sorl af frammumlade böner, som han så mycket älskade.

Småningom kom han in i en blöd, elegisk stämning. Den hårda, bittra – nästan anklagande tonen från början sjönk ned till mild, hjelplös klagan. Och dervid kände han en slags tröst; – icke så, att sjelfva sorgen skingrades, den kände han tvärtom djupare och bottenlösare än någonsin. Men flickans runda, mjuka arm,[57] som så förtroendefullt hvilade i hans, den starka violdoften från buketten vid hennes bröst; den milda vårluften, solnedgången öfver floden, det dofva bullret ifrån staden bakom dem – allt detta medförde åt Nils Max’ djupt sentimentala och raffineradt sensuella natur samma lindring som opiat åt en fysiskt lidande.

Hon gick tyst och hörde på. I början förvånad, nästan förskräckt öfver en sorg, hvars vidd hon ännu blott svagt anade. Men småningom drog han henne med sig – drog henne liksom öfver inom sin egen lifssfer – hon förstod icke allt hvad han sade, men hon kände det alltsammans. Hon var ju Berta Funcke; äfven hos henne – modernt anlagd, öfverkultiverad och melankolisk – fans en gnista af det stoff, hvaraf man skapar en Nils Max.

När han hade slutat, var han trött – fysiskt trött och andligt.

De stodo i trappuppgången till hotellet, vid afsatsen till öfverstens rum.

Trappan var starkt upplyst – gassken öfver de breda, rödrandiga gångmattorna och öfver de hvitlackerade, förgylda ledstängerna. Under dem, i marmorvestibulen, sprungo kypare fram och tillbaka med brickor och tallrikshögar, och man såg en skymt in i matsalen, der de långa borden stodo dukade till table d’hôte.

Sista delen af vägen hade de gått tysta; nu[58] stod hon och dröjde, liksom tvekade. Han stod på trappafsatsen nedanför henne, hakan upplyft, blicken uppemot henne – svårmodig och trött – o, så trött.

Det var en besynnerlig känsla hon i detta ögonblick erfor. Det var ingenting sinligt i den, men hon hade en sådan innerlig, innerlig lust att lägga sin arm kring hans hals – så som han nu stod – och draga honom intill sig, lägga sin mjuka kind mot hans och kalla honom broder.

Hon hade tusen saker att säga honom, och hon fann icke ett enda ord – – –

Så räckte hon honom plötsligt handen.

»Farväl». Hon kände det så tungt att säga det.

»Farväl,» sade han lågt. Hans handtag var slapt. Han kände ingenting – var bara trött.

V.

Sedan skildes de åt, och hon glömde honom så småningom – d. v. s. hon upphörde att tänka på honom.

Han å sin sida återvände snart till Köbenhavn. Stormen öfver hans bok hade nu hunnit lägga sig en smula; ja – man började redan tala om, att han skulle ge ut en ny, och trots allt, väntades den i de litterära kretsarne med en viss nyfikenhet. Ingen visste, hvad den skulle handla om – ja, ingen visste egentligen, om den ens existerade – men det var en stående »Vittighed», att dess temperatur skulle vara öfver 25° Réaumur – ryktet gick nemligen att han skref den i Palmehuset.

Ty han älskade att vara der – der i Palmehuset i Botanisk Have. Han kunde sitta der timvis helt ensam.

Helst brukade han vara deruppe; der satt[60] han på den öfversta trekantiga afsatsen på spiraltrappan helt hopsjunken och med handen under kinden.

Uppöfver honom – skuggande som ett hvalf – hängde de bågiga, styfva bladen af ett kokusträd; nedanför honom, belyst af ljuset från taket, låg hela denna tropiskt rika växtverld skiftande i alla det grönas nuancer, grönt, som smeker ögat.

Hans blick förlorade sig deri – stannade på den breda bladskifvan af en solfjäderspalm, följde den smärta resningen af en mångdelad, ljusgrön ormbunke, eller den gråa, böjliga stammen af ett bambusrör – och gled så bort till den halfmånformiga väggens mångskiftande grönska midtemot.

Det var så tyst – så stilla – – Blott då och då föll en vattendroppe från den yttersta spetsen af ett högrest, bågigt palmblad – glimmande till för den sneda ljusflod, som föll in genom takfönstren – och slog ned med ett hårdt, plaskande ljud. – – Långt i fjärran hördes det dofva bullret från den stora staden, – dämpadt, monotont – annars intet, alls intet.

Värmen generade honom icke – tvärtom njöt han af den. Denna lumra, fuktiga värme, fyld af den milda, exotiska doft växterna omkring honom utandades.

Linder dessa timmar, som han aldrig räknade[61], sökte han alltid förinta tanken, glömma hela verlden för att försjunka i en egendomlig känslans extas, der de olika sinnena liksom öfver gåfvo sina särskilda funktioner för att smälta samman till en enda. Han kände – kände med hela sin varelse.

– – Ofta hade han under detta tillstånd ett slags hallucinationer; isynnerhet var det en som förföljde honom.

Det var bilden af en qvinna, en nunna, som han en gång hade sett i en kyrka i Bruxelles.

Hela interiören såg han. De målade bågfönstren på sidan, nischen med Mariabilden, starkt belyst af vaxljusen på altaret nedanför. Qvinnorna på knä i stolarna med sänkta hufvuden; munken, som messar med hög, sjungande röst – – –

Hon står lutad mot en pelare – lång och hög. Nederdelen af den mörka drägten försvinner i dunklet. Doket är slaget tillbaka – hufvudet framböjdt, stödt mot de knäpta händerna, som hvila under hennes ena tinning.

Sjelfva ansigtet, som framträder i profil öfver den svarta, uppåtkrökta armen, är starkt belyst af gaslampetten på pelaren. Det är blekt, kinderna äro ihåliga – näsan rak – hakan, lång och spetsig, träder skarpt fram. Läpparne äro hårdt slutna, och de stora svarta ögonen se uppåt med en dyster, fanatiskt brinnande blick – – –

Det var som om denna scen hade bränt sig in i hans själ, så tydligt såg han den.

Han älskade denna bild – det var något, som var hans, endast hans – ingen annan anade ens dess existens. Och der var ingenting, som störde harmonien deri; han hade aldrig talat med denna qvinna, aldrig sett henne i någon hvardaglig förrättning, visste icke ens hvad hon hette. Hon stod för honom som en marmorstaty – hög och imponerande; just derför älskade han henne.

Ibland – genom en besynnerlig idéassociation af kyrkor och bikt – gled denna bild öfver i den svenska flickans i Mainz; då blef den liksom mera lefvande och menniskovarm. Men då vek också det skarpt tydliga hos den förra bilden – der kom något oklart, vagt öfver det hela. Bara något som en ljusgrå silkesslöja kring ett blondt hufvud, en mjuk arm, och så violdoft – – –

Och så kunde plötsligt hennes ögon dyka upp – vemodiga och dröjande i ljuset på trappan; kunde han plötsligt höra hennes stämmas milda klang, ett enkelt ord, välljudande och vokalrikt, som det svenska språket eger.

Och till slut nästan längtade han efter henne.

– – – Tills de åter möttes.

Det var på hösten – på Operan i Köbenhavn. Han satt på parkett, hon i logen midt emot.

Hon hade genast känt igen honom och studerade noga hans ansigte genom kikaren. Men det första han vände sig åt det hållet, flyttade hon strax blicken.

Hon tyckte, att han hade blifvit magrare, och att ringarne kring ögonen trädde för starkt fram.

Efter en stund kände han också igen henne och kom upp till dem i logen.

Öfversten tyckte det var »förbannadt roligt» att se honom; det hoppades han för resten få göra ofta, ty han skulle stanna ett par månader i Köbenhavn. Så – hvarför? – Jo, hans hustru som varit i Ronneby i sommar, skulle nu ligga under läkarebehandling härinne – de väntade henne i morgon. Nils Max frågade om resan, om brunnssejouren dernere, om hvad fröken tyckte om »Byen» o. s. v., men Berta gaf akt på, att der hela tiden låg något så besynnerligt frånvarande i hans ton och blick.

Ja, han var verkligen också frånvarande. Han tänkte på den der aftonen i Mainz och på allt hvad han hade sagt henne då; bestämdt för mycket, ehuru han icke kunde påminna sig det rigtigt. Den tanken plågade honom nu, att denna flicka der kände hela hans lif, hans innersta själslif, och att hon nu studerade honom.

Under hela andra akten satt han och betraktade henne. Hon hade blifvit större, fylligare,[64] och han gaf akt på, att hon var påfallande utländskt klädd. Hon bar alls inga smycken, icke ens en brosch, och hennes brokiga solfjäder var bestämdt öfver halfannan aln i diameter.

Det var »Faust» man gaf. Hon följde noga med – satt framåtlutad med liflig, intresserad blick. En enda gång slöt hon ögonen och smålog för sig sjelf – ett drömmande, trånfullt leende. Det var i månskensscenen.

Då hon slog upp dem, möttes deras blickar. Hon vände sig ät sidan och började flägta sig med solfjädern.

Han log ett fint leende – alltför fint – och undrade, om hon hade något annat gemensamt med Grethchen än det blonda håret.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det hade uppstått ett egendomligt förhållande mellan Nils Max och Berta Funcke – man skulle närmast kunna kalla det något sådant som sympati. Hon förstod honom, och han anade henne – en qvinna kan lättare och mera helt sätta sig i ett främmande själslif, än en man förmår. Dessutom kände de båda, att deras naturel på visst sätt var beslägtadt.

De träffades ofta – än i sällskap, än på theatern. Emellanåt kom han också upp på besök till dem. I början talades de dock icke så mycket vid – sällan allena. Men under[65] gången af ett allmänt samtal, vid ett visst ord, en särskild sats, kunde de båda se upp på hvarandra. Likaså när de hörde musik. En melodi, en enkel ton kunde få deras ögon att mötas. Der låg ett hemligt förstånd i blicken, och ibland åtföljdes den af ett leende – ett vagt, mildt leende.

Främmande märkte det aldrig, de visste det knapt sjelfva, åtminstone tänkte de icke på det.

Så engång, då de voro borta, kom Berta af en händelse att åhöra ett samtal mellan Nils Max och en annan herre – ordföranden i ett aktiebolag, hvilket nyliget grundat en större tidning. Han ville förmå Max att emottaga redaktörsbefattningen.

De båda herrarne voro ensamma i rökrummet, och i kabinettet innanför satt Berta – hon var trött vid att dansa. I motsatta dörröppningen till salongen hade ett par damer slagit sig ned och förde ett halfviskande samtal, under det de med ögonen följde dansen derinne. Annars fans der ingen mera i rummet.

Portiererna till rökrummet voro halft fråndragna. Berta såg Nils Max gå fram och tillbaka derinne med sin oregelbundna, litet slingrande gång, stötte då och då till möblerna, som stodo tätt. Den andre satt grensle öfver en stol och rökade starkt, under det han pratade.

»Nå, Max, är det icke ett hederligt anbud – eller hvad tycks».

»Åhjo», Berta såg, att hans ögonbryn voro starkt sammandragna, »men jag har ju sagt er, att jag icke kan taga emot det.»

»Men det är ju komplett vanvett» – – – Den andre herrn ryckte på axlarna och slog litet otåligt askan af sin cigarr.

»Nej, det är det icke. Begriper ni icke, att i min ställning vore det vanvett att vika en hårsmån från det program jag engång uppgjort? Att vackla vore här det samma som att falla.»

»Nå, men på vissa vilkor?» –

»Ja, mina vilkor känner ni ju. Ledningen af bladet – nej, icke ledningen, men magten, oinskränkt magt, annars kan jag ingenting göra. Och så förändradt politiskt program: bestämd vensterpolitik, men ingen radikalism.»

Stämman var låg som vanligt, men med fast, kall klang.

»Så ville jag göra den tidningen till det moderna Skandinaviens organ – jag – – »

Han stannade tvärt, läpparna hårdt slutna, blicken rakt framför sig – genomträngande, koncentrerad. – –

Men med ens begrep Berta, huru fruktansvärdt ärelysten den mannen var, och blixtsnabbt

– utan att hon sökte efter det – flög der genom[67] hennes minne ett uttryck, som hon engång hört: »seklets intellektuella chefer».

Han hade talat öfver sig nyss, nu sade han återigen i den kalla, afgörande tonen:

»Och hvad pengarne angår, så vet ni – – »

»Men det är omöjligt, bäste Max, bolaget går icke ut med det.»

»Inte? – Jag räknade ändå ut det så klart här om dagen. Se här», han drog till sig ett papper och en blyertspenna från ett af spelborden och började räkna fort och mumlande. Den andre lutade sig fram och följde med. Max talade emellanåt under det han skref siffror: »Ser ni, om aktieegarne afstå från premieutdelning de första åren, så – 7 gånger 490 – gör – låt mig se – – 3,430 – – så, så kunde man få grundlagd den der förlagsfonden, jag talte med er om» – –

»Ja, men – – är icke den idén väl storartad för våra förhållanden? Det blir risk», han skakade på hufvudet, »stor risk».

Max såg upp.

»Men tror ni då icke på siffrorna? Vi kunna göra det, säger jag er.»

»Hm, hm» – – mannen såg upp, Berta tyckte liksom att der låg fruktan i hans blick.

Och då – när hon såg den blicken – utan att hon visste hur det gick till – kom hon att minnas en annan scen, der också Nils Max varit[68] hjelten. Det hade skett några dagar förut – på gatan. Berta hade händelsevis passerat och af nyfikenhet stannat i närheten af en grupp, som samlat sig kring en drucken droskkusk, hvilken rått piskade sin utpinade häst. Hon hörde, hur man fann det »oförsvarligt» och »obarmhertigt», att man talade om att tillkalla polis o. s. v.; – då med ens en herre, som stannat ett ögonblick på motsatta trottoiren, gick fram och vred piskan ur mannens hand.

»Lad være med den Gemenhed – det er Gemenhed.»

Dessa ord ringde nu i hennes öra, hon hörde dem så tydligt – en stämma, som på engång uttryckte lidelsefull förbittring öfver djurets plågor och kallt förakt för mannens råhet. Hon såg den smala, väl behandskade handen vrida piskan ur kuskens grofva, röda, och hans stora, klumpiga gestalt ett ögonblick liksom sjunka ihop inför den förnäma öfverlägsenheten i detta energiska, bleka ansigte, som böjde sig ned öfver honom.

– – – Och från denna afton beherskade Max Berta.

Och småningom – omärkligt – drogos de närmare till hvarandra; ingen kunde säga när det först började. Han begynte komma oftare – snart dagligen – hon visste när hon kunde vänta honom. Utan att likväl någonsin en öfverenskommelse[69] blifvit gjord, utan att ett ord derom blifvit yttradt.

Vanligtvis var det en liten stund före frukosten eller också strax efter middagen som han kom. Och de voro då så godt som allena. Ty öfversten afstod aldrig från sin lilla middagslur, och öfverstinnan var alltid – trots sin sjuklighet – upptagen med en eller annan sak. Hennes rastlösa natur kunde aldrig vara utan sysselsättning en enda minut.

– – Så sutto de – qväll efter qväll – tillsammans i den lilla salongen, borta i den djupa smygen af det utbygda hörnfönstret, innanför de tunga draperierna. Hon tillbakalutad i chaiselonguen – han på den låga fåtöljen midtemot, så att det matta skenet från gaslyktan nedanför på gatan föll in öfver hans ansigte.

Och likväl fans der ingen yttre förtrolighet i deras förhållande – icke en skymt deraf. Han flyttade aldrig sin stol närmare hennes, han räckte aldrig sin hand öfver soffkarmen för att fatta hennes. Han kallade henne alltid fröken Funcke, hon alltid honom herr Max.

Som de flesta begåfvade menniskor höll Berta i grund och botten mycket af att tala sjelf – men icke här, icke med Nils Max. Här var det alltid han, som förde ordet, och hon[70] satt tyst och hörde på. Hon njöt af att få göra det; hon njöt af bara att få höra hans röst.

Den var nu mycket egendomlig. Somliga afskydde den som onaturlig och affekterad, andra åter tilltalade den i hög grad. Bildade – som han sjelf sade – en mild, sympatisk bro, hvaröfver han kunde draga deras tankar till sig.

I sjelfva verket var den något af det kraftlösaste man ville tänka sig – emellanåt så svag, att blott det långsamma och distinkta sätt, hvarpå han uttalade orden, gjorde det möjligt att höra honom. Den hade också – hans stämma – en sådan underligt beslöjad, dämpad klang; men var mild och böjlig – oändligt böjlig – och kunde vid blott den ringaste nuance glida från stämning till stämning.

Han egde ett vidunderligt herravälde öfver sin röst. Ibland liknade hans tal nästan poesi eller musik – orden följde på hvarandra i öfverlagd rytm, och han kunde med ett slags envis förkärlek fästa sig vid en fras eller ett ord, som då ofta kom igen – nästan som en refräng.

Men talet fick karaktär genom en viss häftighet i de valda ord, som hemtades från folkdialekterna eller efter ögonblickets kraf bildades af honom sjelf. Ord, som genom sitt välljud, sin styrka, eller den träffande säkerhet, hvarmed[71] de uttryckte just det han ville ha uttryckt, liksom »ramte Söm» in i hans tal.

Då han kom i extas – och det gjorde han ofta – hade han ett sätt att skjuta hufvudet långt fram, virra med det fram och tillbaka – under det han med nervös kraft knöt händerna kring stolens armstöd.

Och det var då, som om man kände den lidelse, som dikterade orden – en dof jäsande lidelse – beslöjad, kufvad af stämmans klang.

Så sjönk han tillbaka igen – slapt. Ögonen slöto sig, rösten sjönk – en hviskning, som man nästan blott kunde ana. Kring munnen kom der ett smärtsamt, trött leende – – –

Som man kunde vänta af en sådan natur som hans, var det gerna om sig sjelf han talade. Om sina känslor, sitt lif, sina idéer. Der var i hans samtal blott ett – det var han och han och han.

Det är ytterst få, som kunna intressera genom att blott tala om sig sjelfva, men dels var denne man nog personlighet för att alltid kunna det, och dels – specielt i detta fall – var det Nils Max, som talade, och Berta Funcke, som hörde på. Ty hon förstod att höra honom.

Hon svarade honom sällan, afbröt honom aldrig. Alldeles stilla satt hon, helt tillbakalutad, men ögonen voro hela tiden riktade på honom – följde hvarje hans rörelse, hvarje förändring[72] i hans minspel. Och det var, som om hvarje hans känslostämning hade återspeglat sig i dessa ögon, de vexlade uttryck för hvarje hans ord.

Då och då smålog hon och sträckte ut handen med en vag, afvärjande rörelse när han sade något, som plågsamt berörde henne.

Under dessa timmar, då hon blott hörde hans röst, då hon blott lefde hans själslif, beherskade han henne helt. Hon trodde på honom oinskränkt, hon gissade de tankar han icke uttalade; det var henne, som hörde hon en lefvande röst gifva uttryck åt de känslor, som dvaldes i det innersta af hennes själ. Deras förhållande var som en magnetisörs till sitt medium – så innerligt var det.

Och denna förbindelse – så fast utan ett enda synligt band, denna känsla på engång så rik och så fattig på hängifvenhet, så lidelsefullt stark och så återhållsam – egde ett retande behag för Max’ blaserade och egendomligt raffinerade natur. Den kunde han njuta, utan att behöfva vämjas vid njutningen.

Berta åter – ja, hon var nu vid denna tidpunkt mera än någonsin i stånd att fatta charmen af ett sådant förhållande som detta. I hennes sinne- och nervlif, upphetsadt och öfverretadt genom säsongens flirtations, hade nu för ögonblicket ett slags reaktion inträdt – det[73] var liksom slappadt, afkyldt. Dessutom var hon ännu minst lika naiv som sensuel – hon ryste tillbaka för något bestämdt – påtagligt i förhållandet till en man. Hvad hon nu njöt var aningens svaga lycka, innefattad i en blick, en handtryckning, ett leende. – – Aningen, som på engång är så rik och så abstrakt.

Också hennes tankelif stod på gränsen af en öfvergång. Det romantiska svärmeriet från hennes uppväxt hade helt naturligt och omärkligt – i kraft af hennes moderna utveckling, hennes temperamentsegenheter och sträfvan att sätta sig in i tidens frågor och intressen – gått öfver, och hon hade nu i stället blifvit en varm anhängare af den nya, realistiska riktningen. Men – hur mycket hon än talat och bråkat derom förra vintern – var allt ännu så dunkelt och oklart. Ett kaos af tankar och känslor, som hon icke förmådde reda.

Nu deremot – genom den ständiga påverkningen af en ande så utprägladt individuel och så ytterst modernt utvecklad som Nils Max, fick Berta, så att säga, reda på sig sjelf; fick hon klarhet i sina intryck, herravälde öfver sina tankar. Också hennes smak blef säkrare – mera utbildad och förfinad.

Och det var denne man – aristokratisk och melankolisk, sentimental och excentrisk – det[74] var denne mans inflytande på henne, som gaf åt Berta Funckes själslif färg och karaktär.

– – – – Berta skulle ha blifvit mycket förvånad och energiskt förnekat det, om man hade sagt henne, att hon älskade Nils Max. Hon hade ju ingen lust, att låta deras förhållande blifva intimare än det var, och hon tänkte aldrig ett ögonblick på äktenskap dem emellan – den tanken föll henne aldrig in. Hon analyserade icke sin känsla, funderade icke på, om den kunde kallas vänskap eller kärlek, men hon egnade honom hvar känsla, hvar tanke; – hon gaf honom allt en menniska kan gifva en annan med undantag af sin person.

Modern tyckte i det hela taget icke om Max’ inflytande på Berta. Men – han var ju en ansedd författare, och dessutom hade hon – som de flesta menniskor, hvilka kommo i beröring med denne man – en viss tillgifvenhet för honom. En tillgifvenhet, som dock var blandad med en stor portion förvåning och medlidande. Sjelf var hon en i andligt afseende sund, kraftig natur och kunde ej ens tillnärmelsevis sätta sig in i en så egendomlig karaktär som hans.

Öfversten höll också af honom. »Han är med alla sina galenskaper likväl en bra pojke, och då nu hans sällskap roar Berta, så – – – »

– – – Men till julen skulle de lemna[75] Köbenhavn. Och våren hade Berta länge bedt att få tillbringa i Paris.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det var en dag i midten af December.

De gingo längs med Langelinie, Berta och Nils Max.

Det snöade temligen starkt – en sådan der hård, torr snö, som man ser hvarenda flinga af.

Träden på andra sidan om Kastellgrafven voro nu alldeles aflöfvade och hängde och släpade med grenarne ned mot det tjocka, gråa vattnet, hvari tunna isstycken summo omkring.

Nedanför dem utbredde sig sundet – gråblått, lugnt. Längst borta – strax innan haf och himmel gledo samman i en mjuk, violett linie – höjde sig Tre kronors fäste, dimgrått, stort – –

De hvita, stjernlika snöflingorna lågo som strödda öfver Bertas breda, svarta skinnkrage och öfver den lilla pelsmössan. Hvarunder den blonda, buckliga pannluggen var framdragen.

Ingen af dem hade paraply. Snön syntes knapt på hans ljusa hattkulle, men på rockkragen och axlarne låg den i ett tätt, hvitt lager. Berta gaf just akt på, hur väl det klädde hans mörka hy och svarta ögon.

Så talade han – lugnt, med denna milda,[76] vemodiga klang i stämman, som hon så mycket älskade.

»Så är det alltid. Då man mötes i lifvet, är det blott för att skiljas igen. Det är icke en ny menniska, som jag råkar, utan att jag säger till mig sjelf: »det skall komma en dag, då också denna skall glömma dig.»

»Tror ni», der låg tusen ömt vemodiga smekningar i hennes röst. »Tror ni då, att jag någonsin skall glömma er?»

»Icke nu strax, kanske – men, chérie, lifvet är långt.»

»Icke så långt, att jag kan hinna glömma er», upprepade hon igen lugnt och mildt.

Han teg. De gingo långsamt, mycket långsamt. Snön föll glest omkring dem.

Man har så mycket att säga, då man skall skiljas – och man finner aldrig ord; aldrig något, utom det mest triviala.

»Ni skrifver ju till mig någon gång – icke sant?»

»Så ofta ni vill, min vän.»

Han hade aldrig sett henne så lugn, så innerlig förr. Han sade henne det.

Hon såg upp på honom och smålog.

»Kære», all sin ömhet gaf hon i detta enda smekord, »vet ni då icke, att smärtan adlar?»

De gingo tysta en stund, så sade han – stilla, som om han fullföljde sin egen tankegång:

»Ni skall aldrig bli lycklig, Berta.»

Hon log – ett trist leende.

»Nej – jag är ju lik er.»

Och derpå – sakta:

»För resten så tror jag, att de, som alltid längta efter lyckan, aldrig kunna bli lyckliga.»

Han böjde på hufvudet.

»Det skall komma en dag, då ni knapt ens kan längta.»

Deras blickar möttes – svårmod i hans, i hennes dunkel ångest.

»Vet ni», hon talade med låg, upprörd röst, och ögonen glimmade fuktiga under floret. »Vet ni, jag har så ofta tänkt på, att det vore bäst, om jag finge dö snart. Ett lif som mitt gör ju ingen nytta – icke ett spår af nytta.»

»Men för alla dem, som älska er? – – »

»Åh, de äro icke många», hon skakade på hufvudet. »Det fins ingen, för hvilken jag är oumbärlig. Och att tänka sig, att medan jag släpar fram en dådlös existens, som icke skänker glädje åt någon – icke ens åt mig sjelf – – Och jag lefver i öfverflöd, jag förstör mycket penningar, jag ödelägger kanske utan att veta det andra menniskors lif – under det att andra, som kunnat njuta af lifvet, som kunnat bli till något, icke få tillfälle dertill – af brist. Åh, hvad den tanken plågar mig! – Det är, som om jag inkräktat en plats, som icke är min.»

»Men det är ju slumpens fel – icke ert.»

»Åhnej», hon suckade, »jag borde ju kunna öfvervinna mig sjelf och arbeta för något, men – jag orkar icke.»

Hon skakade tröstlöst på hufvudet.

»Nej, hör nu – ni är otillåtligt melankolisk.»

»Det skall ni säga.» Och derpå mildt, nästan ömt. »Ja, det är visst derför, att jag så snart skall skiljas från er.»

Han betraktade henne – detta lilla sänkta hufvud – så blekt, med sina darrande läppar och svårmodiga, ömma ögon.

Och för ett ögonblick vek hans blaserade trötthet och kalla resignation – för ett ögonblick kände han sig åter gripen af sin första ungdoms stormande lidelse. Hvad han annars älskade hos Berta var hans eget verk i henne, hans eget naturel hos en ung, begåfvad qvinna, – nu, med sin stora upprigtiga smärta, vann hon honom helt. I detta ögonblick älskade han henne som en man älskar.

»Berta», det bröt sig fram öfver hans läppar, »gör det då icke så förfärligt svårt. Det är ju tungt nog ändå.»

Hon bleknade ännu mera. Derpå smålog hon och sade ansträngdt:

»Vi gå visst för långt – låt oss vända om».

Och de gingo långsamt tillbaka. Sundet låg tungt och grått i den lugna, disiga luften.

VI.

»Fröken Funcke.»

Hon står midt i rummet – midt i ljuset. Det gula atlassläpet ligger fram – nästan öfver fötterna; armarna – bara ända från skuldran – hänga raka längs med sidorna. Hon böjer djupt den smidiga öfverkroppen, helsar åt alla sidor – med detta förbindliga, konventionela leende, som ingen har så fulländadt som hon – – –

Så presenterar sig Berta Funcke nu – säker, elegant – »mondaine».

Folk tyckte, att hon hade »vunnit ofantligt» efter sin långa sejour i utlandet. Det hade hon också – hon hade lärt konsten att beherska sig.

Man kunde icke längre säga om henne, hvarken att hon var oförsigtig eller »vådligt kokett». Damerna tyckte till och med, att hon var »litet stel».

Gent emot dem var hon det nu i alla fall. Mot de äldre artig och uppmärksam, mot de yngre sluten, litet öfverlägsen – man såg mycket väl, att hon hade tråkigt. Men det förlät man henne nu till en viss grad – den, som har tillbragt ett par säsonger i Köbenhavn och Paris, har rättighet att vara en smula blasée, om hon också icke är mera än tjugu år. För resten glömde man alltid, att hon var så ung.

Förr hade hon alltid blifvit klandrad af sina jemnåriga, till och med känt sig litet ledsen deröfver ibland – nu var det hon, som hade något emot dem. Deras meningslösa prat, deras häftiga enthusiasm öfver de vanligaste saker, deras täta skratt och fnissningar irriterade henne. Isynnerhet fann hon det plågsamt att höra deras omdömen öfver böcker och konstverk. Hennes utbildade, fina smak stötte sig på deras exklamationer, deras starka och svulstiga uttryck, som – hemtade från gatan – hade kommit på modet i salongerna. Hon afskydde att höra ordet »stilig» om Rubinsteins musik och Snoilskys dikter – ett ord, som hon visste de unga damerna brukade använda om kappor och klädningar, om hästar, löjtnanter och brandsoldater.

Hon kände ingen sympati för de »glada» unga flickorna, hon kände ännu mindre för de »allvarliga». Dem som gingo i Blasieholmskyrkan hvarenda söndag, dem som studerade[81] filosofi, togo lektioner i alla möjliga ämnen och skrefvo små uppsatser öfver bakterier och om idealism. Berta hade blott ett omdöme om allt detta, det var: »så ytterst smaklöst».

Mot herrarne var hon nästan som förr, bara mera försigtig och mera »douce». Men så »kapriciös» – man förstod sig icke rigtigt på henne. Men just det gjorde henne ännu mera pikant – män tycka icke om qvinnor, som de »kunna utantill».

Hon hade ett sätt att stödja sig emot dem – tungt, litet intimt –, ett sätt att se upp till dem – snabt, kort – en blick, som frestade och gaf löften. Och nästa minut stod hon der kall, lugn, med en artig böjning på sin smala, hvita hals och ett konventionclt småleende på sina läppar.

Det roade henne att göra eröfringar, hon älskade att se en mans blick brinna af ömhet, att höra hans röst darra. Hon längtade med en viss nyfikenhet att höra det första lidelsefulla ordet bryta sig fram öfver hans läppar – sedan var det slut. Förbi för alltid.

Det kunde hända ibland, att en herre blef för närgången emot henne – en, som var »ny» och »obekant med terrängen», – men den, som hade gjort det en gång, gjorde det aldrig om. Hon hade ett sätt att luta sig tillbaka i stolen med en nästan omärklig axelryckning, att[82] vända sig om ifrån honom – långsamt, förnämt, – att slå upp solfjädern och liksom vifta bort de ord, som förolämpat henne.

Hon sade aldrig någonting, men efter den dagen behandlade hon honom med förkrossande likgiltighet, så som om han icke existerade.

Men i sitt innersta rufvade hon öfver en sådan förolämpning. Hon kunde, när hon satt för sig sjelf, tänka derpå, tills hon blef alldeles blek och knöt händerna konvulsiviskt – liksom i fysisk vånda. Är det blott mig, som man vågar behandla så? – anser man mig för en sådan stackare?

Och hon stred emot sig sjelf för att lägga band på sin behagsjuka, för att tvinga sitt »sätt». Men hon kunde icke motstå frestelsen af den tjusning hon visste, att hon utöfvade, när hon ville. Och när hon kände, att någon genom hennes eget förvållande höll på att glida ifrån henne, så kunde hon icke lida det. Hon hade icke ro, förr än hon hade återvunnit honom och tagit igen sin magt.

Hon var mycket med – mera än någonsin – på baler, middagar, theatrar, slädpartier, ridturer och basarer. Hennes toiletter voro alltid ytterst smakfulla, litet egendomliga, en smula extravaganta – men aldrig stötande, knapt i ögonen fallande.

Icke heller kunde man säga om Berta Funcke,[83] att hon var någon »lejoninna» eller »balernas drottning» – så banalt föll det aldrig någon in att uttrycka sig om henne. Nej, i sjelfva verket talade man icke så mycket om henne, icke ens så mycket som förr. Det var liksom man icke vågade det – ty man förstod sig icke på henne.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Berta Funcke hade inga väninnor. Det var någon, som hade sagt om henne, att hon icke hade »talang för vänskap».

Men nu på sista tiden såg man henne mycket tillsammans med sin kusin Ester Haine – en mycket ung flicka, som alldeles nyss »kommit ut». Ja egentligen var hon mycket litet med, ty hennes föräldrar bodde alltid på landet, ute på en egendom vid Mälaren – till och med om vintrarne.

Ester var nyss fyld aderton år och mycket vacker. Det kunde ingen förneka, icke ens hennes bästa väninnor. Hon var lång och välbygd, med något utveckladt och kraftigt i figur och hållning. Hufvudet var litet, och hon förde det käckt – tillbakakastadt. Så hade hon mörkbrunt hår och stora blå ögon med fina rynkor omkring och något som en solglimt i blicken. När hon skrattade, blef hon röd och fick djupa gropar i kinderna.

Och hon skrattade ofta – det var just hennes force. Hon föll helt tillbaka i stolen, skrattade högt, så att alla de hvita tänderna syntes, och såg en rakt upp i ansigtet med glimmande, skälmska ögon.

Hon skrattade med en abandon och en hjertlighet, som en parisisk café-chantantdrottning och en oskyldig barnunge kunna skratta. Det var sjelfva glädjens musik, som alla förstodo och som fängslade alla.

Och så var hon så vacker och så frisk – med denna bekymmerslöshet i karaktären och nonchalans i sättet, som blott mycket lyckliga menniskor ega. Berta liksom njöt af kontrasten med sin egen öfverretadt nervösa, blaserade och skeptiska natur.

Hon hyste en nästan moderlig ömhet för sin kusin – hon kände sig så besynnerligt gammal emot henne.

Hon tog emot Esters förtroenden, men hon gaf henne inga i gengäld; hon hade ju egentligen inga att ge. För resten hade hon samma sätt mot henne, som mot sina föräldrar och de få menniskor, hon rigtigt höll af – ett vänligt, jemnt och glädtigt sätt, som från början beherskning till slut hade blifvit en vana, och som aldrig lät ana hennes skiftande själsrörelser – aldrig i sin lugna oåtkomlighet tillät ens en gissning.

– – Men der fans ju ingenting att gissa – hon hade ju ingenting att dölja.

– – – – – – – – – – –

»Nå – säg, hvad tycker du om Åke Kalm?»

Ester hade kommit in ifrån Ljungby enkom för den balen och skulle bo hos Berta öfver natten.

Nu satt hon på sängkanten, ännu i full balkostym – hon kunde icke gå och lägga sig – och svängde fram och tillbaka med sidenkängan, som hon nyss tagit af.

Hon satt litet i dunkel – ljusen på toiletten kastade blott ett sparsamt sken dit bort. Men det klädde henne nu – denna halfskymning. Det starkt friserade håret hade kommit i oordning och föll alltför långt ned i pannan – derunder tittade ögonen fram med en stjernlikt strålande, liffull blick.

Denna blick slog Berta, då hon vände sig om för att besvara frågan.

»Jaså, Åke Kalm», det kom långsamt, nästan likgiltigt. »Jo, han ser ju utmärkt bra ut.»

Hon satt framför spegeln i en lång, hvit peignoir, som icke var knäpt i halsen, och plockade nålarne ur sitt hår.

Ester kastade kängan i golfvet, så det smälde till, och sprang upp.

»Gör dig icke till, Berta – jag vet mycket väl, att du tycker han är förtjusande. Du dansade[86] två danser med honom och koketterade förskräckligt.»

»Nå, var det då så ovanligt?» Tonen var lätt, gäckande.

»Nej, naturligtvis icke.» Hon sade det dröjande, likgiltigt – utan bimening; hon hade kommit in i en helt annan tankegång och återtog lifligt:

»Gaf du akt på hur han helsar? Ah, du skulle bara sett! – Så här bugade han sig.» Ester stälde sig i första position och böjde hufvudet så djupt ned, att den tunga silfverkammen föll ur håret och damp ned på golfvet framför henne. »Och så höjer han hufvudet igen – med denna milda, intagande blick – du vet – – ».

Hon stod stilla med händerna löst hopknäpta framför sig. Hufvudet litet på sned och ett frånvarande leende på läpparne.

Berta böjde sig bakåt i stolen och redde ut håret.

»Käraste du, börja då att klä’ af dig snart. Du glömmer det ju alldeles för den der unge sprättens skull.»

»Han är ingen sprätt. Bror Gustaf känner honom och – – – »

»Lilla Ester, förskona mig. Jag försäkrar dig, att jag icke bryr mig mera om Åke Kalm än – hon slog håret till sidan öfver axeln – än så.»

»Ja, men jag gör det.» Ester drog den frasande atlaskjolen öfver hufvudet och talade som ur en säck.

»Nåja, det behöfver du då verkligen icke tala om.» Berta skrattade lågt.

»Vet du», hon kom fram bakom Bertas stol och såg sig i spegeln öfver hennes hufvud, under det hon drog nålarne ur håret. »Han sade, att Gustaf så ofta hade bjudit honom komma ut till Ljungby. Och så bad han mig om lof att komma – du?»

»Nå, och du svarade naturligtvis, att det skulle göra dig ett ofantligt nöje, och gaf honom till på köpet ditt mest förtrollande leende.»

»Åh, fy, Berta, – hvarför skall du alltid vara så stygg? Fastän det icke gör dig nöje, så kan det ju likväl roa mig.»

Hon sköt ut underläppen – den darrade som på ett litet barn, som skall till att gråta. Berta såg det i spegeln. Hon reste sig genast upp.

»Käraste», sade hon mildt, i det hon böjde sig ned och kysste Ester på kinden». Så tag honom då, när du tycker om honom.»

»Bevars så högtidligt!» Ester brast ut i skratt – de djupa smilhålorna i de röda kinderna trädde tydligt fram. »Det är väl icke så allvarsamt heller – vi ha ju icke sett honom mera än en[88] gång. Stackars karl! – om han visste så du testamenterar bort honom.»

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Berta Funcke hade ett sätt att se på folk, som en och annan hade gifvit akt på och talade om. Hon drog först ihop ögonbrynen och kisade litet – koncentrerade blicken. Så vidgade sig ögonen småningom, blefvo mörkare – medan blicken dröjde. – – Det låg något magnetiskt tjusande deri.

Så hade hon sett på Åke Kalm en gång – under en koncert i Musikaliska Akademien. Han hade mött denna blick – och på Värmlands gilles bal, några dagar derefter, hade han låtit presentera sig för fröken Funcke.

Hon helsade på honom – artigt och förnämt, som hennes sätt kunde vara – och han gick litet flat efter att ha fått löfte om en fransäs.

– – – Ljus, mycket ljus. Ljus ifrån gaskronor och lampetter, som speglar sig i det blanka, bonade golfvet; ljus, som glider in mellan palmgrupperna i hörnen och de smärta granarne, ljus, som återkastas från de purpurröda draperiernas inväfda guldblommor och från väggarnes spegelytor. Ljus öfver hvita skjortbröst och svarta frackar, öfver uniformer och sidensläp. – – –

Man hade hunnit till tredje turen i fransäsen[89] – långa kedjor parallelt med hvarandra tvärs öfver golfvet. Det var seconden, som dansade – på premiern stod man och pratade.

Somliga af paren sutto och hvilade på sofforna och fåtöljerna längs väggarne. Solfjädrarne gingo hastigt fram och tillbaka förbi blossande ansigten och strålande ögon; skära och hvita atlasskor slogo tåspetsarne upp och ned mot golfvet i takt med musiken.

Berta Funcke hade lutat sig långt tillbaka i stolen – hufvudet litet på sned – och strök långsamt ena handen uppåt den andra armens silkeshandske, under det hon med halfslutna ögon betraktade sin kavaljer.

Han satt på en låg taburett midtför henne – starkt i profil, med hufvudet böjdt. Och fälde lekset hennes solfjäder upp och ner.

– – Hon såg på honom. – – –

Figuren var smärt, smidig och mjuk – nästan väl spenslig. Frackkostymen klädde honom à merveille.

Hufvudet körde han litet fram. Det svarta håret rakt nedkammadt i pannan och tvärklippt öfver ögonbrynen – den fina böjda näsan, den ungdomliga, mjukt formade kinden, de röda, tätt slutna läpparne, den runda, litet framskjutande hakan – blåaktigt mörk af de starka skäggrötterna. – – –

Nu höjer han hufvudet – på detta egendomliga[90], på en gång så stolta och så smäktande sätt. Slår till hälften upp ögonen – ett par märkvärdigt ljusa ögon – och småler. Ett leende, som är mer än förbindligt – det är nästan ömt. – – –

Hon fick brådt med att säga någonting.

»Nå, har ni icke snart brutit sönder min stackars solfjäder? Jag sitter och afvaktar dess undergång.»

Han slog raskt ihop den och räckte henne den med låtsad förskräckelse.

»Ber tusen gånger om förlåtelse, fröken – jag satt och tänkte. – – »

»Ja det är oförlåtligt – det har en herre icke lof till på baler.»

»Såå.» Fjerde turen spelade upp, de reste sig båda. »Det beror väl på hvad man tänker på. Förlåter ni mig, om jag tänkte på er?»

Hon såg på honom. Damvexling i fjerde turen – och då hon kom igen, sade hon:

»Och jag, som trodde, att baron aldrig tänkte på någon annan än sig sjelf.»

»Nej, vet ni hvad, fröken – om ni vill vara elak – – »

Ånyo skildes de.

Sedan då de gjorde skäl tillsammans, sade hon:

»Ni blef väl icke stött öfver min upprigtighet – det skall ni icke bli. Men jag har gifvit[91] akt på, att mycket vackra män i allmänhet icke ha någon tanke för andra.»

Han böjde hufvudet djupt ned – smålog, och bet sig i ena sidan af läppen med de små, blåhvita tänderna.

»Skall det vara en komplimang? – – »

»Från mig är det – jag sätter skönhet mycket högt.»

Han såg upp på henne – hennes blick var kall. Han kände sig med ens så ytterst osäker. Så sade han med en vårdslöshet, som lät allför affekterad:

»Åh, men i det hela taget, betyder ju det yttre så litet –

Hon såg på honom – samma ögon som i koncertsalen.

»Såå – för er kanske – – »

Senare på qvällen dansade de en extravals tillsammans.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

De råkades sedan ute på Ljungby hos Haines. Gustaf hade bjudit honom ditut öfver en söndag tillika med några andra unga herrar. Ester hade skrifvit till Berta, att hon nödvändigt måste komma med.

På lördagsqvällen hade de haft »rigtigt trefligt» – pratat, spelat kort, och till och med dansat ett par slag i matsalen, medan fru Haine[92] spelade. Ester hade dansat med Åke Kalm. Berta hade haft ärligt tråkigt – hon hade ingen smak för »hemtrefliga» nöjen och afskydde ungdomliga studentqvickheter.

Söndagen var ytterst lång – som söndagarne ofta äro på landet. Luften var kall och disig, det regnade skurvis med korta mellanskof. Man gick och dref omkring i rummen – hvar och en för sig. Det var, som om det icke ville bli varmt någonstädes, och man tyckte det dröjde ohyggligt länge med middagen.

Berta hade dragit sig in i lilla salongen med en bok, som hon just i dag längtade att läsa. Det var »Contes à Ninon» af Emile Zola.

Det hade just nu på de sista dagarne kommit en sådan mild, blöd stämning öfver henne – någonting nästan sjukligt mildt. Hon hade en sådan lust att resignera från allting – att glömma sig sjelf, att uppoffra sig på ett eller annat sätt. Hon, som var så egoistisk.

Nu satt hon framför brasan i den låga amerikanska gungstolen – långsamt gungande fram och tillbaka med boken öppen. Ju mera hon läste, desto mera vann stämningen henne.

– – Så drogos portiererna åt sidan och Åke Kalm trädde in – stilla, ljudlöst, som han brukade.

Hon spratt till och såg upp.

»Förlåt», han drog sig litet tillbaka. »Stör jag fröken?»

Hon skakade på hufvudet – artig, förbindlig som alltid.

»Visst icke, baron – tvärtom.»

Han gick bort och satte sig i den lilla soffan bredvid kakelugnen, bredde ut händerna framför elden.

»Fröken läser ser jag – – »

»Ja», sade hon småleende och lät boken sjunka, »Contes à Ninon», känner ni den?»

Han nickade.

»Den har nu vunnit mig med ens – bara för en fras’ skull.» Hon smålog.

»Får man fråga, hur den låter?» – – »Åh», hon suckade lätt, »ni skulle ändå icke kunna begripa den.»

»Inte – såå, hvarför det?» Han höjde hufvudet och smålog – detta underligt ömma leende. De ljusa ögonen lågo halft nedslagna under den täta, svarta luggen.

Hon såg på honom utan att möta hans blick.

»Nå, så hör då», hon läste:

»Fleur des Eaux n’ignorait pas qu’elle devait mourir d’amour; elle se plaisait dans cette pensée et vivait en espérant la mort. Souriante elle attendait le bien-aimé.»

Hon hade börjat käckt – liksom på skämt.

Men rösten sjönk vid de sista orden – hon lät boken falla och slöt ögonen en sekund.

Så vände hon sig till honom – allvarligt, nästan lidelsefullt:

»Kan ni begripa detta?»

Han svarade icke – gjorde blott en vague gest med hufvudet. Han förstod henne icke.

»Åh nej – naturligtvis icke – ni är ju karl. Men en qvinna – – Detta att lefva i hoppet om en kärlek, som skall döda henne, en kyss som skall förbränna henne – – Det är alla qvinnors idealdröm, och de få den aldrig uppfyld.»

Der låg en lidelsefull, sentimental klagan i rösten. Han såg upp – orolig förvånad.

»Och kan ni säga mig hvarför? – Är det derför att männen icke äro nog män eller qvinnorna icke nog qvinnor?»

Så ryckte hon på axlarna – liksom harmsen på sig sjelf – reste sig upp och gick ett par steg fram i rummet, under det hon nervöst drog den skramlande silfverkedjan upp och ned öfver handleden – – –

»Mais, du reste – n’importe.»

Hon satte sig vid pianot och spelade ett par takter; – så vände hon sig om emot honom och sade med ett matt småleende:

»Medgif, att han är brutalt sentimental–Zola.»

– – – – – – – – – – –

På eftermiddagen var hon ute och promenerade[95] med Ester. Herrarne togo sig ett parti biljard, och Ester hade nickat in till henne genom tamburdörren, under det hon virade en gammal röd beduin kring sitt hufvud, och frågat om hon ville gå med bort till kullen – det hade nu upphört att regna.

Himlen hängde tung och mulen öfver skogen. Marken var glatt och fuktig, och stelnade regndroppar hängde öfverallt på de gråbruna, aflöfvade grenarne, som knakande slogo emot hvarandra, då en vindstöt från sjön drog igenom dem.

Flickorna gingo mycket långsamt – höllo kjolarna högt uppe och satte de spetsiga galoscherna försigtigt ned i den uppblötta skogsjorden, som gaf vika och gled undan för den glatta kautschuk’en.

Ester talade nästan hela tiden – om hur bedröfligt tråkigt hon haft i förmiddags med den der ledsamma kandidat Berner, som alltid bara talade om sin afgud, det etnografiska muséet och dess »betydelse» för vår kultur. – Ester försökte säga »betydelse» med basröst. – Om hvad Berta tyckte de skulle taga sig till i afton, och slutligen – naturligtvis – om Åke Kalm.

»Vet du, han dansar som en engel – det märkte jag just i går. Men så vildt, jag trodde han skulle ta’ lifvet af mig i Champagnegaloppen.» Hon gnolade ett par takter och slog sjelfsvåldigt[96] hufvudet från den ena till den andra sidan. »Och så, kan du tänka dig, så kysste han mig. Ja, blif icke så förfärad – hon skrattade ystert – bara på handen, kära du. Precis der!» – Och hon visade på innersidan af handleden, der hullet är så mjukt och hvitt och de blå ådrorna försvinna in mot handen. »Precis der var det.»

Och så efter några sekunder: »Vet du, det kändes så lustigt.»

Berta ryste nervöst till och gick mycket fort – hon hade en känsla, nästan som om hon mådde illa.

»Söta Ester – det skall du icke låta honom göra oftare», sade hon.

»Åh, men det var väl icke så farligt – säg var det?»

»Nej, natuligtvis icke – Berta drog litet på orden – men med sådana herrar bör man akta sig.»

»Med sådana – hvad menar du?»

»Jo – jag har hört att – Berta skrattade litet nervöst – att baron Kalm skall vara en smula – – ja, du förstår väl – – – »

»Nej, det förstår jag icke alls –» Ester blef rigtigt häftig. »Och jag begriper icke heller, att du, som aldrig annars förtalar folk eller bryr dig en smula om, hurdana de äro, kan säga något så – – så – – förskräckligt.»

»Men, Ester, jag har ju icke sagt någonting. För resten skall jag råda dig att icke fullt så öppet visa din faible för den der herrn.»

»Min faible – och »den der herrn».– »Nej, vet du hvad», hon fnös till och sköt fram läppen boudeuse.

Så skrattade hon igen – det blef små fina rynkor kring de lysande ögonen, två djupa hålor i de friska, röda kinderna.

»Du är elak, Berta, och derför så. – – Ja, så har jag då något godt, som du icke skall få – inte en bit.»

Hon tog upp ett äple ur fickan, såg på henne från sidan – alltjemt leende. Nickade till med ett kort, skälmaktigt »ja!» – och satte alla sina hvita, glänsande tänder ned i det hårda, röda äpplet.

Berta skrattade, och de pratade om annat.

Men efter en stund – då de redan stodo på trappan vid Ljungby, så stack Ester sin arm under Bertas och sade sakta:

»Du – du talar väl icke om det der, som jag sade dig om honom? – Icke för någon.»

VII.

Berta hade föresatt sig, att hon icke skulle bry sig om Åke Kalm. När nu Ester verkligen tyckte om honom, så – –

Men hon tänkte på honom. Utan att hon sjelf visste det, kunde ibland, då hon var ensam – eller till och med midt under det hon var sysselsatt med annat – tanken på honom komma för henne. Hur han hade sett ut under det eller det ögonblicket – hur han hade smålett – hur han brukade hålla hufvudet. – –

Och så smålog hon – ett egendomligt vagt, mildt leende.

Så slog hon åter bort dessa tankar – de tjenade ju till intet. – –

Åke Kalm hade gifvit akt på, att Berta efter besöket på Ljungby försökte att undvika honom. Hon gjorde det visserligen mycket fint – ingen annan skulle kanske ha märkt det;[99] men baronen var en öfvad salongskarl – han hade sina »tecken». Hon sade icke, att hon var uppbjuden, då han kom och bad om en dans, men hon stälde om, att han fick antingen en af de första, då stämningen ännu var som stelast, eller en af de sista – som nästan aldrig blef af. Ty fröken Funcke hade börjat fara mycket tidigt hem; hon afskydde att se en bal »på hällningen», sönderrifna klädningar ochför blossande ansigten. Och när de konverserade, förstod hon alltid att draga en tredje in i samtalet. Aldrig voro de ensamma.

I början förundrade det honom – sedan blef han nyfiken, litet retad. Han ville se, »hur i all verlden det hängde ihop med hennes kapriser».

Och Berta gaf efter. – –

Hennes lif var så tomt just nu – hon hade intet, som tillräckligt kunde fängsla hennes intresse. Sällskapslifvet i och för sig fann hon trivialt – det tröttade henne, men hon kunde icke undvara det. Detta att vara borta nästan hvar afton, att behöfva tänka på toiletter o. d. – det förströdde henne i alla fall. Hon läste visserligen, men hon fann nu icke något rigtigt nöje i det heller. Hon favoriserade den moderna litteraturen, men hon tyckte emellanåt, att den »gick för långt». Hon led vid de mörka, smutsiga sidor af lifvet, som dessa författare med[100] sådan tydlig förkärlek framdraga, och hon kände äckel vid deras groft sensuella skildringar. Sådant tyckte Berta Funcke var »motbjudande» och »smaklöst».

Åke Kalm kom ofta – Berta intresserade honom mer och mer – och nu ville hon också intressera. Hon kunde aldrig i längden motstå frestelsen af sin egen tjusningsförmåga, aldrig vara likgiltig för en mans hyllning.

Men denne man – han, om hvilken man sagt, att han blott lefde för att exponera sin egen skönhet i de mest fördelaktiga dagrar, han, som blott hade kall spiritualitet och raffinerad njutningslystnad i stället för hufvud och hjerta – denne man kunde icke förstå Berta Funcke. En gång sade han henne det. – – –

De voro ensamma inne i salongen hos Funckes. Hon satt i en låg stol midtför brasan – hennes älsklingsplats. Elden kastade ett varmt, gulrödt sken öfver den brokiga mattan under hennes fötter och öfver hennes storrutiga, rödblå klädning. Också ansigtet var rikt belyst. Hon höll hufvudet starkt bakåt – den runda hakan syntes dubbel, tänderna glänste hvita under den uppdragna öfverläppen. Ögonlocken lågo tunga – halft slutna – öfver de dunkla ögonen.

Han stod med armbågen mot kaminfrisen och betraktade henne. – –

Samtalet hade afstannat en stund. Så sade han med sin mjuka, förtroliga ton – stilla, som om han blott högt fortsatte sin tankegång:

»Det fins hos er något, som jag icke rätt kan fatta – lidelse utan ett spår af kraft.»

Hon såg upp.

»Min vän, ansträng er icke för att fatta mig – det har blott en kunnat.»

»Hvem då – om jag får fråga?»

Hon suckade. »Åh, det är så länge sedan nu. Det var Nils Max.»

»Ja», han drog litet på orden och såg ned, »han har sagt mig, att ni voro mycket tillsammans dernere i Köbenhavn.»

»Ja», upprepade hon lugnt, vemodigt, »vi voro mycket tillsammans.»

»Och», han såg ännu ned, stöfvelspetsen följde linierna af mattans mönster, »ni har icke hört något från honom sedan?» –

Berta visste, att han dagen förut känt igen Max’ egendomliga stil på ett bref till henne.

Hon smålog för sig sjelf.

»Jo, vi korrespondera – ganska lifligt till och med», svarade hon obesväradt.

»Ah» han drog upp ögonbrynen en smula och såg upp.

»Senast i går skickade han mig ett utdrag ur den nya roman, han nu har i arbete», fortfor hon lika otvunget.

»Det är således endast i litterära ämnen? –»

Hon skrattade.

»Nej – nu blir ni för närgången, cher ami. Min korrespondens vill jag verkligen behålla för mig sjelf.»

»Liksom allt annat. – – »

»Tycker ni?» hon ryckte på axlarna. »Och folk säger ändå, att jag är så facile.»

Han teg. Hon gick bort till fönstret och började syssla med att draga ihop gardinerna – det var nu nästan alldeles mörkt ute. Hon talade afbrutet, hela tiden med ryggen åt honom.

»Jag skall säga er något, baron Kalm – – Ni har – utom er skönhet – något, som jag sätter mycket högt, rent fysisk styrka. Men å andra sidan. – – Nej, ni är ändå för mycket af »Adonis.»

»Hvad menar ni? – Hvad vill ni?» Han talade groft – hårdt, och spejade efter hennes ansigte derborta i dunklet. Men hon stod ännu halft vänd ifrån honom, och de tunga draperierna skymde.

»Mins ni», sade hon mildt – mycket lågt – »mins ni myten om Zeus och Semele? Hon visste, att om hon finge se honom som gud, så skulle hon dö – och likväl ville hon se honom.»

Han teg en stund.

»Men», rösten lät tvekande, »det är ju alldeles[103] detsamma, som ni sade mig derute på Ljungby?»

»Ja, naturligtvis. Men då begrep ni det ju icke. Och icke nu heller, antagligen.» Tonen gick vid de sista orden öfver till lätt, nästan gäckande.

»Nej», svarade han litet stolt och rätade på sig, i det han gick fram i rummet – »mytologi har aldrig varit min sak.»

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Sedan den aftonen märkte Berta att Åke Kalm liksom gled ifrån henne. Men hon gjorde ingenting för att hålla honom qvar; tvärtom kände hon nästan en slags loj tillfredsställelse öfver, att det icke hade gått längre.

Hon brydde sig knapt om att fundera öfver orsaken dertill. Men en gång – just då hon satt och skref bref – slog den tanken henne med ens:

»Ack, Herre Gud, jag skrämde honom visst bort med myten. Han tog det kanske som en invit.»

Det roade henne. Hon föll tillbaka mot ryggstödet och skrattade för sig sjelf.

Så kom hon händelsevis att bli hans bordsdam på en liten middag borta hos en bekant familj, der Ester Haine också var.

Ester hade egentligen aldrig märkt, att der »varit något emellan» Åke Kalm och Berta. Han[104] var artig mot henne, det förstås – men det var ju så vanligt att herrarne gjorde kur till henne, att man knapt fäste sig dervid.

Mot henne var han ju också artig. Smickrade henne med sin mjuka, flöjtlika stämma, smålog mot henne med sitt ömma leende, hvilket hon ännu icke upptäckt var lika för alla, och att det blott betydde: Se, hvad jag är vacker.

Men i dag var han verkligen så upptagen af Berta – – –

Middagen var slut. Inne i salongen var det halfmörkt – en enda stor lampa med skärm stod på ett konsolbord bredvid flygeln, så att nästan allt dess ljus föll öfver den spelande damen. Öfver hennes grönblå atlasklädning, hvars åtsittande lif glänste som ett harnesk öfver bröstet – hennes rena profil, mörka, högt uppsatta hår och hvita nacke, då hon böjde sig fram öfver instrumentet. Öfver hennes fasta, välformade armar – bara ända upp till axeln – och öfver fingrarne, som snabt flögo fram på tangenterna. – –

De öfriga middagsgästerna hade spridt sig omkring i rummet. Damerna sutto, eller snarare halflågo i sofforna och emmorna kring bordet vid kaminen. De förde de stora solfjädrarne upp och ned i vida bågar, under det de med halfslutna ögon njöto af musiken – – Då och[105] då böjde de sig fram för att långsamt läpja ur de små, kinesiska kaffekopparna.

Herrarne hade dragit sig in i rökrummet – endast några få af dem hade stannat qvar i salongen. Der stodo de nu och hängde öfver damernas stolar – böjde sig ibland ned och hviskade någonting i ett litet rosigt öra öfver silkesfräset – – –

I en liten soffa bakom pianot – nästan dolda af de höga palmträden och akaciorna – sutto ännu en herre och en dam.

Hon lutade sig långt tillbaka i ena hörnet med det bronsskiftande sidensläpet glimmande långt ut öfver mattan. Med ena armen förde hon den gigantiska solfjädern fram och tillbaka – långsamt; och den andra hvilade slapt utmed sidan, tills handen nästan begrofs i madrasseringen. – Då och då tittade hon upp till sin kavaljer.

Han halflåg nära på, med armbågen mot soffan, och lutade sig långt fram emot henne – så nära att hans hufvud nästan vidrörde hennes ena skuldra.

Det var Berta och Åke Kalm.

Ester kunde se dem hvar gång hon böjde sig fram öfver noterna, och hela tiden hörde hon ljudet af deras låga, halfhviskande röster.

»Nå, baron, hvad var det nu vi talade om? – vänskap tror jag.»

Berta hade druckit bra mycket champagne[106] till middagen – blicken var blöd och leende och hufvudet föll tungt tillbaka mot soffkarmen.

»Vänskap, som öfvergår till kärlek – jo.»

Han smålog upp emot henne – hufvudet litet på sned.

»Förälskelse, menar ni väl – hon lät sin blick dröja i hans – Kärlek, det – hon dröjde mellan hvarje ord – åh, det förekommer visst mycket sällan.»

»Nå, så hjelper man sig med förälskelsen då – – – »

Hon hörde knapt på, hvad han sade – det var ju i alla fall utan mening, bara för att säga någonting. Hon kände sig så tung, däfven – nästan yr.

– – – Detta svarta, mattglänsande hår – så tjockt – om hon blott finge röra vid det. Kinden, som nästan snuddade vid hennes axel, – han borde verkligen icke sitta så sjelfsvåldigt – – – En sådan växt – – så fin och slank – Och skuldran, som sköt upp en smula – – –

»Förälskelse, ja – – »

Hon talade i mild, långsam ton – satt och gräfde med fingrarne i soffans stoppning. Såg ned och smålog – – –

Han fortsatte sakta: »Som i sin tur glider öfver till lidelse – – »

Musiken vaggade sig mot de sidenklädda väggarne i blöda, smekande tonvågor, som rytmiskt[107] stego och sjönko. – – Ljuset gled blott sparsamt in mellan de stora, skuggande palmbladen. – –

Hon slöt ögonen.

Plötsligt kände hon hans hand öfver sin – varm, litet fuktig. Långsamt höjde hon blicken.

– – Mjuka, långa toner – de nästan smälte hän – –

De fortforo att se in i hvarandras ögon.

De andades båda mycket kort. – –

Så lutade han sig tungt upp till henne – nacken emot hennes skuldra. Och deras läppar möttes – länge. – – –

På en gång slutade musiken med ett skarpt, gällt ackord, och damen reste sig från pianot. Hon stod och dröjde med handen emot instrumentet – liksom stödde sig.

Två betjenter döko fram under portieren med stora lampor – der blef så ljust med ens.

Herrarne kommo in, alla reste sig – prat och skratt.

Hvad Ester var blek! – Ja, grönblått är också en farlig färg.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hur hade hon kunnat göra det? – Hur hade hon? – –

Hvad skulle hon nu göra med honom? Och Ester?

Hon satt halft afklädd på sängkanten – hopsjunken – med armarne i knäet och hufvudet slapt hängande ned på axeln. En slö, dunkel blick under de halfslutna ögonlocken –

– – – Tills alla spörsmålen veko.– – –

Hon kände åter hans nacke – tung, rund – mot skuldran, – den starka doften från hans hår. – Leendet kring de fina läpparne – de ljusa ögonens trånande blick. – –

Och så denna kyss – lång, het. – –

Hon bet ihop läpparne, knöt händerna konvulsiviskt och kastade sig framstupa ned öfver hufvudgärden.

Då hon ändtligen reste sig upp, var hon mycket blek – ögonen ohyggligt glanslösa.

»Det var champagnen», sade hon halfhögt, matt.

Så fortsatte hon att kläda af sig.

– – – – – – – – – – –

För första gången tänkte Berta öfver sig sjelf. Förr hade hon aldrig velat det – skjutit det undan.

– – Om jag ändå hade älskat honom! – men jag är i detta ögonblick så likgiltig för honom, som om han aldrig hade existerat. Hvad är det då som gör mig så onaturlig? – –

Och hon visste svaret – ryste för den råa enkelheten deri.

– – Så kunde hon med ens springa upp[109] och gå fram och tillbaka på golfvet – nervöst, med hopdragna ögonbryn och darrande läppar.

Nej, hon ville icke tänka – hon blef galen af allt detta.

Hade icke Nils Max sagt en gång, att det skulle bli hennes olycka? – detta att tänka.

Ja, Nils Max och Lejonhjerta och – alla de andra – hon log bittert för sig sjelf. Flirtations, bara flirtations – förhållanden så bleka och blodlösa, som skuggor af lidelse – –

Och åter sjönk hon ihop i hopplös ångest, i förakt och leda för sin egen svaghet.

Var der då någon, som mötte hennes blick, så kunde han förfäras öfver dess skygga, dunkla tomhet.

»Men, barn, hvad är det då? – Är du sjuk?»

»Snälla pappa, ängsla dig icke. Det är bara nervositet – mot vårarna är det ju alltid sämre.»

Ensam bar hon det. Mot sina föräldrar var hon som vanligt – vänlig, jemn – spelade schack och promenerade med öfversten, skrattade åt sin mors qvicka, ofta alltför skarpa utfall mot deras umgängeskrets.

Men allt efter som våren led, desto blekare blef Berta, och der begynte komma breda, mörka ringar kring hennes ögon.

»Bleksoten tar till,» sade läkaren. »Fröken tål icke denna Stockholmsluft och balatmosfär[110] – har visst också öfveransträngt sig i vinter? Det blir bäst, att vi skicka henne utrikes – – Hvad säger fröken om en liten tur till Schweiz – alppromenader och getmjölk?»

Berta smålog.

»Tack, doktor. Det är ju ett angenämt recept, ni der ger mig – bra mycket bättre än kina- och jernpiller. Bara det nu också kunde hjelpa.»

»Åhja», han drog på orden. »Naturligtvis. Låt oss bara försöka.»

Men då han kom i trappan, mumlade han för sig sjelf, under det han betänksamt tog sig en pris.

»Gud vet, hvad der egentligen skall bli af henne. Hon går och ödelägger sig sjelf. Giftas bort skulle hon, stackare.»

VIII.

Raffinerad, abnorm och blaserad! – vackra ord det der om mig.

Hon skrattade lågt, slog ihop den stora solfjädern och gick ett par steg ifrån honom – bort till stenmuren mot kajen.

Solskenet föll varmt och brännande ned öfver hennes blondt-cendréhår och röda satinsklädning, hvars veck på öfversidan gnistrade skarpt som vin mot ljus, under det att skuggorna mellan dem voro nästan svarta.

Herrn satt ännu qvar i skuggan – starkt tillbakalutad mot trädgårdsstolen, det ena benet slaget öfver det andra. Det var en stor, muskulös karl; han bar hufvudet högt – litet tillbaka – medan han satt och gungade på stolen. Det askblonda håret var tjockt och tätt klippt intill hufvudet, så att bottnen syntes. Ögonen voro gråblå, skarpa och lågo djupt inne[112] under den framskjutande pannan; – ett par långa, ljusa, nästan hvita mustacher.

Det var i trädgården vid Hôtel des trois Couronnes i Vevey. De talade båda nordens språk.

»Blaserad», upprepade hon långsamt och utan att vända sig om. »Så måste jag då vara född blasée – hon accentuerade lätt det franska ordet – ty jag är ju icke gammal och jag har hvarken lefvat eller njutit mer än andra.» – – –

»Ja, jag börjar nästan tro det också – ni är född blaserad.»

Hon teg och slog nervöst solfjädern upp och ned mot muren. Så skrattade hon – litet tvunget – och vände sig emot honom med en lätt axelryckning.

»Alors – que faire?»

Han såg på henne – sjukligt blek midt i solen, mörka ringar kring de brunblå ögonen.

Det föll honom plötsligt in, att hon hade samma blick, som man annars blott ser hos rouéer – slapp och underligt svårmodig, men tjusande.

Han steg upp och gick fram till henne.

»Medgif det bara – det, som jag nyss sade. Att ni t. ex. aldrig är road af era jemnårigas sällskap och nöjen. Jag såg sjelf, huru ni vantrifdes i går afton med de der vänliga och söta tyska flickorna. Och ibland – tror ni kanske[113] icke, att jag har sett det? – ibland när ni sitter för er sjelf – – – Er blick kan bli så trött – slapp – och ert leende så trånande sorgset – – Man kunde nästan tro, att – –

»Hvad att?»

»Ingenting. Jag har visst redan sagt för mycket.»

De tego båda några minuter. Hon såg ned och flyttade nervöst tåspetsen fram och åter på marken.

Så sade hon hastigt – lidelsefullt – som om orden bröto sig fram:

»Nåväl, ni har rätt. Jag medger det. Jag vantrifs här – öfverallt, hvar jag kommer – – – Knapt något nytt, och aldrig något af det, som man längtar efter – – – längtar» – hon höll upp ett ögonblick, så sjönk rösten: »Vet ni hvad det vill säga att jaga efter ro?»

»Hm – saken är den», han lade starkt eftertryck på orden och såg ned, under det han gungade sig upp och ned på hälarne, »saken är den, att ni på en gång är fysiskt och moraliskt sjuk.»

»Säg mig», frågade han litet efter, »har ni någonsin varit kär?»

Frågan kom så tvärt, att hon ryckte till; så såg hon på honom och svarade lugnt – fullkomligt ogeneradt:

»Inte alls på senare tider – nej – inte det[114] jag kan påminna mig. Men deremot har jag nu lagt märke till något annat, som – – –

»Som? – – –

»Åh – det är knapt värdt att tala om – – Men ibland kan jag från hörnet af en jernvägskupé, från en loge på theatern vexla en blick med en obekant – en, som jag aldrig har sett förut. Och under lokomotivets buller eller musiken från orkestern sjunker blicken djupare – blir »fastare», mera bestämd – – – men jag känner aldrig någon lust att få veta hvad han heter eller odla en sådan bekantskap. Möter jag honom nästa dag – kanske en blick, ett leende – sedan är det förbi.»

Hon lät fingrarne dröjande glida öfver solfjäderns röda sidenkant. De tego båda.

Så sade han sakta:

»Mins ni, hvad Sti Högh sade om »de Melankolske store Samfund?» – Ni tillhör det.»

Hon darrade lätt och svarade icke. Men hon blef blekare – vidunderligt blek – och ringarne under hennes ögon syntes nästan svarta.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det hade uppstått ett egendomligt förhållande mellan Berta Funcke och den norske doktorn, som hon och hennes far träffat på sin resa, och som nu utgjorde deras dagliga sällskap[115]. Hon kallade honom sin vän och han – fruktade henne.

Leif Thordsen var en äkta norrman – kraftfull, seg, ihärdig, litande blott på sig sjelf och sin egen styrka, med ett inrotadt, omedvetet misstroende till allt, som var hans egen natur främmande. Derför misstrodde och fruktade han Bertas olikartade och komplicerade kynne.

För öfrigt var han en hvad man kallar »modernt» utvecklad ande – materialist, skeptiker och ateist – dyrkade naturvetenskaperna och erkände ingen annan auktoritet än sitt eget förnuft.

Det var också i egenskap af läkare, som han först hade fattat intresse för Berta – och sedan – – Ja, hon fascinerade honom, berusade honom – så som en fara kan berusa en, en fara, inför hvilken man dröjer och icke kan undfly.

»En qvinna, som har nått det yttersta af sin tids onaturliga kultur – en drifhusväxt – en civilisationens abnormitet», sade han vredgadt till sig sjelf, när han tänkte på den unga svenskan. Och han stannade för att studera denna »abnormitet».

Berta å sin sida märkte mycket väl, hvilket intryck hon gjorde. Att han intresserade sig för henne – ja, det var nu så vanligt, att hon knapt fäste någon vigt vid det – det gjorde ju nästan alla män.

Hon märkte, huru han liksom på trots – för att värja sig sjelf – gjorde sitt sätt krassare, otillgängligare än det i sjelfva verket var; huru han – djerft begagnande sig af en läkares företrädesrättigheter – slungade ut mot henne sina hårda, skarpa föreställningar och hänsynslösa omdömen. Och sedan – när han hade gått, stolt i medvetandet af sin orubbliga köld och sjelfständighet – då kunde hon med ett halft vemodigt leende säga till sig sjelf:

»Det skall komma en dag, då denne man skall älska mig.»

Och hon gjorde ingenting för att hindra det.

– – Hon sysselsatte sig nu för resten mycket med sig sjelf. Men – som hon sjelf skulle ha sagt – hon »tog saken lugnare». Hon kände icke mera denna förtviflan och leda, som så hade plågat henne hemma, – den hade liksom uttömt sig sjelf, och ombytet af luft och omgifning gjorde väl också sitt till. Nu kunde hon kallt räsonnera öfver sina känslor – studera sina förnimmelser. Ja, ibland kände hon nästan bara en loj, bitter nyfikenhet, hurudant hennes öde skulle utveckla sig. Det skall verkligen bli intressant att se – med mina anlag!

Norrmannen hade med stor upprigtighet – alltför stor – sagt henne sin mening om henne. Och hon anade ännu mera, som han icke hade sagt, eller rättare – icke ville säga. Hon medgaf[117] i sitt innersta, att han hade rätt – på samma gång som hon kände, att han dömde henne för hårdt – en man kan aldrig fullt fatta en qvinna. Men det fans tider, då hans dom tyngde och plågade henne – då hon kände ett behof af att liksom skaka den ifrån sig, då hon längtade, längtade ursinnigt efter denna omedvetenhetens frid, som man kallar oskuld.

Och hon kunde hänge sig åt ett slags dystert tröstande fatalism – inbilla sig, att hon ända ifrån födseln gått och burit på hemliga och onaturliga drifter, som långsamt måste ödelägga henne. Och hon fruktade sig sjelf som ett farligt och otillräkneligt väsen, men ändå kände hon en viss sorglig njutning i den tanken, att hon var offer för ett grymt och oundvikligt öde – vaggade sig in i sjukligt melankoliska drömmar.

Då kunde hon också – i synnerhet när det var månsken – sitta timvis och se på la Dent du Midi’s hvitskimrande topp – och känna en vag, mild längtan efter att hvila der, uppe i all denna ljusa, rena snö, som aldrig sudlats af någon menskofot. Och så få sjunka allt djupare och djupare ned i denna mjuka bädd, ända till den höljde henne – och hon långsamt fick domna bort från lifvet, från alltsammans. Få hvila – rigtig ro och hvila. – –

Ända tills hon på nytt greps af lidelsefull,[118] vild åtrå att känna och njuta – efter det varma, verkliga lifvet, som hon aldrig skulle lefva.

Ty den, som spiller bort sin lifskraft droppe för droppe, styckar sitt lifs lidelse i små begär och små böjelser; den, som gifver bort hela sitt kapital i skiljemynt – den måste stå ovederhäftig inför de stora fordringarne. Han har lifdömt sig sjelf.

– – – Ibland kunde hon också med hänsynslös rättframhet rent ut säga sig sjelf, att alltsammans blott kom af hennes obrukade krafter, som jäste i sin orkeslöshet. Och i harmfull otålighet reste hon sig mot skrankor, som hon aldrig skulle öfverträda, aldrig ville öfverträda.

Hon fann en viss lättnad i att få förtro sig till Leif – men blott halft, vagt – aldrig rigtigt. Emellanåt kunde hon också, då hon tyckte, att han »gick för långt» med verldsdamens lätthet, vända alltsammans till skämt; eller kunde hon – och det var oftast – behandla både honom och hans ord med förnäm likgiltighet. Hennes sätt att vara hade icke förändrats – samma nonchalanta elegans, samma säkra, raffinerade koketteri.

– – Det var en herre på hotellet, som nästan lika mycket som den norske doktorn upptog Bertas uppmärksamhet. Det var en ung rysk officer.

Hon hade först lagt märke till honom en gång vid en fest i ryska kyrkan, då hon händelsevis kom att stå bredvid honom.

Solen sken dämpadt in genom de höga, målade fönstren och blandade sitt skiftande ljus med lågorna från kandelabrarne. Kring de starkt förgylda, i rika färger målade helgonbilderna hängde långa blomsterguirlander, och på marmorgolfvet – på de små mjuka mattorna och pallarne – öfverallt hade man strött rosor. Röda och gula rosor – stora, praktfulla, som fylde den varma sommarluften med genomträngande vällukt.

På de små aflånga mattorna lågo damerna på knä i ljusa silkestoiletter med andäktigt sänkta hufvuden och stora buketter i de hopknäpta händerna.

Herrarne stodo rakt upp med hatt och handskar i handen. Då och då gjorde de korstecknet och sänkte djupare den böjda nacken.

En herre i full sällskapstoilett med en jättekandelaber i handen trädde långsamt utför altarets marmortrappa. Efter honom kom presten – sidenklädd, hög och imponerande, med ett par magiska svarta ögon. I handen svängde han rökelsekaret.

Man sjöng – en underlig, vemodig sång på en långsam, främmande melodi och med långa, välljudande ord. Då och då – mellan högtidligt[120] vaggande toner – återkom refrängen med sällsam, vild styrka.

Och medan denna sång smekte hennes öra, och den milda, döfvande vällukten af blommor och rökelse berusade hennes sinnen, betraktade Berta ynglingen vid sin sida.

Han var mycket, mycket ung. Spänstig och mjuk i kroppen som en gosse – icke ett skäggstrå på den fina läppen, längs den rosiga kinden – uppemot örat – en linie af de finaste hvita fjun.

Han höll hufvudet sänkt och ögonen mot jorden hela tiden. Blott en enda gång slog han upp dem – djupa, skiftande ögon med from, ren blick.

– – Dagen derpå såg hon honom vid table d’hôte. Han skrattade och talade ryska med sin följeslagare. När han mötte hennes blick rodnade han och såg ned.

Hon fick veta, att han var rysk officer – Sergej Octroysky – och att han reste med en gammal onkel.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det var omkring klockan åtta på aftonen i hotellets salong.

Hon satt i en af de stora, röda fåtöljerna midt på golfvet – starkt tillbakalutad; solfjädern[121] halfutslagen i knäet och ena armen slapt utsträckt längs med sidan.

Dörrarna till terrassen stodo vidöppna. Den ljumma aftonluften – mättad med doft af rosor och kaprifolium – trängde in i rummet. Ute från trädgården hörde man sorl af prat och skratt – svagt, oregelbundet.

Framför henne med armarne korslagda på bordet satt Leif Thordsen.

»Men, doktor, jag har ju alldeles icke sagt, att den är omöjlig – qvinnoemancipationen. Jag bara säger, att det skulle förvåna mig, om en sådan sak någonsin ginge igenom.»

»Men hvarför?»

»För det», hon såg honom rakt in i ögonen, »för det att qvinnorna aldrig skola upphöra att älska.»

»Nå, men – – »

»Ja, och då man älskar – då är man ju icke fri. Man offrar allt hvad man har – pengar, samhällsställning – allt – alltsammans.»

De tego båda. Hon satt med hufvudet så djupt sänkt, att han icke kunde se hennes ansigte. Så blef honom nyfikenheten öfvermäktig – han sade långsamt:

»Liksom om ni någonsin – – – »

Hon höjde hufvudet och började flägta sig med solfjädern. Ljus och skugga kom och gick på hennes bleka ansigte.

»Jag? – åh, vi behöfva ju icke tala om mig. Bara i allmänhet – – . För resten, man kan älska på många sätt. Det fins något, som jag skulle vilja kalla själens lidelse. – – – »

»Som ni skulle ha känt?»

Det var en klang i hans ton, ett leende kring hans läppar, som nästan var förolämpande.

Hon sträckte sig helt tillbaka i stolen – långsamt, förnämt – höjde axlarna en smula .

»För era gissningar kan jag naturligtvis icke utstaka någon gräns, men», hon smålog stolt »ni känner icke mig.»

Han brusade upp:

»Hur länge skall ni då spela denna komedi, detta dubbelspel – – ?»

Hon ryckte på axlarna.

»Que voulez-vous, cher? – komedi? Ja, det är man ju tvungen till, annars – annars – brydde sig väl ingen om en. Och ni vet. – – » Hon smålog.

»Ja – jag vet, att ni går till det yttersta för att få behålla er magt – att fängsla – tjusa – förderfva. – – »

Hon såg på honom nästan förvånad.

»Förderfva – åh, det der var väl ändå litet starkt? –»

Litet efter skrattade hon – alltjemt med ögonen på honom: »Är ni svartsjuk?»

Han strök handen längs den glatta bordskanten. Så såg han upp.

»Nej», sade han.

Hon steg upp och gick bort emot dörren. Kom så hän bakom hans stol och i det hon böjde sig ned öfver honom – nära, mycket nära – hviskade hon skälmskt och öfvermodigt:

»Nå, så mycket bättre då – – »

Derpå gick hon hastigt ut på terrassen och ropade:

»Monsieur Octroysky!»

En ung herre, som stod och hängde mot en af verandans pelare, kastade cigarren och närmade sig genast.

»Nå, det var bra att ni var här – det trodde jag också. Jag ville just be er gå ett slag med mig i trädgården – der är ohyggligt varmt derinne.»

– – – – – – – – – – –

De stannade vid stenmuren.

Aftonpromenad au bord du Lac.

Velocipederna glida oupphörligt förbi – snabt, ljudlöst, med sina små röda lyktor; då och då ett svagt klingande ljud af klockor för att varna fotgängare.

I halfdunklet under de låga platanerna röra sig de promenerande fram och åter i en mörk, långsam ström. Af och till dyker der upp ur massan en ljus damtoilett, en engelsmans hvita[124] damrock eller fladdrar den långa silkesslöjan kring hans hatt. På den låga stenparapeten längs med sjön sitta en hel del unga arbetskarlar och gossar. Stråhattarna på nacken, de blå bomullsblusarne pösigt uppdragna, dinglande med de klumpiga fötterna – sitta de der och prata och skratta, – kritisera främlingarne djerft på sin breda, vaudensiska franska.

Längs stranden ligga båtarna och vagga sakta på vattnet. Små, smala båtar med stora flaggor i alla färger – stjernebaneret och trikoloren, den röda engelska fanan och Schweiz’ »Dannebrog». Stilla ligga de der och vagga fram och åter förda af en solbränd, mörkögd batelier och med en last af rökande herrar i Stanleyhattar, nonchalant sträckande sig på det beqväma aktersätet; eller af stela, eleganta damer i höga stråhattar och långa gants de Suède.

Sjön är stilla som en spegel.

Bortåt Genèvesidan bibehåller den ännu ett återskär af solnedgången – rosenröd, skiftande i purpur och orange. Småningom öfvergår den i blekblått, och längre bort – i skuggan ifrån bergen – blir vattnet djupt blått med en svag nuance i grönt.

Månskenet gjuter sig ned öfver platanerna – öfver sjön. Speglar sig som en bred skälfvande strimma skiftande mellan silfverhvitt och guld.

Ifrån Evian höja sig Savoyens berg i långsam sluttning – en mörk, oregelbunden våglinie, tydligt aftecknande sig mot den ljusa himlen. Tills de nå la Dent du Midi, hvars mångklufna hjessa skiner hvit – hvit, som snö skiner i månljus. Och längre bort i fjärran, bakom Rhônedalens mörker, höja sig likt ljusa skyberg Dent des Morcles och det spetsiga Catogne.

Så börjar på en gång musiken från hotellen längs stranden. Janitscharmusik – långa, utdragna violintoner, skarp, skärande klang från messingsinstrumenter. – Sorlet på gatan öfverdöfvas en minut.

– – Plötsligt vände sig Berta till sin kavaljer:

»Låt oss ro ut litet», sade hon. »Aftonen är så vacker.»

De smögo sig sakta nedför trappan och skyndade snedt öfver gatan bort till båtarna.

Han och hon sutto tillsammans på aktersätet, och midtemot dem – längst bort mot fören – satt deras roddare.

Hon hade gått i sällskapstoilett som hon var – en tunn, blekblå sidenklädning utan öfverplagg; utom en crêmefärgad silkessjal, som hon bredt ut öfver axlarna och lagt den ena snibben öfver hufvudet ned i pannan – à l’italienne.

Den muntra stämningen hade försvunnit.

De sutto stilla, tysta, lutande sig mot hvarandra – platsen var verkligen bra trång för två.

Då kände hon hur hans arm sakta smög sig kring hennes medja – hon såg upp och mötte hans ögon. Det var samma ögon, som hon sett i kyrkan, stora, fuktiga, bedjande – utan hopp.

Men nu, då hon mötte denna blick, kände hon en sådan underlig bedöfning – nästan som hon skulle svimma. Yrsel var det nästan. Hjertat slog svagt, ögonen slöto sig och hon kände sig liksom kall öfver hela kroppen.

Hon märkte, att hon långsamt – tätt – trycktes intill honom. Men hon gjorde icke motstånd – hon bara hade en sväfvande, omedveten önskan, att det skulle vara hårdare – mycket hårdare – – –

Och han var den ende, som vågat taga henne i sina armar – han, denne gosse!

Tungt låg hon intill honom, utan en rörelse. – – Hon andades hastigt och slöt ögonen – – –

Så kände hon hans kind mot sin, hans läppar mot sin hals. Han kysste henne icke. Han höll bara sina läppar halföppna hårdt tryckta mot det mjuka hullet – just der, der kind och hals mötas i milda linier.

En känsla af vällust bemäktigade sig henne; det var som från den der varma fläcken på hennes[127] hals en elektrisk ström gled genom hela hennes kropp – – –

Så kysste han henne – en lång, sugande kyss.

Båten stötte mot land.

– – – Dagen derpå mötte hon honom i trappan.

Han gick käckt, hurtigt, med hatten på nacken och cigarretten mellan läpparne, och helsade som om ingenting passerat. Hon helsade igen – hvarken kallt eller konstladt; lugnt och artigt som man helsar på en vanlig bekant.

Och då hon gick vidare nedför trappan, tänkte hon: Ah – han – har esprit, pojken.

Hon började behandla Octroysky som ett barn – vänligt, beskyddande, litet vårdslöst. Han var också så ung – bara sjutton år. Hon gaf honom små uppdrag och ärenden: Ah, ni vore rigtigt snäll om ni ville – – och hon smålog, som då man mutar ett barn. Han fick bära hennes bok och sjal, när de voro ute, och när hon blef trött, kunde hon helt enkelt fråga, om hon fick taga hans arm. På utflykter och turer var den unge ryssen alltid vid Bertas sida; det var vid hans hand hon steg uppför bergstigarne, och han satt hos henne på ångbåtarna och i jernvägskupéerna – alltid.

Doktorn talade om det – hänsynslöst som vanligt. Berta skrattade.

»Men, min vän, hvad underligt ser ni då i det? Och – enfin – jag tycker om pojken.»

Och så var det ju också – rien de plus.

Om det var något mera – – ja, då man fått ett sådant naturel, då man lefver ett sådant nervlif, så – – –

Det sade hon också till doktorn: »Jag märker jag blir skeptiker genom att vara tillsammans med er. Ni lär mig så mycket om naturlagar, attraktionslagar, och Gud vet allt, att – att – ja, det är nu icke alls, som jag brukade se sakerna förr.»

Då kunde han brusa upp, halft ängsligt:

»Men, fröken, så menar jag icke. Ni missförstår mig med flit – – »

»Som det passar mig att förstå er – menar ni? Eh bien, det är i det hela taget dumt, att taga saker och ting så hårdt – – – »

Och hon vinkade Octroysky till sig och började göra upp planer om en utfärd till Pleiaderna. »Men vi måste gå hela vägen och ligga i en chàlet. Icke sant, sir John?»

Sir John mumlade ett entusiastiskt samtycke. Han var »montagnard» par préférence, och det var hans specialitet att söka upp beboeliga châlet’er. Dessutom – Berta tyckte om, att ha många omkring sig. – Embarras de richesse för sqvallret, sade hon och skrattade. På det viset undviker man det.[129] – – De voro också ensamma ibland – Berta och den unge ryssen. Om förmiddagen, då de flesta helst höllo sig inne på sina rum med nedfälda persienner och öppna fönster – det var så tryckande varmt – då kunde de draga sig undan till en aflägsen berså i trädgården. De talade icke mycket med hvarandra. Vanligtvis hade han en bok med sig för att läsa högt ur.

Hon låg utsträckt i den långa, låga stolen med halfslutna ögon och långsamt flägtande sig med solfjädern. Värmen besvärade henne egentligen icke – den framkallade blott ett slags behaglig, vällustig slapphet. Timvis kunde hon sitta så – i samma ställning – med sin solfjäder och sin lösa, vida morgondrägt.

Han satt bredvid och läste högt. Hon älskade hans mjuka, slaviska röst, som gaf de franska orden en sådan mild, smekande klang. Men oftast sjönk boken ur hans hand och hufvudet gled sakta ned mot hennes skuldra. Och han såg på henne med sina egendomligt milda, fuktiga ögon – – – –

Så naiv han var! – – Hon strök smekande öfver det mjuka håret – – – Ett rigtigt barn!

IX.

En afton var der bal i hotellet.

Berta hade dansat med den norske doktorn, han förde henne just nu ut på den upplysta terrassen.

De stodo vid kanten af verandan – hon flämtande efter dansen, stödd emot hans arm, han med blicken sänkt ned på henne.

Hon stod rak, med hufvudet böjdt. Nacken med det uppkammade ljusa håret och de små korta lockarne nedtill, halsen och skuldrorna – den ena bar, den andra vårdslöst betäckt af en purpurfärgad sortie-de-bal – voro starkt belysta från lampan på pelaren bredvid dem. Ansigtet, bröstet och armarne deremot voro nästan lemnade i fullkomlig skugga.

»Nå, doktor – ska’ vi våga oss ned i trädgården?» Hon tog ett tag i sin klädning.

»Nu, när ni är så varm? – Nej det vore oförsvarligt att nu utsätta er för nattluften.»

»Alltid läkare!» – –

»Naturligtvis», svarade han torrt. »För er har jag då väl i alla fall icke någon annan egenskap.»

»Hur vet ni det? – Upprigtigt sagdt, så trodde jag ni visste, att ni var min vän. Jag vet få menniskor – nästan ingen – som jag visat ett sådant förtroende som er.»

»Då måtte ni ha bra litet att förtro mig, ty jag har då knapt hört ett ord af er på fjorton da’r», svarade han sarkastiskt, litet retligt.

»Tvärvigg!» hon smålog upp emot honom och tryckte lätt hans arm.

Han lösgjorde armen och rodnade ända upp till hårfästet.

»Akta er», sade han hest, »fresta mig icke. Jag är då icke mera än menniska, jag heller.»

Så bugade han sig och gick.

Hon stod qvar och smålog för sig sjelf med nedslagna ögon.

Då rörde någon vid hennes arm – det var Octroysky.

Han var mycket varm, alltför röd i ansigtet. Det syntes, att han hade druckit för mycket.

»Nå», sade han häftigt, »ni har icke dansat en enda dans med mig. Vill ni icke låta mig få denna?»

Man hade åter börjat dansa derinne, de voro ensamma på verandan.

»Min bäste vän, jag är verkligen bra trött. Kan ni icke vänta till nästa?»

Han svarade ingenting, men blicken blef mörk under den rynkade pannan.

Så sade han tvärt, med en närgången råhet, som genast stötte henne:

»Hvad sade den der norrmannen till er? – Alltid talar ni ert eget språk, för det jag icke skall förstå er.»

Var det den blyge, unge gosse hon kände? – Hon drog sig ett par steg tillbaka.

»Ni är svartsjuk, sade hon högdraget. Gå er väg, ni har ingen rättighet att förhöra mig.»

Nu blef han alldeles ursinnig och grep henne i armen.

»Ingen rättighet!» vrålade han mellan tänderna; och derpå bönfallande, i det han halft sjönk ned på knä: »Åh-nej – gå icke – – Ni vet ju, att jag älskar er – så mycket.»

Det var första gången han sagt, att han älskade henne. Hon såg på honom – detta blossande ansigte, dessa stora ögon – talgiga af ruset, nu fulla af tårar. En obeskriflig vämjelse grep henne.

»En sådan stackare», sade hon. »Fy!»

– – – – – – – – – – –

Hon tänkte icke vidare på honom – i alla[133] fall utan förebråelse; blott kände hon sig en smula generad inför sig sjelf. – En inbilsk pojke! och hon ryckte harmset på axlarne. Ja, öfver hufvud taget, när hon tänkte på honom, så var det i den sista scenen dem emellan – då hon »tillbakavisade honom». Det räknade hon sig liksom till rättfärdighet.

Han hade också lemnat Vevey ett par dagar efter balen. Hon hörde, att han skulle spela litet vildt der nere i Saxon.

Blott en gång talade hon om honom. Det var doktorn, som sedan han ett par dagar till sin egen förargelse gått och funderat på, »huru saken egentligen hängde ihop», slutligen gjorde våld på sin »stolthet» och på sitt halft tvära, halft befallande sätt rent ut frågade:

»Nå – er lille ryske beundrare, hvar har ni gjort af honom?»

Hon satt och gungade i stolen, såg ned på sina korslagda fötter, med hufvudet på sned.

»Åh», sade hon långsamt, »han var svartsjuk.»

»Nå – än se’n?»

»Ja», hon såg upp och borrade sin ena häl ned i gruset – »det kan jag nu icke lida.»

»Jag trodde likväl, att Othello hade tur hos damerna.» Hans ton var sarkastisk.

»Kanske – min smak är lyckligtvis icke allmängiltig. Svartsjuka – – – Ja, det kommer kanske deraf, att jag sjelf icke alls är jalouse.»

»Har kanske icke nog starka känslor för att kunna vara det», mumlade han sotto voce.

»Åhjo», hon såg rakt på honom, »men den känslan synes mig icke högsint. Och så, det tjenar ju icke till något – att vara svartsjuk. Man ger ju ändå aldrig detsamma till två menniskor. Man kan icke subtrahera ifrån den ena känslan och lägga till den andra – de äro rakt icke af samma slag. – – – Ja, jag vet icke rigtigt, om ni kan förstå mig.»

»Fullkomligt. Men», det kom långsamt, bittert, »det skall fordras er själskyla för att kunna räsonnera så. Ja, bara att räsonnera.» – – –

Hon smålog.

»Åhnej – jag visste ju det – ni begriper mig icke. Hon steg upp och gick ett par steg. »Ja, vi äro ju också så olika.»

– – – Som sagdt – personligen var henne Octroysky fullkomligt likgiltig, men den flyktiga förbindelsen med honom hade upphetsat henne. Hon sof icke längre lugnt om nätterna – plågades af retande drömmar och hallucinationer. Och om dagarne var hon blek, slapp och nervös.

Öfversten kunde icke begripa »hvad der gick åt flickan». Han skref oroväckande bref till sin hustru och frågade doktorn ännu en gång.

»Fröken Berta har bara bleksot – naturligtvis i hög grad», han såg ned. »Men om hon bara sköter sig – så – så – går det nog öfver.»

Men till dottern sade han.

»Ni måste söka att beherska er – det är det enda som kan hjelpa.»

Och med en kall förtviflan, som hånade sig sjelf, svarade hon bittert.

»Jag kan icke. Kan man väl förändra sin natur?» Hon sänkte blicken och sade saktare: »För en qvinna är det minsan icke så lätt, att alltid vara frisk och sund.»

Han teg och gick.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Genfersjön var i uppror; stora, grönblå vågor med skumhvita toppar – den ena tornande sig öfver den andra – krossades mot parapeten med doft plaskande buller. Himlen var mörk som vattnet och höljde i en molnslöja bergens hjessor. Bergen, hvilka reste sig som en mörkviolett vägg på motsatta stranden.

»Ni skall således resa?» – –

»Ja, jag skall resa.» – – Hon var på väg ned till jernvägsstationen som hon nu stod der

– vid stranden under platanerna – i sin mörkgröna reskostym. Hon väntade blott på sin far, som ännu i yttersta minuten hade något att ombestyra med sakerna i hotellet.

Hon stödde sig med båda händerna mot sitt paraply och borrade det ned i ett visset blad – midt i. – Och hon upprepade långsamt:

»Ja – jag skall resa. – Kommer ni att sakna mig?»

»Olyckligtvis är det väl nästan säkert.» – – –

De tego båda några ögonblick; – ögonen följde nästan mekaniskt en pojke, som sprang ofvanpå muren med bara fötter. Så vände hon sig emot honom och sade hastigt:

»Nej, doktor – vi kan icke skiljas på detta sätt. – – Vi måste ha det klart oss emellan. Kanske är det sista gången vi se hvarandra.»

Han svarade ingenting. Han satt med armbågarne mot knäna och ritade i sanden med sin käpp.

»Då det är sista gången vi se hvarandra», hon talade lågt, i ett, »så kan jag ju gerna säga er, att – att – jag håller mycket af er. Nej, nej, säg ingenting – hon lade handen på hans arm – jag menar icke precis att jag älskar er – åhnej, icke älskar – det vet jag för resten icke. – Men jag håller af er – mycket.»

»Berta», mumlade han sväfvande.

»Nej, icke ett ord får ni säga. – – Jag vill det icke. Ni har kämpat mot mig i månader – – – Jag vill icke, att ni skall duka under nu. Jag vet, att jag har det der – att fresta, alla. – – Men låt oss nu icke tala om det. Det är emellertid en sak, som jag vill tacka er för, innan vi skiljas: Ni har haft mod att vara upprigtig mot mig.»

Hon stack sin lilla behandskade hand i hans – tryckte den lätt, medan hon talade med låg, upprörd röst.

»Men hvarför?» – började han lågt.

»Nej, nej, säg ingenting – jag ber er. Låt det vara som det är. – – – Men glöm mig icke – hon såg ett ögonblick upp – mins mig alltid som nu – helt rent, helt vänligt. Det kan så få.»

»Er hustru har jag aldrig tänkt på att bli. – Ni vill det icke, och icke jag heller. – – »

Öfversten kom tvärs öfver gatan – pustande, med andan i halsen.

»Här står ni – jag må då säga. – Och tåget går väl ifrån oss. Hvad tänker du på, Berta? – Din arm.»

Vid stationen var allt i en oreda och förvirring. Passagerare, bärare och bagage om hvarandra.

»Deux premières – Bâle.»

Öfversten fick sina biljetter. »Seså, gudskelof. – – Ett förbannadt besvär med resor. – Nå, doktor, ni kommer väl och helsar på oss i Stockholm?»

»Tusen tack. Kommer jag till Sverige så – – »

»Om ni kommer? – Åh, för fan, ni måste komma. – – Seså, Berta, der ha vi tåget.»

Berta samlar ihop sina saker i hast: »Pappas paraply – der.»

Dörrarna slås upp:

»Lausanne – Neuchâtel – Bâle.»

Rök och drag på perrongen. Ett oupphörligt knuffande: »Pardon, mais mille pardons! –»

»Non-fumeurs – Berta, här!»

Hon stiger upp – tar emot sakerna af doktorn, och kommer sedan fram på den lilla platformen.

Hon räcker honom handen för sista gången:

»Farväl, doktor.» Och sedan mycket sakta, så sakta:

»Döm mig icke för hårdt.»

Han tryckte handen och såg henne in i ögonen – mörka, glänsande, under det svarta floret. – –

Så började tåget att gå.

Han såg henne ännu stå qvar på platformen – hög och slank, med sänkt hufvud – båda händerna mot den blanka jernstången. Och han hviskade sakta ännu en gång:

»Farväl!»

X.
Sten G. Stjernfalk.
Berta Funcke.

Hela verlden förvånade sig – hon, som icke var tjugutvå år ännu. Och han, ja, han var då visst ett godt stycke öfver de fyrti.

Men det var ett briljant parti hon gjorde. Han var rik, af gammal adel, hade beklädt flera diplomatiska poster vid främmande hof, och var nu utnämd till svensk-norsk envoyé i Bruxelles.

Naturligtvis gissade man mycket öfver de särskilda omständigheterna vid denna intressanta förlofning. Men olyckligtvis fick man så litet att veta – ty fästmön hade inga intima väninnor.

På visiterna följde man dem med Argusögon – man såg ingenting. En förnäm man, så fulländadt nobel, som blott en gammal hofman kan[140] vara det, hvilken var »mer än artig» mot en elegant, litet blek, men blidt småleende dam. Det var allt hvad man fick se – och det var ju detsamma som intet.

Och man kom öfverens om, att det var fåfänga och ärelystnad å hennes sida, blind förälskelse å hans. Några – känslosamma personer – vågade tro, att också hon var kär i honom.

Men sjelf skref Berta till Nils Max, då hon underättade honom om sin förlofning:

– – – »Efter hvad jag nyss sagt, vet ni ju, att jag icke gifter mig af kärlek – icke heller af fåfänga, ehuru ni kanske tror det. Nej, mitt skäl är så enkelt, att ingen ens har kunnat gissa det. Han är den förste, som har friat till mig – rigtigt friat – och jag är så ytterligt led vid det lif jag nu för, att jag måste pröfva ett annat. – – – Jag är icke så sangvinisk, att jag i mitt äktenskap väntar mig lycka. Åhnej – men förströelse, sysselsättning och kanske – frid. – – – Naturligtvis föredrar jag honom framför andra – annars vet ni ju, att jag icke låtit det gå så långt som till frieri. Och det är hos honom mycket, som jag tycker om. – – »

Hvarför hon föredrog honom? – Han var ståtlig, kraftfull, ännu vacker – en ädel, manlig skönhet, som imponerade, just derför att den tycktes så omedveten. Så var han ytterst för[141] näm, hade takt i högsta grad – teg hellre än han sade en banalitet. Sådant hade ju alltid Berta satt värde på, och det var också det, som först dragit henne till honom. Han var bildad, men icke snillrik – »jag skulle bli olycklig med ett geni» – han var icke excentrisk och – framför allt – han var gammal. »En ung man, sådan som jag ville ha honom, skulle en vacker dag döda mig,» hade hon en gång sagt till sig sjelf.

Berta räsonnerade länge öfver, hurudan hennes ställning som hans hustru skulle vara. Och under tiden smålog hon mot den förnäme mannen med detta underbart milda, vemodiga leende, som tjusade och mystifierade.

Han räsonnerade också – en man på femti år med sundt förstånd gör det alltid, om han än är aldrig så förälskad. Fröken Funcke passade honom – hon var elegant, mondaine, spirituelle, men alltid och framför allt – en dam. Han märkte, att hon var »modern» och »excentrisk», men han var sjelf för gammalmodig, för att ens tänka på att närmare studera hennes skaplynne; kunde heller aldrig ha gjort det. Hvad slutligen hennes förtid angick, så – hade hon ingen. Folk talade i alla fall icke derom. Hon hade varit mycket beundrad, mycket firad – det var blott en förtjenst. Han ville ha en ung hustru, men icke ett barn, som skulle uppfostras – Berta motsvarade de fordringarne.

Och så älskade han henne. Hon tjusade honom och hon frestade honom – hvarenda gång han såg henne, längtade han att få kalla henne sin.

Men Berta dröjde ännu – och det är alltid qvinnan, som ger uppslag till frieriet. Ett »ordentligt» frieri, der passionen först tar ut sin rätt, sedan jaordet är gifvet.

Så länge »detta» ännu icke var afgjordt, så hade hon i alla fall något att tänka på, något att sysselsätta sig med – ett slags mål. Hon drog ut saken med vilje.

Så såg hon honom en gång – på en ridtur de gjorde tillsammans på Djurgården – tygla en rasande häst. Hästen kastade sig tillbaka och stegrade sig gång på gång. Hon såg ryttaren böja sig fram i sadeln – läpparne hårdt sammantryckta, ådrorna på pannan svälde. – Med jernhand stramade han tyglarne, så att djurets hufvud böjdes hårdt mot bringan, och från den lyftade handen hven ridspöet ned. – –

Då hästen ändtligen gick spak och stilla, var Berta Funcke blek som döden. Löjtnanten, som red bredvid henne, trodde att det var af rädsla. –

Två dagar derefter friade excellensen och fick ja.

När hennes far föreslog de nyförlofvades skål, yttrade han rörd, att han var lycklig att få lemna sin dotter i en så ädel mans händer; och att han var säker om, att Berta, som alltid varit[143] en så god dotter – han såg med innerlig ömhet på henne – också skulle bli en utmärkt maka för den man, hon af kärlek valt.

Berta kände som en isande tyngd öfver sig – den börda faderns kärleksfulla förtroende lade öfver hennes själ.

Om qvällen kände hon sig så besynnerligt vek och mild till mods. Hon tänkte på sin barndom, sina lekar – oskyldiga, vemodigt lyckliga minnen, som nu med sällspord klarhet drogo henne förbi. Allt annat – allt, som låg emellan – det var liksom glömdt.

Och hon kände ett sådant behof af att få förtro sig till någon, en sådan öfverväldigande lust till att gråta, gråta ut rigtigt – hos sin moder. Det var, liksom om det skulle kunnat rena henne.

Så knackade det på dörren. –

Modern kom in till henne i nattrock.

»Nå, lilla Berta, är du uppe ännu? – Ja, jag tyckte jag skulle tala litet med dig i qväll. Pappa har redan lagt sig.»

Hon satte sig i soffan bredvid dottern.

»Ja, det var snält att mamma kom.» Bertas ton var jemn och vänlig. Nej, hon kände icke alls längre någon lust att gråta. Hon satt med nedslagna ögon och fingrade på spetsarne kring sin peignoir.

Modern nöp henne i kinden och drog hennes lilla hufvud intill sig.

»Du sitter naturligtvis och tänker på Sten», Berta kom plötsligt att tänka på, att hon ännu aldrig kallat sin fästman vid namn. Och aldrig någon annan karl heller – det var då för besynnerligt. – – »Ja, Berta, du kan aldrig tro hvad det partiet gläder mig. Att du valde så klokt. Pappa och han sympatisera så utmärkt, mig har han nu alltid behagat så mycket, och när du nu älskar honom – – ty det gör du ju? – – »

Det låg litet, litet ängslan i moderns röst. – Berta förstod nu, hvarför hon hade kommit.

Hon strök handen öfver den hvita batisten – litet nervöst – och svarade sakta:

»Ja – – ja, naturligtvis, mamma. Jag tycker mycket om honom.»

»Han är nu också en sådan utmärkt man – i alla afseenden. Ja, kära Berta, om du nu bara kan bli rigtigt lycklig», hon strök smekande öfver dotterns hår. »Han skall nog förstå dig – du vet, att jag aldrig, hur gerna jag än velat, – – – »

Nej, scener ville Berta icke ha – hon, som i hela sitt lif beherskat sig, för att icke oroa andra, för att slippa tala om sig sjelf. Nej, ingen scen, intet förtroende, då hela hennes lif skulle rifvas upp igen.

»Ah, mamma», svarade hon gladt, i det hon kysste modern, »du inbillar dig visst, att jag är mycket komplicerad. Det skall du icke tro.»

Men när modern hade gått – tillfredsstäld – då satt Berta qvar på soffan – stilla, i apatisk matthet – en lång stund.

Och då hon reste sig, hviskade hon smärtsamt:

»Skall jag då alltid – i hela mitt lif – bara få spela komedi? – – »

Och litet efter, i det hon gick öfver golfvet fram till spegeln, sade hon högt – med ett slags bitter munterhet:

»Allons – andra akten är börjad!»