SMARAGD-BRUDEN.

FÖLJDERNA

AF ETT RIKT NORDISKT ARF.

AF

FÖRFATTAREN TILL TÖRNROSENS BOK.

____________________________

NORRKÖPING.

TRYCKT HOS ÖSTLUND & BERLING, 1845.

[4][5]

SMARAGD-BRUDEN.

FÖRSTA BOKEN.

[6]

FÖRSTA KAPITLET.
Huru vänner kunna skiljas åt.

[7]

Du skall veta, jag tycker icke om att du förstör dig.

Två unga, lifliga och qvicka karlar kunna af ursäktliga orsaker lätt nog råka i tvist med hvarandra, i synnerhet om de hafva utseende. Urartar tvisten ända till gräl, ända till ... , så är det ganska illa. Men om personerna, utom att vara vackra, derjemte höra till de bättre uppfostrade, så veta de lägga sina ord, visst icke mindre bitande, men mera hyggligt. Följden häraf blir ofta likväl, att vreden, som skulle hafva kokat öfver och dunstat bort, om grälet tillåtit sig att antaga mera djerfva och högljudda former, i stället går baklänges in i hjertat, in i sjelfva själen. Den anmärkningen saknar således icke grund, att de finare uppfostrade hata djupare, långvarigare och värre; men att grofva menniskor, efter att hafva gifvit hvarann de ohyggligaste ord, snart derofvanpå äro färdiga till vänskap och till att göra hvarann de största tjenster de förmå här i verlden. Sedan de väl fått säga åt någon sin gode vän och bekant: ”drag åt helvete!” känna de den största beredvillighet att ledsaga densamme om det vore till sjelfva himmelriket.

Tvister ute i fria luften och på öppna platser äro dock af en betänkligare natur och företagas sällan gerna. De tvenne unga välklädda manspersoner, om hvilka vi tala, befunno sig på planen emellan Blå porten och Djurgårdstheatern i Stockholm. Den ene hade mörkt[8] hår; stora ögon, fulla af uttryck, hvilket ej alltid åtföljes; kinder med frisk färg; läppar som koraller; och ett par utmärkt jemna, hvita tandrader, behagligt framskymtande, måttligt och ej vid hvarje ord som han talade, men vid de häftigare och uttrycksfullare. Med allt detta på en gång apolloniskt och herakleiskt fördelaktiga, låg ett starkt skimmer af oförklarlig sorgsenhet utbredd öfver hela hans ansigte; och då detta drag af mystisk melankoli hade mycket mera tycke af ljufhet, än af bitterhet, ängslan eller illska, så kunde det ej förklaras af den pågående tvisten. Den andre herrn var mera kort och undersättsig, af ett ljusare hårslag och på det hela af ett mera slipadt utseende. Likväl kunde också han vänner emellan kallas en vacker karl, och man gjorde honom orätt om man ansåg hans lockar stöta i rödt.

Tvistens egentliga föremål känna vi icke; ej heller dess ”primitiva början.” Det var vår: årets skönaste genius hade med vårdslöst och leende behag kastat sin sköna slöja öfver sin utmärkta vän och gunstling, Stockholm: ett spädt ljusgrönt gräs hade beklädt Djurgårdsslätterna med en fin, angenäm, sammetsartad matta. Hvem kan gräla en sådan årstid och på en sådan plats? Likväl gifvas omständigheter i lifvet, då det låter sig göra.

”Som jag säger dig, Gustaf Carl! i morgon före half nio måste jag hafva mina penningar. Detta är mitt sista ord; jag kan icke hjelpa det.”

”Du vet likväl – du mins likväl” – – genmälte den mörklagdare herrn. Men han återhöll sin hetta. Blott ett ännu varmare och klarare sken spred sig öfver hans ögonglober och utvidgade pupillerna till den grad, att de syntes på väg att sprängas, så blåhvita de än fortforo att vara. Han tillade ingenting, men vände sig till hälften bort, med ett uttryck fullt af ovilja.

Härvid kom han att kasta sina ögon upp emot de höga bergen bakom theatern, och Byströms Villa, i sin fantastiska skepnad och med sitt egna torn, föll honom i blicken. Genast intagen, upprymd, till hälften försonad, hvilade han vid denna åsyn och lugnades märkbart.

[9]

”Du är en narr, en fullkomlig narr, Gustaf Carl!” återtog den andre. ”På dina drömlika förslager och tomma tankar har du förstört icke blott din själs kraft, din bästa verksamhet, utan äfven din lilla återstod af förmögenhet.”

Mina tomma tankar? mina drömlika förslager? Det var en tid, då du delade dem, Lars August?

”Det har icke burit sig,” svarade den andre kärft. ”Med få ord sagdt – här lönar ej mödan, att tvista längre om – – Gud skall veta huru mycket jag högaktar det. Saker, som icke löna sig, får man emellertid lemna i sitt värde; jag kan icke hjelpa det.”

Du vet, inföll den andre, att de trehundra riksdaler banko, hvarom du talar, har jag icke användt hvarken på mina förslager, eller på minsta sätt för min egen person. Den stackars enkan med sina fyra små barn –

”O min store Gud!” afbröt den ljushårigare; ”aldrig annat än detta? Vill icke också jag enkor väl, och små barn ännu bättre? Men du, min kära Gustaf Carl, hvad gör du? Jo, du skänker bort åt andra hvad du sjelf icke rår om. Är sådant rätt handladt?” – Herr Rengel (ty han hette verkligen så i tillnamn) skar härvid synbart tänderna på ett smidigt och besynnerligt sätt, som, utan att tydligen tillkännagifva ilska, lät likasom tuggade och krossade han sjelfva de stafvelser han uttalade. Hans framställning fick härigenom någonting eftertryckligt och signifikativt, som påminte om professor Cederschjöld, ehuru hans ansigte derunder saknade denne vördnadsvärde mans anmärkningsvärda godhet.

Lars August! sade den andre med en ton af förtviflan och förebråelse tillsammans, när du lånade mig denna summa, yttrade du ingen nödvändighet, att så hastigt återbekomma den.

”Yttrade jag ej? det är sant. Det kan vara ganska sant. Men i alla fall. Du skall veta, jag tycker icke om, att du förstör dig. Jag kallar detta att förstöra sig, då man ger bort hvad man sjelf icke eger. För öfrigt är icke denna enka och dessa fyra små barnungar de enda, du understödjer, eller rättare, vill understödja. Dina tankar sträcka sig öfver hela Stockholm, dina fantasmagoriska planer omfatta hela[10] Sverige, ditt hjerta skulle en dag omfamna hela Europa, om det hade armar dertill. Jag gillar detta i högsta grad. Jag är förtjust deraf. Jag menar: om du hade medel bara.”

Men på de tider, då jag för egen del saknar medel, är det då ondt uti, att jag söker förmå mina vänner att låna en skärf åt ädla och vackra värf? Om jag, såsom du ofta sagt, besitter någon liten vältalighet, kan jag bättre använda den, än att verka på menniskor för menniskor? Gode Lars August, gif mig en månads anstånd!

”Omöjligt. Hvad skulle också denna månad tjena till? Funne du under denna tid penningar, så upptäckte du med detsamma säkert någonting ”förträffligt” att använda dem på. Men mig gaf du dem ej; ty jag tillhör icke det förträffligas kategori.”

Jo, du tillhör den! utbrast gäldenären med en enthusiasm, som kom honom att till hälften öppna sina armar emot sin fordringsegare. Lars August! du tillhör helt och hållet det förträffligas, det ädlas kategori: låt blott ditt hjerta tala –

”Och mitt förnuft tiga. Jag kan alldeles tro det. Vi hafva varit studentkamrater, och du känner således om icke jag vet att skatta poesi, fantasi, menniskokärlek, enkor, barn och alla möjliga ogifta. Men allting har en gräns. Ty det måste hafva en gräns. Jag skall i morgon betala de hästar jag köpt. Jag vill icke svika mitt gifna löfte till honom, som jag köpt dem af. Jag är icke af det slaget.”

Du har således köpt ett par nya hästar, min bror? Jag viste icke det: voro ej dina bruna schäckar goda nog?

”Jag handlade häromdagen en ny vagn för alldeles utmärkt godt pris, ja, jag kan säga ram. Händelsen gjorde, att en person behöfde sälja sin kalesch. Arbetet var superbt: gjordt i Norrköping. Du vet, att jag är svag för goda priser; och jag har verkligen skäl uti att vara det. Helst i dessa tider. Jag köpte således denna Norrköpings-landau, som var splitter ny. Ty jag har, sanningen att säga, ett öga för vagnar, och jag kan bedöma hvad jag ser. Jag fick ett af de charmantaste åkdon för halfva värdet. Du skall följa med mig ut en dag, Gustaf Carl! jag bjuder dig, när det blir torrt: vi åka till Järfva; jag skall endera dagen ut till Agnesberg, som jag torde handla. Du finner således[11], att jag icke kunde låta en sådan pris gå mig ur händerna, och jag köpte vagnen. Men mina andra hästar passa ej för detta åkdon. Jag har, sanningen att säga, öga för sådant; och jag vet hvad som går an och icke går an i seldon. Jag såg mig om efter ett par nya hästar, till färg, ställning, gång och karakter utomordentligt öfverensstämmande med min Norrköpingsvagn. Du skall blifva förtjust af dessa djur! Jag vet, att du älskar, att du åtminstone kan älska hästar, Gustaf Carl! Du skall aldrig hafva sett några, som mera moraliskt gå under tömmen.”

Jag har alltid älskat ett så skönt djur, som hästen, sade den andre, och undertryckte en suck. Men, för att återkomma till vår sak, så förmodar jag, att då du köpte dessa nya springare och följaktligen sålde dina bruna schäckar, som också voro utmärkt förträffliga i sitt slag, du fick penningar nog för de sednare, att dermed betala de förre. Jag vet, att du är den klokaste, den ypperste handelsman.

”Hvarföre skulle jag sälja mina bruna schäckar?”

Jag trodde det – efter –

”Hvarföre skulle jag sälja mina bruna schäckar, om jag får fråga? För att de äro onödiga, och jag ej skulle hafva råd att hålla tu par vagnshästar i Stockholm, och en eller två ridhästar derutöfver, kantänka? Men, att låna bort penningar, för att aldrig återfå dem – se, dertill skulle jag hafva råd. Vacker moral!”

Vid dessa ord vände sig den andre åt sidan, med en känsla så bitter, att den ej låter sig beskrifvas. Han tryckte ned sin hatt i pannan, och sade kort och kallt: ”du skall hafva dina penningar, skall jag ock taga dem i sjelfva helvetet, eller – än värre! – hos procentare.”

”Procentare? hm. Med dem torde du i alla fall ej vara så aldeles obekant. Litet mera eller litet mindre gör då ingenting. Jag får alltså anse det för sagdt? I morgon – men före klockan half nio, min bästa du, det får jag säga dig. Trehundra riksdaler är i alla fall en småsak att anskaffa. Rentan frågar jag icke efter; så mycket du vet.”

I morgon bittida klockan åtta skall du vara nöjd: är det nog? Adjö!

”Förträffligt! Låt oss nu vara gamla vänner som alltid.” Herr[12] Rengel sträckte ut sin hand, för att taga ett varmt och vänskapsfullt afsked. Den andre räckte honom väl också sin, men mekaniskt: fingrarne kändes kalla, orörliga, hårda. Huru mycket än Rengel försökte att krama och trycka sin väns hand, gaf denna icke genom ringaste rörelse eller återtryckning tillkänna något motsvarande. De skildes utan ett ord; knappt med en half nick. Rengel tog vägen till höger, för att vid Casino vika af ned till båtarne, ro öfver till Holmen och så gå till Norr, der han bodde. Den olycklige gäldenären fortfor med sakta steg på Djurgårdsplanen, drog sig småningom åt venster, till vägen utmed Djurgårdsviken, och kom till Framnäs.

[13]

ANDRA KAPITLET.
En behaglig dröm.

Beklagligtvis kom hon icke så nära, som vår vandrare hade föreställt sig och hoppats.

Vi hafva sett, att herr Gustaf Carl Mannerskog – ty hvarföre skulle vi ej låta läsaren veta hela hans namn? – stilla och sorgbundet vandrade på den sköna vägen utmed Djurgårdsviken. Han stannade väl några ögonblick först framför Fjällstugan och sedan vid Framnäs, kastande sina ögon än till venster öfver vattnet, än till höger uppåt bergen, bekransade med de intagande boningar, som vittna om statsrådet Due. Men han gick snart längre.

Anblicken öppnade sig, Djurgårdsviken visade sina begge stränder, och den tjugutvåårige svärmiske mannen kunde ej undvika, att, oaktadt sin smärta, hänryckas af hvad han såg. På en liten udde, som stranden här gör, var en plats nära vägen anordnad för vandrare, som i fullkomlig stillhet ville njuta en af de angenämaste utsigter, verlden har.

Ynglingen nedsatte sig på en grön spjälsoffa. Han såg sig alldeles ensam. Hans blick drog sig tillbaka från den omgifvande, herrliga trakten, och han lutade sin panna mot handen. ”Bittra lott, att vara fattig, när man har ett rikt hjerta!”

”Jag kan icke, och jag vill icke förebrå min fordne vän”, utbrast han: ”hvar och en sköter sitt. Huru underligt, min Gud? Är det fråga[14] om ett galaspektakel, då saknar ett fruntimmer ej penningar till en hvit sidensargeklädning, som hon icke vidare alls behöfver. Är det fråga om hästar och vagn, utan allt gagn: är det fråga om en middag på Blå porten, der borden skola digna under rätterna, och gästerna under dryckerna: då har man tillgångar. För menskligheten, för det goda, för sanningens utveckling, för ”ideer” eger man intet.”

”O min mor! detta är hvad jag har qvar efter dig.” – Han drog en dyrbar ring af sitt finger, besåg infattningen och diamanterna. Äfven tog han upp sitt emaljerade guldur, på hvars baksida syntes en liten täck tafla, med späda lamm och en herdegosse, efter gamla dagars smak. Detta ur hade varit hans mors; han påminte sig huru ofta han som barn stått vid hennes knän, och hon hade stillat hans tårar genom att låta honom spegla sitt lilla ansigte i denna emalj. Han kunde ej undvika, att föra dessa kostbarheter till sina läppar. Han kysste dem sakta, vördnadsfullt, nästan religiöst; och en tår nedföll på hårslingan, som utgjorde urkedjan.

”Jag skall sälja allt detta!” sade han. ”Det skall väl stiga till trehundra riksdaler? jag hoppas det. Skulle jag blott låna härpå, och utsätta dessa saker till pant, så kan jag icke inbringa den summan. Att mina tillgånger åt alla håll i detta ögonblick skola vara så uttömda! Jag känner ingen vidare, som skulle försträcka mig något; ty de veta hvarpå jag använder penningar. Jag gör ständigt affärer, som ingen renta afkasta. Ändock! de små stackarne skola ej sakna bröd, kläder och uppfostran under dessa månader; och sedan – så få vi se.”

Hans ögon förtyngdes. Var det till sömn? till dröm? eller till hvad? Han tyckte sig skåda upp och hvila sina blickar på den vattrade blåa shawl, som Djurgårdsviken bredde för hans fötter. Men dessa dagars många utståndna besvärligheter, jemte det sista bittra lidandet, kommo pulsarne att sakta domna i hans hufvud. Han tyckte sig vända sina ögon mot skyarne.

Underbara bild i molnen!

En gestalt nedflöt ur azuren, nalkades jorden och kom på vågorna allt närmare.

”Min mor? det är min döda mor!” hviskade hjertat till själen.

[15]

Likväl greps han ej af någon fasa och häpnad. Den kommande qvinnans anblick var öfverjordiskt mild, skön som det första man varseblir i lifvet, vördnadsbjudande som en moders. Han ville knäböja; men satt dock orörligt stilla.

Hon nalkades sin son med ett ögonkast, en nick af ljuft bifall. Ett af hennes finger rörde de små dyrbarheter efter henne, som han ämnade sälja till de nödlidandes värn, och dem han ännu höll i sin hand. Vid den öfverjordiska fantomens vidrörande förvandlades uret och ringen till rosor, till en blomsterkrans af tusenskönor, och guldet försvann ur hans händer. Derefter strök gestalten med ett annat af sina finger lockarne ur sin sons panna och ritade ett hemlighetsfullt tecken på hans högra tinning. I ögonblicket förlorade han medvetandet helt och hållet och såg ingenting mer. Bilden, hela taflan var försvunnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Med obeskriflig angenämhet uppreste han efter en lång stund ånyo sitt hufvud, såg sig om och steg upp. Hjertat slog så lätt, att det var som fans ingen sorg till mera. Med klaraste minne blickade han omkring sig, sökte sin mors älskade bild, men kunde ej finna den.

Dagern öfver Djurgårdsviken tillkännagaf, att man nalkades till afton. Han beslöt, att icke dröja längre.

Han gick med raska och glada steg hemåt. ”Min mor gillar mitt beslut!” sade han: ”jag skall till ett litet understöd för olyckliga menniskor afhända mig det käraste jag eger i verlden. Jag har ändock evigt qvar det jag aldrig kan förlora, min mors minne; fast jag bortlemnar hennes souvenir. Låt gå!”

Han kom på hemvägen ånyo förbi Framnäs, och närmade sig Djurgårdsslätten. ”Det är obeskrifligen litet folk ute i afton, på en så skön dag; hvad tänka alla menniskor på?” sade han grubblande för sig sjelf.

Liksom för att straffa honom, kom ändå nu en person gåendes. Det var ett ensamt fruntimmer. Hon syntes närma sig ifrån sjelfva slätten och stiga in på den väg, der Mannerskog redan gick; han kunde således hoppas att få nära betrakta henne, då hon skulle[16] komma honom förbi.

Hennes gång var utsökt intagande. Utseendet – så mycket afståndet ännu tillät anmärka – tillkännagaf ett ungt fruntimmer af högre stånd. Klädseln var icke fullkomligen efter Stockholms sätt; men snarare deröfver, än under. Segelfarten på utlandets hamnar var nyss öppnad; det är vanligt, att hvarje vår något nytt mode anländer till hufvudstaden. Det kunde således icke innefatta någon besynnerlighet, att se den sköna vandrerskan bära en hatt af utländsk form, en mantille, eller kanske rättare kortkappa, af mera vald smak än man förr sett i Stockholm, och en parasolett med markiser, af det skönaste gröna siden, som .... men vi förstå icke den saken.

”Huru kan likväl en förnäm dame gå utan betjent? Eller om hon ej är så förnäm, huru kan hon dock, öfverhufvud, gå ensam?”

Beklagligtvis kom hon icke så nära, som vår vandrare hade föreställt sig och hoppats. Hon gick väl på den väg, som också han beträdde, och hvilken bar utmed sidan af Djurgårdsviken. Men innan hon hunnit så långt, som till honom sjelf, vek hon af på en af dessa små sidostigar, som föra upp till Djurgårds-alperna, der Burmans s. k. ”Fåfänga,” numera Fredholms, thronar högst. Utan att på något sätt springa, voro dock hennes steg mycket för snabba för honom, som önskade motsattsen, och som var alldeles för blygsam att våga eller ens vilja följa henne. Han såg henne försvinna i en af alleerna, som bar dit uppåt, höger om Säves nya hus med den palatsmessiga trappan.

Men hastigt kom en liten alldeles snöhvit hund springandes och tog vägen genast efter det obekanta fruntimret. Vår unge aftonvandrare, som utgör hufvudmannen i vår berättelse, och hvars sällsamma öden vi – af en orsak, hvilken i det efterföljande skall blifva klar – fått oss oundvikligen förelagdt att skildra, hade redan med sina goda ögon upptäckt, att den lilla vindsnabba hunden kom ifrån värdshuset Blå porten. Detta skulle ej otydligt utmärka, att det obekanta fruntimret sjelf derifrån riktat sin gång.

”Men huru är det tänkbart, att en person af hennes utmärkta utseende, och ensam, kunnat göra besök på ett värdshus? på sjelfva[17] Blå porten? Det är omöjligt.”

”Men hvem säger” – fortfor han i sina tankar – ”att hon verkligen är ensam, fast hon nu syntes så? Kunde hon icke hafva sitt sällskap .... sin mor, sin far, sina systrar, sina bröder, sina allt i verlden .... uppe i alleerna, i de täcka alpvägarne bakom Byströms, Fredholms och Davidsons? Det fins ingen omöjlighet i det antagandet, att hennes vänner gått förut, och att hon nu skyndade efter med de mest etheriska steg?”

En sak föll herr Mannerskog in.

”Jag går till Blå porten! Det gör jag. Der får jag underrättelser. Hända hvad som hända vill, så äter jag der något till aftonen; ty jag kan slutligen behöfva det.”

[18]

TREDJE KAPITLET.
Biljetten i Spegeln.

Du förstår – var det Tyskar?

Fullkomligen återställd till det praktiska lifvet, vände herr Gustaf Carl sina steg till en af Stockholms ryktbaraste orter, Klingbergs: verldskunnigt för allt, men framförallt för aborrar. Likväl må ingen nu vänta en tafla af ”Blå porten.” Vår yngling här kunde visserligen vid sina tillfällen hysa den önskan att äta sig mätt; och det, såsom ogift karl, på värdshus. Men han använde aldrig penningar och tid på gommens läckerheter. Han var till och med en förklarad ovän af Restaurationer, i anseende till allt hvad der slamrades, röktes, spottades och förstördes. Dock var Blå porten något helt annat än en simpel restauration.

När han kom in i farstun till Klingbergs, gick han genast åt venster, den bekanta trappan uppföre till öfre våningen. Härute på den ryktbara balkongen eller balustraden träffade han genast flickan, som regerade öfver den stora salen jemte smårummen i de högre hemvisterna; och han tillsade henne om kammaren till venster. Efter ett nätt och fryntligt: ”jaha, den är ledig!” från Lovises mun, steg han ditin och nämde om några obetydligheter i köttväg, som han hade i sinnet att äta.

När Lovise var på väg att gå ut för att anskaffa det begärda, ropade han henne tillbaka med den anmärkningen: ”kors hvad här är tomt i dag på Klingbergs?”

[19]

Är det tomt, tycker herrn?

”När jag kom, såg jag åtminstone ingen menniska, mer än mig sjelf.”

Såg herrn sig sjelf? det kan jag aldrig tro. Det sitter ingen spegel där nere just, så mycket jag vet.

”Du är ganska munter i afton, Lovise; och det har jag intet emot. Men allvarsamt taladt, har du ål?”

Inlagd ål? Herrn begärde ju nyss kroketter med spritärter?

”Men jag älskar att begynna med ål. Färsk, god ål, notabene. Bra med dill, mycket dill och riktigt fin ättika.”

Nå, än se’n?

”Ingenting vidare.”

Ingenting alls. Det var snällt.

”Hörpå? har här varit mycket folk förut i dag?”

Mycket, mycket folk förut i dag!

”Icke behöfver du vagga och nicka med hufvudet när du härmar mig. – Hvad? får jag se? Jag tror till och med, att här har varit folk helt nyligen, i sjelfva denna kammare?”

I sjelfva denna kammare!

”Herrar och fruntimmer?”

Herrar och fruntimmer!

”Har det varit många personer?”

Många, många personer!

”Jaså. Nu kan det vara nog med elakheterna. Berätta mig helt kort och godt – var det besynnerliga menniskor?”

Hahaha – jag skall icke säga.

”Utländska? Jag menar: var det utländningar? Du förstår – var det Tyskar?”

Jag tror minsann nog, att det var Tyskar.

”Hvaraf inbillar du då dig det, Lovise? Var icke deribland ett fruntimmer, en ung dame, som gick så här – så der – charmant – riktigt utmärkt smakfullt. Och med grön sidenparasolett –”

Och en liten tysk hund. Nej det var en spansk knäracka, förlåt mig, med knollrig lång snöhvit ull.

[20]

”En knäracka? Det kan jag aldrig föreställa mig. Jag har sett hunden springa så raskt, som en jagthund.”

Ja, det var en liten galant rackare. Hvit som en snö på ett alabaster! Ett så litet nätt hufvud! Stora, stora klara ögon! Och långa öron, se’n! Såg herrn, att de släpade i marken, när han sprang? Känner herrn det fruntimret? Var hon tyska, hon? Verkligen?

”Det är alldeles densamma, det hör jag tydligt. Vet du, Lovise, hvarifrån de kommo, och hvilka de voro?”

Det kan jag icke säga.

”Syntes de utgöra fremlingar?”

De viste icke namn på en endaste mat, utan sade allting rasande som de begärde.

”Det är rätt. Nå än se’n?”

Se’n så betalade de mycket bra.

”Det låter utländskt. Huru många voro de?”

Huru många äro två personer?

”Två? Två! Så.”

Ja, om två fruntimmer kunna kallas två.

”Aha, jaså. Var det blott tvenne damer? Jag tyckte du sade, att det var karlar och kavaljerer med.”

Ja, hunden tror jag var en liten herre.

”Nå men – den andra damen, Lovise: var hon lika ung och vacker, som – den andra?”

Hahaha! Det var mor och dotter, kan jag tänka. Men sådant kan man aldrig se på folk. Helst när folk äter, så –

”Den ena damen syntes således mycket äldre än den andra?”

Ja; åja, mycket. Hon var ock mindre vacker, den ena, och gick i brunt taft.

”Hon gaf dig drickspengar?”

Det förstås.

”Den bruna var säkert förstyret, om också ej ordentligt mor. Kanske bara tant. Men – att ingen karl följde dem?”

Ja, var det icke otäckt?

”Minsann. Besynnerligt var det i alla fall.”

[21]

Men jag skall säga för herrn, att deras vagn höll der nere på Djurgårdsslätten, och i den suto herrar. En gammal herre såg jag precist: det är bestämdt. Den andra var yngre, men han var kanske bara en kammartjenare.

”Och den gamla herrn gick icke in på Blå porten?”

Ach – när man har podager så grufligt som han, i hufvudet, i händerna, i magen och sedermera i alla lemmar!

”Min Gud, hvad säger du, Lovise? Hur kunde du märka det?”

Det såg jag på hans friserade tupé, som ingen frisk person i Stockholm brukar, det jag vet. Men jag skall säga för herrn, att det bars vin, konfekt och mat ut till hedersgubben i kaleschen. Så han bärgade sig nog, der han satt; och han var säkert en friserad tysk herre. Men fruntimmerna stego in och gingo hitupp. Ty de skulle icke blott äta; det var snart gjordt och obetydligt: men de ville litet ajustera sig, spegla sig, ändra på sig, förstår herrn. De voro visst bjudna att sitta och se någonstans på Djurgården. Och mest alltsammans var det väl för det, att det unga fruntimret, som herrn är kär i –

”Som jag är kär uti? Hvad säger du?”

Hon, ja; hon ville skrifva någonting, som hon icke kunde skrifva i vagnen, begriper jag.

”Skrifva? Har hon skrifvit? Skref hon här inne i kammaren? Har hon sutit här inne och skrifvit? – Men hvad du kan prata, Lovise? Tror du, att jag på det här sättet någonsin bekommer ål?”

Åh vaserra tre.

”Håll – stanna litet! Icke kunde hon skrifva här i kammaren, der intet bläck fins, ingen penna gifs, och intet papper existerar?”

Ja, hon satt just i den der fönstersmygen, som har sin utsigt åt slätten.

”Men min Gud! nu mins jag: hon åkte ju icke härifrån, utan hon gick. Jag såg tydligen, att hon gick. Hur kunde hon då vara i sällskap med en kalesch?”

Hon skref, säger jag; hon strök ut, skref om, ref sönder och höll på så länge, att de andre foro ifrån henne upp till – ja, dit – stora vägen utåt Djurgården – jag vet icke hvart de skulle. Hon bad dem[22] väl fara förut, och hon gick efter sedan till fots, uppåt bergen, förstår jag; och mig gaf hon två riksdaler. Det är det enda jag fått i afton.

”Hm.”

Men jag hade också en smula dugtigt besvär, att skaffa henne papper och allt det andra, som icke brukar stå inne här eljest; ty herrn har rätt i, att det fins intet bläck på borden. Vill herrn också skrifva? Till henne, kanske? Aha – bara äta litet ål först?

”Gå, Lovise. Du är en bjäbba. Glöm icke dill: mycket dill.”

Och papper, mycket papper. Och pennor, grufligt med pennor. Och bläck, en half sjö: – – tralelala, lalelala – smågnolade flickan med lätt och klar röst på en bit ur polkan, under det hon hoppade ur rummet.

Herr Gustaf Carl befann sig således ensam, och hade fått nog intressanta ämnen, att tänka på. Den okändas intagande gestalt stod lifligt för hans minne. Han steg fram till fönstret, der flickan sagt, att den obekanta sutit. Orolig, glad, tankfull steg han upp, satte sig i fönstersmygen, steg åter upp, och satte sig ånyo.

Under stolen varseblef han ett sönderrifvet pappersblad.

”Ah!” utbrast han.

”Den lilla papperslappen är säkert en lemning efter henne,” tänkte han och tog upp den ifrån golfvet med förlåtlig nyfikenhet. ”Då hon har gifvit sig lof att lemna den efter sig, så har jag också lof att litet titta derpå,” sade han förstulet till sina vaknande tankar, som ville orda om det orätta uti att läsa andras dokumenter.

”Detta är för öfrigt intet bref, intet inlagdt papper, utan en sönderrifven, efterlemnad, stackars fattig föraktad lapp. Låt gå!”

Men det gick ej så lätt att låta saken gå; ty vid betraktande af papperet, kunde herr Gustaf Carl icke utgrunda hvad der stod.

”Hvad är det här för bokstäfver?” hviskade han till sig sjelf. Jag tycker dock, att de på sätt och vis likna vårt alfabet? Det var besynnerligt: hvad vill det här säga?

”Aha – nu märker jag. Det är ganska riktiga latinska skrifbokstäfver, sådana som alla christna menniskor bruka; men skrifna baklänges. Det var märkvärdigt! Och ändå så vackert och väl formade?[23] Min okända måste vara lithograf och hafva vant sig att skrifva på sten, der också all stil skall göras baklänges, om det skall blifva rätt. Låt se – jo tyst!”

Han gick med den lilla lappen till en spegel, som hängde på väggen. Framför den satte han det skrifna papperet; och nu blefvo biljettens ord ganska läsliga att skåda i glaset.

[24]

FJERDE KAPITLET.
Skrinet.

Ynglingen grep sin hatt, sin käpp och sina svarta franska handskar.

När vår riddare höll den sönderrifna papperslappen framför det reflekterande glaset, fick han deruti läsa följande ord: Admiralitets-Strasse N:o 7, Gras-Keller N:o 3, Grosse Bleicher.

Dessa ord voro repeterade i flere omgångar, och skrifna, likasom på försök, på en mängd ställen efter hvarandra, så, som när man profvar pennan eller vill litet öfva sig.

”Admiralitets-Strasse? hvad vill det säga? hvar ligger den gatan? åtminstone icke i Stockholm –” anmärkte herr Mannerskog för sig sjelf och vände lappen på alla sidor.

I sjelfva verket stod der ingenting annat, och intet vidare var att inhemta. Ofvanpå en så fragmentarisk underrättelse kunde verkligen en portion godt färskt kött med spritärter behöfvas, för att tillfredsställa en enthusiastisk ung man, hvilken sannerligen hade väntat sig att få veta mycket mera.

Men det kunde icke hjelpas.

”Gras-Keller – dumma namn! Grosse Bleicher – hvad är det för ett underligt tyg? En slik adress kan icke en gång häntyda på Upsala. Att det är tyska, lider väl ingen tvifvel: men hvad vet jag vidare för det?”

[25]

Efter att hafva upprepat denna sorgliga betraktelse, steg han upp. Han gick ett slag öfver kammargolfvet med den mest förolämpade nyfikenhet. Förargad nedsatte han sig i soffan, midt emot fönstret, och ringde häftigt med det ena benet, som han slagit i kors öfver det andra knäet.

När man är upprymd och vettgirig, när man derjemte är hungrig och väntar på mat, som icke kommer, företager man sig allting. Således började herr Gustaf Carl den onödiga och besynnerliga bragden, att lyfta på soffdynorna, likasom för att sätta dem bättre och högtidligare, ehuru de inför vanliga och förnuftiga anspråk stodo ganska bra redan. Slutligen steg han upp, helt förstämd.

I och med denna rörelse märkte han någonting hopviket falla ned under soffan, hvilket tydligen förut legat på något sätt emellan dynorna, och förmodligen blifvit tappadt af en, som sutit här förut. I häpenheten grep Mannerskog efter detta fynd och uppvecklade det. Det liknade icke ett bref, hvilket samvetsgrannheten skulle hafva förbjudit honom att läsa; men det kunde otvunget nog vara sista bladet af ett sådant: ett postscriptum, eller så. Utan att i hastigheten vidare betänka sig, ögnade han derpå, och läste med blixtens snabbhet:

”– – således är det i högsta grad angeläget, att vi utföra detta innan klockan 10 i afton. Du skall sist innan 9 infinna dig i stugan på andra sidan om Lidingöbron, der du upptäcker messingsnyckeln till det ouppdyrkbara låset liggande i lilla fönstret med blyrutorna, gömd emellan ett par blå- och hvitrutiga ylletrasor. Käringen känner dig icke och vet ej huru du ser ut. Träffar du henne, så yttra blott: ”Eldbranden ryker och luktar som fnöske”, så förstår hon straxt af detta igenkänningsord, att du är den rätte. Så fort du fått nyckeln, så begif dig genast till Katrina kyrkogård på söder. Gå i allén, som ifrån kyrkan vätter mot södra kyrkogårdsporten, åt Sörmlandsgatan till. Emellan fjerde och femte trädet, på höger sida i denna allé, skall du med din käpp peta upp sanden, och der skall du finna skrinet. Men läs upp det medsamma, tag ut innanmätet, slå åter igen det och lemna det qvar. Det är farligare att hafva skrinet[26] hos oss; det andra kunna vi lättare gömma. Hittar man nu skrinet (efter någon beskrifning, som göres) på kyrkogården, så må man taga det: men hvem rår för, att det är tomt, när man finner och öppnar det? Det kan ju alltid hafva varit tomt? Motsattsen kan förre egaren omöjligen bevisa. Laga bara, att du är på kyrkogården innan tio. Äro portarne lästa, så klif öfver någonstädes: jag vet du kan. Men bäst är att komma tidigare: så fort det är skumt, men icke ännu stängdt. Laga dig derföre i god tid till Lidingön, och se’n fort, fort derifrån till söder. Sedan du på kyrkogården tagit hvad du bör, skall du med packan genast begifva dig genom östra porten och Nya Trädgårdsgatan fram till Nytorget. Vik der backen uppföre till venster förbi Baxels: gå öfver gråstenshällarne och bergen, ända till den der lilla tvärgatan längst bort, så skall du fram emot klockan 11 eller 12 se en karl i blå slängkappa, som vandrar. När du stiger förbi honom, så säg, liksom talade du för dig sjelf: ”detta fnöske ryker och luktar som en eldbrand”. Förstår han detta och svarar: ”tag i med tången, så går det bättre”, då betyder det, att han är rätta man. Du skall adressera dig till honom med det du har, och i morgon klockan –.”

Här var den skrifna sidan slut.

”Min evige Gud! på hvilket nidingsdåd häntyder detta?” utbrast Mannerskog för sig sjelf. ”Är det icke ett tillämnadt tjufstycke? Jag kan icke precist afgöra det. Något groft, eller rättare mycket fint och hemlighetsfullt tilltag åsyftar det otvifvelaktigt. Stilen i detta bref utan början och utan slut, tillkännager icke någon skurk af det råa och obildade slaget, som helt enkelt gör inbrott, stjäl på ociviliseradt sätt, eller uttrycker sig som ett uselt smedjegårdshjon. Men jag torde hafva orätt häruti, ty äfven bland detta folk kunna personer gifvas, som förmå sammansätta bref med läslig stil och skickligt nog ortograferade meningar.”

Med en hemsk känsla, som liknade ett dolksting genom bröstet, tänkte han ånyo på den sköna okända flickan, hvilken han med förtjusning sett här i dag skymta förbi på theaterplanen. Skulle något sammanhang kunna gifvas emellan henne och det bofstreck, hvarom[27] han här på ett så besynnerligt sätt blifvit underkunnig? Med fasa föll detta honom in; och han började med händer, som nästan darrade, åter tillgripa den lapp med de baklänges skrifna orden, han här förut varsnat, och hvilken, efter hvad han förmodade, var af hennes hand. Med en glädje, som liknade himmelsk hänryckning, kunde han likväl icke upptäcka ringaste skymt af slägtskap emellan stilarne på dessa begge olika skrifvelser.

”Det måste vara försynen sjelf, som fört mig hit i dag!” hviskade han efter ett ögonblicks besinning. ”Genom någon tillfällighet, som icke lönar mödan att utforska, har den vackra flickan med sin slägting äfven här inträffat. Men den, af hvars hand den förundransvärda nattvandringsuppmaningen leder sitt ursprung, har varit på stället förut, tagit sig en risp, troligen druckit litet mera än han för sin egen säkerhet borde, och tappat efter sig hvad, efter samma försynens nådiga vilja, skulle leda till hans upptäckande. Det är bestämdt min pligt, att hindra detta skurkstreck och bemäktiga mig nyckeln jemte skrinet, för att återlemna i de rätta egarnes händer, hvilka jag ännu ej känner, men visserligen måtte kunna uppspana. Få se, hvad är klockan? Kan jag hinna till Lidingöbro före den af bofvarne utsatta timman?”

Han såg på sitt sköna, från den älskade modren ärfda ur; visaren pekade på knappt half sju.

”Det skall gå!” utbrast han. ”Gud vare lof!”

”Men är jag icke en stor narr?” inföll han betänksamt. ”Hvem säger mig, att ej den kallelse, jag läst, angår en redan förfluten dag? En kanske ganska länge sedan förgången tid? Det här har skett i fjol måhända?” Han bet sig i läpparne.

”Men – det skrifna ser temligen färskt ut: papperet är icke gulnadt åtminstone. Skulle icke författaren hafva saknat en för honom så farlig lapp och sökt få den till rätta, om han ännu haft tid dertill? Alltså måste han nyss hafva tappat den och ej ännu blifvit varse förlusten. Slutligen begriper jag icke, hvarföre han ej afsändt detta bref till honom, som han uppmanar, att gå först till Lidingön och sedan till Södermalm? Den här lappen måste då blott innefatta ett slags[28] utkast, ett koncept: den är verkligen fult nog skrifven, ehuru läslig. Låt gå! Här hjelper ej att grubbla, forska och resonnera. Jag begifver mig flux till Lidingöbro. Påträffar jag der ingen messingsnyckel, så har jag emellertid gjort mig en liten artig promenad, som gagnar lynnet. Men finner jag verkligen den mysteriösa vännen mellan ulltrasorna, så har jag kommit tids nog. Adjö, väggar och golf här! Jag frågar hvarken efter dill, ål eller kroketter!”

Ynglingen grep sin hatt, sin käpp och sina svarta franska handskar.

I detta ögonblick steg Lovise in genom dörren, med en bricka på sin arm och det mest behagliga leende i sina ögon.

[29]

FEMTE KAPITLET.
Mannen med polisongerna.

Klockan tre? Hvad vill det säga, Lovise? Är man vid den tiden som tankspriddast på Blå porten?

Ynglingen drog en ofrivillig suck vid det han såg. För öfrigt var det inkommande bestäldt, och kunde alltså ej med heder förbigås, omfaras eller åsidosättas.

”Jag finner mig – det skall vara gjordt på en minut!” sade han, och drog af sig handskarne.

Är herrn sjuk? inföll uppasserskan, på en gång muntert och näsvist, och likväl tillika med en ton af ödmjukhet och den beredvilligaste hjertlighet, i fall något skulle behöfvas.

”Sjuk? Ånej. Men jag har väntat förtvifladt på dig.”

Menar herrn, att ål gör sig sjelf? Ajajaj, hvad herrn måtte hafva haft ledsamt medan han väntat!

”Hörpå, Lovise! jag känner att du kan tala allvarsamt och förnuftigt, om du bara vill. Uppriktigt sagdt, vet jag det icke: men är det icke så ändå?”

Hurdå, herrn?

”Berätta för mig, om icke i eftermiddag varit en stor skurk inne i kammaren här –”

Åh fy då! Skurk? Menar herrn, att skurkar äta aborrar? hvad skulle de väl då göra hos Klingbergs? Skurkar – hvad är det för ett folk?[30] Gå de på fyra eller sex ben?

Vår unge riddare begrep, att han frågat litet för hastigt. Likväl ville han ej gå så långt, som att meddela flickan den upptäckt han gjort af brefvet om nattvandringen. Han teg således helt tvärt, satte sig till bords, och angrep med en tigers ifver – dock med knif och gaffel – det goda som Lovise inburit. Jag behöfver ingenting vidare efterfråga, utan blott skynda mig till Lidingön, tänkte han.

Så brådskande var han i sitt ädla nit, att han upptog penningar till betalningen, under och medan han ännu som bäst skar, åt, och i häftigheten blandade sin inlagda ål med gelé och dill tillsammans med spritärterna. Så opassande detta än var, smakade det dock gudomligt. I den ställningen kan en menniska befinna sig.

Uppasserskan, som retirerat till kakelugnen, tillät sig att öfverljudt småle. Hon hade sett den unga herrn flere gånger förut på Blå porten, fast hon kanske ej kände hans namn. Hans beskedliga uppförande och vackra utseende hade alltid stämt henne till hans fördel; ty hon var för egen del en ganska god flicka. Detta förklarar också, hvarföre Lovise i denna herres sällskap ej fann sig det ringaste stel, generad eller på sin vakt, utan kände sig anslagen till förtrolighet, äfven då han icke begärde det.

”Tag fort hvad du skall ha, Lovise, och behåll för egen räkning om något blir öfver!” utbrast gästen, i det han mot henne framräckte gaffeln med dill på, men deremot stack sedeln mellan sina läppar.

Nej – det var det värsta! ropade flickan, och kunde icke afhålla sig ifrån ett högt gapskratt. Maken till tankspridd har jag icke sett sedan klockan tre här i eftermiddag.

”Klockan tre? hvad är det för slag?” ropade den fremmande och spottade till, förargad öfver den illa smakande sedeln. ”Det var en bäsk sate! Då äter jag hellre vofflor med åkerbär! – Klockan tre? hvad vill det säga, Lovise? Är man vid den tiden som tankspriddast på Blå porten?”

Ånej, gudbevars, det skall jag icke säga. Men klockan tre i dag var här inne en ensam gäst, liksom herrn, men med de allraförskräckligaste svarta polisonger, som skylde allting på honom, utom näsan.

[31]

Mannerskog rynkade pannan med väckt uppmärksamhet. ”Satt den herrn i soffan der?” sade han hastigt.

Han gjorde alldeles som herrn: han åt och drack och gick och satt, allt på en gång, så brådtom hade han. Visserligen fälades han också här i soffan och rumlade med dynorna. Men så konfys var han ej, att han icke betalte. Alldeles som herrn.

”Hvad hette den mannen?”

Det vet jag icke, sade Lovise och vände sig snabbt till dörren, emedan hon tyckte någon gick ute på balustraden.

”Godt,” tänkte Mannerskog: ”der torde jag väl en gång hafva min man; men nu får ingen tid förloras på frågor. Adjö, min flicka lilla!” Han påsatte hatten och handskarne, och gick till dörren.

Skall herrn gå så fort? ropade hon efter honom. Glöm då icke käppen! Se så ja; så skall en herre se ut. Snälla sig nu och kom snart hitut igen!

Med dessa ord och en artig nigning öfverlemnade hon den glömda käppen åt sin gäst.

Han tog den, nickade ett godt farväl, öppnade dörren och aflägsnade sig.

Ute i farstun, just då han var på väg att från balustraden stiga utför trappan, förbigicks han af en annan man med orangegult ansigte och ofantliga polisonger; hvilken med brådskande fart störtade uppför trappstegen och vände sig till samma rum, hvarifrån vår vän nyss kommit.

Det ryckte till i nerverne på den sednare; men den fremmandes hastiga gång hindrade all forskning i hans anlete.

Mannerskog skyndade sig ned; och ut.

[32]

SJETTE KAPITLET.
Stugan vid Lidingöbro.

Näst karlar fins ingenting värre än fruntimmer.

Riddaren af Nyfikenheten – vi begagna här en titel, som herr Mannerskogs vän, herr Lars August Rengel, ofta nyttjade på spe till honom; men som vi icke desto mindre upptaga i allvarsam mening (i synnerhet som den unge mannen eljest ej egde någon officiell titel i samhället, då han icke var embetsman, ej officer, ej adelsman, ej magister, ej artist, ej handlande, ej någonting) – Riddaren af denna bok, med ett ord, steg med de snabbaste skritt vägen framåt öfver Djurgården till Lidingöbron.

Biten var icke så kort, men för en ung, rask gångare aflöper den lätt. Han såg sig understundom tillbaka. Han anade, att den der herrn med orangegula fysionomien möjligen kunde hafva lust att förfölja honom; såvida han verkligen utgjorde den person, som glömt brefvet efter sig på Blå porten och var invecklad i den besynnerliga kyrkogårdsaffären.

Mannerskog steg på så fort, att han inga ögon kastade hvarken till höger eller till venster. Van att promenera, besatt han den största skicklighet, att på en gång framskynda med utmärkt fart, och ändock derunder gå med en nästan majestätisk hållning. Denna kontrast förenar sig sällan. Den medförde ganska naturligt, att de fleste, på Djurgårdens bänkar nära stora vägen, sittande sällskaper väcktes till[33] uppmärksamhet, då han omvandrade dem. Äfven ur fönsterna, längre fram der hus vidtogo utmed vägen, kikade månget ögonkast ned på denna hurtiga figur. Han såg på ingen.

Var det en af försynen föranledd händelse, eller bestod det blott uti en tillfällighet, blott i en vanlig magnetism – men, utan att han sjelf tänkte derpå, drogos hans blickar litet åt höger, när han gick förbi Wejlandts praktfulla Villa, med de många, höga, smakfulla fönsterna. I ett af dem upptäckte hans öga, utan att vilja det, ett ansigte, som så när hade hejdat alla hans steg. Det var samma sköna flicka, han ej längesedan sett uppstiga i en af Djurgårds-alpernas alléer. I smakfull, enkel elegans satt hon vid fönstret, omgifven af ett sällskap, helt och hållet okändt för honom. Tydligt varseblef han, att hon följde honom med ögat, då han gick förbi. Hastigt vände hon sig åt sidan, med ett leende och en liten nick åt en i sitt sällskap, likasom antydande, att hon sett denne vandrare en gång förut.

Han lät ingenting återhålla sig, huru svårt det än kunde vara. Han trädde på bara. Han hade snart grefve Lewenhaupts förtjusande landtställe med sitt torn till höger; snart vägen åt Rosendal och Carlmarkens till venster. Sjelfva Bellman kunde ej i afton fängsla hans ögonkast.

Förbi Manilla och Manhem gick han alldeles döfstum. Han uppnådde Djurgårdens slut. Ju närmare han kom sitt mål, ju angelägnare blef han, att icke se det halka sig ur händerna: han tänkte endast på det möte han skulle få på Lidingön. Man kan således knappt en gång säga, att han egnade Blockhusudden den uppmärksamhet, hvarpå en tullstation gör anspråk.

Slutligen for han öfver den lilla kanalen, gick genom skogen och stod på Lidingöbro, hvilken en skald skulle kalla evigt lång. Med klappande hjerta och ett girigt öga mätte han andra stranden. Efter en stund befann han sig också der, började gå långsammare för att ej väcka uppmärksamhet hos den ifrågavarande kojans möjliga invånare, och såg sig om åt alla kanter från vägen, för att begrunda och upptäcka stugan, hvilken han borde besöka. Omsider i en skogsbacke varseblef han en sådan; och han beslöt stiga in på vinst och förlust.

[34]

”Träffar jag den omtalade käringen och hon blir kinkig,” tänkte han, ”så har jag mitt valspråk, min lösen, att gifva henne. Huru var den nu igen? Vänta – en Eldbrand – hm – jag skulle icke här vilja taga upp min lapp och börja läsa. Jo: en Eldbrand luktar – nej – en Eldbrand ryker och luktar som hin onde – nej – som fnöske: det är rätt. Slipper jag, så säger jag dock gumman helst ingenting af dessa ord, så väcker jag mindre misstankar. Låt gå!”

Mannerskog befann sig vid ett utomordentligt godt lynne, såsom det alltid hände honom, när han nalkades en stor katastrof, något vigtigt och afgörande. Möjligt nog kunde det vara, att han här upplefde alldeles ingenting; men i alla fall, hvem vet?

Han gick af vägen, upp till stugan, öppnade dörren och steg in. ”Guds fred!” sade han med lättadt bröst, då han derinne såg en liten gosse, som satt och vaggade en annan liten; men föröfrigt ej kunde varseblifva den ringaste käring eller någon annan. Kanaljen torde vara ute, tänkte han; och desto bättre: jag skall emellertid se mig om härinne.

Rummet hade tvenne fönsterlufter, begge med blyrutor, och så dunkla man kunde begära.

”Tussa lulla liten kind,
Morgon kommer fästman din –”

sjöng den späde vaggaren med klangfull och rörande, ehuru entonig röst.

Herr Mannerskog, som alltid varit barnkär, och som visst öfver femtio gånger sutit vid vaggor, ja, egenhändigt vaggat, vid tillfällen, då han inkommit i de fattiges hyblen med en liten skärf, derjemte ville tala några tröstande ord till en sjuk moder och, för att ingifva henne desto mera förtroende, smekt eller lullat hennes barn, under det han talade – herr Mannerskog kände dock nu ej så stor rörelse för vaggan och de arma lumporna till täcke deruti, som han ej fast hellre önskade att få se sådana, i synnerhet af blå- och hvitrutigt ylletyg, i någondera af fönsterposterna.

Han steg derföre fram i rummet och kikade med ett par skarpa ögon, som dock nu ej missklädde hans ansigte.

[35]
”Lilla Lasse sitter och gråter,
Borta är hans fiskarebåt.
Tig, tig, du lilla Lasse!
Din båt han står i vassen,
Full af gäddor och braxnar –”

sjöng gossen med en så musikaliskt angenäm sänkning på den späda rösten, att, om Mannerskog varit ute att värfva elever för Kongl. theaterns sångscen, så hade han häpen stannat och insett hvilket framtidsfynd här vore att hemta. Men nu hade denne herre icke känsla, icke tycke, icke tanke för annat än en liten messingsnyckel. ”Här måste passas på, medan ingen vidare är inne,” anmärkte han, och gick fram till det närmaste fönstret, beläget bakom den vaggande gossens rygg. Besynnerligtvis funnos här verkligen några rätt betydelsefulla trasor. Mannerskog lyfte varsamt derpå. Han såg dock ej till någon nyckel, invecklad, eller liggande under dem, såsom kallelsebrefvet förmält. Skyndsamt vände han sig derföre bort till det andra fönstret. Han lyfte här på en liten rund, tom, upp- och nedvänd smörask af träd. Men derunder låg ej heller någon nyckel; der stod blott ett gammalt bläckhorn, som genom den öfverstjelpta smörasken fredades för flugor, hvilka hafva det bekanta begäret att dränka sig i bläck. För öfrigt fans i det fönstret allenast en halfstickad, ytterst grof yllestrumpa, med sina i ganska riktig fyrkant sittande strumpstickor, af massivaste tjocklek. Den fremmande herrn lyfte på denna artikel; men, huru än han vände och vände den, kom ingen liten fin och delikat messingsnyckel fram derutur.

”Lilla Lasse har en gullvagn,
I den så vill han åka:
Han håller en piska uti sin hand
Och slår så många han råkar.
Tig, tig du lilla Lasse!
Din båt han står i vassen,
Full af gäddor och braxen –”

sjöng den outtröttliga virtuosen vid vaggan, på den kända melodien till denna älskade visa, som af all i Europa komponerad musik blifvit[36] oftast föredragen och för de varmaste hjertan. Men herr Mannerskog, som säkert eljest skulle hafva sjungit med, kände sig nu förargad öfver att hafva blifvit gäckad i sitt försök vid fönstren. ”Jag måste spana i någon annan stuga här utmed,” tänkte han; ”kanske har jag gått galet.” Han nalkades dörren, för att stiga ut, då han utanföre tyckte sig höra mycket grofva och obehagliga läten, hostningar, stöningar och sådant, som tillkännagifver en gammal kärings ankomst. Det klack till i bröstet på honom, och han hejdade sig. Han märkte de tunga stegen tydligen närma sig på gården. Redan med handen på klinkan, saknade han mod att öppna dörren.

”Ha” – sade han till sig sjelf, skrämd och försagd – ”näst karlar fins ingenting värre än fruntimmer!”

I detsamma sköts dörren upp med ett doft gnäll från de rostiga gångjernen, och en figur sågs på vägen att sätta in foten, beklädd med en oerhörd becksömsstöfvel.

[37]

SJUNDE KAPITLET.
Messingsnyckeln.

Hon fäste sina gulgrå runda ögon smilande på den fremmande herrn, likt en kråka, som kurtiserar en korp.

Den figur, som redan instuckit sitt ena, magra ben öfver tröskeln, drog det hastigt tillbaka ut genom dörren igen, vid anblicken af den fremmande. Gumman skådade mot höjden för att riktigt upptäcka hans anlete.

”Ursäkta, mor!” sade den unga herrn, ”kan jag få köpa ett glas söt mjölk hos er, så vore det för väl.”

Ett glas mjölk hos mig? hväste gumman med hes och sprucken röst. Det hördes, att hon hade struplungsot.

”Ja, min goda madam: ett glas mjölk, eller två. Jag betalar hvad ni begär, ty jag är törstigare än en karl bör vara.”

Stig in! stig in då, herre. Tyst, Janne, med vaggpsalmen. Hm, jaså: törstig? var det på det viset. Mjölk, sade ni? – Ett – ett glas – mjölk?

Mannerskog satte skarpa ögon i gumman vid dessa underligt artikulerade ord. I sjelfva verket hade han nog föreställt sig en fulare käring än denna. Hon var krokryggig, skrynklig i ansigtet och gulbrun till färgen. Hennes röst lät temligen illa. Hon såg klok och spetsfundig ut. Men elak, af det riktigt ohyggliga slaget, kunde han icke ändock, efter uttrycket att räkna, genast antaga henne för att vara. Han nöjde sig med att stå vid dörren, och upprepade blott: ”ett[38] eller två glas mjölk, som sagdt är, kära mor. Har ni icke, så skall jag gå till grannas, och dermed väl.”

Till grannas? Hmm. Var det på det viset? Jag stod i backen och högg af qvistar till granris, när jag såg herrn komma. Då tänkte jag – han kan gå in så länge – och ställa sig framför – spisen – framför eldbränderna i spisen, så länge, medan han väntar litet.

Käringen såg illparig ut, när hon yttrade detta; och hon fäste sina gulgrå, runda ögon smilande på den fremmande herrn, likt en kråka, som kurtiserar en korp.

När han det oaktadt sade ingenting, tillade hon kallt, snäsigt, nästan otäckt: hvad gör han här då, nu då? Mjölk – asch! liksom jag skulle ha mjölk, jag, som ingen ko haft på trettio år.

”Ville ni jag skulle stå framför spisen, madam? tills ni kom in, madame? Godt förslag. Vet ni en sak: eldbranden ryker här och luktar som fnöske.”

Med ett långdraget och uthållet andetag kipade gumman efter luft, och såg den fremmande herrn kring hans egen mun.

”Stå här liten grand vid grytan – medan jag går till skåpet. Ah – var det icke på det viset ändå! Jag kunde nog tro det, i backen. Sjung, sjung du Janne på psalmen; vi vilja ej höra Karin grina. Straxt, herre; straxt!”

Mannerskog tänkte: jag skall lyda, om det icke räcker för länge.

Han ställde sig således framför grytan i spisen och vände ryggen åt käringen. Oförmärkt tittade han likväl under armen, och såg huru hon tassade några gånger fram och tillbaka emellan skåpet och ena fönstret. Derpå gick hon helt hastigt ut ur rummet. Janne sjöng af hjertans innersta grund och vaggade så att golfvet i stugan runkade.

”Jag undrar?” tänkte Mannerskog och steg hastigt fram till fönstret. – ”Jo, riktigt!” – Till sin häpnad och glädje fann han nu mellan yllelapparne instucken en liten, förundransvärdt väl arbetad messingsnyckel, blank som solen. Han tog den utan betänkande och stoppade den på sig. Derpå nalkades han dörren. En smärtsam känsla af missbrukad gästfrihet, likväl, var på väg att gripa honom, då han såg gumman verkligen komma åter från grannas med ett glas mjölk[39] på en söndrig tallrick, och med en värdinnas hela värdighet inträda genom dörren för att bjuda honom sin välfägnad.

Godt och väl: kanske är det illa (sade han i sina tankar), att så här missbruka denna kärings förtroende till min person. Men ett stort ondt, ett sannskyldigt skurkstreck, hvarmed jag kommit under fund och som måste ögonblickligt afböjas, ser jag mig icke i stånd att på annat, än detta sätt, verksamt motarbeta. Låt gå, alltså!

Han drack. ”Här har ni pengar för mjölken, min goda mor,” sade han högt.

Gusinne! det var för mycket betaladt. Tack, nådig herre. I qväll är det sista april: de säga, att man kan bli narrad på den dagen, liksom på den första. Men gusinne er, kära herre; jag har icke blifvit narrad på herrn. Och icke heller herrn på mig.

En oförklarlig känsla fjättrade Mannerskog vid tröskeln. Skall jag skiljas härifrån som en bedragare? föga bättre än en tjuf? och det just, då hon uppsänder till Gud en tacksägelse för att icke af mig hafva blifvit narrad?

Denna föreställning var djupt sårande. Men att bedraga en bedragare, måste icke vara ett fel, ett ondt, en synd, tänkte han, derest man ej annorlunda kan göra hans bedrägeri om intet.

”Denna stygga madam lär väl kanske i sig sjelf vara godhjertad; hon torde icke vara medvetande om det bofstycke, en annan vill spela, och hvartill man önskat bruka hennes kammarfönster, jag vet ej af hvilken förborgad och besynnerlig orsak. Men jag måste, på den andres räkning, göra henne detta lilla spratt: och jag gissar hon kan väl lefva med en messingsnyckel mindre här i verlden.”

”Lef väl, mor!” ropade han högt och skyndade ut genom dörren, för att ej af sin känsla ännu en gång fastnaglas vid tröskeln. ”Se här! detta skall lille Janne hafva för sin vackra sång.” Han räckte gossen tre dubbelskillingsstycken, och störtade bort.

[40]
[41]

SMARAGD-BRUDEN.

ANDRA BOKEN.

[42][43]

FÖRSTA KAPITLET.
Resan till Söder.

Himmelen sjelf tycktes gynna företaget med en liten frisk bris från öster, en vindkåre, som ännu mer pådref båten.

Mannerskog hade ganska giltiga skäl, att med brådstörtande gång begifva sig ifrån huset i nejden af Lidingöbro; ty utom det, att han i tid måste infinna sig på Catharinæ kyrkogård, såvida han skulle kunna hoppas förekomma dem han viste der vilja uppfiska ett gömdt skrin; så hade han äfven anledning att rädas ett obehagligt möte med samma polisongdigra fysionomi, som i trappan på Blå porten, derest han dröjde vid Lidingön längre än högsta nöden fordrade.

Han vandrade således med raska steg öfver bron, och såg sig nu på Djurgårdslandet ånyo. Härifrån till Catharinæ kyrka var emellertid en ansenlig väg. ”Låt se!” sade han, då han var kommen öfver kanalen, ”jag går ner här till Blockhustullen. Der pläga stundom roddbåtar från staden ligga: jag tar en sådan och låter sätta mig öfver till södra landet: till Varfvet, till Tegelviken, eller till trapporna vid Dubbens hus; så går jag dem uppföre rakt på Katrina. Få nu se, om lyckan står mig bi, att här finnas båtar på qvällen.”

Han vek af ifrån stora vägen ned åt Blockhusudden. Han mötte ingen egentlig vandrare, utom ett par svarta hundar, af hvilka den ena med ett utmärkt raseri flög af ifrån stora stråten och tycktes vilja anfalla honom, eller dock föra honom upp till vägen igen. Mannerskog[44] var icke svag i bruket af käpp: han måttade i tid ett rapp öfver hundens nos, så kraftigt, att denne med ett hiskeligt tjut drog sig tillbaka, stack svansen mellan bakbenen, och lomade af upp till landsvägen igen. Denna stöfvares ovanliga ifver förundrade Mannerskog; i synnerhet som han viste sig sjelf höra till dem, som aldrig stått illa hos hundar, eller varit obehaglig för deras instinkt. Han såg derföre mellan träden upp efter det trogna djuret, så långt han kunde, för att, om möjligt, upptäcka skälet till dess anfall. Hvad varseblef han? Mannen med det orangegula anletet och de stora polisongerna, gick med strykande fart på stora vägen.

”Aha, min vän!” utbrast Mannerskog för sig, ”det är tid, att du begifver dig till vår gemensamma käring: jag förstår din ifver. Jag förmodar det skall blifva en ganska rolig näsa-mot-näsa, när du råkar den hederliga gumman. Vid denna tête-à-tête ville jag vara osynligt närvarande. Men fort, fort utföre här! Den gulsvarta herrns brådska och förvirring skall ansenligt ökas, sedan han fått sin deux-àdeux med vännen i stugan. Nu gäller det för mig, att komma till kyrkogården, innan han, eller någon annan, hinner dit förut.”

Med dessa ord snarare sprang än gick han utföre till stranden, anlände till Blockhus-tullgården, och såg vid bryggan en roddarbåt, hvars ena madam hade höjt åran för att skjuta ut från land.

”Håll! håll!” ropade den unge äfventyraren och vinkade. Båten sackade baklänges. Efter tre sekunder stod herrn på relingen och hoppade ned i båten. ”Ni är väl ute på långrodd, hoppas jag, mina fruar?”

Jojo men, svarade hon med åran; man försöker sig, fast man ofta har otur i sina unga år.

”Har ni haft otur i dag? Godt. Ni kan nu beskedligt ro mig till södra hamnen: till Stadsgården: till bryggan nedanför assessor Dubbs hus: ni vet, det der stora, som visar tvärsidan åt sjön, men långsidan åt –”

Ja, gubbevars, det är bra. Nog känna vi huset vid Rothsteins trappor, som gå upp till Glasbruksgatan och sedan till hela verlden. Fast det är bra sent, att ro så långt. Vi tänkte fara och lägga in öfver natten[45] vid Djurgårdsvarfvet, vid Allmänna gränd, neranför Fredholmens. Men det kommer an på om herrn betalar? Ty vi vilja ej hafva skralt en gång till i dag.

”Jag ger hvad ni begär. Men jag skall promt till söder.”

Fyrti’ skilling? Ty vi måste sedan vända om tomigom och ro hem för intet.

”Jag ger fyratio skilling. Se så, sätt af!”

Mannerskog intog platsen vid styret. Roddarmadammerna stucko med förenade krafter ut ifrån land, och snart såg man sig i den täcka aftonskymningen gunga på den intagande fjärden emellan Djurgården och Södra bergen, Stockholms frejdade saltsjö-inlopp.

Men knappt var man kommen femtio eller hundrade årtag från land, förrän ett alldeles oerhördt skällande förspordes från Blockhusuddstranden.

”Mannens hund har bestämdt känt på sig, att jag har nyckeln. Underbara gåfva, som vi kalla instinkt, men som mången gång vida öfvergår den högsta visdom!” hviskade Mannnerskog och såg sig om. ”Hugg och slag hafva icke förmått minska hundens trohet och klokhet. Till all lycka måste hans herre och husbonde icke vara lika klok; ty jag ser icke honom nedkommen till stranden. Han kan omöjligen ännu hafva hunnit till Lidingön. Men sedan torde han ganska snart vara efter mig. Här skulle kunna blifva ett sjökrig på fjärden: minsann! Jag har ingenting deremot i afseende på sakens egen pittoreska beskaffenhet. Men det jag ämnar uträtta låter sig bättre utföra i fred; och jag föredrar det.”

Madammerna rodde under hans tysta monolog tappert och berömvärdt. Den stackars redliga hundens protest från stranden hördes allt dofvare och aflägsnare. Skoftals tystnade han alldeles, likasom sprang han bort till sin herre med rapporter eller varningar. Efter ett längre återhåll kom han ånyo tillbaka, skällandet började med förnyad och mångdubblad styrka, och tydligen märktes, att flere hundar nu blandade sina röster med den ursprungliges.

Det låter som om mannen sjelf möjligen anländt? Tänk om han hittar en farkost der? Någon vidare roddarbåt såg jag ej till vid Blockhustullbryggan[46] nu; men väl en liten segelslup. Här blåser ostligt. Det skulle, under den förutsättningen, kunna gå som ett nafs för honom att segla ifatt mig. Då vore det förspändt! Åh strunt: vi börja slåss, och jag tviflar ej på utgången. Men – mitt företag fordrar fred: jag bör i qväll åsidosätta sjelfva äran af en sjöseger, för att vinna ett högre ändamål, till en persons gagn och tjenst, som jag icke känner, men hvars rättvisa anspråk på mitt biträde är mig alldeles otvifvelaktigt.”

”Hör, mina goda madammer,” ropade den styrande herrn plötsligt, ”har ni någonsin rott lungsot på er?”

Lungsot? Nej, icke det jag mins, svarade den äldsta och bastantaste gumman.

”Har ni någon gång rott ihjäl er?”

Ånej.

”Har ni icke lust att göra det i afton?”

Hm, det har ingen fara, genmälte rodderskan med en viss förnäm fnurr öfver sitt ansigte, och tog ännu skarpare årtag i vattnet.

”Nåväl!” utbrast herrn, ”efter ni icke fruktar för sådant, så får jag säga er, att jag ger er riksdalern full, om ni låter mig fara ditöfver till söder mera som en fågel än som en fisk.”

Går det icke fort nog nu?

”Er rodd är makalös. Men jag måste på en utsatt minut vara framme. Derföre så – – jag frågar bara. Frågan är fri.”

En riksdaler?

”Det är mitt allvar.”

Få se.

”Jag skulle ej hafva föreslagit er detta, om jag icke sett på era årtag redan hvad ni förmår, om ni bara vill. Nå – hvad säger ni?”

Madammerne togo ett par förfärliga årgrepp, så att vattnet skummade vid fören, hvarpå begge utbrusto: ro vi icke dugtigt? ro vi ej som karlar?

”Jo; men jag ber er ro som fruntimmer.”

Hahaha!

”Dermed menar jag, att ni, af vänskap för en karl, ville beskedligt fortfara, förstår ni, fortfara att ro på detta sätt hela vägen ända fram.”

[47]

Då blir herrn nöjd?

”Ja, om ni oaflåtligt fortsätter så här. Det är det jag kallar att uppföra sig som madammer, som rättskaffens fruntimmer. Ty karlar, som ni vet, afbryta och byta om, i stället för att redligt fortsätta och hålla i på ett och samma vis.”

Det är nog sant, ja. Hejsan! jag tror jag slog ihjäl måsen med åran? ropade ena gumman och såg öfver vattnet.

Mannerskog tog upp sitt ur. Det pekade på half nio.

Vid tanken på den så utmärkt hygglige herrn och vid åsynen af hans ståtliga klocka, fördubblade roddargummorna sina ansträngningar. Båten började flyga öfver vattnet som en and. Årorna syntes fara upp och ned i vågorna, lätta som vingar. Fradgan fräste om bogarne: styret lemnade en lång gata efter sig i sjön: södra landet kom med synbar hastighet emot våra resande, och himmelen sjelf tycktes gynna företaget med en liten frisk bris från öster, en vindkåre, som ännu mer pådref båten.

Men om vi nu arbeta vattso – hm – lungsoten på oss, hvad säger herrn om det?

”Då blir jag ledsen. Men derom skola vi samtala, när vi kommit i land.”

Jag vet en flicka, stackare, – fortfor gumman – som rodde en robåt i sällskap med sin mor. Modren var kry, karsk och van; flickan var späd och ny; när de stego i land, fick flickan blodstörtning. Hvad säger herrn om det?

”Är någondera af er en späd flicka?”

Åh, så närsynt är herrn icke, att han behöfver fråga det.

”Det är ju hvad jag sjelf tycker? Men man kan bedraga sig. Apropos på bedrägeri: sade ni mig icke, då vi först råkades, att ni haft otur i dag? Har någon narrat er?”

Jojo men.

”Hvem då?”

Folk, som far på robåtar, säger aldrig sitt namn: åtminstone ej åt oss.

”Nå än se’n?”

[48]

Se’n så var det en herre här i eftermiddags, som vi rodde öfver till Djurgården, i sällskap med en hund –

”Han hade väle två hundar!” inföll den andra rodderskan, som hittills iakttagit tystnad.

Jag tror, minsann, det var två – återtog den förra, med en hvass nick åt sin kamrat, antydande, att hon kunde tiga och låta henne sjelf tala ensam.

”Nåå?” frågade Mannerskog. ”Och herrn betalade ingen frakt för hundarne, kan jag tänka?”

Om han bara betalat för sig sjelf, så hade det gått an.

”Hvad? Han hade inga löspengar på sig, förstår jag.”

Och inga sedlar, heller, ville han ta fram. Vi ville vexla, vi; men det var puder. Nå – Gud fader! – för smårodder, med två styfver banko stycket, kan man gerna låta strunten gå och en passagerare om dagen resa gratis; det har jag gjort mång tusende gånger. Men för långrodd, och när det är en enkel person, då kan man ej undvika sin inkomst; ty den måste man hafva. Den der karlen lofvade komma igen och visa sig med pengarne. Jo, pytt, kom han!

”Han fick väl förhinder på Djurgården. Hur såg han ut?”

En ful menniska. Skägg, hela ansigtet.

”Hvad säger ni? Yfviga polisonger?”

Och små, hvassa ögon.

”Gul hy?”

Ja – och stor knölpåk i handen.

”Rak, lång växt; men insjunket bröst?”

Herrn känner honom, hör jag. Men icke är det herrns bror, så mycket vet jag; ty herrarne äro olika.

”Jag känner honom icke alls; och jag vill icke en gång se honom i mitt grannskap. Har ni aldrig skådat den karlen förut?”

Åjo; ett par gånger.

”Då vet ni väl ändå, hvad det är för en?”

Nog vet jag en viss historia, som höll på att komma till polisen. Men tyst med detta, lilla kusin! sade Erika Åberg, då hon hoppade i sjön och blef qvar.

[49]

Vid dessa ord blickade rodderskan åt sidan med en gravitetisk dysterhet, teg, med en slug nick, och tog ett par gräsliga årtag. Man hade under samtalet hunnit nära land.

”Väl roddt!” ropade herrn och steg upp. Utan att låta sig något vidare märka, antecknade han i sitt minne båtens nummer, i fall han skulle finna behöfligt, att söka efterforska något om den orangegula mannen, som förekom honom mycket identisk med dessa goda rodderskors gäldenär.

”Tack, fruar! här har ni er välförtjenta riksdaler”, sade Mannerskog och hoppade i land på bryggan nära Dubbens.

Han begaf sig med sådan hast till de Rothsteinska trapporna, belägna utmed detta hus, att han icke hörde allt det beröm, som de förtjusta roddargummorna utöste öfver en så galant karl.

[50]

ANDRA KAPITLET.
Stora tankar, upprunna på en kyrkogård.

Hvad är väl Konsten hittills i verlden? Blott ett litet svagt utkast, en skuggritning i ett oföddt barns hjerna.

De höga trapporna – vid afledne assessor Dubbs, numera herr Häggs, stora hus – förde, der den resande nu befann sig, genaste vägen ifrån Stadsgårdshamnen till Glasbruksgatan. Onekligen hade han, med den tur, han tagit, ändock gjort en liten krok. Han kunde ej komma till Catharinæ kyrka, utan att nu först på Glasbruksgatan vika till venster, och således gå något tillbaka emot den riktning, hvari han sjöledes kommit. Men han och hans rodderskor hade ej funnit något närmare eller lämpligare landningsställe, än här. Emellertid anmärkte han, med en viss inre skrämsel eller, till det minsta, obehag, att om en annan, som rott eller – än värre – seglat från Djurgården öfver till söder och genom enskild bekantskap med ”Sista styfvern,” eller så, haft tillgång att sätta i land på något ställe, ännu närmare kyrkans trakt, så skulle den personen möjligen hinna förekomma honom sjelf. Han började ångra, att han ej tagit land vid Tegelviken, oaktadt han då haft mycket längre att gå.

Alla dessa betraktelser, långt ifrån att minska, ökade hastigheten af hans steg. Snart beträdde han den så högst pittoreska vägen eller delen af Glasbruksgatan, som på ena sidan om sig har den höga, lodrätt stupande klippväggen. Snart såg han sig ånyo framför en hel[51] series karakteristiska uppgångar, hvilka dock blott bära det anspråkslösa namnet ”Norra trapporna;” och han valde att skynda uppför dem, hellre än att gå hela Glasbruksgatsbacken fram till Finska Bastun, der han dessutom tyckte sig se några misstänkta personer stå och fundera utanför Dihlströms. Utan hinder passerade han Franska Bugten och kastade ett par hastiga blickar på fru Hofgrens vackra hus; men lät af ingenting uppehålla sig.

Hjertat klappade starkt, när han kom upp på Högbergsgatan och gick in genom en af de norra kyrkogårdsportarne. Tornuret slog med detsamma fullt.

”Tid har jag visserligen, såvida de begge vännerna icke anat oråd, och frukta, att någon ämnar mellankomma,” sade Mannerskog och spejade rundt omkring sig på kyrkogården. Det var icke särdeles mörkt; klockan nio på sista april är en temligen hygglig timme, när luften sjelf eljest är klar. Att här börja gräfva i jorden utmed en af alleerna, NB icke med dödgräfvarspade, utan med en käpp, måste dock synas skäligen misstänkt för hvar och en, som händelsevis kunde komma gåendes och blifva vittne härtill.

Men det kunde icke hjelpas. Allt måste vågas. Mannerskog gjorde några slag framåt, för att ännu nogare orientera sig, ehuru han ansåg sig temligen väl känna trakten. Han tog reda på Södermanlandsgatan, ditåt vättande kyrkogårdsport, och alleen, som ifrån kyrkan sjelf leder till den. Han räknade träden på högra sidan vid denna väg. Han lag märke till det fjerde och femte. Han besåg marken emellan dessa begge träd, der en liten sidoväg strök fram, och framför hvilken en grön bänk stod. Han fann inga tecken i sanden, som just gåfvo tillkänna någonting. Likväl syntes jorden här icke alltför fast eller hård.

Ett par mamseller kommo i alleen, der vår riddare som bäst gjorde sina anmärkningar öfver jordarterna. Dessa damer syntes på intet sätt ega några kunskaper eller hysa misstankar. Mannerskog ville dock icke blifva stående ”emellan ett par trän” medan de gingo förbi, hvilket kunde se dumt ut. Han vände sig derföre emot den höga kyrktrappan, som vätter åt detta håll, vandrade ditåt, och besåg hela den gigantiska byggnaden, med blicken af en mönstrande byggmästare[52]. En af mamsellerna tittade sig verkligen om efter honom, då han steg framåt kyrkan. Hon tycktes anse honom för en nyfiken och okunnig Norrmalms- eller Kungsholmsbo, hvilken betraktar Söder och alla dess föremål, när han någongång kommer dit, med samma känslor, som då man besöker Australien.

Det är en sanning, att Catharinas jettelika dôm i detta ögonblick fängslade den unge, svärmiske fosterlandsälskaren mera, än han sjelf nånsin förut erfarit. Mannerskog hade alltid känt förtjusning öfver mästerverk i byggnadskonst; och flere gånger hade han sagt till sig sjelf, att om Gud behagat göra honom till en rik man, så skulle han nedlägga stora summor till uppresande af herrliga hus. Han hade ofta på sina autodidaktiska ritningar gjort utkast till palatser, torn, museer, skolor, kyrkor – men framför allt till sköna och ändamålsenliga menniskoboningar af ett nytt slags inredning, belysning och eldning, som skulle medföra ansenliga fördelar. Det är troligt, emellertid, att hans architektoniska enthusiasm skulle hafva blifvit uppvägd och trängd åt sidan genom flere andra älsklingsföretag, derest han varit en man af lika mycket medel, som af ideer. Men för tillfället kunde han ej föreställa sig något mera vördnadsbjudande i den yttre verlden, än en hög byggnad, utförd i ädel smak och storartad stil, belägen på en skön plats: ett föremål, fullt af stilla majestät, som på tusentals menniskosinnen, slägten efter slägten, göra djupa, outplånliga intryck till väckande af en himmelsk stämning, och derigenom bildande dem, tyst, men oemotståndligt.

Han tyckte sig se det fordna, anspråkslösa Sturekapellet på denna plats, i en tid, då Åsenöns berg voro skogbevuxna rundtomkring, då Götgatan icke fans, och då Pelarbacken, som nu knappt någon vet hvar han ligger, hyste ett monument, upprest för christlig bot och ånger. Sjelfva detta ljud, detta ord: ”Södermalm,” hade ännu icke hörts af i hela svenska språket: det hade icke intagit sitt rum ibland verkligheterna i verlden. Hvilken vandrare på Åsenön – herdegosse, munk, filosof eller knekt – på den tiden, då Södermalm ej ännu var till, skulle hafva stannat på detta rum och drömt om ett tornverk, sådant, som det konung Carl X här grundlagt och benämt efter sin[53] moder Catharina? Hade en forntida vandrare i fåvitsk inskränkthet förnekat möjligheten af detta storverks framtida uppkomst, så hade han visserligen icke gjort klokt. Men lika litet kan någon nu lefvande, på hvilken punkt som helst i Stockholm eller i Sverige, säga nej för allt det underbara, majestätiska och herrliga, som der en kommande dag kan uppresa sig. Menskligheten på jorden har lefvat snart sagdt ingenting ännu; och ehuruväl man med somlige historieskrifvare ganska gerna kan räkna sextio sekler sedan planetens begynnelse, så ser man väl hvilken oändligt liten tid detta är för en så betydlig varelse. Otvifvelaktigt är allting, i synnerhet allt det vigtigaste för menniskan – betraktad som ett väsende med inneboende nödvändighet (alltså med ovilkorligt kraf, med oemotståndligt anspråk på) att vinna harmoni emellan ande och kropp – ännu så outveckladt, så nytändt, så färskt och nyss fattadt, att man icke kan säga det vara mera än jemt och rätt till; men utan sin form och växt, utan sitt fulla lif, utan sin rena sanning och sin friska godhet ännu. Huru långt har väl, till exempel, menniskoslägtets erkännande och inseende af Gud hunnit hittills i verlden, då icke en gång det första nödvändiga härför, en definition på ordet, finnes allmänt gifven och antagen? Så menar en med ”Gud” detta, och en annan förstår derunder något helt annat. Menniskorna tala med hvarandra, tvista i religionerna, och se icke ens så mycket som det, att de icke i grunden tala om samma sak; följaktligen under tvisten brista på den första bestämmelsen, hvarförutan det icke är möjligt att afgöra någonting i sjelfva tvistämnet. En förstår med ”Gud” endast det Goda i universum, alltså med uteslutande af det Onda, som då är utom Gud. En annan tänker sig under ordet ”Gud” egentligen blott Sanningen, såsom sådan. En tredje menar det Absoluta, med uteslutande af det Relativa (och ett tänkesätt på detta område ansluter sig till det nyssnämda, med ”Sanningen” i spetsen, såsom sjelfva det absoluta; ett annat icke, enär Sanningen då ej skulle begripa och förklara det relativa). En fjerde inbegriper under sitt ord, ”Gud,” allt hvad som finnes i universum, så att dermed förstås sjelfva det Hela med innefattning derjemte af hvarje Enskildt, alltså af allt relativt tillika.[54] En femte uttrycker med samma ord, ”Gud,” intet annat än ett väsende, som är en helt och hållet osynlig ande. En sjette talar, med samma benämning, om ett annat slags väsende, som ock är en ande, men vid sina tillfällen dock tillika för jordiska ögon synligt. Och så vidare. Man kan sannerligen icke neka, att ett slägte endast måtte stå vid upphofvet, vid gryningen af sin skapelse, då det har sina första och förnämsta grundtankar så litet utvecklade, att man icke en gång är öfverens om grundbegreppens definition, mycket mindre om deras innehåll. Hvad bevisar detta? Det betyder, att vårt slägte, lika med jordklotet, som det trampar, långt ifrån att vara så gammalt och aflefvadt, som någre, förledde af sin enskilda trötthet, förtviflan och misströstan, inbilla sig, tvärtom är så ungt, att det snarast är frågan om, huruvida detta slägte hitintills ens såsom embryo är fullgånget på planeten. Flere högst märkvärdiga iakttagelser skulle kunna bestyrka, att Menniskoslägtet – seddt som en individ – icke ännu är framföddt till verlden, utan dväljes i sin moders sköte. Hvem är då den ofantliga Moder, i hvars lif detta ännu ofödda barn ligger? kan man fråga. Det är Naturen. Deraf begripligtvis denna dunkelhet, detta älskliga chaos i filosofemerna, i religionerna, i samfundsinrättningarne, i vetenskaperna, i konsterna. Allt detta gäser inom menskligheten; hvilket kommer deraf, att det ligger i hjernan på ett ännu icke framföddt foster. Det kan följaktligen ej annat bestå (och i tilländalupna tider hafva bestått), än i ett mörkt chaos tills vidare: men i ett älskvärdt och ljuft, likväl, såsom ett barns tillstånd, då det befinner sig slutet i sin moders famn. Och detta tillstånd bådar nödvändigtvis klarhet, kraft och en omätlig utveckling, när fostret en gång skådat ljuset: det vill säga, när Menniskoslägtet hunnit så långt, att det kommit till, nemligen kommit till ej blott som ett bundet Embryo (hvilket det varit sedan skapelsen), men som ett fullt fritt Jag, hvilket sednare innebär epoken af dess framfödande. Detta blir då menniskans rent frigjorda lif: ett tillstånd, ej af lösaktighet (och sjelfsvåld i den meningen), men likväl endast bundet af dess eget lifs vilkor, af dess eget väsendes organiska bestämmelser och inre lagar (på samma sätt som en framfödd person visserligen är[55] betingad af sin egen varelses organiska former, hvilket aldrig käns som tvång; men dock icke längre ligger i ofrivilligt och knutet samband med moderskötet, såsom fallet är med ett embryo). Denna epok för slägtet måste således utgöra detsamma som den menskliga Autonomiens (Sjelflagbundenhetens) uppträde på jorden. Autonomien är ännu blott anad inom filosofemerna. Den är knappt mer än uttalad; den är föga förstådd. Men likasom hvarje varelse i ägget, hvarje foster inom sin moder måste sträfva till att blifva framfödd; så måste ock alla de förnämsta arbeten och sträfvanden inom menskligheten afse, att föra dennas väsende till Autonomi, förvandla den till ett fullt fritt Jag; hvilket är detsamma som att föra den fram till födelse-epoken. – Detta innebär för ingen del, att menskligheten, efter att hafva blifvit född till verlden (förvandlad till ett ”fullt fritt Jag”), då skall blott bestå uti ande, och vara utan natur (utan materia). Den blir väl genom den händelsen skild från sin moder, naturen, i hvars sköte den förut låg som ett dermed sammanknutet väsende, ett foster, ett embryo. Men hvarje till verlden född varelse, ehuru nu frigjord från modren, behåller dock i sin person qvar hela den af modren undfångna kroppsligheten (sitt väsendes ”materiale”); likväl regerande allt detta med sin egen uppklarnade andes frihet. Menniskorna, lefvande i ren autonomi (d. v. s. tillhörande en icke längre embryonisk, utan en till verlden framfödd mensklighet, således utgörande ”fullt fria jager”), bibehålla följakteligen äfven då allt af naturen, allt af modren; men hafva detta på ett underordnadt sätt då, så att de beherrska det. Hvad kan vara herrligare, än att tänka sig menniskoslägtet i detta skick en gång? Då är Gud till i dess väsende såsom erkänd, klar, lefvande. Och hvilka krafter skola icke göra sig gällande, när detta tillstånd inträder för oss? Allt bebådar, att sådant förestår menskligheten; och Guds dolda försyn, som oupphörligt genom seklerna fört slägtet fram emot autonomi, såsom mål, skall uppenbara sig genom dess förverkligande allt mer och mer.”

”Hela detta föreställningssätt, om jorden och vårt slägte, må vara nytt; men huru mycket intygar ej sanningen deraf?” fortfor den liflige[56] tänkaren, der han stod framför den stora kyrkan, hvilken tagit honom så i anspråk. Och då han ännu varseblef några strödda vandrare i alleerna, som tvungo honom att hålla sig tillbaka från det yttre göromål, hvarför han hitkommit, så fortsatte han vidare, på ett sätt, som ytterligare för honom bestyrkte de redan fattade tankarne om Gud, Menskligheten och Jorden.

”Hvad är väl Konsten hittills i verlden?” tänkte han alltså. ”Blott ett litet svagt utkast, en skuggritning i ett oföddt barns (mensklighetens) hjerna. Hvad äro Poesien, Musiken, Byggnadskonsten ännu på jorden? Tre små drömmar i den stora, ofullgångna varelsens slumrande själ. Och hvad är väl allt detta oräkneliga, till mesta delen namnlösa, som man menar med uttrycket de lägre Handtverken, och hvilka omsluta menniskans hela yttre plastiska lif – hvad äro de ännu? De ligga till den grad i lindan, att jag tycker vi i våra dagar rätt väl skulle kunna säga oss ej stå längre än bredvid greken Daidalos, hvilken, om han saknade färdighet i flere af våra handtverk, dock kunde göra vingar åt sig och sin son Ikaros, och dermed flyga bort ur sitt fängelse. Detta är en nu i Europa förlorad konst. Men huru har den kunnat förloras och glömmas, om den en gång funnits till? Jo: det vill säga, att det inneburit en liten del af drömmen, som den store embryoniske varelsen glömt eller kommit ifrån, under det han i sin slummer sedan utvecklat sitt väsende genom andra nyare drömmar i stället. – Allt detta, vidare, som man benämner ”Vetenskaperna,” kan man väl säga – jag frågar det – kan man väl säga, att de ännu vittna om en vaken, om en verkligen till verlden född mensklighet? Föga; som jag tycker. Och Jorden, Marken, Länderna, Sjöarne, Hafven, med sina omätliga egenskaper, skatter, innanmäten – huru litet också af allt detta är upptäckt? Hvilken ömklig milliondel, hvilken parcelle, utgör icke allt hvad hitintills befintliga grufvor erbjuda? Lika litet som Gud är erkänd, och vår egen Ande till sin sanna beskaffenhet känd; lika litet kan man säga, att Jorden är mera än allenast anad. Den är blott ytligt vidrörd. – Och detta Sverige, som man med rätta helsar fattigt; och detta Stockholm, som man kallar obetydligt, enär det vid sidan af de andra hufvudstädernas[57] millioner, endast räknar 80000 personer – hvad torde icke här allt uppvakna en gång, i samma mån som menskligheten sjelf slår upp sitt öga?”

Mannerskog såg sig omkring åt alla håll på kyrkogården. Det hade under tiden verkligen mörknat betydligt; och ingen vandrare, allenast träd och grafstenar, syntes till i denna stund.

”Nu skall det ske!” utbrast han: ”nu, eller är det för sent!”

[58]

TREDJE KAPITLET.
Gräfningen.

Fort! bort! vi blifva inläste på kyrkogården! Kyrkväktaren kommer derborta vid porten med nycklarne.

Med en ännu till hälften lågande fantasi vände ynglingen sig om och sade hemskt, halfhögt: ”store Gud! på hvilken plats befinner jag mig likväl? Här har icke blott Sturekapellet stått; utan detta är rummet, der bålet brann öfver alla de mäns kroppar, som Christierns yxa huggit till döds på Stockholms Stortorg. O hvilket rum för mitt fosterland? Här kunde spöka, om någonstädes!”

”Nej!” ropade han och drog handen hastigt ned från pannan, mot hvilken han tryckt den; ”inga tankar nu! framåt blott – ögonblicket flyr.”

Med raska steg närmade han sig de begge träden; och med armen syntes han flere gånger vifta i luften, likasom ville han bortjaga så många tusen föreställningar, hvita och svarta fantomer om hvarann, hvilka opåkalladt, men oemotståndligt, framställde sig för hans inbildning.

”Här är fjerde trädet, på höger sida i alleen, och der är det femte. Häremellan – eller ingenstädes. Låt gå!”

Han såg sig ännu en gång om. Ingen fans på kyrkogården.

Med sin kraftfulla och temligen hvassa käpp uppstötte han marken midt emellan de begge tillkännagifna träden.

[59]

Efter ett par minuters arbete kom käppudden emot något hårdt, som hördes likt ett bräde. Blodet forssade till ynglingens tinningar; hela anletet nästan blossade. Men, återhållande sina känslor, tvang han sig till besinning. Han ställde sig på ett knä och bortgräfde sanden med händerna, för att få det fynd ledigt och i dagern, hvaremot hans käpp tydligen hade stött.

Han fann någonting fyrkantigt af mörkgul färg. Utan att gifva sig tid till undersökning, drog han upp det ur jorden. Det var verkligen ett skrin af dyrbart, inlagdt arbete. Han såg visst också ett litet lås, till hvars öppning den nyckel rätt väl kunde förmodas passa, som han bar på sig från Lidingön. Men han ville icke följa kallelsebrefvets tillsägelse i den punkten, som föreskref upptagaren, att lemna skrinet qvar, men öppna och uttaga innandömet.

Detta kunde vara det rätta för en tjuf, som ville behålla det han tagit, men undgå farlig efterspaning. Mannerskog, deremot, ville hafva till sin första angelägenhet, att återlemna fyndet till dess rätte egare, när han varit lycklig nog att finna den. Han hade således allt skäl, att ej qvarlemna, men behålla skrinet.

Detta beslut var en sekunds verk. Med fötterna sopade han ned sanden i gropen efter sig, höll skrinet under armen, och ämnade skyndsamt aflägsna sig.

I detta ögonblick tyckte han sig höra några steg tätt bakom sig; men likasom af en, som gick ifrån honom, och hvilken följaktligen förut måste hafva varit honom mycket nära. Hade någon sutit på bänken eller den gröna spjälsoffan här bredvid, och åt hvilken han sjelf vändt ryggen medan han gräfde?

Det lopp en is genom alla hans ådror. Dock kunde han ej undvika att se åt det håll, hvarifrån han hört stegen. På litet afstånd, åt kyrkan räknadt, vandrade en lång, smal gestalt i röd kalott, yfviga grå lockar nedom kalotten, och en fotsid rock, snarlik en kaftan, hvilken tycktes vara af svart sammet.

Då ynglingen, bäfvande vid denna anblick, ej gick ett steg ur stället, stannade mannen i sin gravitetiska gång, vände sig om, och vinkade skrin-uppgräfvaren med ett upphöjdt finger, att följa sig.

[60]

Betagen af en ovilkorlig vördnad, nästan ännu mer än af förskräckelse, tog Mannerskog ett par steg framåt. Den okände gick upp emot kyrkan, ungefär samma väg, som ynglingen beträdt, då han ifrån den majestätiska kyrktrappa, som vätter åt denna sida, hade stigit utföre till sin allé, der skrinet låg.

Under några ögonblicks tyst vandring på detta sätt, blickade Mannerskog mot himlahvalfvet. Han såg en stjerna tindra med en klarhet, som kom honom att förmoda det vara planeten Jupiter. I öfrigt förundrade det honom, att det redan syntes så mörkt på qvällen, då klockan väl icke gerna kunde vara öfver half tio, om hon var det; och denna årstid borde vid en sådan timme förläna mera ljus.

Men han hade ej tid till betraktelser. Borta vid vestra kyrkogårdsporten hörde han tydligen buller; ett lifligt samtal tycktes utvexla sig emellan ett par hastigt gående personer.

”Skrinsökarne komma nu!” tänkte Mannerskog, och ansträngde sina ögon för att upptäcka, om han i någondera af dem skulle igenfinna sin orangegula bekantskap. Men ett besynnerligt töcken likasom omgaf hans egna blickar. Det var, som hade en mörk sky, ett slags moln, stått omkring honom sjelf och kaftan-mannen, i hvars spår han följde. Det var som gick detta moln med dem, och ej sträckte sig vidare än fyra, fem famnar utomkring dem. Men kanske var allt ett fantasispel allenast i ynglingens egen upprörda inbildning.

Karlen i röda kalotten syntes alls icke oroas af de ankomna personernas buller på kyrkogården. Han fortsatte sin granitartade gång upp emot kyrkan. Ynglingen följde honom.

Catharinæ kyrka har, utom den medlersta dômen med den stora tornspiran, fyra utbyggnader: en åt hvardera väderstrecket. Kaftanmannen gick icke uppför den höga kyrktrappan, hvarom vi förut talat; utan drog sig i en liten krok förbi den, fram emot kyrkans östra utbygge. Ynglingen med skrinet vandrade oförfäradt efter. Knappt vågade han se upp åt kyrkan; han viste, att altaret måste vara i denna nejd.

Nu hade den framföre gående hunnit förbi sjelfva den åt detta håll vättande utbyggnaden, och kom till norra kanten eller hörnet deraf. Vikande om denna kant, försvann kaftanen. Mannerskog kunde[61] ej, förrän några ögonblick efter, hinna till samma hörn. Men när han kom dit, och sjelf vek om det, tänkte han ånyo få varseblifva den röda kalotten. Han såg den ej mer. Månne här på sidan var någon dörr, hvarigenom gestalten kunnat gå in i kyrkan? eller i något grafchor? Mannerskog kände ej byggnaden så noga, och kunde icke nu i skymningen upptäcka förhållandet.

Han hörde i detsamma vilda rop ifrån det nedra af kyrkogården. Bakom hörnet, der han stod, kunde han icke ses af någon, som vore der nere i den allé, hvarest han tagit skrinet; i fall nemligen personerna verkligen stodo der och utgjorde dem han anade.

Detta hemska skri, som icke en gång lät rätt naturligt, kom honom att för ögonblicket förgäta den i kyrkmuren försvunna sammetsmannen; och han gick tillbaka till det hörn af utbygget, han nyss viket om, för att våga sig litet fram om det, och se huru saken i södra alleen kunde förhålla sig.

Luften var ånyo klarare. Han varseblef icke mer omkring sig den dimma, det slags mörka moln, som förut skyddande omgifvit honom, så länge han såg kalottkarlen framför sig.

Tryckande skrinet hårdt till sin sida med armen, steg han ända till hörnet, och stack hufvudet fram om det, för att skåda.

Ehuru afståndet var betydligt, varseblef han, att just på samma plats, der han nyss uppgräft sitt fynd, foro och fäktade tvenne personer, så att sanden rykte om armar och ben på dem. De sågo svarta ut – men förmodligen mest till följe af skymningen och aflägsenheten. Mannerskog kunde icke väl urskilja, om de nu gräfde, eller om de sinsemellan slogos.

”Huru är det möjligt, att de kunna vara oförsigtige nog, att göra ett så starkt oväsen på en kyrkogård? frukta de då inga vandrares ankomst och fremmandes blickar?” sade han till sig sjelf.

Han hörde dofva läten af de besynnerligaste slag, och deremellan ljud, som liknade förfärliga svordomar: deremellan, åter, en himmelshög jemmer. Hvarje pulsslag, han förnam i bröstet, påminte honom om, att han för egen räkning borde skynda bort från hela kyrkogården. Men han stod som fastnaglad vid östra kyrkhörnet.

[62]

Nu kom ett groft och gräsligt ”uff! uff! uff! uff!” ifrån stället derframme. Utropet skulle hafva kunnat betyda segerglädje, om icke Mannerskog – åter och i förnyade omgångar tryckande skrinet mot sin sida, under armen, der han höll det – alltför väl vetat, att denna uttydning var omöjlig. Det återstod blott, att anse det för skränet af den grymmaste förtviflan.

Det började svindla för vår riddares ögon. En minut tvekade han, om han gjort rätt med sin gerning. Personernas smärta derborta förekom honom så djup, så bitter, så oerhörd, att ynglingen ej begrep hvad han skulle tänka. Han tyckte, att tjufvar ej borde vara till den grad otröstlige, ej visa sig ursinnige på ett så förskräckligt sätt. Sådana menniskor bruka ju genom andra och nya nidingsverk kunna skaffa sig en ersättning, som icke tillåter dem att förlora sig i sorg, när ett företag misslyckas?

”Skall jag gå och återlemna skrinet till desse olycklige?” sade han hastigt till sig sjelf. Men deremot uppreste sig en häftig känsla, en oemotståndlig aning, som tillhviskade honom, att han ej fick röra sig ett enda steg ditner. Han genomgick i tankarne det biljettfragment, han läst på Blå porten; och det förekom honom alldeles ogörligt, att icke dessa män vore skälmar.

Oväsendet tilltog; och det lät i hans öron, som om de begge personerna började tvista på lif och död. ”Ha!” tänkte han, ”polisongkarlen derborta torde föreställa sig, att den andre, hans kamrat, varit här och honom ovetande borttagit skrinet förut! Gud – jag kan blifva orsaken till en menniskas mördande? till tvennes? Skall jag icke sätta ifrån mig skrinet här, och hasta dit för att åtskilja dem?”

En kallsvett lopp öfver ynglingens rygg, och en feberlik rysning genomgick hans hufvud.

Han stirrade, hemsk och tveksam, på den rysliga platsen i alleen. Hastigt tyckte han sig ej endast se de två, som förut; men en stor mängd andra figurer. ”Har här kommit mera folk? Men jag varseblef icke när de nalkades?” anmärkte han. ”Min inbildning, min känsla förvirrar mig!”

De nykomna varelserna foro – för Mannerskogs ögon – rundtomkring[63] de andre tvenne, likasom i dans. De sjöngo på en härskt skärande melodi; svängde sig, svarta, ihåliga och gängliga, i allt trängre ringar om de begge förolyckade skringräfvarne; och syntes slutligen med de mest hånande åtbörder nypa, trampa, slå, spotta på dem.

När det omsider sken som bloss i dessa afgrundsfigurers händer: när de under den infernaliska dansen skreko, jamade och hojtade på det afskyvärdaste sätt: när en och annan af dem flaxade upp i luften och försvann öfver trädtopparne – satte Mannerskog handen för sin panna, blundade och hviskade till sig sjelf: ”detta är icke riktigt; jag är sjuk, eller på väg att blifva det: jag måste hålla mig vid kall besinning, och – bäst af allt – gå härifrån.”

Något lugnare blickade han upp. Den gräsliga fantasileken, måhända blott alstrad af hans egen föreställning om de begge personernas helvetiska karakter, men kanske likväl också något annat, hade försvunnit. De tvenne karlarne såg han dock. Men hastigt hörde han från den ena af dem tydligen detta utrop: ”fort! bort! vi blifva inläste på kyrkogården! kyrkväktaren kommer derborta vid porten med nycklarne.”

För att ej upptäckas af kyrkbetjenten, sprungo de begge åt ett håll, motsatt det, hvarest de sågo honom. Han gick vid porten åt Södermanlandsgatan till. Karlarne begåfvo sig hals öfver hufvud mot norr, samma väg, som Mannerskog nyligen tillryggalagt. De sprungo till kyrkans östra utbygge, och nalkades hörnet, der ynglingen stod med skrinet.

[64]

FJERDE KAPITLET.
Huru en rätt kyrkvaktare går till väga.

Tomt? Nej. Då skulle de der begge männen icke väsnats så fasligt vid gropen.

Så fort Mannerskog varseblifvit denna rörelse, hade han genast begifvit sig tätt intill kyrkmuren, in i den skumma vinkeln, som östra utbyggnaden gör med sjelfva dômen. Äfven hade han satt skrinet bakom sin rygg, och stod orörlig mot kyrkväggen, som ett dömdt spöke. När de begge karlarne kommo rusandes om östra utbyggets norra hörn, voro de en gång under farten icke fulla tre steg från honom. Men med ett snabbt anskri af ”hu då!” skyndade de sig från honom, hvilken de höllo för en ny fiende; och de störtade ut genom den ännu olästa norra kyrkogårdsporten.

Deras fötters häftiga klack-klack-klack hördes på Högbergsgatan; men Mannerskog ville icke så genast efter dem också begifva sig ut med sitt skrin, då han lätt nog kunnat komma i krakel med dem, eller af någon annan tagas för misstänkt. Just under detta ögonblick af tvekan, kom kyrkväktaren och igenläste äfven denna norra port.

Ingenting hade varit enklare, än att öppenhjertigt träda fram till kyrkbetjenten och bedja honom släppa sig ut; hvilket han säkert beviljat en man, äfven med skrin under armen. Ty hvad angick det honom?

Men så svagt är ett blott halfsäkert samvete, att den oerfarne ynglingen[65], som aldrig förr burit en annans så besynnerligt åtkomna egendom under armen, närapå darrade vid kyrkmuren, der han stod, och omöjligen kunde förmå sig att stiga fram till kyrkväktaren.

Han höll sig troget inklämd emot muren, och gubben med nycklarne tycktes ej blifva honom varse. Åtminstone tillät han sig att i all ro igenläsa porten, utan att gifva akt på denna fremling. Han gick ned igen på kyrkogården, utan tvifvel för att vända sig till en annan port.

”Skall jag förblifva fastmurad här? hm –.” Med en besynnerlig känsla såg Mannerskog sig om på den höga väggen utmed sin sida. ”Just i denna vinkel vek mannen med sammetsrocken och gråa lockarne ur min åsyn. Hvart tog han vägen? Hm – hvad skall jag tro? Jag känner väl temligen, som jag tror, Katrina kyrka – inne i kyrkan just vid detta hörn står Predikstolen – nå godt, min Gud! hvad betyder det? Skall jag med flit skrämma upp mig sjelf? Icke kunde grålocken gå in här i muren, för att bo i predikstolen öfver natten?”

”Alla möjliga underjordiska gångar, ingångar eller hvalf – i fall sådana skulle vara här – känner jag väl icke, det tillstår jag,” fortfor han. ”Men jag tror knappt sådana gifvas under en kyrka, anlaggd i Carl Gustafs dagar, i en protestantisk tid, då man icke mera älskade mörka, ohyggliga gömslen så mycket som förr. Nej; jag kan icke förklara kaftanens försvinnande på detta sätt. Denna kyrka har ingenting katholskt uti sig. Det sista af vigt, som på denna plats förehades under katholska tiden, var det hiskliga bål, som konung Christian reste för trehundra år tillbaka, då han här uppbrände liken efter de nittiofyra afrättade, och derjemte äfven kastade de ur sina grifter upphemtade Sturarne på samma eld. Min Gud, hvarföre dröjer jag på detta ställe!”

Mannerskog gjorde våld på sig, steg bort från muren, i mening att verkligen till sluts vända sig till kyrkväktaren, huru betänkligt det än syntes honom; och han nalkades den öppnare delen af kyrkogården, för att söka rätt på karlen. Han såg på länge ej till honom. Det klack i bröstet på ynglingen. ”Skall jag blifva här öfver natten?” hviskade han till sig sjelf.

[66]

Med hastiga steg vände han sig ifrån den ena kyrkogårdsutgången till den andra. De begge östra portarne, som han först besökte, voro lästa. Med förskräckelse trädde han tillbaka från dem, kom åter i alleen, der han gjort sitt farliga fynd, skyndade till södra porten, som är denna allés utgång till Södermanlandsgatan; men den var också stängd. ”Ha!” sade han och såg sig om utefter den långa Siewertska kasernen, ”här åt södra sidan fins ingen vidare port!”

Han störtade åt vestra hållet. Den första vestra porten såg han, redan på afstånd, vara igen. Och just som han skulle begifva sig upp i den angränsande gången, hörde han det smälla i den andra vestra porten. Kyrkväktaren sjelf sågs icke mera: bevis på, att han vid denna port, som varit den sista, stannat utanföre och gått sin väg: vandrat sina färde ifrån hela kyrkogården. Mannerskog stod der.

En djup och besynnerlig känsla fattade ynglingen. Men sådana kunna motsägelserna i menniskonaturen vara, att nu, när han fann sig instängd, med utsigt att få tillbringa en hel natt på Stockholms vidsträcktaste och kanske hemskaste kyrkogård, vaknade med detsamma mod och spänstighet inom honom.

Vädret liknade sig utmärkt vackert. Det var visserligen ganska skumt, och kyrkan reste sina fem spiror mot den mörka himmelen, likt en omätlig jettinna, som vid sidorna om sig har fyra barn, fyra ungjettar. Men så stark är dock till slut känslan af att i grunden (oaktadt några små yttre skrupler) hafva handlat efter sin bästa öfvertygelse, att ynglingen med en underbar och hög tillförsigt vände sin gång rakt till kyrkan sjelf: nalkades denna bild af religionen, af Gud, som stod framför honom i mörkret; och satte sig på en bänk under träden i närmaste grannskap. ”Må vara då, jag skall blifva här i natt, efter vår Herre så tycker!” yttrade han halfhögt och blickade emot tornen.

Han kröp upp i ett hörn af spjälsoffan, stödde sig behagligt med rygg och höger arm emot ena sidokarmen, och lade äfven upp fötterna. Det kändes icke kallt i luften, oaktadt den annalkande natten; men från marken uppstiga dock gerna fuktiga ångor denna årstid. Skrinet satte han derföre icke på marken, utan troget utmed sig; samt hvilade ena handen derpå.

[67]

”Men hvad i Guds namn kan då klockan vara? Jag har ej på länge hört något slag från tornuret, förmodligen derföre, att min uppmärksamhet varit för mycket upptagen af annat. Sofva får jag icke – vill jag icke i natt. Jag skulle derunder kunna beröfvas mitt dyrvundna fynd genom någon händelse, förklarlig eller icke – jag menar genom menniskor (hvilkas insmygande ånyo, eller uteblifvande här, jag verkligen icke kan så noga förutse), eller genom andar (hvilkas tillvarelse äfven på jorden jag, Gud straffe mig, rättnu icke vet hvad jag skall tänka om). Jag kan nog hålla mig vaken. Om någon har ämnen att begrunda för detta dygn, så är det jag.”

”Detta skrin, som jag icke förrän nu haft tid att tänka på, ehuru jag hållit det under mina armar en ansenlig stund, hvad kan det väl innehålla? Det käns ganska lätt.”

”Någonting högst vigtigt måste visserligen vara deruti. Men icke består det i guld, silfver eller nipper. Kanske till sluts ligga här några lumpna papper? Än – tänk, om det vore tomt!”

”Tomt? Nej. Då skulle de der begge männen icke väsnats så fasligt vid gropen; så vida icke ännu en annan tredje, utom mig, vetat af hemligheten, varit här förut och tömt skrinet. Hvem kan säja”?

”Men sitter jag icke och har nyckeln? hvarföre dröjer jag då, att undersöka min skatt? Öppna den måste jag i alla fall, förr eller sednare, för att kunna upptäcka, hvilken som må vara rätta egaren. Ty helt simpelt till polisen, för att låta den öppna det, öfverlemnar jag icke skrinet; åtminstone ej oundersökt. Dertill är jag för nyfiken. Jag vill göra personlig bekantskap med egaren eller egarinnan. Af så mycket nöje tror jag mig vara förtjent, efter allt detta. Och dessutom – jag kan ej afhålla mig från en aning – som väl dock förmodligen saknar sin grund.”

”Men – öppna ett så hemlighetsfullt fynd här ute på kyrkogården, i mörkret? Nej. Jag skulle icke se läsa, om, som jag tror, något på ett eller annat sätt skrifvet ligger i skrinet. Det är för mycket mörkt nu. Och dessutom – utan att vara just lättskrämd eller spökrädd – har jag icke för en stund sedan utan bäfvan vandrat i fjäten af en röd kalott? – så vet jag ändock ej hvad som allt skulle kunna spela upp sig för[68] min inbildning, derest jag tog mig före, att öppna skrinets lock härute. Tänk om ett antal långa, magra, svarta herrar och fruntimmer komme hit omkring bänken, för att äfven sticka sina näsor – alnslånga, askgråa näsor – ned i skrinet att få titta, de, med jemte mig? Ty man säger, att skuggor skola vara mycket nyfikna.”

Mannerskog sprang upp. ”Är icke jag en narr, en oförlåtlig narr, som sitter qvar!” utbrast han. ”Onödigtvis tillbringa en lång, kuslig natt under bar himmel, då man har vigtiga saker, som genast, och det inne i rum, böra undersökas! Jag kallar det onödigtvis; åtminstone ännu. Ty, fastän kyrkväktaren läst igen portarne, så kan väl, det oaktadt, något medel finnas, att komma ut. Låt se.”

Han satte sig genast i gång för att verkställa ett så förnuftigt beslut; och huru det aflopp, omtalar historien i det följande.

[69]

FEMTE KAPITLET.
En natt.

Ett litet, ganska litet rödt trädhus fans verkligen; ytterst snyggt och trefligt till utseendet, med ett fönster åt Oxgränd –

Med skrinet under ena armen och käppen i den andra – ty ingendera ville han en enda sekund lemna ifrån sig – beslöt han, att göra en rund kring kyrkogårdens omgärdning, för att se, om han ej kunde komma ut på annat sätt än genom en port. Omgärdningen bestod ej öfverallt af murar; på flere ställen omgafs kyrkogården af hus. Kunde ej någon dörr eller port leda in i dem, och sedan genom husen ut på gatan?

På hela södra sidan, som för det mesta upptogs af Siewertska huset – Stadsvakts-kasernen –, sågs ingen enda port vätta åt dödens hemvister; allenast en lång sträcka fönster märktes, af hvilka vår riddare måste lemna derhän, om icke en stor mängd voro blinda. Förmodligen voro derinnanföre materialbodar eller förrådsrum, som alltid lefva bäst utan all öppning. I öfra våningen sågs en otalig rad verkliga och lefvande fönster, ehuru temligen små till vidderna. Dit upp kunde i alla fall vår riddare icke komma; och för öfrigt – – ordningens vidmakthållare, stadssoldaterne, voro väl icke heller de angelägnaste personer, att nu komma i sällskap med?

Mannerskog vände sig härifrån. Han närmade sig vestra sidan.

[70]

Der fann han, hvad han förut icke blifvit varse, en ganska låg stenmur. Ingenting syntes lättare, än att komma upp på den. Men kanske var det mycket djupt ned i gatan på yttre sidan af denna omgärdning?

Mannerskog steg upp för att undersöka stället. Den så kallade Oxgränden löper här förbi. Visserligen kunde hoppet dit ned från murens kant synas betydligt; men farligt var det väl icke. Mannerskog såg sig omkring till höger och till venster i gränden, om någon vandrare skulle vara ute, som kunde märka honom; ty till den grad försynt och ovan var han att gå med andres skrin under armarne i mörkret. Gatan tycktes tyst nog. Det bästa af allt var, att dess andra sida bestod af plank, så att han ej behöfde rädas blifva åskådad från något motliggande hus. Han såg noga efter huru härmed förhöll sig. Gud! Till sin bestörtning upptäckte han, att han för hastigt bedömt saken. Ett litet, ganska litet rödt trädhus fans verkligen: ytterst snyggt och trefligt till utseendet, med ett fönster åt Oxgränd – och detta fönster gifvande utsigt rakt på den del af kyrkmuren, der han stod. Så skumt det var, kunde han tydligen läsa ett stort N:o 4 öfver den vackra ingångsporten. Och – i fönstret, ett litet stycke på sidan sneddt emot sig, upptäckte han en ansenlig man, stående med sitt ansigte på rutan. Den store mannen tittade ut, och skulle ganska säkert varseblifva honom på muren, derest han ej genast hoppade in och ned på sin kyrkogård igen.

Om också denne man i fönstret skulle hafva varit herr kyrkfogden sjelf, så hade visst deruti ändå ingenting farligt legat. Men ynglingen fattades af en ovilkorlig skygghet, som tvang honom att hastigt begifva sig tillbaka. Han gick nu till den högre delen af kyrkogården. Här såg han verkligen i stället för mur ännu ett hus. Det låg på norra sidan, nära hörnet, som denna sida gör med den vestra. Denna trakt af kyrkogården var, genom sina många höga och lummiga träd, skummare än någon af dödens andra nejder. Likväl förmådde han i mörkret upptäcka en port på det der huset, vättande in åt kyrkogården. Han smög sig dit. Porten var stängd. Han klappade på. Men detta hus, hvars beskaffenhet han icke rätt väl kände, tycktes antingen[71] vara alldeles obeboddt, eller icke hysa invånare om aftnar och nätter, åtminstone ej åt denna sida. Han slapp icke ut genom det. Vi, som torde vara kloka nog för att veta, det detta var sjelfva Skolhuset, hvarest äfven en kyrkväktare kan anses bo, förstå dock tillika, att den sednare ej måtte hafva genast gått hem om qvällen, straxt efter kyrkogårdens stängning, och således ej var i stånd till förmärkande och uthjelpande af någon menniska den vägen.

Mannerskog beslöt att finna sig i sitt öde. Han gick med afmätta steg tillbaka till den spjälsoffa under träden i kyrkans grannskap, der han förut sutit; och han intog den åter med en känsla af nytt slag. Huru mörkt och kusligt det än var omkring honom, förnam han en inre säkerhet, ett lugn, en oförklarbar glädje. Han kände en närvaro af Gud i natten; och, så ringa hans verksamhet än i verlden kunnat vara, uppreste sig dock omkring honom hulda, älskvärda bilder, minnen af fader- och moderlösa, dem han förmått tilldela något litet för lifvets hjelp. Flere stackare, som han tröstat, tycktes nu osynligt nalkas för att tillhviska honom förtröstan tillbaka i denna dystra stund: ingen, som han med vilja bragt till sorg eller missledt, infann sig för att kasta en slöja af skräck och ångest öfver hans ögon.

Ynglingen tänkte på det käraste han viste, sin döda moder; och han påminte sig den syn eller anblick af henne, han haft om aftonen, den förflutna dagen. ”Skulle icke hon ännu en gång vilja komma, för att förljufva min natt?” sade han.

Han satt, sammansluten i sig sjelf, hufvudet till hälften lutadt emot bröstet. Han begrundade så många höga ämnen, att han snart tyckte sig helt och hållet vara en ande, och i andars sällskap. Trädens gråsvarta gestalter, i de rader och led der de stodo, förekommo honom vänliga och kloka. Kyrkans tornspiror nickade, såsom med ett storartadt löfte om frid från höjden. Han blundade och försjönk allt mera i sitt inre väsende. Det förflutna, det längst Förflutna – sjelfva det Historiska – smög sig som en behaglig ånga in i det Närvarande: och det Tillkommande nalkades äfven, för att med en sky af ambra blanda sig i det förra och omsluta allt.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

[72]

Vid ett starkt ljud, som liknade aflägsna kanonskott – eller om det blott bestod i slag från tornuret – for ynglingen upp, som det förekom honom, reste hufvudet, och blickade med en viss bestörtning omkring sig; ty så svarta hade luften och natten icke förr synts honom.

På ett litet afstånd ifrån honom, åt det håll, der kyrkan borde befinna sig, märkte han i stället en bred dimma, som genom sin gråhet afstack ifrån det öfriga mörkret. Dimman rörde sig; den svepte sig i rundel, likasom en krets af rök, omkring platsen, och samlade sig slutligen i en uppåt uddig massa. Spetsen af det hela reste sig alltmer och steg till höjden. Dimman, eller ångan, antog formen af en jettestor pyramid. Omsider vardt den hög och smal som en obelisk, lyfte sig från jorden, och stödde sin öfversta del i himlahvalfvet. Spetsen aftrubbade sig här, likasom sönderstött emot hvalfvet: utbredde sig åt alla håll, lik en omätlig qvast: böjde slutligen sina splittrade delar åt sidorna, förtunnades, ångade undan och försvann.

Men på sjelfva rummet, hvarifrån den uppstigit, syntes nu tydligt – så mörkt det än för öfrigt var – en hel skara af varelser sitta, ordnade i leder, likasom på kyrkbänkar. De suto i tio rader: den ena raden bakom den andra; det märktes grant. I hvarje rad kunde ganska tydligt räknas tio personer. I nio rader suto de alla samtligen utan hufvuden och med armarne tankfullt slagne i kors öfver brösten. I den tionde och främsta raden befunno sig endast fyra hufvudlöse. De öfriga sex, hvilka fyllde antalet till tio äfven här, hade sina hufvuden på sig; och de syntes sitta på platsen likasom anförare eller herrskare öfver hela skaran.

Främst bland de sex med hufvuden, igenkände Mannerskog med fasa och häpnad det bleklagda, beskäggade, välbekanta anletet på Christian Tyrann. Han satt i sin kungliga kappa och sin Oldenburgska, till hälften slokiga hatt. Han tycktes stirra i marken och likasom vänta på någonting.

Af de öfriga fem med hufvuden, gåfvo sig någre genom sin biskopliga skrud, andre genom sina förnäma danska drägter också ganska väl tillkänna. Om Mannerskog än aldrig skådat taflor, som[73] föreställt Gustaf Trolle, Jens Beldenacke och Didrik Slagheck, så skulle han dock i denna stund oemotsägligen begripit, att det var dem han såg framför sig: så afgörande var intrycket, så bestämdt sade honom hans ande hvad han hade för ögonen. Dessa tre män suto lika bleka och allvarsamme, som Christian sjelf; äfven de tycktes vänta på något, som skulle tilldraga sig. Men ytterst af de sex, märktes slutligen tvenne fruntimmer: begge hvita som vax i anletena, och klädda i ziratliga hofdrägter. Den ena var äldre: den andra ung och med uttrycket af en stor skönhet, så vaxblek och blodlös också hon än syntes. De två damerna rörde sig lika litet som de fyra männen: högtidligt höllo de sina händer sammanknäppta, liggande i knäet; och de blickade oaflåtligt, med stela ögonkast, ned på sanden framför sina fötter.

”Det är Sigbritt! jag ser det tydligen –” sade Mannerskog till sig sjelf. ”Och den unga, bleka, olyckliga, men intagande sköna qvinnan vid hennes sida, det är ingen annan än ”den lilla dufvan,” Dyveka, Columbina. Hon sitter sist bland dem, som hafva hufvuden – min Gud! Men på hvad vänta de?”

Öfverraskad for den skådande ynglingens blick litet åt sidan, då han förnam ett aflägset ljud af musik. ”Går orgeln deruppe i kyrkan?” hviskade han till sig sjelf. ”Men hela kyrkan fins ju icke, eller syns icke till i mörkret, oaktadt de hufvudlöses rader på de der kyrkbänkarne ganska väl skönjas?”

Med häpnad tyckte han sig varseblifva, allt som musiken hördes tydligare, att en massa af lågor utbredde sig i rymden ofvanför de på bänkarne sittande, dock utan att röra dem. Flammorna foro, likt törstande tungor, åt alla håll i luften; och de stego stundom, med sina spetsar sammanflätade och om hvarann virade i symmetrisk skönhet, ända emot stjernfästets hvalf. Inne bland sjelfva dessa lågor förnams musiken: det var en tydlig, klar, fast ganska uråldrig choral. Någongång växte dess ljud i styrka, så att psalmen tonade likt rösten ur en ängels basun. Oftast flöt den bort, likt ångan som på luften går till ett omätligt fjerran; och tonen blef då, alltsom den aftog, ännu mera serafisk.

[74]

Plötsligt hördes ånyo – ett aflägset kanonskott? – eller ett slag från det af Mannerskog osedda tornets ur, hvilket då måste hafva betydt, att klockan var ett? Lågorna, med all deras sång, försvunno i ett tag. Från de tio radernas personer flöt en ny dimma, som, sedan den bortgått, gjorde de sittandes gestalter helt och hållet åskådliga.

Just som klockslaget eller kanonskottet slog ett, fingo i ögonblicket alla de nittiofyra halshuggne sina hufvuden på sig: men de sex andre, med Christiern i spetsen, suto nu hufvudlöse i stället; dock för öfrigt ganska stilla, högtidlige och lugne. Deras hufvuden lågo för deras fötter i sanden. Fyra af dessa sex skallar hade sina anleten vända ned i mullen, så att man ej vidare kunde skönja deras drag: men två lågo med lockarne i stoftet, så att deras ögon vätte uppåt. Det var Christierns och Dyvekas hufvuden. Underbart – men deras kinder syntes, efter den sista tilldragelsen, om möjligt, mindre bleka än förut; och deras halföppna ögon tycktes hafva slocknat med en bedjande blick åt molnen.

Ynglingen, fängslad af denna syn, drogs dock hastigt derifrån. En af de nittiofyra, som nu hade hufvuden, – han nemligen, som satt främst af de fyra återstående på den första bänken – steg upp i sin fulla längd. Han syntes i hel biskoplig ornat; dock utan mössa, till och med utan kalott, på den grålockiga hjessan.

Han steg ifrån bänken, der han förut sutit hufvudlös, och vände sig med högtidlig, afmätt gång rakt fram emot Mannerskog. Blodet ville isa sig i hjertat på denne, då han såg gestalten på en knapp famn ifrån sig; dock satt han qvar, liksom fasttrollad på sin plats.

Den ankomne utsträckte sin högra arm, öppnade handen långsamt och pekade på skrinet vid Mannerskogs sida. Med dof och kall stämma sade han: ”Jag är Vincentius af Skara. Mäktige, rike yngling: Du – hämna mig!”

Med dessa ord höjde fantomen sin utsträckta arm upp till hjessan, gjorde en djup bugning, likasom till helsning, och tog derefter, till afsked, vördnadsfullt af sig hufvudet, i stället för hatt, som han icke egde: satte likväl, efter reverensens slut, hufvudet ordentligt på sig igen: och sjönk medsamma, lik en ljusgrå molntapp, ned i jorden.

[75]

Genast uppstod den andre i ordningen ifrån samma bänk. Han kom äfven i full biskopsskrud, nalkades med lugn och värdig hållning till den häpne åskådaren, pekade jemväl på skrinet, öppnade sina läppar och sade med en ihålig hviskning: ”Jag är Matthias af Strengnäs – yngling, Du är rik och mäktig nu: hämna mig!”

Efter en dylik reverens med hufvudets aftagande och påsättande, som den föregåendes, föll äfven han, lik en lilas-ånga, ned i marken.

Nu uppreste sig tvenne på en gång. Det var de begge siste på den främsta bänken. Men jemte dem uppstodo också i ett tag alla tio på den nästföljande. I ögonblicket bildade desse tolf en linie tillsammans, och kommo med högtidliga steg fram till honom, som satt och betraktade. På en och samma gång stannade de och bugade sig med sina tolf hastigt aflyftade och lika hastigt ånyo skönt anordnade hufvuden, hvarefter de samtligen pekade på skrinet, och med gemensam, stolt och klar röst ropade: ”Du är stark och rik nu – bistå oss i vår förenade hämnd!” Efter dessa ord föllo de genast som aska till jorden.

Hvilke vore väl desse? tänkte Mannerskog. För stolte, att, likt de begge förre, säga mig sina namn, begärde de icke en gång, att jag skulle hämna dem, utan blott bistå dem i den hämnd, som de skulle taga sig sjelfve. I sanning! på drägterna märkte jag, att de voro adel. Låt se – kände jag icke igen flere af dessa anleten, hvilka jag skådat på gamla historiska porträtter? Gud! jag påminner mig det tydligen: det var otvifvelaktigt Eskil Banér, Joachim Brahe, Erik Johansson Wase (eviga himmel! sjelfve konung Gustaf I:s fader har då kommit och stått framför mig?): sedan igenkände jag ock Christina Gyllenstjernas broder Erik, och ännu flere – ha! Detta är förfärligt! – hvad – – hvad ser jag nu –

Hans sista hemska utrop hade sin anledning deruti, att han i ett andedrag fick se hela den återstående mängden af de fordne hufvudlöse resa sig från bänkarne, alla på en gång. Denna stora massa af åttatio skepnader kom också, ordnad i en lång linie, fram till honom. På deras drägter syntes de till större delen vara män af folket; likväl någre äfven rådsherrar, borgmästare och rådmän. De knäböjde väl[76] framför den förskräckte ynglingen; dock icke för honom. Ty deras ögon stodo riktade på himmelen, liksom i en gemensam bön. Derefter uppreste de sig hastigt och på en gång; pekade alla på skrinet; och en röst, som förmodligen var ordförandens, sade till den skådande: ”Gud förlänar dig makt nu – hjelp då! hjelp oss och alla dina bröder i landet!”

Efter dessa ord nedsjönk och försvann äfven denna skara fantomer. De togo afsked af den sittande ynglingen med nedböjda och helsande hufvuden, hvarunder de alla med tindrande och genomträngande, nästan slukande blickar sågo på honom så, att de nästan genomsågo honom. Dock hade icke de vid afskedet, likt de föregående, lyftat af sig sina hufvuden för att betyga honom sin aktning och tillgifvenhet. Icke heller hade de bedt honom om hämnd, såsom prelaterne och adelsmännen gjort. Men den blick, som alla desse dödmän kastat mot himmelen: den djupt upprörande stämma, hvarmed de anropat ynglingen om hjelp: slutligen – de hundrasextio ögon, hvarmed de alla på en gång gemensamt sköto lågande blickar inpå honom, medförde någonting så outsägligt och tillika så förskräckligt, att en svindel grep Mannerskog. Han nedföll mot den bänk, der han förut sutit, och hans ögon slöto sig för alla syner.

[77]

SJETTE KAPITLET.
Den flata stenen.

Jag skulle rodna för hvar och en, som gick förbi mig; och den första polisbetjent, som såg mig, skulle just häraf anse sig befogad att förhöra mig.

När han åter slog upp sina ögon, stod morgonen i full glans omkring honom. Ljuset spred öfver kyrkogården ett så intagande sken, att denna plats, skön i sig sjelf och detta år ännu vackrare genom en tidig vår, hänryckte honom. Han steg upp och blickade omkring sig. Skrinet låg oskaddt qvar vid hans sida.

Catharinæ kyrka stod också qvar i sin höga värdighet. Hastigt genomlopp honom ett rysande minne af den syn, han haft om natten; och hvilken han naturligtvis nu blott ansåg för ett spel af hans egen på ett sådant rum, som detta, lätt upprörda fantasi. ”Dunkla skepnader ur en förgången tid!” utbrast han, ”hvilke än j voren, som besökt mig denna natt – glömma er skall jag aldrig, och de ord, jag hört från er spöklika mun, stå oförgätligt ingrafda i mitt bröst.”

”Tack för godt sällskap – och tack äfven för ett skyddande hägn under mörkret!” fortfor han, i det han blickade upp på den vackra kyrkan, som alltid utgjort en af hans största älsklingar bland mönstren för byggnadskonst.

”Nu en fråga –” inföll han sist. ”Klockan är ungefär fem. Hit på kyrkogården kommer ingen ännu på en god stund och tills portarne[78] öppnas. Det är ljust: jag läser upp mitt skrin!”

Beslutet, klokt eller icke, var fattadt. Hastigt grep han den lilla täcka messingsnyckeln, som han bar i fickan sedan gårdagens Lidingövandring. Han satte den i låset.

Locket gick upp och visade inuti en röd sammetsbeklädnad. För öfrigt fans ingenting annat, än tvenne omsorgsfullt sammanlagde papperskonvoluter, ombundne med hvita silkessnodder, hvilka voro väl tillknutne, men icke lackade. Intet sigill förseglade konvoluten. På dem fans icke heller någon utanskrift.

”Hvad!” yttrade han betänkligt. ”Jag finner nog det blir oundgängligt för mig, att skrida ännu längre i djerfheten att öppna andras egendom, såvida jag skall kunna upptäcka egaren. Men det förefaller mig orimligt gjordt, att härute i fria luften knyta upp silkessnodderna. Derinuti kunna vara lösa lappar, vigtiga öfver all beskrifning, men som vinden skulle kunna vilja utforska på ett för mig brydsamt sätt. Låt se – det blir det bästa! Jag tar konvoluten och stoppar ett i hvardera af mina rockfickor, hvarefter jag kan vandra med dem huru många gator, jag vill, och bland hvilka menniskor, som helst, utan att väcka uppmärksamhet. Skrinet, numera tomt och onyttigt, lemnar jag qvar. Så undgår jag helt och hållet den förlägenheten, hvilken i går aftons så mycket besvärade mig, att med ett sådant under armen visa mig på gatorna. Jag är visst en narr häruti; ty huru mången bär icke dylikt, och hvilken misstanke skulle det egentligen kunna väcka? Men jag är icke rätt säker på mig sjelf. Jag skulle rodna för hvar och en, som gick förbi mig; och den första polisbetjent, som såg mig, skulle just häraf anse sig befogad att förhöra mig. Det är väl sant, att jag ingenting kunde befara, efter jag har för afsigt, att återlemna hvad jag på ett så besynnerligt sätt öfverkommit. Men det är lika sant, att jag allrahelst vill göra detta utan polisens mellankomst, samt först sedan jag gjort en närmare bekantskap med saken sjelf och med den deruti intresserade personen.”

Alltså upptog han de med ett superfint papper omlagde buntarne. Han tittade ännu en gång efter, om något mera skulle vara qvar i skrinet. Han upplyfte och skakade det: det var tomt. Varsamt och[79] högtidligt lade han de begge papperspaketen, hvilka ej voro synnerligt tjocka, det ena i sin bröstficka, det andra i en af sina sidofickor. Så läste han åter till skrinet, och stoppade nyckeln hos sig.

Han gick bort till platsen emellan fjerde och femte trädet i alleen till Södermanlandsgatan, i tanke att nedsätta skrinet i jorden, på samma rum der han tagit det, och mylla sand öfver.

”Nej,” sade han med en liten besinning. ”Polisongen, eller hans vän, skall säkert ännu en gång komma hit för att söka. Låter jag dem då träffa skrinet, skola de blifva så ursinnige af glädje, att de, när de straxt derefter finna det tomt, kunna löpa fara att mista förståndet. Jag har sett dem redan temligen på vägen åt det hållet. Jag vill icke utsätta någon af mina medmenniskor, äfven en skurk, för sådant. Hvarföre skulle jag gäcka och krossa någon? Dessutom har jag af Polisongens egen skrifvelse förnummit, att han för ingen del vill hafva skrinet, såsom farligt att ens ega i sina händer. Godt, min vän! du skall slippa det. Men – låt mig tänka efter – hvar skall jag göra af det?”

Mannerskog gick ännu en gång upp emot kyrkans östra utbygge, der han i går aftons stått under så märkvärdiga ögonblick. ”Här måste jag väl kunna finna något gömsle för mitt skrin?” tänkte han. ”Om ej annat, petar jag upp en liten grop, torr och god, mellan stenar. Skrinet har vant sig att stå i sådant förr. Här kan jag lemna det då; och sedan, när jag vill eller egaren behöfver det, återtaga det.”

Ynglingen betraktade uppmärksamt marken invid kyrkan och äfven sjelfva kyrkmuren, för att finna det lämpligaste stället för det ändamål han åsyftade. Det var nu ljusa dagen. Icke desto mindre kunde han ej undvika att känna sig litet hemsk, vid tanken på mannen i svarta sammetskaftanen och röda kalotten, som han en stund tyckt stiga framför sig och slutligen försvinna här vid väggen. ”Mycket är visst oförklarligt i verlden – och rättnu tror jag, att gubben, som vandrade i spetsen för mig här i går, måste hafva varit sjelfve den af Christiern afrättade biskop Vincentius från Skara – men – men likväl –”

Han afslöt ej sin mening, och kunde kanske icke heller göra det. Hans uppmärksamhet fästades af en fyrkantig flat sten, tillhörande[80] ena sidan af infattningen till en ränna, för vattnets afledande, och löpande utmed kyrkmuren på blott ett stegs afstånd. Stenen såg torrare ut, än de öfriga; cementet var äfven borta på flere sidor derom. Mannerskog försökte lossa och upplyfta den. Det gick för sig, efter litet arbete.

Under denna sten märktes flere andra mindre, hvilka äfven kändes lösa, eller åtminstone ej mycket fasta. Detta började förundra honom. Men, utan att nu sträcka undersökningen längre, borttog han allenast så mycket af underlaget, att skrinet dernere kunde rymmas beqvämt; hvarpå han nedsatte det der, och ånyo lade den större flata stenen ofvanpå.

”Några dagar måtte skrinet kunna tillbringa här i säkerhet?” anmärkte han för sig sjelf. ”Mera kan det väl icke dröja, förrän jag finner egaren. Jag bekänner, att skulle skrinet innefatta någonting af vigt vidare eller i och för sig sjelf, ville jag verkligen icke hafva det på detta ställe i längden, emedan möjliga reparationer af rännan och hela stenläggningen rundtomkring kunde bringa min vän i dagen och i obehöriga händer. Men nu betyder det intet – jag vill hoppas det – låt gå!”

Med dessa ord strödde han ännu litet lös sand öfver stenen, för att desto bättre skyla sprickorna deromkring. Han aflägsnade sig, för att skynda hem och öppna sina paketer. Kyrkogårdsportarne voro icke upplästa; och sådant kunde kanske ej väntas på en timme eller par. Han begaf sig derföre till den låga del af stenomgärdningen, som han i går aftons förmärkt på vestra sidan. Framkommen hit, såg han väl också nu det lilla röda huset, N:o 4, med sitt fönster, gent emot sig. Men rullgardinen var nedfälld för herr kyrkfogdens rutor.

Utan all förlägenhet således, och det desto mera som han icke vidare bar något under armen, hoppade han först upp på muren och sedan ned derifrån på gatan, som här stryker utmed Catharinæ kyrkogård, och hvilken vänner emellan benämnes Oxgränden, ehuru den tillika lärer hafva ett bättre namn, hvilket likväl för Mannerskog var obekant, oaktadt han någongång hört, att ett sådant skulle gifvas. Vi anteckna tills vidare denna lilla omständighet.

[81]

Med raska fjät och muntert sinne gick han denna gränd upp till Högbergsgatan; men vek här icke af till venster, hvarigenom han skulle hafva kommit till Götgatan, utan till höger. Så anlände han ganska snart till Norra kyrkogatan, kom utföre den, och sedan till venster på vanlig väg, till grannskapet af Mosebacke. Hans afsigt var, att på kortaste sätt hinna ned till Slussen, och derifrån rakaste vägen genom Staden till Norr, hvarest han bodde vid Regeringsgatan.

Men då han trädde förbi Mosebacke, fann han plankporten öppen, som ledde in till detta ställe. ”Så bittida?” tänkte han; ”det var besynnerligt!”

Såsom ganska hemmastadd på en af Stockholms förträffligaste punkter, och dessutom väl bekant med menniskorna här, rann det honom i sinnet att gå in, då ett så eget tillfälle erbjöd sig. ”Klockan är icke half sex. Det skulle väl kunna hända mig den oangenämheten, att min port icke än vore öppnad, när jag komme till Regeringsgatan; ty jag känner mitt värdsfolk der hemma hvad sofva beträffar; och jag finge stå utanföre, brinnande af otålighet och nyfikenhet med mina paketer. Jag känner på mig, att jag i går aftons ingen portnyckel tog med mig, emedan jag såsom ordentlig karl alltid brukar hemkomma i god tid, och aldrig ärnat bereda mig på nattvandringar. Hvad skall jag göra? Jag går verkligen in här, så är jag säker om logis för frukosten – och –”

Han afbröts.

[82]
[83]

SMARAGD-BRUDEN.

TREDJE BOKEN.

[84][85]

FÖRSTA KAPITLET.
Hos fru Mesom.

”Men jag kallar det slagsmål ändå,” fortfor hon; ”emedan man bland vänner bör säga allt vid sitt namn.”

”Nå, se på herr Mannerskog!” hörde han med detsamma en bekant röst ropa, hvarigenom han ovilkorligen tvangs, att se in genom den öppna porten till Mosebacke. Han varseblef till sin förvåning sjelfva den förträffliga fru Mesom, fryntlig och glad, såsom hon alltid var af natur och pligt; men derjemte nu med ett drag af besynnerligt vemod öfver uppsynen, som icke var så vanligt hos en värdinna af detta verksamma slag, hvilken långt snarare kunde taga sig ett litet betydelsefullt veck öfver näsan, än tillåta sig en halft synlig tår i ögat. Den unga herrn stannade.

”Så bittida ute, herr Mannerskog! huru står det till? huru är det med ... friherrinnan Augusta ... om jag får fråga?”

Vid denna oväntade påminnelse gick en hastig blekhet, lik en frossa, öfver den anländes kinder. Med en blick af detta slags egna och afvisande förnämhet, som, utan att säga ett ord, talar mera än allt, vände han sig till den hyggliga frun. Han svarade ej på hennes fråga, men sade i stället:

Är det så bittida, tycker fru Mesom? Nå – det skall då få vara bittida. Men – hvad står här på? Jag ser frun sjelf – i full kostym – med negligé på hufvudet – klockan fem på morgonen?

[86]

”Hvad står här på! O min gode Gud, ja det må herr Mannerskog fråga. En så orolig natt hafva vi icke nyligen haft på Mosebacke; och jag önskar att vi aldrig måtte få en till, oaktadt jag tillstår, att jag tycker ganska mycket om att se folk hos oss. Negligé på hufvudet? åh minsann, det är ej för mycket: jag lär aldrig vara för fin just. Men, här har varit doktorn; och man får väl icke se ut som ett kräk heller –”

Doktorn?

”Här har varit ett ordentligt spektakel i natt, skall herrn veta, men i synnerhet i går afse, sent.”

Spektakel?

”Icke spektakel af den goda sorten; åh nej; icke sådant, som jag och min man hålla, med gardesmusik, klarinetter, trianglar och allt möjligt, för att muntra våra nya unga kunder och samla folk. Här har varit något, som gjort mig ledsen i högsta grad.”

Har någon blifvit sjuk, så att doktorn behöft tillkallas? Har det händt herr Mesom något?

”Min man? åh nej. Honom och mig, gudskelof, händer det aldrig att något inträffar. Men stå icke så här utanför porten, herr Mannerskog lilla! Hvad behöfs det att förakta Mosebacke så fasligt och aldrig titta in? Går det icke an, att arrangera sig en morgonpipa hos mig?”

Jag hade så när sagt, att jag skulle kunna dricka en kopp varmt kaffe hos frun, såvida det kan vara färdigt så här bittida, det jag knappast tror. Fru Mesom skall veta, att jag gjort en underst tidig promenad.

Då han med dessa ord steg in på den lilla förgården till Mosebacke, och derigenom kom värdinnan ganska nära, sade hon med en halft hviskande, men genom sin skära diskantklang mycket hörbar ton: ”kors i Guds namn, om herr Mannerskog viste! här har varit slagsmål i natt!”

Slagsmål? Hvad säger frun? – Riddaren af Nyfikenheten och Menskligheten steg baklänges och viste icke om han ville gå in, fast det just var det han bestämdt ville.

”Ach, min herre, stig på och kom in bara. Här är nu så tyst och[87] stilla på Mosebacke, som i ett godt fruntimmers syask. Kaffe har jag visst färdigt. Se så. Jag kan nästan säga, att vi icke gjort annat än druckit kaffe och sett på stjernorna hela natten.”

Stjernorna? Men jag förstår icke allt detta?

”Herrn må icke tro, att här har varit något otäckt och fult krakél,” anmärkte frun, i det hon förde honom uppför den lilla täckta trädtrappan i utbyggnaden, som är ställets farstu. ”Men jag kallar det slagsmål ändå,” fortfor hon, ”emedan man bland vänner bör säga allt vid sitt namn. Det var några rätt finklädda karlar nog, som kommo in i går aftons sent.”

Mannerskog stannade åter. Ett par personer? utbrast han. Hvarifrån kommo de?

”Det kan jag icke säga. Men af en annan, som också var inne i går qväll, hörde jag, att han sett dem i Glasbruksgatsbacken, utanför Dihlströms eller så, gå förbi. Men stig då in, i Guds namn!”

Jaså, tänkte den fremmande för sig. Jag vill minnas, att också jag såg några skymta der i trakten af Finska Bastun nära Dihlströmska fabriken, då jag gick förbi Franska Bugten uppför trapporna. Det var då icke de tvenne andra, som jag menar. – Han steg in.

”Jag gjorde orätt,” anmärkte frun vidare, ”som kallade detta ett slagsmål, och herr Mannerskog skall icke tro det. Det var några temligen väl klädda herrar, som jag säger. Men de voro så hiskeligt oroliga, att de ordvexlade under det de skulle äta sin mat, och slutligen rände den ena gaffeln i ansigtet på den andra; han stack den i ögat på honom; men det var misstag. Och jag vill tro, att han icke menade på det sättet. Men det kan herr Mannerskog förstå, att det blef en faslig uppståndelse – som räckte halfva natten – ty här blef ett blodflöde – och polisen var nära att blanda sig deruti – men jag skickade efter Doktorn. Och när han kom –”

Nåå?

”Så bad han oss tvätta bort bloden från golfvet, innan det bet sig in. Ty han sade, att det annars kunde bli ganska svårt att få det riktigt en gång igen. Det gör, att vi fått ligga och skura hela natten. Jag sjelf har knappt egt någon ro för min man, som ville dricka sin mokha två[88] gånger i timmen; ehuru doktorn sade: Herr Mesom skall taga en bäsk! Men min man svarade: ”nej! aldrig nattetid!” Ty det är verkligen en sanning, att min man tål icke se blod, hvarken natt eller dag.”

Men den sårade gästen?

”Doktorn sade: låt föra de der begge herrarne till Lasarettet: det anser jag för det säkraste, som kan göras i medicinsk väg.”

Skulle de föras dit begge två? Det tycker jag var för mycket.

”Förstår icke herr Mannerskog, att när den ena stack gaffeln i ansigtet på den andra, så rände den andra sin knif i magen på den första?”

Usch då, det var alldeles för mycket.

”Och det så djupt, så djupt, så jag säger det. Uff, jag ville icke att någon skulle tala om det för någon, eller utsprida sådant på Mosebackes rygg. Derföre har jag berättat det åt herr Mannerskog på förhand, att herrn icke behöfver höra det af en annan.”

Hvaröfver hade de kommit i tvist?

”Det kan hända, att polisen kommer att fråga efter det. Men jag såge helst, att de läte bli. Tvistens början känner jag icke.”

Lika mycket då! afbröt den unga herrn, när han såg flickan inkomma med något, som borde smaka rätt väl och vara på sitt vis oundvikligt efter en natt på kyrkogården. Han slog ifrån sig alla aningar, och ville dessutom ingenting yttra härom i flickans närvaro.

”Stig en trappa upp!” sade fru Mesom, som ville visa sin utmärkte gäst den höfligheten att herbergera honom i sina bästa rum. ”Gå ditupp med brickan, Christine!”

Mannerskog följde Christine, efter en artig nick åt sin goda värdinna, som ville honom så väl.

Uppkommen i Mosebackes öfra våning, slog han sig ned med stort nöje i ett af de utmärkt trefliga smårummen, der taflor hängde i ansenliga ramar, och fönstren visade fallenhet att vara vindskupor. Den beskedliga Christine, om hvilken man dock får säga, att hon såg obeskrifligen förskräckt ut, satte kaffet ifrån sig på divansbordet.

”Här lär hafva varit sorgligt i natt?” inföll den fremmande, för att visa flickan sin uppmärksamhet genom att tilltala henne.

[89]

Christine blickade på herr Mannerskog, som hon sett åtskilliga gånger förut och hyste förtroende till: hon blickade på honom med den hjertängsligaste uppsyn i verlden.

Ja, jag kan märka det – fortfor han, likasom besvarande sig sjelf.

”Ach säg!” – utbrast flickan – ”tror herrn riktigt, att jag blir uppkallad i polisen? Då går jag åt.”

Frukta ej för det. Hvad skulle man vilja dig?

”För att vittna!”

Tror du då, att det blir sak utaf?

”Jag förstår mig icke på det allraminsta,” utbrast Christine, nära gråtsprängd. ”Ach, den som vore död och begrafven!”

Låt så vara. Men hvad ser du då så förskräckligt uti att vittna? ifall det blir utaf först.

”Men jag skäms. Ach, jag skäms mig förderfvad, om jag kommer in för en polis!”

Hvad har du att berätta då? hvad såg du? Du hörde väl hvad de tvistande herrarne sade hvarann, kan jag förstå?

”Hvad de sade hvarann? Ja, det var mycket vackert. O min store! Aj – nu törs jag icke stå här längre, jag hör frun i trappan.”

Tyst! stanna litet! hvad sade de hvarann, Christine?

”Hvad de sade? Jag törs icke stå här en minut –”

Nå, så berätta fort då –

”Hvad de sade? De sade ju ingenting, vet jag. Utan den ena satte knifven i kindbenet på den andra, och den andra stack gaffeln i hjertat på den ena.”

Hvad? Så har jag icke hört det beskrifvas, utan alldeles tvärtom: att han satte gaffeln i ansigtet, ja, i sjelfva ögat, högra ögat till och med –

”Se så der, ja: nu har jag vittnat rasande, kan jag tro! Gaffeln i venstra ögat? Det är alldeles rätt. Nej – jag kan icke vittna: det är som jag säger: om jag kommer i polisen, så mins jag intet det minsta rätt, annars än rasande. För det är – ach min Gud, min Gud, hvad jag kan vara rädd!”

Sade herrarne hvarann alldeles ingenting? det vill jag veta, utbrast[90] den fremmande otåligt. Låt frun ropa litet i farstun, det gör ingenting.

”Aj – Gud – jo, hör! Så här sade den första herrn, när han stack gaffeln i den andra: ”min bästa bror! begrip då hvad jag talar!” hvarpå denne skrek, med anden i vrångstrupen: ”min sötaste bror! du har alldeles missförstått mig, tag då reson en gång –” och så rände han sin knif igenom honom.”

Det är icke möjligt, att de kallade hvarann sina bästa och sötaste bröder, Christine.

”Jag försäkrar det. Och de hade förut sagt hvarann, under grälet, att de ville begrafva hvarann uppe i sjelfva Katrina kyrkogård, i samma grop, som, som – Gud fader! nu törs jag icke stanna ett halft kny längre. Frun! frun! jag hör! jag hör! jag kommer!”

Christine skyndade ut.

Mannerskog hade ej kunnat undvika att höra henne med en viss förskräckelse. ”Tänk, om de verkligen ändå varit desamme, som jag menar? En grop – det är hemskt! Om de aflida – hvilken oerhörd föreställning, att jag kanhända varit orsaken härtill? Jag måste skynda till lasarettet. Men först skall jag undersöka detta, medan jag väntar på kaffet!” Han tog nyckeln ur dörren och drog upp sina begge konvoluter.

[91]

ANDRA KAPITLET.
Första Paketets papper.

Och nu skulle alltsammans vara i några utländningars eller utländskors händer?

Tyst – tyst! – jag måste grunda vidare.

Med på en gång försigtiga och elastiska fingrar lade herr Mannerskog hand vid sina paketers hvita silkesknutar. Innan han hade upplöst dem helt och hållet, forskade han ännu en gång efter, om ingen möjlighet skulle gifvas till utanskrift, så att han kunde slippa göra hvad som förekom honom mindre vackert. Men ingenting fans utanpå. Han måste således: han måste forska inuti, derest han ville upptäcka hemligheten af rätte egaren.

Första paketet, hvilket visade de lindrigaste knutarne, företogs alltså till öppnande. Omslaget var gjordt med stort ordningssinne; det var tredubbelt viket, samt derjemte så parallelt, så snyggt, som om det varit sammanlagdt af en person, på en gång fruntimmer och kontorist. Forskaren fann i detta konvolut ett stort antal ark, skrifna med olika stilar och genom papperens färg utvisande mycket olika ålder. Några dokumenter syntes likväl yngre; ett och annat till och med helt färskt. Bref sågos der också, för att döma efter öfverskrifterna. Men de hade likväl ej sina omslag på sig; så att äfven här utanskrifter saknades till vägledning. Skrifterna voro på tyska, mer eller[92] mindre urmodig till stilen. Flere namn träffades. Men deribland intet, som Mannerskog kände bland Stockholmsbor, eller viste hvarest han skulle taga personerna till.

Det första papperet var åtminstone icke en juridisk handling, utan helt enkelt en berättelse, kallad: Lyckans Seglation, i fall man ville gifva den på svenska. Denna benämning förekom Mannerskog rätt egen, såvida den innefattade någon mening. Likväl var den tydligen litet gammalmodig; och stilen i berättelsen vitsordade detsamma. Säkert är detta det oskyldigaste jag kan läsa, tänkte han, och började.

Dokumentet handlade om en fattig pojke vid namn Hans, som lefvat på 1600-talet, och varit född i staden Umeå i konungariket Sveriges ”ödsligaste landamäre,” såsom det hette. Hans obemedlade föräldrar hade, jemte honom, en son till och trenne döttrar; hvarföre lille Jonas eller Hans (såsom han ömsom kallades, oaktadt dessa namn icke äro detsamma) måste ut i vida verlden att söka sin lycka. Han ville helst fara till sjös. Så kom han såsom skeppspojke först till några mindre sjökaptener, hvilka styrde sina farkoster inom svenska farvattnen; men inom årets slut hade han lyckats blifva förhyrd såsom kocksmat på en utländsk brigg, hvilken gick från Stockholm till Holland. Det var i konung Carl XI:s mest lysande dagar, kring 1690; så att svenska namnet i och för sig sjelf stod högt i Europa. Men detta skulle dock icke hafva hjelpt en liten fattig skeppsgosse stort, derest icke hans egen ovanliga raskhet, oförtrutenhet och mod kommit emellan. Dertill hade han af naturen blifvit försedd med en stark kroppsbyggnad, för sina år; och var frisk som en karborre. Väl icke så sällan arg, men dock tillika alltid munter, hände det honom emellertid aldrig, att försumma sina skyldigheter, men väl stundom, att, jemte sina egna, äfven förrätta andras göromål; i synnerhet ett par drumliga kamraters sysslor, hvilka eljest, till besättningens stora lidande, blifvit ogjorda. Följden vardt, att han ansågs om bord som ett litet ljus i sitt slag. Ankommen till Amsterdam, berömdes den lille ”Svensken”, och fick mot förhöjd lega plats på ett stort skepp, hvilket under högsommaren skulle slå sina lofvar på oceanen. På detta[93] skepp tillbringade Hans, med obetydliga mellanskof, fyra år: lärde sig sjömansyrket praktiskt i grund, växte upp till en den djerfvaste yngling, och återkom slutligen till Amsterdam. Hvad som de kloke Holländarne hos honom i synnerhet värderade, var, att de aldrig sett någon förfärligare slagskämpe, men tillika så lugn, så kallblodig, att han ej nånsin anföll en annan, men, deremot, anfallen, aldrig bortgick förrän med fullkomlig seger. Derjemte hade de knappt förr upptäckt en yngling så strängt disciplinariskt lydig, så nykter och så hushållsaktig; tre egenskaper, hvilka eljest icke så lätt rimma sig tillsammans med en slagskämpes eldiga lynne. Hans hushållsaktighet gränsade till snålhet: på sig sjelf kostade han intet. För sin person utlade han ej en fyrk utöfver hvad dagtraktamentet bestod: all öfrig lön samlade han i sin ”kassa,” hvaruti visserligen en person af så små vilkor icke kunde inlägga mycket, men också derutur uttog intet, med undantag af någon skilling till hjelp åt en eller annan fattig kamrat, som han tyckte vara armare än han skulle. Det är begripligt nog huru älskad han måste blifva, när man säger, att hans allvar och punktlighet, inom tjensten, i storhet ej kunde förliknas vid någonting annat än hans munterhet, utom densamma. Här den morskaste gast, den öfvergifnaste sälle, var han dock i ögonblicket, som tecknet gafs till någon tjenstutöfning, förvandlad från hufvud till fot, knappt igenkännelig på ett hårstrå. Hans hår, mera ljusgult än mörkbrunt, höjde sig alltid sjelfmant i en krans af små oförlikneliga knollror, för att ej säga lockar, kring det breda, tjocka hufvudet, så fort värmegraden derinom steg aldrig så litet högt (hvilket genast skedde i lustiga lag och vid muntra tillfällen); men samma hår lade sig genast spikrakt igen utmed öronen, så fort det vardt kallt och lugnt i hufvudet, det vill säga, i ögonblicket då tjenstens värf började. Åt ett så förträffligt hår hade hans kamrater och förmän mer än en gång gapskrattat; hvarjemte de ej undgingo att högt värdera denna naturliga thermometer på lynnet. Tillika hade den unga vattenvilden de bredaste fötter, de tjockaste, knutigaste händer och de längsta, bastantaste armar, som en holländare till sjös nånsin kunde önska till föremål för sitt ögas förtjusning. I Amsterdam skulle vid denna tid kapare utrustas[94]. Holländska regeringen låg i krig med Frankrike, och ville tillfoga dess handelsmarine så mycken skada som möjligt. För detta ändamål utsågos nio kaparkaptener, hvilka i oceanens alla väderstreck med sina små, men snabba och väl armerade fartyg borde förfölja, uppbringa och såsom rof till Walcheren, Vliessingen eller andra Bataviska hamnar hemföra alla möjliga priser med fiendtlig flagg, som de på vågornas hala ryggar kunde fasttaga. Den unge svensken anställdes såsom andra man hos en af dessa holländske kapare. Med sin kapten seglade han nedåt höjden af Ouessant, kryssade sedan mot Spanska och Portugisiska kusterna, kom öfver till Azoriska öarne och upptäckte väl många nog, som kunde hafva varit värdiga att göras till priser; men kaparkaptenen, förmannen, så tapper, rask och i hemlandet välkänd holländare han än var, brast dock ute till sjös ej sällan i den ovärderliga egenskapen redighet. Gerna litet bekajad genom inflytelsen af holländsk äkta genevre, en dryck, som på den tiden var starkare än nu, brukade kaptenen florshufva vid flere tillfällen, då klara blickar, kastade öfver hafvet, skulle hafva visat honom de smakligaste rof. Det gick så långt, att han ej blott försummade dessa, utan ett par gånger drumlade öfverända i fartygets kabeltrossar. Svensken räddade vid mer än ett tillfälle sin kaptens lif, då han i misstag ämnade stiga öfver relingen, och en annan gång verkligen till hälften bröt nacken af sig i en trappa, der han kullföll. Besättningen knorrade; ty uslare bedrifter hade aldrig någon kapare utfört. Men det slöts så, att, sedan kaptenen ej allenast förderfvat sig i halsen, utan brutit högra benet af sig, beslöt han blifva reglerad invalid, lade sig att rida för ankar i det innersta af sin kajuta, och förklarade sin närmaste man, ”Svensken Hans,” i den samlade besättningens närvaro, för i allo tjenstgörande kapten. Nu vardt ett nytt lif på oceanen. Kosan togs med djerfvaste fart åt ett håll, der ett par dryga och efter utseende tungt lastade briggar makligt och beqvämt plöjde sina fåror i den mjuka åkern. En het, men för holländaren lycklig drabbning uppstod: Den nye kaptenen, på samma dag han blifvit förordnad, tog en af de rikaste priser blott genom skickligheten och hastigheten af sin manöver, samt efter en ändtring, som ej kostade lifvet på[95] en enda bland hans folk. Denna lycka ansågs för ett utomordentligt godt förebud. Vid hemkomsten till Amsterdam, med den tagna, tjocka, till följe af sin ansenliga last djupgående franska briggen i släptåg, blef ett jubel, så skarpt, som flegmatiska holländare nånsin kunna åstadkomma; och vattnet i ett par af småkanalerne i grannskapet af Staatenhuys kunde en half vecka drickas af pöbeln som lemonad, till följe af de kistor råsocker, som under enthusiasmens värsta virrvar råkat blifva nedstjälpta deri. Men det första, som den benbrutne kaparkaptenen gjorde, var, att han inför styrelsen med tårar i ögonen vitsordade, det han till sakens lyckliga utgång gjort ingenting, hindrad af – hvad amiralitetet väl kunde se. Derjemte åberopade han hela sin besättning till vittne öfver välförhållandet hos sin närmaste man, Svensken Hans, hvilken han kallade ”Hafsbusen” eller ”Sjöbjörnen,” i brist på tillnamn, det denne yngling icke egde. I betraktande af allt detta, utbad han sig, ”att Hans, oaktadt utländning och så ung, skulle af den visa styrelsen utnämnas till verklig kapten på hans kaparyacht, i stället för honom sjelf, som ville resignera, för att under återstoden af sina dagar bota sina refvor i nacken och i benet, förtöjd i den lugna hamnen hos sin hustru i Nooghzuylen, lefvande af det lilla Gud i sin nåd behagat låta honom skrapa ihop under yngre år genom sitt redliga sjöröfveri i Generalstaternes tjenst, deruti han förr alltid varit så lycklig, men nu ögonskenligen blifvit slagen ur brädet. Amen.” Amiralitetet lade allvarsamt märke till denna rapport, förekallade kaparkaptenens närmaste man, observerade Hafsbusen, examinerade hela förhållandet, och kontrollerade genom skilda förhör saken så förträffligen noga, att ej ett solgrand af misstag qvarstod. Derpå förklarade amiralitetets ordförande, att styrelsen insatte Hans till sannskyldig kapare, såsom edsvuren kapten i Holländska marinens tjenst, derest han ville öfvergå till att blifva Generalstaternes undersåte och svärja inför Gud den allseende, på sitt goda och rena samvete, att vilja taga alla med fiendeflagg, som han hvarhelst på hafvet kunde bemäktiga sig, och icke skona någon menniska. Han gick in härpå: och utlofvades äfven skriftlig fullmakt. Men då amiralitetet tillfrågade honom hvad namn[96] han ville hafva i fullmakten, och om han icke önskade heta Zeebaer (såsom ordföranden förbråkade ”Sjöbjörnen”); så svarade han, att det ville han icke. Hittills, fortfor han, hade han ej velat begagna sina föräldrars namn, emedan han tyckt sig ingen heder göra dem. Men då han nu genom Guds nåd och amiralitetets godhet blifvit kaparkapten, ville han till en början försöka med sin mors namn och segla med det, ett år eller par, i fall det gåfve lycka. Kom han högre upp i vinden, så att han tyckte sig göra sin far en heder, ville han bära dennes namn, och dermed gå på ännu djerfvare. Skulle äfven detta aflöpa lyckosamt, utbad han sig, att till sluts få anlägga ett rent holländskt namn, för att ständigt hafva generalstaternas ära för ögonen och öronen. Detta tal behagade amiralitetet högligen; och så gick det äfven. Första åren seglade Svensken under namnet Hans Wennman, såsom hans mor i Umeå hette; och gjorde han nu så många lyckliga sjöröfverier, att man förvånades i alla hamnar från Walcheren ända upp till Texeln, och hans vimpel blef den mest frejdade, när han visade sig hemma i Zuyderzee. Derefter först vågade han med vördnad och kärlek kalla sig efter sin far Berendt Lambert i Umeå; så att han seglade under namn af Jonas Berntsson Lambert öfver verldshafvet, ända till Vestindien, och blef en skräck för alla, som förde socker, kaffe, arrak, rum och röda färgstofter till Europa. Sjelf fick han af amiralitetet sin betydliga andel i det han kapade; och blef sommar från sommar allt rikare. Efter tio år, sedan det lagliga röfveriet genom freden längesedan var slut, men många andra ännu indrägtigare och vigtigare företag blifvit utförda vid Afrikanska kusterna, bortom Capo Verde ända till Ödo och Elmina, samt i de Sydamerikanska farvattnen, utanför Surinam, Berbice och en del af Brasilien, beslöto generalstaterna gifva denna man en lysande belöning för hans tjenster och trohet. Denna belöning gjordes så, att den, utan att kosta Holland något, skulle kunna tillbringa det en stor nytta. Gouvernementet förlänade honom ett stycke land i Holländska (numera Engelska) Guyana, nära Demerara, emellan Moruga och Maranhon-floderna, af 60 engelska mils längd utmed hafskusten. Uppåt bland vildarne finge han taga land så långt han[97] ville, efter den utstakade bredden utmed hafsytan. Allt detta land skulle han bruka och hafva såsom sitt eget, med souverainetet på stället, dock under generalstaternas öfverherrskap. Då Jonas Lambert fick denna stora gåfva, beslöt han af tacksamhet mot Holländarne verkställa hvad han från början sagt, att nemligen, med bibehållande af sitt fadersnamn, det han aldrig mera bortlade och hvilket utgjorde hans egentliga, tillika kalla sig på ett bataviskt sätt. Så skref han sig Hans Winou, och några gånger Winkopp; allt af erkänsla. Men några år derefter lät han i holländska blad och förhandlingar äfven kalla sig Imhof. Dock är det allt detsamma; och Jonas Berntsson Lambert hette han i grunden af sin varelse, hvarföre ock de många plantager, han anlade i Guyana vid Demerara, ständigt benämdes de Lambertska plantagerna; likasom hans land, eller distriktet vid Moruga, bland infödingarne hette Nya S v e r i g e .

Vid denna punkt i dokumentet, hvilket vi blott här och der anfört ord för ord, men för öfrigt på det rapsodistiska sätt, Mannerskog genomögnade det, sprang denne hastigt upp, och började med en öfverraskning utan like gå snabba slag öfver golfvet. ”Hvad är det jag läser?” utbrast han för sig sjelf. ”Hvilka papper har jag öfverkommit? Jonas Lambert? Demerara? Nya Sverige – allt detta påminner mig om något, jag vet icke rätt hvad, hvaraf jag måste hafva hört en skymt –”

Brinnande af nyfikenhet, satte han sig åter ned att studera. Berättelsen öfvergick nu till en framställning om den Vesterbottniske svenskens utomordentliga verksamhet såsom rödjare af sitt nya land, såsom anläggare af plantager, slutligen såsom skeppsegare i Surinam, redare, utförare af sina egna varor, och följaktligen omsider på en gång köpman, sjökapten och godsegare i största omfång. Utom Blyendal och Amsterdam, omtalades och beskrefvos en stor mängd egendomar, nya qvarnar, socker-, kaffe- och bomullsplantager. Således förekom en lefvande och intagande skildring af De Zaagmoolen, dock mest antecknadt för kännedomen af ställets ekonomiska nytta och dess förträffliga sågqvarnar. Mannerskog,[98] hvars tid och otålighet ej tilläto honom en alltför noggrann läsning, lopp derföre med hast igenom namnen på de öfriga plantagerna: Swaanenschulz, Christianenburg, Rotterdam, Nouvelle Flandre, De Union, Prosperity, Le Destin, the Mary, Prouvesie, Perth, Noolgedagh, Blackstone Haal, Walthers Delight, Huite Couwerden, Wreeden Hoop, Huevel Prouvesie, med flere; allt namn, som genom den karakteristiska blandningen af holländska med engelska och fransyska, gåfvo vitsord om de olika folkelementerna i landet. Somliga stafvelser misströstade han till och med att kunna rätt utläsa.

Hela denna lilla roman om ”Lyckans Seglation” slöts med några fragmentariska uppgifter rörande Jonas Lamberts sista öden. Med åren, hette det, tilltog hans begär för hushållsaktighet. Han hopade skatter på skatter, och utgaf ganska litet, utom för drifvandet af sina många verk. Så efterlemnade han vid sin död, som timade 1728, utom sina omätliga och välbebyggda jordegendomar, en summa af 1,300,000 pund sterling i reda penningar, insatta i flere holländska och engelska banker, äfvensom hos enskilde. Allt detta har sedan den tiden årligen kastat renta af sig, och nu stigit till ett belopp, som synes på den specificerade räkningen, hvilken också utvisar hvarest de olika summorna för närvarande stå. Kapten Jonas Lambert var aldrig gift. Men vid sin död efterlemnade han ett Testamente, hvilket han inskickade till Holländska gouvernementet, och som förvaras i Amsterdam hos Praaghuelen (detta namn förekom dock mycket oläsligt och således osäkert). En bestyrkt kopia ligger hos Herrar Zuckendorffer & Co. i Hamburg, Admiralitets Strasse N:o 7, filialkontor från Grosse Bleicher N:o –

”Himmel!” utropade Mannerskog. ”Här återfinner jag ju samma adresser, som det okända fruntimret på Blå porten tecknat baklänges på den der efterlemnade lappen? Få se; jag har visst det älskvärda papperet qvar. Admiralitets Strasse – ganska riktigt! Grosse Bleich – alldeles förunderligen riktigt! Store Gud, jag måste genast uppsöka dessa damer, dem jag likväl icke begriper, hvarest jag nu kan hitta i[99] hela det vida Stockholm. Men det skall gå – måste jag ännu en gång genomgräfva en hel kyrkogård, så skall jag träffa dem!”

”Tyst! tyst!” fortfor han efter litet betänkande. ”Då affären sålunda är öppnad och en knut upplöst, måste jag dock först tillåta mig forska litet vidare i saken, för att förvissa mig bättre om rätte egaren, och ej möjligen löpa vilse med så högligen vigtiga papper. Jag kunde i brådskan kasta dem i nya orätta händer, sedan jag blifvit af försynen utsedd att rädda dem ur de förriga.”

”Hvilken summa! Hvilken omätlig skatt i en svensk företagsam mans händer? Hvilken Jonas! Sjutton till tjugu hiskeliga plantager i det bördigaste klimat! Och öfver en million pund sterling i reda mynt, kapitaliseradt redan för öfver hundra år tillbaka, hvilket alltså, från den tiden bärande sin renta, nu måste vara onaturligt! Oh – – hvad skulle icke med denna makt kunna uträttas? Uträttas för det goda, stackars Sverige? Det var ju dock en Svensk, en Norrländning, en rask Vesterbottning, som samlade detta? Till – Sverige måste det höra! Och nu skulle alltsammans vara i några utländningars eller utländskors händer? Tyst – tyst! – jag behöfver grunda vidare.”

Han fortfor således att läsa. Han fann ett antal listor, attester, certifikater, om hvilka alla han hyste den vördnadsfullaste tanke, men nu helt och hållet förbigick. Åtskilligt var skrifvet på holländska; ett språk, som han mera värderade, än förstod. Så mycket märkte han, att flere Amsterdamska handelshus spelade en vigtig rol i dessa papper; han såg Hope och van Notten underskrifvet på sina ställen. På adressen N:o 181 Baangracht emellan Leoyers och Elandsgracht tycktes en särdeles vigt vara lagd. Men hvad som något förundrade Mannerskog, var, att ingen upplysning finna om några svenska slägtingar till kapten Lambert. Det ville sväfva för hans minne, att han hört sådane på ett eller annat sätt i publiken omtalas. ”Nå,” tänkte han, ”detta måste ursprungligen hafva berott på Lamberts testamente; ty, som han ingenting ärft och slutligen dog ogift, kunde han disponera förmögenheten efter sin död huru han ville.”

[100]

TREDJE KAPITLET.
I det andra paketet.

Det är skada, att jag icke funnit den specifika räkning, hvarom talades i det förra paketet. Men jag kan räkna sjelf; jag kan göra ett öfverslag.

”Det är mig oundgängligt att efterse hvad som kan finnas i andra konvolutet,” slöt han. Med varsam och skicklig hand upplöste han dess knutar. Han lofvade sig mindre här; ty detta var ögonskenligen tunnare.

Sedan snodderna blifvit lagde åt sidan, uppvek han papperet. Det såg ut som om man velat använda ännu mera omsorg på detta paket; ty konvolutets omslag voro flere. Forskaren måste uppveckla fem särskilda ark, det ena finare och af subtilare pappersslag, än det andra. Det såg ut som om man fruktat för väta, och velat bevara det inneliggande medelst ogenomträngligt, gult, chinesiskt halmpapper, för regn. ”Tänk, om jag endast träffar skal innanför skal, men innerst ingen kärna? Åtminstone märker jag ingenting hårdt, utan allt är ganska mjukt och förekommer mig så obetydligt, som –”

Han viste icke hvad han bäst skulle likna det vid, då han innanför sista arket såg en mycket ordentligt och väl sammanlagd packe sedlar. De voro af den ljusblåa, svenska sorten, som lyder på 500 R:dr B:ko per stycke. På innersta arket omkring bundten stod skrifvet på tyska med god kontorsstil något, som på svenska öfversatt, var:[101] innelykte sedlar äro till antalet hundrade.

”Hm! – detta utgör således 50,000 R:dr B:ko;” sade den stackars ynglingen till sig sjelf.

Derunder kom en annan bundt i dagen, hvars innanmäte syntes gult. Äfven detta utgjordes af svenska sedlar, lydande på den välkända valören 100 R:dr B:ko. Också här stod med samma propra och i sitt slag intagande kontorsstil tecknadt utanpå: sedlarne äro till antalet hundrade.

”Minsann! – det blir å sin sida 10,000 R:dr B:ko,” tänkte läsaren. ”Kunna här vara flere slika saker?” frågade han sig sjelf halfhögt.

Det var verkligen så. Den nästa packen hyste samma enformiga, men dock väl klingande öfverskrift: ”sedlarne äro till antalet hundrade.” Slaget tillhörde här ånyo de ljusblå, men mindre till formen. Det var tydligen dessa små älskvärda, tunna, smidiga fyrkanter på Trettiotre och sexton, som ingen svensk kan se utan tillgifvenhet, såvida han icke utgör en genom lyckan bortskämd menniska. Men en sanning är, att mången kallar dessa sedlar ”Femtior”; då han består i en person af så from sinnesstämning, att han merendels aldrig tänker annars än i riksgälds.

”Denna bundt innehåller således 5000 R:dr RGds. Eller, för att bibehålla samma räkningssätt, må jag kalla det 3333: 16, så lång och krånglig än denna titel låter. Men det får gå i banko!” slöt Mannerskog, med en blick till höger och venster af en viss högre färg. ”Huru mycket har jag nu här på bordet – låt se – primo, sekundo, tertio – ja, det gör inalles sina 63,333 R:dr 16 sk. Godt.”

För att efterse om mera existerade, gick han djupare. Straxt ånyo en bundt, med samma monotona öfverskrift. Det var hundrade tegelröda sedlar: dessa vänner på ”Sexton och trettiotvå,” som hvar och en rättvisligen vet att uppskatta till Tjugufemmor, och äfven ofta så benämner.

”Det gör – hundrade gånger sexton och trettiotvå – det gör en krånglig summa – det gör, låt mig se, 1666 R:dr 32 sk. Det är riktigt: jag känner igen detta uttryck: ”Sextonhundrasextisex och Trettitvå.”

[102]

”Ännu mera? Jo, minsann. Hundrade gula tior. Det blir 1000 R:dr B:ko.”

”Noch etwas? få se? Verkligen hundrade gröna tior. Det gör 666: 32.”

Nu var det slut med penningkonvoluter. Mannerskog sammanräknade hela summan, och fann sig på bordet hafva 66,666: 32 R:dr B:ko, eller detta, som man i gladt lag benämner hundratusen riksdaler.

”Det ser ut, som om den gode hamburgaren blott haft för afsigt att i sitt skrin hitsända profver på sex af Sveriges förnämsta sedelsorter,” utbrast han, steg upp och gick några slag öfver golfvet, hvarunder han hemtade anden.

”Ånej! detta är enfaldigt” slöt han. ”Jag får nog reda på någon annan och högre afsigt.” Han tog behagligt en af fru Mesoms vackra pipor, enkom rensade och inlagde i kammaren, för att göra tjenst vid morgonkaffet. Den unge gästen stoppade och tände. En skön ånga spred sig.

”Nej!” utbrast han åter och satte sig ånyo i soffan vid divansbordet. ”Det är omöjligt, att ingenting mera skall finnas här i paketet. Jag har ju än i denna stund ingen egentlig underrättelse om egaren?” Han forskade ifrigt i sitt sista konvolut, men der kunde intet ytterligare anträffas. ”Puhh – puh! – allt detta är mycket besynnerligt,” anmärkte han och teg.

I detta ögonblick slog klockan sju, med klar och klingande röst ur en pendyl på väggen.

”Ah!” ropade Mannerskog och påminte sig i hast någonting. ”Det må nu gå huru det vill, och egaren må blifva hvilken han behagar, så har jag åtminstone gjort mig förtjent af en så pass stor belöning, som dessa arma trehundrade riksdaler, hvilka jag lofvat Lars August Rengel till klockan åtta i dag på morgonen. Jag gör mig icke samvete af att aftaga dessa; helst de fattiga styfrarne icke varit använda för min räkning, utan till en liten hjelp åt stackare. Egaren måste en gång låta tala med sig åt detta håll, eller ock föraktar jag honom. Låt gå!”

[103]

Monologiserande, men tydligen allt mera upprymd, fortfor han: ”för att undvika allt tal och onödiga förklaringar, går jag icke sjelf till Rengel härmed. Fru Mesom skall skaffa mig ett pålitligt bud.”

Mannerskog gjorde snart i ordning ett bref till sin ungdomsvän. Han tänkte först inlägga rentan jemte kapitalet. Men då Rengel tydligen och med en viss ädel tonvigt undanbedt sig detta, ville Gustaf Carl icke såra honom genom något, som kunde hafva den ringaste anstrykning af stolthet.

Han fann papper och lack i en af divansbordslådorna i detta så ypperligt anordnade rum. Han träffade till och med sigill; hvilket kom honom väl till pass, då han ej bar sitt eget på sig. När allt blifvit i ordning, lackadt och förträffligt, drog han rigeln från dörren, öppnade, steg ut till mynningen af trappan och ropade med hög röst: fru Mesom!

Då han hörde någon komma, gick han likväl åter in, för att lägga ett par förnuftiga ark papper ofvanpå penningbundtarne. Han ville ej, att någon skulle anse honom ega mynt, då han i sjelfva verket intet hade.

”Söta fru Mesom, kan jag få ett säkert bud, som nu genast går med detta bref till Drottninggatan, ända upp mot Kungsbacken? Det är till Rengel.”

Till herr Rengel? utbrast fru Mesom; den der herrn, med hvilken min man – –

”Alldeles den,” afbröt Mannerskog. ”Budet behöfver icke begära svar eller hemta något tillbaka. Jag är blott angelägen, att brefvet innan klockan åtta kommer i sin egares händer. Jag betalar gerna personen, som går, allenast han är fullt pålitlig.”

Det skall ske, svarade frun med en öppen och förtrolig uppsyn. Jag har här en vedsågare, på en gång ovanligt redlig och redig.

”Mycket bra. Jag tackar.”

Fru Mesom tog brefvet. Är här nu ingenting vidare, som befalls? frågade hon högst vänligt. Blif icke ond på mig, herr Mannerskog lilla! men jag har hittat på en liten anspråkslös frukost, som jag arrangerat fint och godt, så godt jag kunnat nemligen, för att göra min[104] man en vederqvickelse, stackars gubbe, efter han varit uppe hela natten. Var då så god och kom och tag en bit med oss! Herr Mannerskog har ju också varit ute och promenerat underst tidigt? Då kan ju aldrig litet husmanskost kännas ur vägen? Jag ser tydligen, att unga herrn varit och promenerat mycket ... och grubblat på ... jag vet nog hvilken. Nånå: det är också alldeles som det skall vara, och jag undrar icke derpå. Det fogar sig nog; det fogar sig nog med tiden, tro mig! Adjö nu på en liten halftimme: när det är färdigt, skickar jag upp Christine.

”Jag är fru Mesom förbunden,” svarade den fremmande småleende och litet förnämt igen. ”Jag vet icke hvarmed jag gjort mig förtjent af all denna godhet?”

Lappri, lappri; se så, adjö nu och inga svårigheter! Min gubbe, stackare, har mången tjenst att tacka den gode herr Mannerskog för!

”Nå – låt oss aldrig tala om sådant. Godt, min söta fru, jag skall infinna mig. Jag nekar icke, att jag verkligen gått ute en smula tidigt.”

Med den förnöjdaste uppsyn gjorde fru Mesom en liten kort värdinne-nigning och trippade ut.

”Detta hederliga folk påminner sig verkligen hvad jag längesedan sjelf förgätit,” sade ynglingen. ”Men det är ofta så med små tjenster och välgerningar, att den ena glömmer hvad den andra kommer ihåg; och sålunda bär det sig i verlden. Jag vet bestämdt hvad slags saker, hvad slags affärer, hvad slags – med få ord – jag skulle kunna använda dessa kloka och vältänkande personer till, om jag bara – om jag bara hade – om jag hade –”

Utan att tillfullo afrunda en mening, som han mången gång börjat stafvat på, men aldrig slutat, enär han aldrig kunnat det, drog han nu likväl, med en viss högre blick öfver tingen, en stor och skön rök ur sitt munstycke. Derpå satte han sig åter i den angenäma soffan, för att öfverlägga om allt i sin närvarande ställning.

”Hvilken ofantlig egendomskraft måste icke detta nu utgöra?” sade han halfhögt för sig sjelf. ”Om jag icke tar alla de stora Sydamerikanska jordagodsen i ringaste beräkning: om jag ej kalkylerar allt[105] hvad de efter Lamberts frånfälle, för öfver hundrade år sedan, under tiden måste hafva afkastat: om jag blott tänker på de i bankerna insatta reda penningarne af mer än en million pund sterling; så skall ju ensamt denna summa för närvarande hafva stigit till ett oerhördt belopp? Det är skada, att jag icke funnit den specifika räkning, hvarom talades i det förra paketet. Men jag kan räkna sjelf; jag kan göra ett öfverslag. Utan att lägga renta på renta, men endast räkna en årlig proveny af sex procent, så har man, efter sexton à sjutton år, kapitalet fördubbladt. Jag skall blott taga fem procent. Då åtgå tjugu år för kapitalets fördubbling. Låt mig se: om jag för rundhetens skull eller för möjligen inträffade förluster, hvarom jag dock ingenting känner, icke håller mig till högre kapital, än jemnt en million P. St. år 1728, så utgjorde detta 1748 två millioner, 1768 fyra, 1788 åtta, 1808 sexton och 1828 trettiotvå millioner pund sterling. I svenskt mynt vill detta säga den doftande summan af 384 millioner riksdaler banko, som lätt kan vara fyrahundrade millioner jemnt, i fall man får beräkna pundet till något mera än 12 R:dr: eller anser rentan hafva varit större än 5 procent: eller tager det primitiva kapitalet till mer än en million (det stod ju 1,300000?): eller, slutligen, kalkylerar hvad som efter 1828 måste hafva influtit? Det är sant, att man nu derute har svårt att få 5 procent; man får nöja sig med 4 och till och med 3. Men under förflutna år har det varit vida mer. Jag antager det således som jag räknat. Fyrahundrade millioner! Och härom får man underrättelse hos den eller de personer, hvilka adressen påpekar i Hamburg? Och häraf allt har ju äfven jag, så litet jag eljest eger att med saken skaffa, redan en liten icke oartig försmak i och genom de hundratusen R:dr R:gs, som bäras af bordet framför mina ögon?”

[106]

FJERDE KAPITLET.
Ännu mera i papperen.

För Isabella fruktar jag icke och tror dina farhågor vara till en god del inbillade.

När han hade slutat denna betraktelse, samlade han sina papper för att ånyo stoppa dem i sina fickor, emedan han hvarje ögonblick väntade fru Mesoms kallelse i och för den tillkännagifna angelägenheten. Penningarne inlade han omsorgsfullt: det måste ursäktas honom. Dokumenterna ordnade han på hvarann och instack i papperen, med en känsla af ännu högre aktning, ehuru med en grad mindre tillgifvenhet. Sedan fann han sig, ofvanpå allt, hafva en mängd onyttiga omslag, dem han icke rätt begrep om han skulle belasta sig med. Men efter ett ögonblicks öfverläggning, fann han klokast att äfven taga dem. Ty här kunde en sådan rest se besynnerlig ut att hafva lemnat efter sig på bordet. Han grep derföre allt detta med samma hårda, snart sagdt tyranniska hand, som man använder emot allehanda odugligt tyg och kramâs på ett kontor. I få ord: han krossade det ovårdsamt tillsammans, utan tacksamhet för allt hvad det gifvit honom.

Förmodligen måste omslagspapperen genom den ovanliga, tvungna och derjemte hastigt skakande belägenhet, hvari de försattes, hafva kommit i ställningar, som måhända genom en mildare behandling icke blifvit utaf. Nog af! ett – tu – tre – utan att Mannerskog[107] anade eller väntade det minsta, framkom ur pappershögen en liten lapp, som naturligtvis äfven förut befunnit sig der, invecklad i något omslag; men hvilken han icke påträffat eller sett.

Det var ett sammanviket bref. ”Skönt!” tänkte forskaren; ”det är just något ditåt jag önskat mig. Låt se!”

Brefvet var på tyska, enligt öfverskriften stäldt till en god och älskvärd ”Madame Elisabeth.” Stilen var icke rätt lätt att dechiffrera, till följe af de tyska skrifbokstäfvernas stora fallenhet att likna gärdesgårdar. Raderna syntes bestå af bara störar och stakar: större och mindre, dock ständigt störar och stakar. Efter något arbete ville det likväl blifva läsaren begripligt, att brefvet var till ett äldre fruntimmer, staddt på en resa till de nordliga länderna, i sällskap med ett yngre. Det tycktes vara för angelägenheter, som kunde angå litteraturen, de sköna konsterna eller till en stor del kanske blotta nöjet att resa, rätt och slätt; men derjemte måste hafva varit förknippade med något mysteriöst ändamål. På ett ställe förekom denna fras:

”Goda Elisabeth! gör allt hvad i din förmåga står till uppspårande af någon person, någon ung svensk – efter det nödvändigt måste vara af denna underbara nation – som fullkomligt svarar emot vår sjuka, vår bottenrika, vår nådiga beherrskarinnas önskningar och behof. Hvilka egenskaper denna person måste hafva, vet du redan; och vi hafva flere gånger talat derom innan din resa från Hamburg. Men hvarföre jag här förnyar min uppmaning till dig, att anstränga dig i efterforskningar, är det förvärrade, nervösa tillstånd, hvaruti vår nådiga beherrskarinna befinner sig; och gubben, hennes slägting (jag vet ännu, inför Gud! icke huru nära slägting – men jag anar, ganska nära!), synes verkligen ligga på grafvens brädd. Du måste således påskynda din hemresa. Svenskarne äro ett hemlighetsfullt folk, jag vet det, och jag förstår nog, att du kanske ej får så lätt, att lyckas i efterforskningarne; ty en svensk säger icke två ord på samma tid som en bildad och förnuftig tysk eller tyska redan hunnit säga tio. Men emellertid skola vi hoppas, att en god ängel vakar öfver dig och din resa till Norden, älskade Elisabeth! så att den hastigt nog kan upptäcka[108] några för oss passande karakterer att sedan välja emellan. Det är af så utomordentlig vigt att lyckas i saken, hvarom frågan är, att jag omöjligen kan föreställa mig annat, än att den rätvilliga försynen bistår dig till vår nådiga beherrskarinnas tjenst och återvinst af helsa. Var undertiden likväl rädd om ditt eget bröst; ty också din fysik o. s. v.”

På ett annat ställe stod:

”För Isabella fruktar jag icke och tror uppriktigt dina farhågor vara till en god del inbillade. Denna fina och utomordentliga själsskönhet, som knappt en gång har sitt motstycke i hennes kropps ovanliga behag: allt detta, och mycket mera, som jag här icke behöfver upprepa, emedan vi tusen gånger derom öfverlagt, skall – såsom jag hoppas till Gud! – lägga sig, ordna sig, förvandla sig till den skönaste, den herrligaste harmoni, genom den jemnvigt, hennes väsende tvifvelsutan skall vinna en dag. En resa till nordens lugna, kalla, stärkande klimater var säkert ganska väl beräknad för detta ändamål; en resa dessutom i ditt vördnadsvärda sällskap, har omöjligen annat kunnat, än vara vår goda Isabella i högsta grad nyttig och angenäm. Vår nådiga beherrskarinna längtar dock nu efter hennes återkomst med ett begär, som gör påskyndandet af er återresa desto angelägnare. Elisabeth! jag besvär dig, att begagna första ångbåtslägenhet, som våren och den nyöppnade segelfarten nånsin medgifva, för att återvända till Tyskland. Gubben – den ur-vördnadsvärde Silfverhåringen – längtar dessutom efter dig, Elisabeth, för några högst vigtiga meddelanden, som han anser gå förlorade för verlden, derest han icke före sin död får yppa dem. Men han säger sig icke kunna gifva dessa underrättelser åt någon annan, än dig, derest icke den der unga personen med de erforderliga egenskaperna blir funnen, och med hvilken han egentligen skulle tala. Helsa ännu en gång Isabella; bed henne vara rädd om o. s. v.”

På ännu ett annat ställe tyckte Mannerskog sig läsa detta:

”Det vore icke ur vägen, om du derjemte, medan du reser i Sverige, kunde få veta någonting bestämdt om de Demerariska [109] arfvingarne; ty i Sverige, om någonstädes, måste väl den ursprunglige (”der uranfängliche”) Lambert, genom sina tre systrar och sin broder Johan, hafva erhållit och sålunda efterlemnat anhörige. Detta allt är väl icke angeläget att veta, mer än blott i det ena fallet; ty dessa slägtingar, om de finnas och hvilka de än må vara, ega dock, till följe af det oss bekanta Lambertska förordnandet, hvilket jag med egna ögon läst i Amsterdam hos Braghuelen, ingen rätt till annat än de fasta egendomarne i Guyana. De Lambertska insatta kapitalerna röra dem ej. Vår nådiga beherrskarinna disponerar öfver dem helt och hållet efter sitt behag; hvarjemte jag likväl är öfvertygad, att hon, i och med det bruk hon af dem ämnar göra, rättar sig efter en föreskrift, någon efterlemnad önskan, som den ursprunglige mannen vid allt detta fästat; ehuru jag tillstår, att jag ännu icke fått se någon sådan föreskrift. Kanske utgör detta en mundtlig öfverlemning, meddelad genom Silfvergubben (”der Silbergreis”): en traditionell disposition alltså. Emellertid, goda Elisabeth! var mycket försigtig under din resa i Sverige. Jag tror visst, att de der slägtingarne i Norden kunna vara högst aktningsvärda personer, men i fall de äro talrika, hvari jag ingen omöjlighet ser, så kunna några af dem, såsom det stundom händer, vara farliga och fruktansvärda menniskor. Ty ibland månge kunna ju någre vara elake? Skulle dessa bekomma en spaning om dig, Elisabeth, och om det du medför, så kunde de våga allt för att beröfva dig det. Var derföre synnerligen rädd om skrinet, och laga, att det med penningar och dokumenter återkommer oskaddt till Hamburg; så vida du icke, enligt hvad vi förut samtalat, påträffar den der personen med de erforderliga egenskaperna, åt hvilken du, såsom vår nådiga förordnat, då i egna händer lemnar skrinet, jemte de helsningar, som du till honom erhållit. Jag måste säga, att jag är högst nyfiken att höra huru det vänder sig med hektiken, och om den medicin med vatten, hvarom man nu så mycket talar, verkligen skall kunna förmå verka på ditt bröst o. s. v.”

Brefvet tycktes i det följande åter öfvergå till de personella råd för de resande, som Mannerskog i det föregående på sina ställen varsnat; och han skyndade förbi detta, för att vidare spåra efter fortsättning[110] af de andra ämnena, hvilka på det högsta togo hans uppmärksamhet i anspråk. Likväl fann han ingenting; och under brefvet stod slutligen blott ett Z., utmärkande brefskrifvarens namn.

”Elisabeth? och Isabella? den sköna Isabella? det är klart” – utbrast han för sig sjelf – ”att allt detta måste hafva sitt sammanhang med de begge utländska damerna, hvaraf jag i går såg en skymt af den ena, och hörde talas om den andra på Djurgården. Tydligen är det till dessa fruntimmer jag måste återställa skrinet; och jag begriper ingen annan utväg att få rätt på dem, än att begifva mig till Djurgården igen, för att efterhöra på Wejlandts Villa, der jag som hastigast såg den ena i fönstret. Förundransvärdt! Men jag skall – jag skall reda denna härfva, vore den ock tiodubbelt svårare, än den kanske till sluts är. Detta bref ger mig väl egentligen ingen stor och viss upplysning; men – sammanlagdt med adressernas likhet – ts! jag måste forska igenom denna skrifvelse, stafva, lägga ihop och öfversätta den ännu en gång. Jag torde slutligen derutur kunna hemta ännu flera dagrar öfver denna sak, som jag verkligen nu kan säga på sätt och vis hafva blifvit gjord till min egen. Låt se!”

Han ämnade uppveckla och börja läsa på sitt tyska bref om igen, då tydliga steg i trappan förnummos af fru Mesoms bud, eller kanske af fru Mesom sjelf; ty hvartannat steg lät hårdare än det andra, såsom hennes gångsätt var. Den fremmande skyndade sig att instoppa brefvet och allt det öfriga i sina fickor. Dörren öppnades.

[111]

FEMTE KAPITLET.
Fru Mesoms plan.

Kom med och var glad i dag för min skull!

Det var icke möjligt att se någonting i sitt slag nättare och trefligare än den figur, som, efter att hafva varsamt gläntat på dörren, nu inträdde. Det var verkligen fru Mesom sjelf. Utan att kunna kallas fet till öfvermått, bar likväl hennes kropp den täcka fyllighet, som ofta åtföljer ett fruntimmers medeltid: det vill utan tvifvel säga åldern emellan trettio och fyratio år – kanske till och med litet närmare det sednare tiotalet. Ansigtet egde sin glada rundhet: hvardera kindbenet bar sin lilla skalkaktiga grop; men den begynnelse till isterhaka, som man väl ej helt och hållet kunde bestrida tillvarelsen af, var dock ännu alltför obetydlig att vanställa halsen. Bröstet, under den noggrant hopfästade shawletten fullt och högt, tillkännagaf motsattsen af lungsot; och lifvet, visserligen icke smärt, hade dock ej antagit någon oförnuftig bredd. Klädd i en enkel, men rätt smakfull blå- och hvit-randig gingansklädning, samt prydd med den lilla behagliga negligén på hufvudet, hvilken ej prunkade med en öfverflödig rikedom på band, men dock ej saknade sina oundvikliga små rosetter i nacken, stod fru Mesom, en bild af belåtenheten; och en skär hvit hy, upphöjd af den klaraste rodnad på sådana delar af ansigtet, der rödt förträffligt anstår, talade hos henne om en skönhet, som visserligen nu på det hela kunde sägas vara förbi, men som icke hade gifvit[112] vika för fulhet och en otäck madammiskhet, utan blott genom det diminuendo i uttryck, som åldern naturligen medför, förvandlat sig till en viss stadig hygglighet, i stället för den retande grace, hvilken utgör den unga svenskans allmänna och vanliga egenskap.

”Frukosten är färdig”, sade hon med en inbjudande värdinnenick till sitt fremmande, hvilken denna gång ej skulle få vara sjelfbetalande gäst, ehuru på Mosebacke. ”Jag ville sjelf komma upp och säga till herr Mannerskog – i fall jag icke störde – för – för –”

Den unga herrn såg på sin goda fru Mesom, och viste icke huru han skulle förklara det drag af förlägenhet, han tyckte sig läsa i den eljest så raska värdinnans uppsyn. Jag är beredd att genast komma, min söta fru! svarade han högst artigt. Men jag hoppas att frun icke för min skull måtte hafva gjort sig något enkom omak? Sanningen att säga, då här varit så oroligt i natt, att herrskapet och hela huset vakat, tycker jag, att en sådan här hvad man kallar ordentlig frukost icke skulle hafva behöfts för att ytterligare öka besväret?

”Herr Mannerskog skall nog få erfara, att det alls icke blir någon utomordentlig frukost, utan bara rena husmanskosten. Men jag ville ändå säga till något på förhand, och derföre steg jag hitupp. Se, saken är den, att jag har tänkt göra min man, den snälla gubbstulten, en glädje med alltihopet; ty det är hans födelsedag: och, att det varit litet halsbrytande förut på dygnet, rår ju hans födelsedag alls icke för? Men nu förhåller det sig så, att min goda gubbe är tysk, en infödd tysk, såsom herr Mannerskog förstår: ja, en verklig hamburgare till naturen. Derföre har jag alltid årligen på hans födelsedag – ty se, tyskar sätta värde på att vara födde till verlden – brukat fira honom litet, gubben min, med att hafva några obetydliga stycken vänner hos oss på tysk mat; ty den dagen serveras det på hamburgska viset, för min gubbes skull. Sådant glädjer honom i själen; ty han är en hjertans god menniska, Mesom stackare; men jag borde säga åt herr Mannerskog på förhand, att han icke skulle bli stött på anrättningen – och –”

Men min bästa fru Mesom, är jag då känd för att vara en så granntyckt och narraktig karl, att jag ej med största nöje skulle kunna[113] deltaga i en utländsk frukost, hvilken, om jag ej misstager mig på hamburgarnes läckra smak, säkert i delikatess öfvergår allt hvad man i hast kan begripa?

”Tro icke det, herr Mannerskog! jag blir förskräckt om herrn tänker så; ty vi äro ett mycket simpelt folk och hafva ingenting utvaldt. Hm – men hm –”, med dessa besynnerliga uttryck steg fru Mesom ännu närmare sin gäst; och det syntes tydligt, att någonting låg henne på hjertat att säga, ehuru hon med en alldeles ovanlig förlägenhet såg ned i golfvet och tvärtystnade.

Mannerskog undrade hvad det kunde vara. Han föreställde sig, att den goda frun kanske hade i sinnet att bedja honom om något i afseende på den hamburgska födelsedagens firande. Sådant roade honom väl i sjelfva verket föga, i synnerhet om frågan blefve om verser, dem han aldrig afskydde, utom på namnsdagar och vid nativiteter. Men en flerårig bekantskap med det aktningsvärda huset Mesom, gjorde, att han kände sig beredd äfven till någon plåga för dess tjenst, om det gällde. För öfrigt hoppades han i det längsta, att poesi ej skulle komma i fråga inom denna ordentliga familj, utan på sin högsta höjd en transparent, hvarunder anglosaxiska bokstäfver behöfde prentas. För att uppmuntra värdinnan, gick han henne derföre ett steg närmare på golfvet, med dessa förtroliga ord: säg ut, min bästa fru!

”Jag får bedja litet om ursäkt”, yttrade nu fru Mesom helt raskt, och gjorde på sitt vanliga vis en liten kort tvärknyck till nigning framför sitt fremmande.

Om ursäkt? men, min Gud, för hvad?

”Jo,” fortfor hon efter ett visst betänkande, ”jag märkte nog, att herr Mannerskog blef ond på mig i morse här i porten, litet, när han först kom, och jag bad honom stiga in, och jag medsamma tog mig dumdristigheten före, att fråga – hm – huru det var med friherrinnan Augusta?”

Blef jag ond? Det kan jag alldeles icke tro? svarade den fremmande, men fick likväl ånyo, ofrivilligt, en hastig blekhet öfver sina kinder. Den gick väl genast öfver, men han steg dock något åt sidan.

[114]

”Ja!” fortfor fru Mesom. ”Men det må nu vara huru det vill, så är det ändå just jemt som det är; och herr Mannerskog måste ursäkta mig. Jag vet icke, på hvad sätt det förhåller sig för närvarande emellan er begge:” – yttrade hon med ett stigande mod och en nästan moderligt förmanande röst – ”att det har varit bättre förr, än sedan på en tid, tycker jag mig finna. Hvaraf det kommer, eller hvartill det tjenar, förstår jag icke; men lägger mig icke i blöt dermed. Nu ville jag bara bedja om förlåtelse för – – att äfven den lilla friherrinnan är med på min mans stackars hamburgska frukost! Ser herrn – det var mitt egentliga ärende hitupp, att anhålla, det herr Mannerskog icke måtte tycka illa vara för det; ty nog begriper jag, att en galant och förnuftig karl kan äta tysk mat, utan att jag averterar honom på förhand: så det behöfde jag icke hafva sagt till om just eljest –”

Kommer Augusta? utbrast Mannerskog med stigande förvåning, och såg på värdinnan med något, som nästan kunde kallas bestörtning.

”Förstå mig rätt!” genmälte hon hastigt. ”Vi hafva icke bjudit friherrinnan, och än mindre har hon bjudit sig sjelf. Men det har fogat sig på det här sättet, som herr Mannerskog skall få höra; och han får alldeles icke vara hvarken ledsen eller ond. Friherrinnan – – det är allt rätt ängsligt att vara enka vid bara tjugu år, och utan barn till sin glädje! och ändå värre, att vara enka på hennes vis, att mannen rest till Amerika. Skall man då undra på, att hon måste förskingra sig? Och kan man skingras på någon oskyldigare och bättre fason än hon, herr Mannerskog? Hon ritar och målar, och målar, så att jag säger det. Jag kan icke begripa hvarföre ni blifvit stötta på hvarann? Men kanske ni icke blifvit stötta? Nå – – den goda friherrinnan, utan man, utan barn, utan far och mor, som vår Herre tagit; utan bröder, systrar och anhöriga, skulle det kanske icke vara en stor synd om henne? Men hon försörjer sig ganska väl med sin målning, menar jag. Efter hon nu bor på söder – icke långt från oss, som herr Mannerskog mycket väl vet – så går hon ofta, ofta, på de täcka vårmorgnarne till Mosebacke; och hon målar här sina utsigter. Ty hon brukar säga, friherrinnan, att likasom Sverige är det vackraste land på jorden, så[115] är Stockholm det skönaste ställe i Sverige, och Mosebacke den utvaldaste punkt i hela Stockholm, hvilket jag tycker om, som håller här. Men hur vacker den lilla friherrinnan sjelf är, när hon säger allt detta, vill jag icke söka beskrifva – hvasa’ –”

Fru Mesom såg upp på sitt fremmande, hvilken tycktes lida af en i en hast påkommen, men dock lika hastigt öfvergående nerv ..... ja, något ditåt, men ytterst obetydligt.

Fru Mesom smålog likväl, och fortfor: ”friherrinnan kom också hit i morse klockan 7, half 8, med sina papper, ritstifter och karutschan, och satte sig som vanligt der längst bort, högst upp i trädgården, vid bordet på utkiket, der man har den ofantliga utsigten. Men det var sedan herr Mannerskog allt var hitkommen, satt uppe i sin kammare här inne, och studerade på sina avisor. Jag ville icke säga åt någondera af herrskapet om hvarann, emedan jag icke riktigt viste, om de voro riktigt rasande på hvarann –”

Men är frun då rasande! ropade Mannerskog och sprang upp med en ovanlig häftighet; jag begriper icke hvarifrån fru Mesom tar allt detta? Jag har för friherrinnan den största högak – – och det der andra vet jag icke hvad det rör folk, eller huru man fått uti det –

”Således kan ju herrskapet ändå äta tillsammans så mycket som en aldrig så liten obetydlig frukost?” afbröt fru Mesom skalkaktigt. ”Det var bra. Det var dit jag ville. Jag viste, att det skulle göra min man en glädje, att se den stackars lilla friherrinnan vid sitt bord; ty han brukar ofta sucka, man min, när han ser henne gå dit upp på utkiket så flitigt och teckna; ty min gubbe, som är tysk, förstår sig väl på målning, och vet nog, att aldrig ett fullvuxet fruntimmer ritar, utan att hafva ett varmt hjerta; ty jag talar icke om sådana teckningar, flickor på befallning göra i skolan, och som de icke vidare tänka på. Och herr Mannerskog sedan! Han sjelf är nog också en sådan karl, att han begriper allting. Herrn är äfven en märkvärdig man utan syskon, utan lefvande far och mor mera; utan tjenst till och med, tror jag, numera; och likväl är han en hjelpare för mången stackare, som utan herrns bistånd skulle vara en ordentlig stackare.[116] Alltså är det nu bra!” slöt fru Mesom, ”kom ned och var glad i dag, för min skull, ihop med lilla friherrinnan!”

Den unga herrn kunde icke undvika, att med upprymdt sinne skaka den goda värdinnans hand, som hon förtroligt räckte honom. Så gingo de arm i arm utför trappan, hvilket aflopp ganska väl, oaktadt fru Mesom, såsom vi redan antydt, var en smula låghalt. Det nästan klädde henne, emedan, hvarje gång den högra foten med mera bestämdhet nedsattes än den venstra, hon derjemte blinkade till litet på ett ganska klippskt sätt, och såg i väggen.

Sålunda kom det hyggliga trappgängarparet ned till undra våningen, och trädde in i den nätta kammaren i östra hörnet af trädbyggningen. Kammaren besatt genom sina rutor utsigt öfver den vida Saltsjöhamnen, Kastellholmen och halfva Djurgården. När herr Mannerskog inkom, satt der förut en äldre man med det nytraste ansigte: herr Mesom, och ingen annan: och i samma soffa, ett litet stycke ifrån honom, märktes ett skönt ungt fruntimmer. Flera voro icke gästerna vid denna födelsedagsfrukost.

[117]

SJETTE KAPITLET.
Blickar mot utlandet.

Skål för Amiralitetsgatan – javäl! sade Mannerskog, och höjde sitt glas med en enthusiasm, som grep honom sjelf med ofrivillig förvåning.

Den behagligt anordnade morgonmåltiden för fyra personer skola vi icke skildra, till plåga för hungriga själar, hvilka kunde såras genom taflan. Vi veta icke heller riktigt hvad alla dessa tyska rätter hette, ehuru vi lätt skulle kunna få inhemta deras namn af fru Mesom. Hvad som bjöds, var hvarken öfverflödigt eller ens alltför mycket; men utmärkt läckert. ”Bier” utgjorde det våtas grundprincip: en dryck, som man numera kunde bekomma bryggd i sjelfva Stockholm: en händelse, som först hade gjort herr Mesom rätt hemmastadd i Sverige. Likväl sågo sig tvenne små karaffer, enligt herr Mesoms anmärkning, ”gegenüber einander” på bordet, innehållande ett utsökt vin för personer, som ännu ej ordentligt uppfattade och begrepo Bier.

Friherrinnan Augusta behandlade Mannerskog utan all förlägenhet. Han var i början icke fullkomligen i sin fattning; men det gick öfver: han fann sig snart. Fru Mesom utgjorde, för att så säga, den oförlikneligaste.

Efter en liten stund kunde man säga detsamma om herr Mesom.

Uppriktig och talsam af naturen, utan att likväl vara någon sladdrare[118], blef han ännu mera öppen genom de välgörande pokalglasen. Att den ”herrliga staden Hamburg” skulle utgöra älsklingsbilden i de utfarter, skildringar och utrop, han vid hvarje rätt, vid hvarje klunk tillät sig, var mycket naturligt; men Mannerskog hade också, såsom vi lätt förstå, en alldeles särskild orsak, att nu uppmuntra honom härtill: han eggade honom genom frågor om denna stad, som i hast blifvit honom synnerligen intressant, och herr Mesom viste besked på snart sagdt allt i sin födelsebyggds ”metropôl.” Numera en lycklig och välmående värdshusidkare, hade han dock aldrig haft högmod nog att hålla på den hemligheten, att han i sina unga dagar bestått i ingenting bättre än rätt och slätt betjent hos en resande, hvilken, efter att hafva besökt flera länder, äfven gjort en betydlig och framför allt mycket grundlig (påstod herr Mesom) resetur genom en stor del af Skandinavien. Utan att vara hvarken Arndt, v. Buch, Mügge, Boas eller Wederkopp, utgjorde den resande herrn icke destomindre ganska visst en tysk lärd; och den unge Mesom, som på den tiden åtföljde sin store landsman, inhemtade af honom mycket på sidan om uppassningen. Den åldrige lärde måste synnerligen hafva varit chemist, agrikultör i theoretisk mening, och kunnig i hemliga vetenskaper, så nyttiga, att hela verlden borde känna dem. Herr Mesom, hvilken väl nu öfverdref något, och dessutom vid detta tillfälle talade om saker, som passerat för temligen många år tillbaka, så att han kunde hafva glömt åtskilliga enskildheter, påstod emellertid, att hans ”resande Patriark” under sin vistelse i Norden gjort betydliga undersökningar i den svenska jorden på otaliga ställen, och om dess innanmäten slutligen viste mera än någon menniska. Troligen hade den store gubben haft med sig Theophrasti Paracelsi slagruta, anmärkte herr Mesom, med en sidoblick af utmärkt lärd färg i skiftningen. Härvid blinkade han mystiskt och tömde allvarsamt det sista i sitt innevarande bierglas. Men under det han tankfull och säll påsåg, huru fru Mesom islog ett nytt, började han för sina gäster språka om sjelfve ”Wolgang von Goethe,” hvilken äfven varit en stor mineralog i ”Wilhelm Meisters Wanderjahre,” och icke stort mindre i sin ”Italienische Reise,” menade herr Mesom. ”I Tyskland” fortfor han,[119] ”gifves ingen städad, bättre och mera värderad betjent, som icke tilllika har bildning, är litteratör och har läst sina Classiker. En lakej der – tron mig! – står åtminstone på samma höjd, ja vanligen två gånger så högt, som en kontorsbokhållare i Sverige; och deraf kunnen j sluta till allt det öfriga i mitt goda fädernesland! Jag säger icke detta för att på det minsta nedsätta Sveriges stora och verkliga värde, men för att göra eder begripligt, med hvilka känslor jag första gången, i min herres följe, kunde besöka den herrliga riksstaden Frankfurt am Mayn, hvilken sett Goethe i egen person födas, denna höge skald, hvars flesta delar jag redan då hade läst och hvilka jag djupt skattade. Att den vetenskaplige agrikultör och mineralog, med hvilken jag reste i Sverige, tillika var en så stor chemist, kunde alltså i mina ögon ej lända honom till något fel, enär jag redan hos mitt fosterlands vidast omfattande snille hade försport dylikt. Min herre lärde mig sjelf att begagna blåsröret: jag fick flere gånger hjelpa honom laborera: och jag gjorde många afskrifter af recepter; ty i all min tid har jag besutit en förträfflig stil. Genom ett olycksfall kom jag att bryta mitt ben ur led, vid en station här i Sverige, der jag skulle bistå min herre i undersökningen af en öfvergifven silfvergrufva. Jag var tvungen att dröja qvar efter honom, för att läka min skada. Han reste således hem utan mig. Jag befann mig i ett svenskt hus, der jag bemöttes med den utomordentligaste godhet. Efter att ett halft år hafva legat spjälad i den mest vetenskapliga form, uppstod jag frisk och färdig, och gjorde mitt helsoprof på en bal, som mitt aktningsvärda värdsfolk litet derefter höll, och hvarest jag dansade med husets enda dotter på ett sätt, som intog alla, samt utan att någon kunde ens så mycket som märka, det mitt ben ett ögonblick varit ur led. Jag fattade genom allt detta ett så storartadt tycke för Sverige, att jag aldrig öfvergaf mitt nya fädernesland i Norden. Jag använde mina egna chemiska kunskaper på vin-, kaffe-, öl- och bränvins-probering (ty, att gräfva i jorden efter mineralogiska objekter, var aldrig min hufvudsak); och jag lyckades häruti så väl, att jag inlade meriter hos Skandinaviens mest betydande, mest vetenskapliga och mest inflytelserika källarmästare. Genom det förtroende, jag vunnit, fick[120] jag lätt och snart en egen rörelse i gång. Guds välsignelserika hand hvilade öfver mitt lilla hus, och ökade mina aktningsvärda kunder dag ifrån dag. Till hustru bekom jag henne, med hvilken jag på landet dansat i min nya helsas första stund, i hennes föräldrars goda hus, som läkt mig – och se så, mina hjertligen välkomna vänner! tillåten mig fördenskull nu, att jag proponerar en skål för min hustru, ehuru hon är min egen och ingen annans! Ty, lika så visst som jag icke kan förneka det i sanning vara min födelsedag i dag, lika säkert skulle jag ej hafva upplefvat denna dag, eller någon af mina föregående födelser, derest icke min goda, min förträffliga hustrus föräldrar –”

Nånå, kära Mesom, afbröt frun, icke passar det, att du firar din egen hustru och jubilerar i folks närvaro öfver att du måhända i ditt hus icke är så helt och hållet olycklig, hvilket jag kan medgifva. Se här, Mesom! fyller jag i ditt pokalglas; och du skall i stället, för min skull, proponera en helt annan skål, än din egen hustrus – fy –

”Passar det icke? passar icke!” småstammade herr Mesom, hvars hvitögon tillkännagåfvo ett utomordentligt djupsinne, ett nästan i samma grad stigande allvar, som nöjet och tillfredsställelsen tydligen ökades i hans hjerta. ”Hör mig!” utbrast han, i det han blickade mot höjden, och med detsamma lyfte sitt glas; ”det må icke anses passande för svenskar att fira sina egna hustrur! men vi tyskar hafva vårt sinne för oss, och vi veta hvad som med rätta är att jubilera öfver. Dessutom må jag grundligen säga dig, Annchen, att det icke är så mycket öfver att du är min hustru, jag jubilerar, som icke fast egentligare deröfver, att du är god och pligtminnig. Vore du en elak, trätlysten, misshushållsam och riktigt otäck qvinna, så skulle jag visst icke fira dig, det lofvar jag dig, oaktadt du må vara min gemål; utan, efter att hafva gjort alla praktiska försök till ditt vederfående i det goda, skulle jag då, minsjäl, så din gemål jag är – ja, det säger jag, så ärlig tysk jag är – att jag reste hals öfver hufvud hem till Hamburg igen, och lät dig sitta ensam som en satans hexa på Mosebacke – verstehen Sie? wollen Sie verstehen?”

Då herr Mesoms ansigte, under den tilltagande vrede, hvartill han sjelf arbetat upp sig genom föreställningen om sin hustrus fingerade[121] elakhet, slutligen var på väg att öfvergå till purpur, kunde friherrinnan, som satt till höger om honom, omöjligen hindra sig ifrån leende, och hon yttrade i en halft förebrående ton: skulle herr Mesom göra så, om det inträffade, som herr Mesom nämt? då ser jag ingen stor skillnad just emellan den tyska och svenska theorien.

”Ach!” utbrast värden, ”vi tyskar –” hvarvid han teg för att i botten svälja sin pokal.

Det må sluta med att vara huru det vill med nationerna! afbröt fru Mesom beslutsamt och djerft, ty hon viste, att detta ämne kunde blifva inveckladt. Mitt herrskap! – tillade hon och höjde sig till hälften uppstigande, med en blick på friherrinnan och en annan på Mannerskog – förena er med mig i en skål för staden Hamburg, förutan hvilken min goda man icke ens skulle hafva blifvit så mycket som född, och denna dag icke alls vara till finnandes i naturen!

”För staden Hamburg! hahaha!” skrek Mesom storskrattande af fröjd, med tårar i de plirande ögonen och klingande med de öfriga tre vännerne. ”Ja, mitt herrskap, just så der gör min hustru alltid,” utropade han. ”Det är den intrikataste, den listigaste, den allrabästa qvinna. Ty huru gör hon? Så fort jag blir rasande på någonting, såsom nyss, och hotar med att hals öfver hufvud resa hem till min födelsebygd – huru gör hon? – i stället för att skälla och gräla på denna min födelsebygd, hittar hon på att framtrolla sjelfva mitt Hamburg i den ljusaste dager för mina ögon, här der jag sitter, så att jag alldeles icke behöfver resa dit. Hvad tycker ni om min hustru, mitt herrskap? det är ju den allra största, den allra illpligtigaste intrigante? hahaha! skål för Hamburg, mein göttlicher Geburtsort, skål! efter det skall så rasande vara.”

De fyra glasen klingade tillsammans med en skär och innerlig ton. Jag skulle verkligen en gång hafva lust att se detta Hamburg, utbrast Mannerskog upprymd. En resa dit är numera ett intet, äfven då man, som jag, icke har någon fru Mesom att hals öfver hufvud resa ifrån.

Friherrinnan Augusta kastade i förbigående en stor blick upp på Mannerskog; men hvilken han icke varseblef, emedan han i detta[122] ögonblick hade vändt sig till fru Mesom med en bugning, för att ändock, sedan nu Hamburg vore undangjordt, få uppfylla värdens mening och dricka hennes skål.

Herr Mesom uppfattade genast denna vändning af saken och instämde deruti med acclamation, såsom något, hvaruti han dock slutligen fått sin vilja fram. ”Ja, vid lefvande Gud, fru Mesoms skål! det kan icke hjelpas längre,” skrek han. ”Annchen!” tillade han betydelsefullt, och såg derjemte åt sidorna på sitt fremmande: ”vet du väl, min Annchen, hvarföre jag håller så mycket, så utomordentligt utaf dig? Du vet det redan; jag känner det; men herrskapet vet det icke. Mitt herrskap! Visserligen är det, i grunden uppfattadt, en sanning, att jag älskar Annchen derföre, att hon är en god qvinna, en ypperlig person. Men – låt det vara sagdt endast kunder emellan, ty någon annan vet icke deraf, så obetydligt är det – min hustru låghaltar, och derföre älskar jag henne mest. Ty – att halta skulle rätteligen hafva bort blifva mitt fel, mitt herrskap! efter jag vrickade mitt ben ur led. Men denna qvinna tog mitt vank och lyte på sig! Jag går riktigt, jag, såsom hon skulle hafva gjort; men hon går såsom jag. Jag kallar detta ädelmodigt! Hon bär mina brister, hon: men jag har alla hennes dygder att njuta af. Göttliche Güte!”

Herr Mesom blickade med ett tåradt öga mot himlen, hvaraf tydligen märktes, att ingen gnista satir legat i hans ord. En hastig, fast knappast märklig rodnad gick likväl öfver fru Mesoms panna vid påminnelsen om hennes lilla naturfel, hvilket hon icke betraktade ur en lika mystisk synpunkt som hennes man, men som hon dock icke hade behöft vara det ringaste ledsen öfver, emedan det verkligen klädde henne, såsom vi förut anmärkt. Denna smula svaghet måste dock ursäktas ett fruntimmer; och till fru Mesoms beröm bör sägas, att det icke längre än två minuter störde hennes goda lynne. Mannerskog tyckte, att hennes man icke handlat rätt fint i hvad han talat, han uppfattade i hasten icke allt det himmelska, som låg i den gode tyskens mening, utan kände hellre en fallenhet att deruti vädra något af den fordna betjenten. Vare sig nu groft gjordt af Mesom eller icke, ansåg dock den unga gästen, att han genast borde ställa saken[123] till rätta genom att gifva samtalet en annan vändning. Han hade också sitt egna skäl att komma till det ämne han anslog. ”Förlåt mig,” sade han, ”i hvilken del af Hamburg är herr Mesom född?”

Buhrstah, min herre! det herrliga Buhrstah.

”Huru är det – jag känner ej lokalen – detta måtte väl ej hafva brunnit i den stora ödeläggelse, som öfvergått handelsfurstarnes metropol?”

Ah – herre! – hvilket minne upprifver herr Mannerskog i min själ? Jo, Buhrstah har brunnit, brunnit till aska, gode Gud. Grufliga händelse! och jag – nej – jag skall aldrig fara till Hamburg mer. Jag vill icke se i stoft, i sot och i kol, hvad som fordom var guld och ebenholtz, såsom ordspråket säger.

”Katastrofen måste hafva varit förfärlig; men en så rik stad uppreser snart sitt hufvud ur stoftet igen, och med en tiodubbel glans. Hvar började elden?”

Hos någon slarf till cigarr-fabrikör skulle det hafva skett; men jag tror det knappt. Den förskräcklige eld-demonen började sitt raseri icke alltför långt ifrån Buhrstah; det är utomordentligt att tänka det. Hos en cigarr-makare? Ah – ha! Snarare då i ett chemiskt laboratorium; ty jag känner – jag vet –. Ah – hos en cigarrist? Det må man tro. Gode Gud, min herre, hvad jag gret på de dagarne i Maj; och det måste förlåtas mig, ehuru på Mosebacke. Jag köpte mig den der ohyggliga brandchartan öfver Hamburg, och jag följde avisornas uppgifter, steg för steg, gränd för gränd. Jag vet nu hvad som står, jag vet hvad som ligger. Men är det icke underbart, att när elden kom på Neue Wall, så sträckte den sig icke så långt som till huset, der ”Zur Sonne” befinner sig. Detta hus har icke brunnit, herre! Det var på hôtelet Zur Sonne jag gick igenom alla mina läroår, och der har jag inhemtat yrket, mitt goda yrke, som jag nu drifver och lefver af med min hustru. Detta hus har icke fallit till aska! Det är utomordentligt att tänka. Gud är god och hans vägar outgrundliga: lof ske Herran! Zur Sonne skonades, der jag gick som kypare; men på sjelfva Grosse Bleicher –

”Hvad?” utbrast Mannerskog, för hvilken detta namn var ganska[124] vigtigt, ”har Grosse Bleichern – ursäkta mig, jag säger kanske icke ordet alldeles rätt, efter jag aldrig varit der – har denna trakt afbrunnit?”

Vid Grosse Bleicher, der den bottenrike Salomon Heine och hans stenrike son, Carl Heine, bo, har det visst brunnit. Det såg jag med säkerhet på chartan. Men icke hela denna trakt, blott ena sidan af gatan blef ett rof för de glupska lågorna. Elden gick på den sidan fram åt Gras-Keller, och så –

”Gras-K ... hvad säger herr Mesom?” ropade den unga gästen, och var på väg att springa upp. ”Sade herrn icke Gras-Keller, tyckte jag? Har detta brunnit?”

Jo, sade jag; men äfven här har icke alltsammans gått upp i rök, utan allenast ena sidan, om jag förstått avisorna rätt.

”Nå – men – har elden härjat på Admiralitets-Strasse?”

Nej. Nej. På Admiralitets-Strasse? Nej.

”Det gör mig glad.”

Det är ståtligt, att höra herr Mannerskog tala med så mycken värme om denna eld! Admiralitets-Strasse – vid Gud, en herrlig gata! Längre än Svenskarnes egen Drottninggata, hvarpå de ståta så! Men huru känner herrn mina platser? mina torg? mitt Hamburg? Herrn är mig en herre! Vi måste dricka en pokal Bier på detta! Mor – mor – Madame Mesom! Noch einmal, ein einziges Mal! verstehen Sie? wollen Sie verstehen?

”Skål för Amiralitetsgatan – ja väl!” sade Mannerskog och höjde sitt glas med en enthusiasm, som grep honom sjelf med ofrivillig förvåning. Han var alldeles icke fallen för sådana slags mystiska kombinationer, som herr Mesom. Men detta hade länkat sig så eget: och han kände sig i tysthet så intagen af känslan för den hjelp han kunde behöfva från en högre, en osynlig ledning, att det verkligen föreföll honom, som om en skål, af hjertans grund drucken bland så goda och ädla menniskor, möjligen icke skulle vara utan god verkan för hans egen angelägenhet.

Friherrinnan, såsom fruntimmer, hade druckit ganska litet; blott ett enda glas. Men nu tillät hon sig fylla uti litet vin ur karaffen för[125] andra gången. Ehuru hon icke begrep, hvartill det just skulle tjena, att dricka en utländsk gatas skål, föreföll henne likväl Mannerskogs uppsyn så hög, så varm härvid, att hon icke kunde undvika att vilja vara med, stack derföre upp sitt glas, och nickade äfven ”för Admiralitets-Strasse’n.” – Mannerskogs ögonkast träffade hennes för första gången under hela detta tillfälle; och, utan att tala om försoning, flöt nu en harmoni in i de strålar, som möttes. ”Känner Augusta någonting om Hamburgs Amiralitetsgata?” frågade han med spänd uppmärksamhet.

Nej; jag vet minsann ingenting! svarade hon och runkade smått på sitt lilla hufvud.

”Godt!” ropade herr Mesom, ”så vet jag desto mera. Men det var icke ämnet vi skulle tala om. Mina vänner! mina bästa vänner! ach – elden! den elden. Herre min gode Gud, när jag tänker på mina vackra, herrliga kyrkor, som nu ligga i grus! Den stora Sanct-Peter reser sig icke mera mot molnen! Der i grannskapet konditionerade jag en hel tid på Belvedere. Men det är förbi! Alldeles förbi. Belvedere är flyttadt, hör jag, till Streits stora hus i sjelfva vinkeln, nära Alsterpavillonen; såsom man säger. Det är underbart att tänka detta! Och icke blott den stora Peters-piken – mot hvilken Svenskarnes Riddarholms-pik här i Stockholm är ett intet – icke blott denna gudomliga kyrkspets är grusad, herre. Herr Mannerskog borde hafva sett den, innan den brann. Ty nu är den intet: ein wahres Nichts, säger jag! O mein Gott, wie wundervoll? Nu förtjenar det icke att resa till Hamburg. Ach – och icke allenast Peters! äfven Nigalâi ligger i stoftet! Så straffar Gud. Men jag är glad att Krås-Migaêli står! Det var dock den herrligaste kyrkan: det är Hamburgs sjelfva domkyrka; och så länge den lefver, kan jag säga att Hamburg lefver. Lefve Hamburg ja wohl, v i v a t ! ”

Under dessa högljudda välönskningar skildes man från bordet, ätande sist ost och smörgås, såsom en måltid rätteligen bör slutas, så fort den till naturen icke skall vara svensk.

[126]

SJUNDE KAPITLET.
Början till en försoning.

Skådar man uppåt, har man Telegrafen straxt bakom sig; hvilket är roligt att se.

Man steg upp, glad och vänskapsfull. Förmiddagen sken med sin goda sol så behagligt, att det skulle hafva utgjort ett brott mot väderleken, att vidare sitta inne. Man gick således utför den lilla trädtrappan, kom ned på gården, vände sig till höger, och vandrade fram den långa terrass, hvarifrån ögat njuter en af de vidsträcktaste och herrligaste pleoramas på jorden. När man har trefjerdedelar af Stockholm under sina fötter, hvad har man då öfver sig?

Himmelen, utspänd i täck azur, satt öfver det hela. Man hade utgått alla fyra. Men fru Mesom återvände snart med sin nyckelknippa, emedan Christine kom springandes med underrättelse, att gäster anländt; hvilket var naturligt nog för Mosebacke, då det nu började lida fram på dagen. Herr Mesom befann sig således ensam i sällskap med sina begge vänner; han gick, såsom dagens konung, höger om friherrinnan, hvaremot Mannerskog vandrade till venster. Men snart behöfdes det, att värden tog sina trän i skärskådande på öfre terrassen. Han skildes ifrån de andre. Omsider är det också klart, att en sådan man hade många affärer att sköta inom hus; så att man, rätt som det var, ej såg till honom alls vidare.

Gustaf Carl hade icke gått ensam mera än ett enda slag framåt[127] terrassen vid Augustas sida, då han, vid en blick öfver hamnen och landet på andra sidan om vattnet, hastigt stannade och sade: ”det är sant – jag måste genast till Djurgården!”

Är icke här frisk luft? icke himmelskt vackert?

”Augusta!” yttrade han afböjande – ”följ mig på en liten färd till Djurgården, såvida icke ritningarne här på Mosebacke hasta allt för mycket?”

Ritningarne? Hvem har sagt – hvem har talat derom?

”Nå, så förlåt mig då, om jag varit för närgången? Skönare göra fins visst icke, än att afmåla utsigterna öfver Stockholm från denna punkt. Nå godt – för att säga allt – ty jag vet icke hvarom jag skall tala i dag – tankarne stocka sig i mitt bröst, och känslorna i mitt hufvud. Det har dock varit annorlunda mellan oss. Hvarföre det nödvändigt skall vara så här nu, det vet jag icke –”

Äfven Augusta hade stannat. Men hon svarade honom ej ett ord. En skalkaktig blick ur det svartblå ögat tillkännagaf dock tillräckligt, att hon hade förstått hans sista ord.

Till Djurgården? inföll hon. Hvad är det, som kan vara så angeläget på Djurgården?

”Jag bör icke omtala det, Augusta.”

En hemlighet således? Det tycker jag icke illa om. Det är just sådant också jag någongång brukat hafva.

”Men din hemlighet – Augusta –”

Är så god, som någon narciss, någon svärdslilja!

Mannerskog drog sig snabbt åt sidan vid dessa ord, hvilkas mening han ganska väl insåg, till följe af deras sista strid. För att komma in på det förtroligare ämnet, anslog han det derföre helt djerft och tvärt, och sade: ”har du icke fått bref ifrån Amerika, deruti din fordne man ger sitt fullkomliga bifall till skillsmessan er emellan? Efter allt hvad han gjort, tycker jag detta åtminstone vore det minsta.”

Min fordne man, ja. Friherrinnan strök, efter dessa lakoniska ord, med sin venstra hand sakta öfver håret, likasom för att bättre jemna det. Luftdraget hade väl icke nu oroat detta täcka hår, eller lagt några af dess naturliga bucklor i oordning; ty det blåste icke alls. Ett så[128] stort lugn hade också i sjelfva verket varit det, som gjort, att hon tillåtit sig promenera ut i Mosebackes trädgård utan hatt, utan shawl; så mycket mer utan kappa. Parasollen var det enda hon bibehållit, för solens skull. Den enkla, mörkgrå saxoni-klädning, hon bar, upphöjde gångens och ställningens smärta tycke. En liten treslintig halsduk, af obetydligaste slag, var bröstets enda betäckning. Hvad man kanske skulle vilja klandra, var, att denna gestalt begagnade sig af svarta strumpor. Det var likväl silkesstrumpor, och af utsökt finaste slag. Det är svårt att säga, om i verlden något mera rörande gifves, än en liten svart, blank sko af denna sköna form, och försvinnande uti ett silke, af samma färg, men som man icke kan säga hvar det slutar. När härinnom måste finnas det oskyldigaste af allt, en fot af mediceisk skepnad, och som aldrig stigit ett enda ondt steg på jorden – hvad har man då mera att tala om?

Den unge ledsagaren på terrassen gjorde så många betraktelser medan han väntade på svaret ifrån hennes mun. Men det kom aldrig.

”Godt!” inföll han, ”efter du då icke vill säga mig hvad din man skrifvit och svarat ifrån Amerika; ehuru det måste vara hvad jag sagt, och hvad alla, som känna dig, tänka; enär han, för sin del, icke kan återvända till fäderneslandet; så vill jag vara upprigtigare mot dig, Augusta. Jag skall ut till Djurgården för att söka ett par fremmande damer från Hamburg, hvilka jag icke det ringaste känner, men dock har i högsta grad angeläget att träffa. Denna dag är himmelskt angenäm. Jag kan också säga, att jag tillbragt en underbar natt. Ingenting – – Gud förlåte mig, att jag är så öppenhjertig, men jag är karl och det får gå! – – ingenting skulle glädja mig mer, än att få njuta ditt sällskap – och samtala om mycket nog, hvilket icke borde vara så obegripligt mera, som det likväl ser ut att hafva blifvit oss emellan på en tid. Nog af, Augusta! kom på en liten lustfärd ut till Djurgården: vi äro begge fria menniskor, utan att någon har att säga hvart vi måste gå eller icke gå. Kom! Du har nekat mig så mycket på en tid, att du icke får neka mig detta lilla i dag?”

Augusta tog plötsligt hans begge händer, och såg på honom med klara, och ändå på sitt vis flammande ögon. Min man, sade hon, min[129] man har skrifvit ifrån Amerika, att han ger sitt lof åt mig – – att han gifver sitt bifall till skillsmessan!

”Nåväl? Blott obetydliga formaliteter återstå således för dig. Han är icke längre din man, denna baron.”

Nej! utbrast hon, och hennes ögon tycktes antaga någonting blixtrande. Med detsamma släppte hon Mannerskogs begge händer, och tog ett steg, såsom för att promenera vidare på terrassen.

Han åtföljde henne.

”Att du är mycket upprörd,” anmärkte han, ”finner jag högligen förklarligt. Har detta bref kommit nyss?”

För fyra dar sedan.

”Således sedan vårt sista samtal?”

Ja. Men jag anade dess innehåll redan då.

”Men kan det vara bättre, än det är, detta svar?”

Friherrinnan Augusta kastade härvid en stor blick omkring sig, full af dager och täck mildhet. Någon egentlig grämelse kunde icke spåras deruti. Snarare log hon, med en höghet utan namn; och hon anmärkte liksom i förbigående: ”så kan blott en man skrifva. Efter allt hvad han handlat, efter allt hvad han tillåtit sig emot mig, är det likväl ännu alltid han, som kan skrifva och säga, att han gifver sitt tillstånd – han lemnar sitt bifall – han meddelar sitt nådiga lof! Hmh.”

”Hmh,” sade hon ännu en gång, och slog bort sina tankar. ”Det är alldeles sant,” fortfor hon med en förändrad vändning i rösten, ”att man knappt kan se en mera himmelsk dag än i dag. Hvarföre icke till Djurgården? Hörpå,” utbrast hon och smålog på ett slags bittert sätt: ”låt oss fara! Jag lemnar härtill mitt bifall, mitt tillstånd, mitt lof – hahaha!”

Mannerskog kunde omöjligen undvika att äfven låta ett leende undfalla sig vid dessa ord, så högtidligt han eljest var stämd till följe af det amerikanska brefvet, hvilket ej, tyckte han, borde vara utan all betydelse, äfven för honom. ”Det är således sagdt!” utropade han: ”vi fara tillsammans öfver till Djurgården?”

Ja.

[130]

”Och när du befaller, återledsagar jag dig till dina små rum, din lilla våning här i fru Mesoms grannskap; hvilka jag, i parenthes taladt, finner dig hafva valt utmärkt väl, för dina sjelftagna arbeten, din målning, din ritning.”

Och medan du på Djurgården uppsöker de der tyska damerna, genmälte hon, skall jag spånslå på min favoritplats i bergen venster om Rosendal.

”Det är sagdt! Det är mycket bra.”

Saken var således förträffligen afgjord och beramad. Glade, som tvenne barn, ehuru de dock begge sett åtminstone hvar sina tjugu år, började de marschera på Mosebackes gångar, tills de funno afresans stund inne. De marscherade verkligen; vi kunna ej kalla det annat, emedan de enkom roade sig med att gå tillsammans med jemna steg och alternerande fötter, såsom en trupp i marsch. De kände sig så lätta i bröstet, som om någon stor tyngd fallit ifrån hvarderas hjerta, ehuru det är obegripligt nog, hvari den nya lättnaden egentligen kunde bestå, då Augusta, efter allt hvad vi hört, och oaktadt brefvet från sin fordne man, dock derföre icke hade gifvit Mannerskog det ringaste bifall, mer än till en Djurgårdsfart, hvilket visst icke var hela verlden. Men så nyckfull är ungdomen, att den tar till sig glädje utan stort skäl, likasom ofta sorg utan alltför djup anledning.

Men hvarföre i Guds namn foro de icke genast af, då de nu i alla fall skulle till Djurgården?

Vi kunna icke svara härpå. Kanske, efter det var afgjordt, öfverenskommet, beslutadt, funno de det icke så maktpåliggande; ehuru de visst i alla fall icke tänkte försumma eller öfvergifva saken.

De marscherade med ett stort nöje på Mosebacke; och de samtalade derunder på det lifligaste om så många tusen saker, att det skulle kunna fylla en bok, att endast omtala ämnenas titlar.

Det är visst, att efter en liten stund bestego de tillsammans den lilla trappan, som ute i fria luften leder upp till Mosebackes öfre terrass. Här har man en ännu herrligare utsigt, i fall man går ända fram till utkiket. Men stiger man icke så långt, eger man de lummigaste träd att sitta under, och ensligare bänkar än der nere. Skådar[131] man uppåt, har man Telegrafen straxt bakom sig; hvilket är roligt att se.

”Jag förstår nog din stora plan,” sade friherrinnan Augusta efter en liten stunds samtal. ”Hvad det är, att kunna uppfatta en sådan! Och icke blott uttänka den, men hafva hopp om dess verkliga utförande!”

Om verkställigheten måste jag ännu inskränka mig till att hysa ett ganska ringa hopp, svarade han. Dertill fordras medel, som en konung eller – ännu mer – endast ett helt rike ega att använda. Men – huru underligt? – de, som kunna befalla öfver sådana medel, vända sig icke dermed åt håll, hvarom vi talat.

”Den tiden kan komma, Gustaf Carl!”

Ljuft är under tiden, att tänka –

Och, var säker – inföll friherrinnan med en snabbhet och en öfvertygelse i uttrycket, som liknade ingifvelse – var säker, att detta tänka icke är förgäfves. Så skall det begynna. Så har allting i verlden begynt. Allting, som likväl blifvit så stort utaf, har i sin början ofta intet annat utgjort, än planen, än ordet, än blotta tanken i en fattig ynglings hufvud. Kanske till och med någon gång – någon enda gång – i blott en fattig qvinnas hufvud, – eller hjerta – tillade hon sorgset.

Hennes väsendes uttryck i detta ögonblick var vackert.

”Men berätta mig nu,” afbröt Mannerskog helt oförmodadt, ”huru kunde du, Augusta, efter allt detta och då vi äro öfverens i så många saker, blifva så ond på mig, som du sist blef, när jag kom att fälla det der stackars ordet om narcissen och svärdsliljan?”

Ach, sade hon, skola vi evigt missförstå hvarann i denna punkt?

”Har jag således blott missförstått dig? Jag trodde, att jag hade förstått dig. Och detta var det, som grämde mig.”

Grämde? hviskade hon och tog hans hand. Kunde det gräma dig, att jag är den jag är, och att jag sade dig det?

”Icke, att du sade mig det; men att det är så: att det måste vara så.”

Hon steg upp från den gröna bänken under träden, der de suttit. Hon gick likasom för att aflägsna sig och börja spatsera igen. Men[132] hastigt vände hon sig om, med en beslutsamhet utan like, slog sina armar om hans hals och kysste honom.

Hennes hår – som visserligen var blondt – glänste dock nu, under trädens skugga, af en mörkare färg: det var ett underbart skimmer emellan gult och kastaniebrunt, bortåt täckaste mahogny.

Mannerskog, betagen af en vänskap, som han minst väntat efter sin sista apostrof, omfamnade henne med hänförelse. Han ville besvara hennes kyss med en annan: men han såg på hennes sköna mun, och han vågade ej. Försynt, förde han sina läppar till hennes hårfäste, och kysste denna hvita, klara milda panna.

”I ett ögonblick, som nu, af heligt förtroende, af himmelsk försoning –” utbrast han – ”kunde du väl säga mig – ”

Ts! – sade hon afbrytande, och satte sitt lilla pekfinger betydelsefullt för munnen. Fråga mig icke derom! Fråga mig aldrig: det vore det allrabästa. Men fråga mig åtminstone icke nu. Ty jag svarar icke.

”Svarar du aldrig? Aldrig – ”

Utan att yttra ett ord, gick hon ett steg. Likväl hviskade hon litet derefter:

Jag gifver dig allt hvad du vill, blott du icke frågar mig detta. Icke i dag, Gustaf Carl!

”Se här har du mitt löfte –, ” svarade han och tog hennes hand. De gingo vidare.

........................................................

Dagen var icke så litet framskriden, då tvenne personer, en herre och ett fruntimmer, sågos i roddarbåt fara öfver ifrån Staden till Skeppsholmen; arm i arm promenera öfver den, och derifrån på andra sidan om denna holme ånyo på båt begifva sig till den Kongl. Djurgården.

Sedan de öfver backen och genom smågatorna här kommit till hörnet, der Casino utsträcker sin venstra flygel, förde Mannerskog friherrinnan den stora och sköna vägen fram öfver Djurgården, ända till Rosendal. Han lemnade henne att på egen hand mäta de vackra gångarne kring slottet, medan han sjelf på en liten stund aflägsnade sig, för att efterhöra de tyska damerna.

[133]

Han gick således ifrån henne, och trädde till en stor del tillbaka samma väg, som han nyss tillryggalagt. Han hade beslutit, att i Wejlandts Villa göra efterfrågningar. Han kom snart till detta så väl belägna hus, beundrade dess ovanligt höga fönster, och steg in på gården, omgifven af det fina, vackra staketet på trenne sidor.

[134]

ÅTTONDE KAPITLET.
Ett hastigt beslut och ett varmt farväl.

Frun misstar sig alldeles om mina afsigter med dessa damer! Men i alla fall måste det i högsta grad smärta mig att höra hvad frun berättar.

Herrn sjelf, som egentligen bodde vid Nygatan nära Kornhamn och hade sina förnämsta göromål i staden, var icke hemma. Han väntades icke ut på Djurgården förrän till aftonen. Mannerskog hade vändt sig på Villans gård till en ung, behaglig gosse med stora, mörkbruna ögon, och klädd i en halmhatt med de ansenligaste brätten. Han stod i högra staketgrinden och syntes på väg att genom den begifva sig ned i den lilla, angenäma parken eller trädgården, som på denna sida om Villan går ned åt sjösidan till, och fram emot Mans. Ett större sällskap, af fem bröder och fyra systrar, syntes nere i parken vänta på gossen. Mannerskog intogs af denna täcka familjetafla, och kunde under ett ögonblick säga ingenting. Den artiga ungaherrn stannade i grinden, likasom för att inhemta den fremmandes önskan. Mannerskog bröt således tystnaden, ej utan ett litet skratt åt sig sjelf, hvilket gossen på det graciösaste besvarade med ett dylikt.

Efter några beskrifningar på drägt och utseende, fick Mannerskog af sin lilla värd veta, att ett utländskt fruntimmer, i sällskap med ett äldre, den föregående aftonen verkligen varit här. Ungaherrn trodde, att detta herrskap egentligen blott hade kommit på stället, till följe af[135] någon inbjudning från pappa, att jemte annat fremmande intaga ett fönster, och derifrån njuta utsigten öfver vägen och alla de promenerande, hvilka ströko fram till fots, till häst eller i vagn, för att besöka Djurgårdens inre trakter. Han kunde icke säga hvad de begge fruntimmerna hette, och förmodade, att pappa sjelf icke heller kände dem stort mera; men hade velat bevisa dem en artighet såsom resande från utrikes ort.

På Mannerskogs fråga, om han viste hvarest de utländska damerna logerade i Stockholm, svarade unga herr Wejlandt med en manlig bestämdhet, att de bodde på ”Hôtel de Frankfurt.” Han uttalade sina ord med en så ledig och god prononciation, att han, ehuru svensk, dock icke syntes vara af rätt svensk slägt.

Hôtel de ... Godt! tänkte Mannerskog; jag har då åtminstone en utgångspunkt för mina efterspaningar.

Då på Villan här ingenting vidare tycktes vara att inhemta, bugade han sig för den täcka gossen, steg ut från gården och aflägsnade sig.

”Augusta kan icke ännu vänta mig på en timme, eller så,” sade han för sig sjelf; ”hon inser lätt, att man icke så genast kan få reda på allting. Jag far således ånyo öfver till Staden, för att igenfinna ”Madame Elisabeth” och den sköna ”Isabella,” medan friherrinnan besöker de skuggrika bergen i grannskapet af det herrliga Rosendal. Det må vara väl eller illa; men jag har intet annat val.”

Han begaf sig följaktligen åter båtledes till residensets medlersta verld.

Genom en besynnerlig ”association af ideer” hände det sig, att han icke stannade förr, än han kom på Stora Nygatan. Mannerskog var eljest af naturen för ingen del tankspridd. Men han hade under detta dygn upplefvat så ovanliga händelser, och hade för närvarande så brådtom, att han tänkte mindre på sakerna, än han borde. Det låg för honom, att han skulle besöka ett ”Hôtel,” han hade i tankarne, att ett sådant var, dit han gick .... och han gick, utan något vidare samt utan att läsa namnet på väggen, rakt in genom porten på Hôtel du Commerce, vid hörnet af Nygatan och Tyska brinken; i[136] stället för att stanna på Skeppsbron, der Hôtel de Frankfurt ligger. Att han kommit till hela Nygatan, härledde sig måhända af ingen annan orsak, än den, att herr Wejlandt, på hvars Villa han varit, bodde i staden vid denna gata; och han således sammanblandade denna omständighet med det Hôtel, der han borde infinna sig.

Huru allt detta ock genom en högre ledning af menniskornas underbara öden, må hafva tillgått i grunden, så är det emellertid alldeles visst, att herr Mannerskog inträdde till fru Kullman på Hôtel du Commerce.

När han här frågade efter tyska resande, fick han genast det besked, att sådana funnos. Men då han straxt derefter ville hafva reda på tyska fruntimmer, runkade fru Kullman på hufvudet.

”Men hvarföre det, lilla fru Kullman?” frågade den fremmande herrn med en högt bedjande mine, ledsen öfver att bedragas i sin väntan.

Jag har aldrig sett något fruntimmer, som rest ifrån Tyskland och hit, svarade hon kort och kärft. Det måste vara en stor sällsynthet.

”Men jag har bestämdt hört, att på hôtelet skulle logera ett äldre och ett yngre fruntimmer, som hafva för ändamål att resa till Tyskland; och jag måste nödvändigt träffa dem.”

Fruntimmer, som resa till Tyskland! Ja, det kan väl vara, vidtog fru Kullman med en betydelsefull uppsyn; men något sådant bor icke här.

”Förlåt mig!” invände den andre, ”det är just hvad jag med säkerhet hört, att det skulle göra. Om för öfrigt härvid någon hemlighet eger rum,” tillade han, ”så var fullkomligt öfvertygad om min tystlåtenhet.”

Fru Kullman fick i hast, af begripliga och moraliska skäl, en ganska sträng uppsyn på sig; såg först åt sidan, likasom sökte hon ord, men riktade derefter ett barskt ögonkast på den ankomne. – Herrn misstar sig helt och hållet! utbrast hon. Inga sådana damer logera här, och jag kan aldrig tro, att de nånsin bo på hôteler. Åtminstone är det fullt säkert, att de aldrig skola komma till Hôtel du Commerce: det vill jag vara man för!

[137]

”Hm,” tänkte Mannerskog, ”det var kuriöst.” Han förstod icke hennes mening. Fruntimmer, tänkte han, hafva sina infall; men det hindrar ej, att man kan samtala med dem om resande. Så underlig frun förekom honom, fäste han sig dock vid hennes sista ord. ”Huru?” sade han: ”Hôtel du Commerce? Är detta Hôtel du Commerce?”

Hôtel du Commerce, ja. Hvad skulle det eljest vara?

”Jag ber då om ursäkt. Jag sökte ett helt annat ställe. Låt se –”

Ett helt annat ställe? ja, jag kan förstå det, anmärkte fru Kullman med en förnäm åtbörd, liknande den, som en klädståndsfru har, när hon visar en mahogony damastmöbel för en person, hvilken i sin ödmjukhet tillstår, att han egentligen blott vill köpa en af furu, klädd med simpelt bombasin. Fru Kullman, ehuru i sig sjelf en mycket god menniska, hade dock genom mångårig vana fått denna aristokratiska geste införlifvad med sin person; och den klädde henne denna gång så mycket bättre, som den, efter hvad vi förstå, vid detta tillfälle stödde sig på moraliska motiver.

”Men min bästa fru,” inföll den fremmande, ”var mig då behjelplig att finna dem jag vill träffa. Det är i högsta grad angeläget för mig, och nästan ännu mer för dem sjelfva.”

Det kan jag alldeles tro – svarade hon hvasst och med en allt högre stigande fnurr öfver ansigtet.

”Jag har något att återlemna till den ena af dem –”

Jaja. Men det hade passat bättre, att herrn först aldrig tagit det! utbrast frun, nära eldröd i pannan och på kinderna.

Mannerskog betraktade henne med högsta förundran. Vet hon då hvad jag tagit? förebrår hon mig för skrinet? tänkte han. Likväl slog han ifrån sig denna tanke, såsom orimlig.

”Jag förstår icke hvarmed jag gjort mig skyldig till fru Kullmans vrede,” sade Mannerskog, hvilken i sin ordning kände sig en smula stött. ”Jag söker ett par utländska damer, som äro millionärer, och som under sin resa måste bo på ett hôtel här –”

Millionärer? – – Ånej, min herre! sådana fruntimmer äro aldrig millionärer, tillade fru Kullman med ett par hastigt uppkommande[138] och lika hastigt försvinnande små skrynklor öfver näsan, hvilka klädde henne obeskrifligt, ehuru skämtet hade varit något grofkornigt och försmädligt.

”Men jag kan säga frun, att jag ganska väl vet hvad jag säger!” utbrast den andre häftigt. ”Saken är alldeles icke löjlig, utan snarare rätt allvarsam.”

Sådant blir alltid allvare af till slut, anmärkte frun med en ton, som, då hon märkte honom blifva ond, i hast böjde sig till mildhet och artighet, såsom fru Kullmans rätta natur alltid var. Hon såg sig omkring med en nästan moderlig blick, deri skärpan nu för det mesta upptinat. Var icke så ond, herr – herr – låt mig bara tänka efter, yttrade hon; jag tycker precist, att jag någongång måste hafva sett min herre förr?

”Det tror jag nog,” svarade han, ännu rätt vred. ”Jag har i mina dar både köpt bord och stolar i fruns klädstånd. Men denna gång märker jag, att jag gått alldeles galet, då jag stigit in till fru Kullman. Jag har aldrig hört på maken! hvad har jag då gjort frun för slag?”

Mig? Åh min Gud. Men hvar och en har sina begrepp, skall jag säga herrn. I alla fall, var nu icke så het, utan säg mig fruntimmernas namn, så skall jag söka hjelpa herrn till rätta, det bästa jag förmår; ehuru jag förstår ingenting i sådana der ämnen, som bara röra sederna, som man säger.

”Är frun befängd – förlåt mig?”

Nå fort! hvad hette damerna då?

”Det är just det värsta, skall jag säga, att jag icke känner mera än deras förnamn. Jag har aldrig hört slägt- eller tillnamnen.”

Det plär så vara, anmärkte frun.

”Om jag begriper fru Kullman i dag!”

Nåh. Och de der förnamnen då, hur läto de?

”Elisabeth skulle den äldre heta; Isabella den yngre.”

Elisabeth? nåja, om den äldre är det väl minsta frågan. Isabella? Det är ett hundnamn, liksom Selma. Men damer af det der slaget taga sig alltid sådana djurnamn, det ena efter det andra, för att det skall låta nytt, och för att dölja sina egna, rätta och ärliga dopnamn.

[139]

Dock skulle ju dessa fruntimmer vara utländskor? Och bo på Hôtel du Commerce?

”Nej, tvärtom! Jag har gått rasande. Det var icke Hôtel du Commerce; men likväl ett Hôtel du Någonting, som jag i hasten glömt. Det är en förbannelse, att stockholmarne ej kunna hafva svenska namn på sina hôt – – sina värdsh – – sina – hvad skall jag kalla dessa hus, der resande taga in? Jag menar Reshus.”

Reshus?

”Ja, så skulle jag kalla de helv–s hôtelerna, om jag rådde. Reshus eller Resarehus, det vore ett förträffligt namn: men det är nästan för godt, och blir säkert aldrig antaget. Nåväl, fru Kullman! hjelp mig att få reda på andra af fruns kamrater. Fins här något ”hôtel” i grannskapet?”

Hôtel de Berlin – det vill säga Noachs ark. Men Arken är nu flyttad.

”Det var väl. Mera!”

Tyst! de der personerna skulle ju vara tyskar? Och verkliga veritabla resande?

”Ja visst!”

Då måste de bo på Hôtel de Frankfurt vid Skeppsbron.

”Frankfurt! Alldeles rätt, just så var det. Tack, min söta fru. Hvilket förargligt misstag? Att jag kunde glömma Frankfurt så i häftigheten? Ursäkta, att jag gjort fru Kullman besvär, och till och med väckt förargelse.”

Skadar inte.

”Adjö!”

Nästa gång, min bäste herre, så läs bara på listan derute hänger i farstun, så får herrn genast se namnen på de resande, hvilka bo här, utan att gå in och fråga.

”Jag tackar. Jag skall icke så snart begå den besynnerligheten, att uppsöka Hôtel du Commerce.”

Hm, anmärkte frun, som erfor en motvilja att på detta sätt skiljas ifrån en till utseendet så utmärkt och hygglig kund, hvilken ej borde lemna henne i retad sinnesstämning.

[140]

Säg mig, fortfor hon i dörren, med en ton af djup eftertanke: säg mig på allvar, om allt hvad herrn berättat mig, icke varit förtäckta ord, utan verkligen angått naturliga resande? icke damer, som skola resa till Tyskland, utan sannfärdiga tyska fruntimmer, som kommit hit, för att sedan ämna sig tillbaka?

”Men huru kan fru Kullman tvifla på det?”

Jag frågar, för att – – jag vill påminna mig något – – och de skulle vara mycket rika? Icke förblommeradt taladt, utan – rika på pengar?

”Ja visst.”

Det är skada, att herrn icke har deras tillnamn; ty på hôtelerna får man inga förnamn; och herrn kommer ganska säkert icke ur fläcken på Hôtel de Frankfurt, mera än här. Huru sågo dessa fruntimmer ut?

”Jag har blott som hastigast sett den yngre af dem, hvilken skall och måste heta Isabella.”

Här har verkligen för någon tid tillbaka logerat ett tyskt herrskap, bestående af tvenne damer, ett äldre och ett yngre, hvilka väckte min uppmärksamhet. De voro i sällskap med en sjuklig äldre herre som jag tror ämnade dö någonstans. De hade rest till Sverige, för att besöka Nordens helsobrunnar, efter hvad jag förmodar kanske också Nordens apotheker, hvilka skola vara märkvärdiga i sitt slag. De lemnade mitt hôtel, för att fara bort åt några landsorter utom Stockholm, jag vet icke hvart.

”Men nu måste de åter vara i Stockholm.”

Det är möjligt att de kommit tillbaka, och för närvarande bo på Hôtel de Frankfurt.

”I sällskap med en äldre sjuklig herre?” sade Mannerskog för sig sjelf. ”Det skulle kunna gå ihop med Lovises berättelse på Blå porten, då hon talade om den gamle herrn, som fick, hvad han skulle hafva, ute i sjelfva vagnen, der han satt; och ej ville eller ej förmådde stiga in. – Hvad hette dessa resande, fru Kullman?” utbrast han högt.

Det kan jag nog få rätt på äldre listor, om jag ser efter, svarade hon. Tror herrn då verkligen, att det kan vara desamma?

”Det vet jag icke; men det är möjligt.”

[141]

Den unga damen var en riktig skönhet, anmärkte fru Kullman, och kastade på sin medtalare en genomforskande blick.

”Det är rätt!” svarade han. ”Kan frun för ro skull påminna sig, om den yngre damen bar en utmärkt stor och vacker parasolett, gjord på det nya sättet med markiser?”

Nå min Gud! Just vid den har också jag fästat mig. Af blommigt sidensarge?

”Jag tror nog. Men af hvad färg?”

Mörkgrön.

”Ganska riktigt. Det slår icke felt, att vi äro på vägen till sanningen. Den yngre damen sysselsatte sig mycket med att rita; icke så?”

Ej just rita. Nej, men skrifva, gjorde hon.

”Jag menar det. Hon ritade i synnerhet stil – ej sant?”

Hon gjorde bokstäfver! Jag har ej sett sådant förr till den grad.

”Godt, godt. Det måste vara hon. Söta fru Kullman, gör mig den tjensten, att se efter på sina äldre listor hvad slägtnamn de resande buro.”

Mannerskog och frun hade i hast blifvit de bästa vänner. Tillsammans gingo de in på hôtelets kontor, beläget i den långa farstun på botten, första dörren till höger. Fru Kullman, en högst ordentlig fru, tog fram sina förteckningar, dem hon aldrig förstörde förrän året gått om. Se här! ropade hon; se efter sjelf! Dessa namn måste röra dem, som vi tala om.

Mannerskog läste: ”Herr Everling-Goffin från Hamburg, med Svägerska och Brorsdotter.” Detta kan vara rätt bra, fru Kullman lilla; men huru skall jag sammanbinda detta med de damer, jag söker?”

Jo se, Herr Everling-Goffin var namnet på den sjuka podagerherrn, som tillika egde lama händer, satt skallig och var ett fullkomligt mehe. De begge fruntimmerna betydde allt, det mins jag. Se här! Om icke allt är rasande, skall jag minsann hafva ett par visitkort, efter dem, hvilka jag, sedan de rest, fann i deras rum. Se så, hvad nu – hvad nu då? yttrade hon samtalande med sina mobilier i byrålådan, hvilka icke genast ville gifva vika för hennes undersökande[142] händer. De gåfvo sig dock; och tvenne små utmärkt täcka, smakfullt lithografierade visitkort kommo i dagen. På det ena stod: Elisabeth Everling-Goffin; på det andra: Isabelle Jamiesy E v e r l i n g - G o f f i n .

”Der hafva vi det!” utropade den fremmande herrn, och besåg korten med hänförelse. ”Tack min söta fru! Jag vill icke veta mera.”

Nå, är herrn nu nöjd och glad? Var icke det galant ändå, att herrn kom att titta in på Hôtel du Commerce? Det var icke så rasande till sluts, tror jag?

”Jag hade minsann annars med mina blotta förnamn kanske haft svårt att få reda på mina personer, äfven på Hôtel de Frankfurt. Adjö, goda fru Kullman! Nu måste jag oförtöfvadt dit.”

Hvilken obeskriflig brådska! Tänk om herrn löper galet ännu en gång? Låt mig säga herrn ett ord till i förtroende.

Fru Kullman började intressera sig för den lifliga herrn. Hon fann tydligen, att hon bedragit sig i sin först fattade mindre vackra tanke om hans efterfrågningar. Hon ville gerna godtgöra sin lilla oginhet.

Låt mig säga herrn ett ord! yttrade hon, och vinkade Mannerskog närmare.

Han undrade; men kom.

Det är väl möjligt, vidtog nu fru Kullman halfhviskande, det är till och med troligt, att de der resande äro stenrikt folk. De kunna vara bottenrika millionärer: ehuru de visst icke utkastade något öfverflödigt hos mig, det skall Gud veta. Men jag håller dem gerna för grefvar, baroner, och till och med för furstliga personer. Emellertid vill jag förtro herrn, hvad den så kallade Madame Elisabeths kammarjungfru nämde för mig. Ty jag bör säga herrn, att de begge damerna hade en kammarjungfru, hvilken talade både svenska och tyska, och som var deras tolk på hôtelet. Hon sade – – –

”Nåå?”

Hon berättade mig, att den unga damen, Mademoiselle Isabella, tidtals hade en underlighet i sina nerver. Herrn förstår?

Mannerskog bleknade och såg på fru Kullman med högst förvånade, nästan stela blickar. Han viste i sjelfva verket icke, om han[143] skulle tänka på tic douloureux, eller något annat. ”Hvad menar frun?” sade han.

Ja, det skadar ju icke, att herrn känner detta. Det är så mycket att herrn vet. Men nog tror jag, att hon är rik i alla fall. Så, att den, som en gång blir den sköna Isabellas man – – Och dessutom kan det gå alldeles öfver, sedan hon blifvit gift; för jag mins en dylik händelse om min systerdotters svägerska, hvars kusin på morssidan var – vensterhändt innan hon blef gift: ja väl ännu värre –

”Åh tyst! Frun misstar sig alldeles om mina afsigter med dessa damer!” utropade Mannerskog. ”Men i alla fall”, fortfor han, ”måste det i högsta grad smärta mig, att höra hvad frun berättar. Och det sade kammarjungfrun?”

Ja; och när anfallet kommer på mademoiselle Isabella – eller rättare riksgrefvinnan Isabella – ty kammarjungfrun kallade henne stundom Hennes Höghet, och menade tro på, att hon skulle vara något slags utländsk förnämitet – nå ja – kammarjungfrun påstod, att när anfallet så der kommer på mademoiselle, hvilket ej lär vara så sällan, så gör hon allting baklänges –

”Hvad för slag? Baklänges, säger frun?”

Hon går baklänges, hon talar orden baklänges, hon skrifver baklänges –

”Ah –”

Verkligen, jag försäkrar. Så sade kammarjungfrun. Och derföre gjorde de så många och långa resor, till brunnar, till bad, hafsvikar, lerbottnar och de bästa hôteler i verlden. Och icke blott det, att Mademoiselle Isabella vid dessa tillfällen talar och skrifver baklänges; hon äfven sjunger baklänges, hvilket vill säga, att hon börjar med sista versen i hvarje visa, och slutar med den första. Och icke nog med det: hon sätter sig baklänges på de stolar, der hon skall sitta: hon dricker baklänges – hon sofver, hon ligger –

”Kammarjungfrun har ljugit, eller också öfverdrifver frun. Men, att denna dame, hvarom vi tala, verkligen brukar skrifva baklänges, det tror jag mig sjelf hafva sett.”

Ja. Och emellan dessa händelser, skall hon vara den allra förståndigaste[144], den sötaste, den vackraste, den mest angenäma. Och äfven i de ögonblick, då hon handlar eller uttrycker sig baklänges, utför hon det med det största behag, så att man kan bli intagen af att bara se och höra derpå, så bra gör hon sin sak. Är icke det hiskeligt? Men det kan nog hända, att allt går öfver, bara hon blir – som jag säger. Man har mycket exempel på personer, som gjort allting rätt sedan de blifvit gifta, och det just i alldeles sak samma, som de gjort orätt uti förut. Nånå. Men jag medger, att jag icke begriper hvad kammarjungfrun menade, när hon sade, att hennes höghet sitter baklänges, eller sofver baklänges. Ty det vet jag minsann till sluts icke rätt huru det skall gå för sig.

”Det är blott ett uselt prat af kammarjungfrun, min fru. Troligen har den ifrågavarande personen några fratser, är på sitt sätt måhända hvad hon är; jag vill tro det; jag har hört något derom. Men denna berättelse är dum, hvilket gör mig ondt. Det rör en intagande varelse. Hurudan var Kammarjungfrun till sin karakter? Lögnaktig? Oärlig? Tjufaktig? Baktalande? Näsvis? Så att det kunde ligga för henne, att med flit utsprida ondt om sitt husbondfolk?”

Jag vet icke.

”Kanhända ... nå godt; det gör mig lika mycket: jag måste genast skynda till Hôtel de Frankfurt. Adjö! adjö, fru Kullman!”

Frun gaf den fremmande herrn en angenäm afskedsnick, och han gick.

Han skyndade Tyska brinken uppföre, trängde midt igenom staden, och anlände snart till Skeppsbron. Här inträdde han på Hôtel de Frankfurt. Såsom han icke i sjelfva den nedra farstun eller portgången fann på väggen i detta hôtel någon ”Lista på Resande,” begaf han sig en trappa upp, der han, efter att hafva sett sig något om i de många och långa gångarne, verkligen upptäckte en dylik förteckning, hängande vid en dörr och prentad med stora frakturbokstäfver, till en del anglosaxiska. – Men bland dessa namn stod icke Everling-Goffin.

”Jag måste tala med värden,” tänkte han. Han uppsökte således sjelfva herr Behr. Han framställde till honom sin fråga om de tyska resande, hvilkas namn han uppgaf.

[145]

Mycket rätt! svarade herr Behr. Detta herrskap har bott här och nyss farit. Derföre finnes icke nu deras namn på listan derute.

”Hafva de rest?” utropade Mannerskog. ”Det är icke möjligt! De voro i går på Djurgården.”

Jaja men. De reste först i dag.

”I dag?”

Som jag säger: i dag på förmiddagen foro de af på Svithiod till Lübeck.

”Min Gud! Hade jag varit här i morse, så skulle jag hafva träffat dem?”

Utan tvifvel: i förmiddags, ända fram emot middagen; ty ångbåten afgick denna gång sent.

”Det har jag att tacka de många samtalen på Mosebacke för!” sade Mannerskog för sig sjelf. ”Men kan det icke ännu vara möjligt att hinna dem – – till exempel vid Dalarö?” tillade han högt.

Det är förgäfves, svarade herr Behr och såg på sitt ur. Ja! nu är det för sent, äfven med de raskaste hästar. För en liten stund sedan hade det varit möjligt.

”För en liten stund sedan! Det har jag att tacka samtalen hos fru Kullman för,” tänkte Mannerskog. ”Men,” utbrast han, ”om jag reser till Kalmar? Svithiod lägger ju till vid Kalmar?”

Herrn kan omöjligen hinna landvägen till Kalmar förrän Svithiod afgått derifrån.

”Hm.”

Det finnes ingen annan hjelp, anmärkte den godlynte herr Behr småleende, än att resa efter till Hamburg. Ty derifrån voro dessa Everling-Goffins, och der stanna de troligen, åtminstone något.

Mannerskog studsade. Denna tanke förekom honom oemotsäglig. Ty att skicka de dyrbara paketerna per posto eller med någon annan, föreföll honom, om icke ogörligt, dock mycket motbjudande och dessutom osäkert. Det är obegripligt nog, tänkte han, att mina Hamburgare icke före afresan märkt sin förlust, eller, i fall de märkt den, att de rest ifrån så dyrbara saker. Men det är icke tillfälle nu, att få denna hemlighet upplyst.

[146]

Han bugade sig för herr Behr och hans begge vackra familjemedlemmar, så väl den blonda som den brunetta, hvilka varit närvarande under samtalet, och delat hans eget nöje öfver att se den oroliga unga herrn.

Mannerskogs beslut var fattadt. Jag reser till Hamburg tänkte han; det finnes ingenting annat!

Han begaf sig således till Djurgården för att uppsöka friherrinnan Augusta, spatserande i de balsamiskt doftande lundarne vid Rosendal: meddela henne sitt hastiga beslut, och säga henne sitt varma farväl för en liten tid.

[147]

SMARAGD-BRUDEN.

FJERDE BOKEN.

[148][149]

FÖRSTA KAPITLET.
En snabb öfverfart.

Äfven detta lilla lån, sade han för sig sjelf, måste den funna kassan förskjuta; ty det är för den obekante millionärens räkning jag gör en resa, som undandrager de olycklige min person.

En vacker söndagsmorgon rullade en diligens in genom Steinthor till Hamburg; och ibland andra resande, som här uppgåfvo sina namn för den tjenstgörande embetsmannen, befann sig äfven en svensk. Allting gick i sin ordning, och vagnen gjorde sitt intåg. Man vek snart af till höger, for förbi St. Georgs stad, passerade den långa Alsterbron, och såg framför sig den sköna Esplanaden.

Mannerskog hade genast på morgonen efter den dag, då vi sist sågo honom på Djurgården, begifvit sig på resan från Stockholm. Samvetsgrannheten förbjöd honom att vänta längre; och den affärs vigt, som så händelsevis kommit i hans händer, sporrade honom också med en icke obetydlig håg, att få taga i betraktande det närmare förhållandet med en så stor rikedom. För att icke vänta tills nästa reguliera ångbåt afginge från Stockholm till Travemünde och Lübeck, hade han i stället genast, första morgonen derpå, rest öfver Göteborg och Köpenhamn, hvarifrån en lägenhet oförtöfvadt förde honom till Trave. Hans färdighet i tyska språkets talande kom honom[150] väl till måtta. Innan han for ifrån Stockholm, hade han också besökt herr Mesom, icke blott för att af honom taga kära helsningar till Hamburg, utan äfven skaffa sig sjelf notiser, hvilka en resande alltid har godt af, i synnerhet då han första gången begifver sig på utländsk botten. Nämna torde man böra, att herr Mesom gret, när han såg en person för sina ögon, om hvilken han viste, att hans fötter innan kort skulle trampa gatorna i hans fädernestad, ja, måhända besöka sjelfva Hohenluft, Harvstehude och Bergedorf. Han påminte sig härvid så många älskade personer, hvilkas namn Mannerskog måste uppskrifva, och hvilket han äfven för den ärlige tyskens skull gjorde gerna. Mesom ville, att han i Hamburg skulle begifva sig omedelbart till herrar Vohs & Spies, och alldeles icke slå ned sina bopålar på annat ställe än i Victoria Hôtel vid Alte Jungfernstieg. Mannerskog lofvade göra hvad han kunde, men utfäste sig icke på förhand till något bestämdt. Äfven gaf Mesom sin unge vän vissa ganska goda förmaningar, hvilka, när de följas, hafva den bästa verkan. Men fru Mesom afbröt härvid sin man med den anmärkningen, att han ej borde tala så till herr Mannerskog, hvilken icke liknade Mesom i sin ungdom, utan var en förnuftig karl. De hjertligaste och frommaste tårar kommo härvid ånyo i den hederlige tyskens glänsande ögon, och han utbrast: ”ja, herre min Gud! så är det. Hvad det är vackert och trösterikt, när en ung person är genomträngd af hela en gubbes känslor!” Fru Mesom tog en pris snus vid detta slags beröm.

På aftonen hade han efter löfte ganska riktigt ledsagat friherrinnan Augusta hem till sina smårum vid Catharinæ östra kyrkogata. Innan de åtskildes, var försoningen fullkomlig. De uppgjorde, att hädanefter skulle dem emellan aldrig vara annat än vänskap. Mannerskog förtrodde Augusta sin dags märkvärdigheter och det fynd han gjort. Han bad henne likväl hålla allt detta hemligt, äfven för Mesoms; tills han sjelf, återkommen ifrån sin resa, kunde upplysa den eller dem, som han fann det angå, om sakens hela förhållande. Sjelf hade han nu ingen tid att på lasarettet efterhöra utgången af de begge misstänkta herrarnes vänskapsfulla gnabb; men skulle Augusta[151] genom fru Mesom få höra något derom, så ville hon anteckna berättelsen. Det varmaste, som utvexlades emellan de två, utgjordes af det sista dem emellan. Mannerskog anförtrodde friherrinnan vården af de fattiga skyddslingar, som han här och der i staden brukade se om, och hvilka nu på några veckor – han viste verkligen ej rätt, huru länge – skulle blifva i mistning af hans besök. Äfven detta lilla lån, sade han för sig sjelf, måste den funna kassan förskjuta; ty det är för den obekante millionärens räkning jag gör en resa, som undandrager de olycklige min person. Han lemnade friherrinnan hundrade riksdaler banko. – Huru litet! – Huru mycket likväl: det var en annans penningar!

När han slutligen, ganska sent, hade hemkommit till sig sjelf vid Regeringsgatan, låg på hans nattygsbord ett bref. Hans städerska hade otvifvelaktigt mottagit det af ett bud, och inlagt det. Brefvet var ifrån ”ungdomsvännen L. A. Rengel,” såsom underskriften lydde; och innehöll, jemte qvitto för betalningen af de trehundrade riksdalerna, både varma och i glada ordalag författade lyckönskningar till ”den gode brodren Gustaf Carl,” att nu hafva fått sina affärer på en så ren fot, att allting så punktligt och raskt kunnat arrangeras. Rengel slöt med den försäkran, att han ganska väl kunnat undvara dessa hundrade riksdaler, och visst icke haft något så stort allvar med återfordrandet; men att det varit för Mannerskogs eget bästa han velat säga och göra hvad han sagt och gjort. Ty med uppriktighet måste han tillstå, att han fruktade, det Gustaf Carl för ingenting, eller rättare för något än värre, för chimèrer och luftslott, för pack, slödder och uslingar .... förstörde både sin person, sin tid, sin lycka och sina sanna tillgångar. Han förnyade, i ett enthusiastiskt postskriptum, bjudningen, att dagen derpå i Rengels sällskap försöka den nya vagnen och de nya hästarne på en lustfärd till Agnesberg och Ritorp, hvilken ej skulle aflöpa utan en liten anspråkslös, men dock i möjligaste måtto komfortabel ”tittinn” på Järfva.

Mannerskog sönderref denna biljett, med en bitter känsla öfver menniskors inrotade fördomar, att anse de lumpnaste nöjen för vigtigare och ”reellare,” än uppfyllandet af de första pligter, hvilka väl[152] ej stå inskrifna i en juridisk kodex, men desto oeftergifligare borde tala och gälla i själens heliga lagbok.

Så reste han, utan att hinna eller ens vilja påhelsa Rengel.

[153]

ANDRA KAPITLET.
Bankieren.

Man tör vara ett ungt snille, som reser för att observera menniskorna och väderleken?

Ankommen till Hamburg, gaf han sig ingen tid att gå och beundra den sköna staden. Han anträdde, genast efter att med lakonisk korthet hafva gjort sin oumbärligaste toilett på Victoria hôtel, der han tagit in, sin färd till Admiralitets-Strasse. Han efterfrågade Zuckendorffer & comp., och bekom genast anvisning på ett herrligt ”Comptoir,” der han steg in.

Efter att först hafva blifvit emottagen af en yngre man, säkert bokhållare af lägre rang, anhöll han oförskräckt, att utan omvägar få omedelbart samtala med kontorets chef. Denna begäran höll på att väcka motstånd. Men såsom Mannerskog icke lät afvisa sig, utan tvärtom förklarade sig hafva att meddela en angelägenhet, hvarför huset sjelf möjligen skulle komma att stå honom till boks, väckte detta så mycken uppmärksamhet, att han infördes i ett af de inre rummen.

Han fann här för sig en åldrig man af vördigt utseende, hvilken dock emottog honom med synnerlig köld. Han bevärdigades ej en gång med det slags helsning, som en liten lätt bugning med hufvudet kan uttrycka. När man sitter framför en handelspulpet är man icke ”värd” på stället, man är icke gästfri, man är knappt menniska. Man[154] är en Penningfurste, emottagande hvarje inträdande såsom sin Undersåte.

Mannerskog, som icke insåg allt detta, kände sig likväl icke besvärad, utan snarare en smula stött. Derföre, utan att heller å sin sida göra något tecken, hvilket kunde uttydas som helsning eller en på denna ort öfverflödig höflighet, steg han närmare den fruktansvärde mannen, chefen. Han verkställde likväl detta framträdande med den hållning, takt och korthet i uttrycket, som ofta utgör det utmärkande draget hos en svensk.

”Jag torde hafva misstagit mig,” sade han, ”men en adress har låtit mig förmoda, att jag här skulle bekomma underrättelse om en viss familj – Everling-Goffin?”

Herr Zuckendorffer uppreste plötsligt hufvudet och såg på den ankomne.

Hvad var namnet? yttrade han.

”Everling-Goffin.”

Hvad vill man denna familie?

”Min fråga utgår för närvarande blott på att få veta, om vissa medlemmar af denna familj befinna sig i Hamburg, eller ej?”

Vissa medlemmar –? Hvad vill det betyda?

Helt förtroligt trädde Mannerskog ännu ett steg närmare och sade, likasom han talade om gamla bekanta: ”jag önskade endast höra, om Madame Elisabeth och Mademoiselle Isabella Jamiesy lyckligen återkommit från deras resa till Sverige? om de nu äro här i staden, och huru de befinna sig? Jag har en helsning till dem af alldeles eget slag, hvilken, fordrar, att jag måste utbedja mig ett samtal med dem enskildt.”

Bankieren steg upp med ett förändradt utseende. Han reste sig till sin fulla längd, hvilken var betydlig, blickade på fremlingen, ännu visserligen mera nedlåtande än behagligt, men dock med värme och artighet, samt gick till en liten dörr vid ändan af rummet, den han öppnade med en inbjudande åtbörd. Mannerskog inträdde, och såg sig i ett rum af helt andra dimensioner och ett vida skönare möblemang, än det han nyss lemnat.

[155]

Affärs-fursten var här borta, hela den tyska gästvänligheten strålade ur herr Zuckendorffers anlete; han var i hast förvandlad till en god och förekommande värd.

”Intag plats!” sade han, i det han räckte sin hand åt den obekante, anvisade honom sin soffa, och sjelf satte sig deri, men dock på ett litet afstånd.

”Min herre är ifrån Sverige?”

Ja.

”Jag hörde det på dialekten. Min herre har träffat Goffins under deras tur genom den Skandinaviska Norden?”

Nej.

”I sjelfva verket icke? Hvad skulle då saken gälla, om jag får utbedja mig att fråga?”

Jag har endast som hastigast sett en af herrskapet Goffin, nemligen Mademoiselle. Likväl ber jag att få försäkra, det ingen nyfikenhet, inga låga bevekelsegrunder fört mig till den önskan, att med henne och med Madame erhålla ett enskildt samtal. Jag skulle gerna yppa saken helt och hållet, om jag på förhand viste i hvad närmare eller fjärmare förhållande herr Zuckendorffer sjelf står till den familj, hvarom jag talar. –

”En hemlighet således? Icke affärer – utan en hemlighet, en stor hemlighet?”

Beggedera, om jag så skall säga.

”Och min herre sjelf är – om jag får utbedja mig?”

Min person utgör en stor obetydlighet. Likväl håller jag ej på mitt namn. Jag heter Mannerskog och är från Stockholm. Jag har någonting att meddela det herrskap, hvarom jag har äran att yttra mig: något, såsom jag tror, af stor vigt för dem, men icke för mig.

”Goffins hafva ganska nyss återkommit från deras resa,” svarade bankieren. ”Men jag vet icke, om de äro i sinnesstämning att emottaga besök, dels genom nödvändigheten af hvila efter en öfverfarts besvärligheter, dels – om jag skall vara fullt uppriktig – till följe af en förtretlighet, som inträffat, och som satt dem –”

En förtretlighet? De skulle måhända hafva förlorat någonting på[156] resan, hvilket smärtar dem? Huru lätt inträffa ej olyckor af detta slag!

Hamburgaren såg genomträngande på Svensken.

Mannerskog fortfor: ”det är en sanning, att med den gamle Herr Everling-Goffin sjelf behöfver jag icke tala. Hans djupa lidande, hans podager torde ej tillåta honom att emottaga besök; och jag räknar ej på lyckan att få aflägga ett sådant hos honom. Den sköna Isabelle skall jag icke heller besvära, hvilket kunde synas oförsynt – nåväl – det är blott Madame Elisabeth jag önskar se, utan vittnen.”

Alldeles utan vittnen?

”Jag har vändt mig hit först. Men skulle nödiga underrättelser om familjen här saknas, så har jag vidare adresser till ett hus vid GrasKeller, och till ett annat vid Grosse Bleichen –”

Hvad hör jag? Hos Heines sjelf? Men gamle Salomon är icke nu i staden. Han vistas mest vid Trave, der han byggt mycket vid de förträffliga baden; och der han ännu är. Jag försäkrar.

”Det gör ingenting. Jag får nog i alla fall vid Grosse Bleichen uppgift, om Madame Elisabeth kan taga emot mig; och mera behöfver jag icke.”

Dröj blott ett par ögonblick, min herre. Jag skall skicka ett bud till henne, och hon skall oförtöfvadt vara här.

”Bor hon då i detta hus?”

Herr Zuckendorffer, som stigit upp, besvarade ej denna fråga, men ringde; och då en betjent genast inkom, gaf han honom med några ord en befallning, hvarpå han aflägsnade sig. Värden fortfor:

”Herr Man – Mannerkrona – var det icke så?”

Nej. Blott Mannerskog.

”Ja wohl. Mannersko – skog. Man heter i Sverige eljest mycket på Krona, Hjelm och Sköld, hvilket vi stackars tyskar tycka vara för förnämt. Herr Manner – heter likväl ingenting på Krona? Jag trodde det.”

Nej; ty jag är icke af adel.

”Ej af adel? Skönt. Man är då befriad från många fördomar. Men – man är desto mera bemedlad? Man har penningar?”

[157]

Icke heller det.

”Men man tör vara ett ungt snille, som reser för att observera – menniskorna och väderleken? Man är en Homme de Lettres?”

Nej; minst af allt.

”Gut; sehr gut.”

För att vara fullt uppriktig, är jag rent af ingenting; och det i ordets oinskränktaste bemärkelse. Men såsom den affär, för hvilken jag hitkommit, ej på det aflägsnaste angår min person, har jag trott, att min titel, likasom mina egenskaper, hvilka samtligen äro inga, ej skulle komma i någon fråga. Jag är här för att tjena, icke mig, men familjen Everling, och kanske ännu några flere, högre upp, hvilka jag ej bör nämna, såvida det möjligen skulle kunna kompromettera ”vår nådiga Beherrskarinna.”

Hvad? min Gud! – Efter detta ofrivilliga utrop fattade sig Herr Zuckendorffer dock genast och yttrade vårdslöst: jag förmodar att saken rör en resebeskrifning. Herr Mannerskog har troligen haft tillfälle, att öfver familjen Everling-Goffins färd i norden göra anteckningar i modernt tourist-manér, och kommer nu för att erbjuda arbetet – till nöje för denna slägts medlemmar? eller för publiken? Har jag gissat rätt? Arbetet torde ur flere synpunkter förtjena att tryckas? Har jag orätt? Författaren bör kunna påräkna ett godt honorar af dem, hvilkas personer han dermed visat en artighet. Låt mig veta summan; jag torde kunna uppträda såsom medlare till begge sidornas belåtenhet.

”I sanning ett stort misstag! Jag har ju redan haft tillfälle försäkra, att jag icke är litteratör. Saken rör tvertom penningar; fast icke mina penningar.”

Så. Och summan?

”Cirka fyrahundra millioner mark banko; litet mer eller mindre, jag kan ej så noga säga: men så ungefär lyder min beräkning. Likväl har jag icke med mig mer än knappt hundratusen mark kurant.”

Hundratusen mark kurant! Och fyra – fyrahundra millioner – säger Herr – Herr – fyrahundrade millioner mark hamburgerbanko?

”Ja; närmare räknadt bör det väl gå till femhundra millioner, eller något mer. Men jag har velat nämna minimum.”

[158]

Minimum? Minsann – om 400,000,000 utgör det minsta, hvad är då sakens maximum?

”Maximum kan icke sägas.”

Kan icke utsägas! Min Gud – jag måste hafva gissat rätt! En sådan sak kan icke vara mer än en och densamma! Min bäste herr Mannerskog, låtom oss ej längre leka fremmande med hvarann! Madame kommer genast. Men stig emellertid in i mitt ringa hus och var såsom hemma ibland oss.

Med dessa ord öppnade bankieren en annan dörr, som ledde in till hela den stora prakt-våningen.

Efter en promenad genom fyra af rummen, kom herr Mannerskog, ledsagad af sin värd, till ett, hvarest han för sig fann ett äldre fruntimmer i svart siden. Herr Zuckendorffer presenterade den unga svensken för henne, och henne för honom; hvarefter värden lemnade dem ensamme.

[159]

TREDJE KAPITLET.
Hos den nådiga Beherrskarinnan.

Prinsessan smålog. ”Fortfar!” sade hon. ”Kanske fann Olivario edra ord mera underbara, än ni ansåg dem sjelf.”

Tvenne dagar derefter befann sig herr Mannerskog på ett helt annat ställe. Vi hafva svårt, att med den fullkomlighet, som vi borde, beskrifva rummet. Vi låta således hellre detta vara, öfverlemnande åt läsaren, att föreställa sig det mest intagande hans egen inbildning förmår att skapa. Vi nöja oss med att blott omtala hvad derinne tilldrog sig, och hvilka de närvarande voro.

Kammaren, som till följe af prakten och smakfullheten, kunde anses för en prinsessas boudoir, var svagt upplyst. Dagern hade måst lämpas efter det kroppstillstånd, hvari den person befann sig, som bebodde våningen, och hade sin sängkammare i rummet innanföre; men i detta yttre brukade emottaga gäster, när affärer fordrade, eller helsan eljest tillät en stunds nöje och förströelse i vänners sällskap.

Madame Elisabeth satt i en ländstol vid sidan af den med grönt damast öfverdragna soffan, hvari våningens ”nådiga beherrskarinna” upptog öfversta hörnet och hvilade sitt bleka, men sköna hufvud emot en consolateur. Den unge svensken höll sig på något afstånd, och syntes afbida Madame Elisabeths vink att få träda närmare, när[160] den sjuka yttrade styrka nog att kunna höra något sig föredragas, eller fann behag att sjelf tala.

Efter en stund höjde prinsessan – vi vilja kalla henne så, enär vi ej veta något rättare namn för henne – sitt hufvud ifrån kudden, öppnade sina ögon, och såg med en mild, klar blick på Madame.

Hon reste till och med hela sin gestalt till hälften, och nådde derigenom med sin utsträckta arm så långt som till Madame Elisabeths hand, hvilken hon oförmärkt grep och hastigt förde till sina läppar. Fattad af häpnad och rörelse, föll Madame härvid på knä vid soffan, lutade sitt hufvud med kärlek och djup vördnad till sin beherrskarinnas fötter, och kysste med häftighet och värme fållen på hennes robe.

Derefter, vid en liten nick från prinsessan, satte hon sig igen, och gaf den unga svensken tecken att sakta nalkas.

Den sjuka betraktade Mannerskog stilla och innerligt. Hennes öga tycktes med stort nöje hvila vid hans anletsdrag. Efter några minuter sade hon till Madame: ”äro han och jag bekanta för hvarann?”

Madame svarade: det är denna man ifrån det sköna landet, om hvilken jag talat. Jag har allenast tvenne dagar egt herr Mannerskogs bekantskap. Men han har gjort oss den största tjenst i Sverige; och tillika genom sin hitresa, i afseende på honom sjelf, den oegennyttigaste. Vår nådiga beherrskarinnas personlighet deremot, kan för honom ej annat än vara ganska okänd. Det beror nu på Vår Nåds egen vilja, huru mycket må göras honom bekant.

Prinsessan pekade på en fåtölj i grannskapet och gaf dermed tillkänna sin önskan, att den fremmande måtte sätta sig. Han gjorde det.

”Vår vän är således ifrån Sverige?” yttrade hon till Mannerskog med en röst, icke af fullt tysk klang, men med den skönaste timbre i ljudet.

”Jag sjelf står också i ett ganska djupt och innerligt förhållande till detta hemlighetsfulla, underbara land,” fortfor hon. ”Jag har personligen aldrig varit i Sverige; men mina tankar hafva varit der desto mer. Jag skulle kunna säga, att jag härstammar derifrån. Jag bör säga[161] det. Ty det är ändock så. Min barndoms vistelseort och mina öden höllo mig långt aflägsnad derifrån; och min försvagade helsa har gjort mig en resa ditöfver till en omöjlighet nu. Jag dör. Men min ande tillhör edert land, Mannerskog! och ännu något mera än min ande skall tillhöra det.”

Hon sänkte sin intagande panna, likasom matt af talandet. Efter ett ögonblick fortsatte hon emellertid:

”Jag hör af min goda Elisabeth, att vår vän i går i hennes sällskap besökt Olivario. Huru fann ni den sjuka gubben?”

Mannerskog, sjelf dragen af den mystiska känslan hos de personer, hvarmed han dessa dagar umgåtts, svarade i den ton, som så mycket öfverensstämde med hans själs eget innersta tycke. Jag har talat med den visaste och ädlaste man, sade han. Olivario torde, om Gud behagar, snart nalkas sitt jordiska slut. Ty det tillhör det jordiska att förvandlas; hvilket icke betyder, att dessa naturens höljen (liksom något i naturen) äro ett ”intet,” utan allenast att de icke hafva beskaffenheten att vara oföränderliga. Hel denne gubbe! Hvad han meddelat mig, skall jag aldrig förgäta. Han har lärt mig rikedomarnes rätta bruk.

”Han har lärt er, Mannerskog? Men har han icke först frågat er?”

Jo, han har frågat mig!

”Mycket?”

Egentligen blott en enda fråga. Han ville veta, huru jag ansåge de jordiska tingen. Jag svarade så, som jag tänkte, att jag skattade anden högst, och att jag värderade själens lif framför allt i materien, huru rik denna än måtte framstå. Gubbens blick klarnade vid dessa ord. – Du anser då materien och de jordiska tingen för intet? – Nej, svarade jag. Blott fyra tänkesätt finnas: 1:o att anse de materiella varelserna för allt, som finnes i universum, och hålla anden för intet; 2:o att anse det materiella för intet och det andliga för allt; 3:o att erkänna både anden och materien; men anse materien för det rådande, gifva den företrädet i universum och lägga anden under dess välde; 4:o att erkänna både anden och materien;[162] men anse anden för det rådande, gifva den företrädet i universum och lägga materien under dess välde. Af dessa fyra tänkesätt äro de tre första i grunden falska och bära synd till frukt. Blott det fjerde är det sanna, utgör Guds rätta ordning och leder till himmel. Vid dessa obetydliga ord, som jag förmodar, att hvarje menniska måste tänka, uppklarnade likväl Olivarios ögon med en sådan glans, att jag satt förvånad vid hans säng. – Hvem har lagt dessa ord i din mun? utbrast han. – Hvilken? svarade jag. De hafva utgjort min föreställning ifrån barndomen, svarade jag, och jag begriper icke, att någon kan tänka annorlunda i bottnen af sin själ.

Prinsessan smålog. ”Fortfar!” sade hon. ”Kanske fann Olivario edra ord mera underbara, än ni ansåg dem sjelf?”

Jag vet icke; och jag kan icke förklara mig det. Men gubben sade: det enkla, som du yttrat, finnes i bottnen på hvarje menniskas själ. Dock – de fleste, du träffar, – o ve! kanske alla – lefva efter de tre första, de tre falska förutsättningarne. Otalige uppföra sig så, som vore de materiella tingen allt och anden intet. Men en gång skall deras egen innersta mening vakna, hvilken ingen annan är än den du sist nämde; och denna mening skall då fördöma hela deras tillryggalagda vandel. Andre vilja handla, såsom vore anden allt och materien intet. Sådan är hvarje fanatiker. Men han kommer ingen värdt; han bryter sönder sig sjelf och dem, som tro honom, genom motsägelser – tills slutligen också hos honom hans innersta menskliga mening vaknar, hvilken ingen annan är än den der du sist nämde; och den fördömer då hans vandel. Oräkneligast för det tredje, äro dock de, hvilka handla med erkännande af både ande och materie; men så, som vore den sednare med rätta rådande, hvarföre de gifva den företrädet i universum och söka med sina gerningar och tal lägga anden under dess välde – tills omsider äfven hos dem den innersta menskliga meningen vaknar, hvilken ingen annan är än den du sist nämde; och hvilken då fördömer hela deras vandel. Olivario slöt: af dessa tre flockar hafva menniskorna bestått och bestå, emedan det innersta, djupaste och sannaste i menskligheten ej ännu vaknat, annars än blott hos någre enskilde, fåtalige – de, som

[163]

”Och ni svarade härpå, Mannerskog? Hvad svarade min vän?”

Hvad skulle jag svara? Jag berättade oförstäldt och i korthet min lefnad för den gamle. Olivario hörde mig med undseende; med glädje, tror jag. Han famntog mig vid berättelsens slut. Derefter lärde han mig grundreglorna för rikedomarnes rätta bruk. Ty detta består uti, att huru mycket man än besitter af naturens ting, dock alltid lägga dem under andens rena välde och behandla dem derefter. Han sade mig många hemligheter härom, dem jag aldrig skall förgäta.

”Gaf han er någon skrifven bok?”

Nej.

”Men hvad yttrade Olivario sist?”

Han gaf mig tillstånd, att i Madame Elisabeths sällskap få aflägga besök hos hennes och hans ”nådiga beherrskarinna.”

”Denna egna titel skall snart en dag för evigt begrafvas,” utbrast prinsessan med en sidoblick på den uppvaktande damen. ”Men – o – låtom oss fortfara. Unga svensk! nu kallar jag dig Du. Var tusenfallt välkommen hos oss. Det du hittills hört, utgjorde ett prof allenast. Men likasom icke vi hade för afsigt att dåra dig genom detta prof, så skall icke heller du besvika oss. Genom Elisabeth, för hvilken Olivario berättat allt hvad du förtrott honom om din vandel der hemma i sköna Sverige, känner jag hvad jag behöfver veta om dig, och hvilket din egen försynthet skulle neka att sjelf omtala för mig. Icke blott detta ringa, att du återförskaffat oss ett skrin med dyrbara handlingar, hvilken klenod genom en trolös kammarjungfrus förräderi bortstals i Stockholm ifrån mina vänner, utan att de anade förlusten förrän för sent och då de redan öfverkommit på tysk botten – jag kallar detta stora dock ett ringa! – men det större, att du ... haft mod att[164] vara den du hittills varit ibland dina medmenniskor .... detta känner jag. En sådan sökte vi; och du skall nu få höra följderna.”

Mannerskog förvånades. Han reste sig till hälften, likasom för att motsäga prinsessan.

”Tro för ingen del, fortsatte hon, att det som skall hända, sker för att vara en belöning åt dig. Du behöfver ej något i sådan mening. Ingen god behöfver belönas. Men du och hvarje god behöfver insättas i de lifvets vilkor, att det godas, rättas och ädlas utförande blir en allt större möjlighet för honom. Du skall derföre få – för att kunna uträtta! Vill du kalla detta en belöning, så är det en. Men ingen god efterfrågar att kalla eller känna det så.”

Om något värf kan uträttas hos eller i mitt fädernesland till deras tjenst, som jag här under Guds lyckliga försyn lärt att känna – så är jag beredd dertill, utbrast Mannerskog.

”Till min tjenst? Nej – min vän! Jag behöfver ingen tjenst, och de mina, här, behöfva den än mindre, åtminstone ej den tjenst, hvarom jag går att tala.”

Jag får dock tjena någon? inföll den enthusiastiske svensken med ett barns uppsyn.

”Oh – du får tjena ditt fädernesland. Du får tjena Europa – hela det menskliga lifvet! Förstå mig: du får uträtta hvad jag, eller någre andre af de mine, skulle hafva varit skyldige att göra: men den kroppsliga förvandlingen, sjukdomen, oförmågan, döden – hafva gripit Olivario och mig på halfva vägen. Det var också en lång väg, och flere än vi behöfdes att tillryggalägga den. Vi hafva med omsorg sökt denna andre: fortsättaren, utföraren. Vi hafva frågat och undersökt. Vi hafva funnit dig. Är du beredd och färdig?”

Vid Gud – ja. Ifrån en sådan mun kan ingen önskan komma, för hvilken jag icke är färdig att gå i döden.

”Och i lifvet!”

[165]

FJERDE KAPITLET.
Elisabeths berättelse börjar.

Hvad? Nya Sverige? Nu mins jag allt! Jag har sett detta namn i den lilla historien om Lyckans Seglation.

Prinsessan sade: ”just emedan du är en man, som af klar grundsatts och tillika i din vandel – så långt dina vilkor hittills sträckt sig – erkänt både anden och naturen (ordet natur är mångtydigt; men här vill jag endast bruka det för att uttrycka: de materiella tingen); och derjemte gjort detta så, att du erkänt andens företräde, skall du nu bekomma af natur, och jordiska ting mera, än någon hitintills haft; och du skall erhålla det, för att efter din starka grundsatts verka med kärlek, insigt och makt till materiens läggande under andens välde, hvilket är att arbeta för menniskornas väl och för himmelrikets annalkande.

Vår nya vän från Sverige” – fortfor hon efter en liten stunds uppehåll – ”har dock en rättighet, att närmare känna oss och våra personers förhållande till hans fosterland, innan vi kunna begära, att han skall gå in på våra förslager. Vet då, att också jag – är – ifrån Sverige! Men – och – ej ifrån Gamla Sverige, utan Nya Sverige. Dock icke från Nova Svecia, utan ifrån Nya Sverige!”

Mannerskog förskräcktes för det tillstånd af svindel han i en hast såg utbreda sig öfver den talande. Hon lutade sin hjessa tillbaka mot consolateuren: händerna, hvita som nattvioler, nedföllo på sidenroben[166], och ögonen slöto sig.

Madame Elisabeth steg upp. Aflägsna er i nästa rum, hviskade hon till Mannerskog. Det har ingen fara; men många minnen ifrån hemlandet och en för stark känsla för dem bemäktiga sig denna fina varelse, då hon kommit att för djupt tänka åt alla dessa håll.

Mannerskog gick.

Efter en stund inträdde Madame i samma rum, dit han begifvit sig. Vi skola för i dag lemna prinsessans hôtel, sade hon. En mild och välgörande slummer har bemäktigat sig hennes väsende. Men åtfölj mig till min och Isabelles våning. Jag skall der lemna er de underrättelser, prinsessan syntes vara på väg att vilja gifva sjelf, men icke förmått. Hon hvilar nu i sin säng. Läkaren har ankommit och domestikerna äro uppmärksamme på hvarje vink. Vi kunna aflägsna oss på en half dag.

”Men hvad är detta för en sjukdom? Kan den icke öfvervinnas?” inföll Mannerskog.

Den har sin grund i den stora förändringen af klimat –

”Prinsessan har då ej haft sitt egentliga hem i Hamburg?”

För ingen del! Hvarken hon eller vi.

”Jag skyndar att åtfölja er, min fru. Jag vet icke än till hvilket värf man här utsett mig. Men då det gäller mitt fädernesland och säkert är godt, drar jag ej i betänkande att emottaga det. Såvida jag förmår fullgöra det, vill det säga. Men detta synes man förutsätta om mig. Jag är således beredd att höra hvaruti saken består. Och då den måste hvila på det slags nära sammanhang, hvari prinsessans – och kanske äfven den gamle Olivarios, kanske ännu fleres personer stå till Sverige, så måste det ursäktas mig, om jag ej annat kan, än vara i hög grad nyfiken, att få lära känna det.”

Jag skall berätta er allt, svarade Elisabeth. Ni har stort skäl att förundra er öfver ett och annat och kanske till sluts ändå mest öfver den åldrige, som ni lärde känna i går. Då ni likväl sjelf sagt mig, att ni redan i Stockholm läst några af de papper, dem ni fann i skrinet, och af hvilka ni nödgades taga kännedom, för att erhålla kunskap om egaren, så har ni genom dessa underrättelser en utgångspunkt för[167] det ämne, hvarom vi skola tala.

”Berättelsen om Jonas Lambert och den stora rikedom han för halftannat sekel sedan samlade i Holland?”

Just den.

”Jag gissade det.”

Kom lät oss gå!

”Hvilka omätliga utsigter!”

Ni vet ännu ingenting.

”Jag är säker, att dessa fyra till femhundra millioner ligga i er familjs våld?”

Min familjs? Icke alldeles så. Men i hennes, som vi kalla vår beherrskarinna.

”Och de sydamerikanska plantagerna? De ofantliga egendomarne emellan Orinoko och Amazonfloderna?”

Med dem är det en annan sak.

”Jag är högst intagen af att få inhemta sammanhanget med allt detta.”

Herr Mannerskog, som förde enkefru Everling-Goffin vid armen, hade emellertid hunnit utför trappan.

Efter ett litet förlopp såg man sig i fru Elisabeths eget sköna hemvist.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vet, Mannerskog! – sade hon, sedan de satt sig tillsammans i hörnkanapéen i hennes lilla förtroliga samtalsrum – vet, att den man, som med namnet Jonas Berntsson Lambert lemnade Sverige i slutet af sextonhundratalet, och derefter i Holländsk tjenst upplefde så otaliga äfventyr på hafvet, icke hade stort mindre sådana till lands, ehuru i ett land, som, genom sin okändhet för er i Europa, bredt en duk öfver de fleste af hans händelser. Jag behöfver ej omtala de vilda och förfärliga strider på oceanen, hvilka grundlade hans rykte som kapare, gjorde honom för Holländska regeringen så kär, och slutligen inbragte honom sjelf omätliga skatter. Ännu i sina kraftfullaste år blef han nybyggare i Södra Amerika, ehuru han icke derföre öfvergaf att emellanåt göra oceanen sina besök. Till belöning för de[168] tjenster, han bevisat Holland, bekom han af generalstaterna ett stort stycke land i Guyana. Låt mig icke beskrifva detta land, dess herrliga luft, dess fruktbarhet utan like, dess skogar, lundar, floder ... Dertill skulle fordras en skalds förmåga. Birgit Everling från Wreeden Hoop skulle ni hafva hört, eller Christina Glaarfond Goffin från Walthers Delight! Men de finnas ej mer: de sjunga och tala nu i dödens ro. Dona Clara Jamiesy från Swaanenschulz – hon lefver, hon skulle kunna göra det! Men hon hvilar, slumrar och tiger i detta ögonblick. Jag skall derföre berätta i hennes ställe, fast orden blifva utan poesi. Likväl – Mannerskog! – ni är svensk: ni skall veta att sjelf gjuta en skaldisk ånga öfver det torra och okonstlade jag har att förtälja. Jag känner icke så mycket af Sverige, som jag önskade, borde och skulle; dock har jag sett nog deraf, att förstå, huru ett hjerta från detta land, såsom edert, skall kunna omsluta hvad ni hör med poetiska armar, och trycka det så till ert bröst.

”Swaanenschulz? Wreeden Hoop? Walthers Delight? jag har hört eller sett dessa namn förut” – utbrast han.

De utgöra benämningar på plantager i Jonas Lamberts land. Denna del af Guyana, som nu är en Engelsk besittning, var fordom Holländsk. Men invånarne uppåt bergen kalla ännu hela denna stora trakt Nya Sverige, allt sedan Jonas Berntssons Lamberts tid, hans, som först bebyggde landet utmed Monuga floden, ej långt från Demerara och Stabrock, som britterne nu kalla Georgetown.

”Hvad? Nya Sverige? Nu mins jag allt! Jag har sett detta namn i den lilla historien om Lyckans Seglation.”

Rätt! sade fru Elisabeth; jag påminner mig, att denna berättelse måste stå ibland de papper ni påträffat i skrinet.

”Det är således verkligen icke en Saga, allt detta tal, som går om Jonas Lambert, den fattige gossen från Umeå, hvilken blef så rik i fremmande land?”

En Saga? långt derifrån. Men man har kanske utsmyckat mycket af verkligheten i hans historia.

”Han skall hafva burit flere namn?”

Han gjorde det. Sådant händer många menniskor.

[169]

”Efter hvad ryktet förmäler, skall han hafva talrika arfvingar i Sverige. Hvarföre lemnar man icke dem deras arf?”

Mannerskog, ni skall få höra härom. Enligt Lamberts eget förordnande disponerades de stora kapitalerne efter hans död på ett sätt, som ej kunde komma hans svenska arfvingar till godo. Lambert hade full rättighet att göra så, enär han ingenting i Sverige ärft, och var sina anhöriga ingenting skyldig. Dessa kapitaler insattes i Holländska, Engelska och till en del Franska banker; men äfven i Demerara. Rörande de fasta egendomarne, deremot, fans vid hans död ingen disposition – med undantag af en, Swaanenschulz, vid hvilket ställe en egen händelse fästat ett särdeles tycke: det utgjorde ock Lamberts mest älskade vistelse, då han var på fasta landet. Med undantag häraf, säger jag, öfverlemnade han vid sin död hela sitt land till Svenska kronan såsom souverein, men insatte ingen särskild arfvinge; hvarföre hans anhörige i Sverige måste vara de naturliga arftagarne till allt detta. Hvad som hittills hindrat dem, att komma i åtnjutande af sin rätt, känner jag ej; men förmodar det möjligen endast bestå i deras okunnighet om saken, hvartill kommer landets aflägsenhet, och kanske äfven en medellöshet, som gjort det svårt för dem, att börja rättegång med de personer i Amerika, hvilka under tiden, utan verklig rätt, lagt åtskilliga af egendomarne under sig. Med alla dessa svenska arftagare kunna dock vi ej hafva tvist eller komma i delo; emedan vi blott, till följe af det obestridliga förordnandet, gå att taga kapitalerna med de upplupna rentorna i besittning.

”Men Swaanenschulz?”

Ja – dermed måste min berättelse begynna.

[170]

FEMTE KAPITLET.
Den fattiga gossens rika Land.

De hänga hufvud och armar, och likna dufvor, instängda i bur, hvilka af sorg sitta med slokade vingar.

Den förfaslige kaparen Jonas – fortfor Elisabeth – var icke till lands alldeles densamme, som till sjös. Utomordentligt verksam, driftig och kraftfull, förenade han med sin stränghet tillika en så hög grad af rättvisa, att han allmänt aktades och älskades både af hvita, svarta och infödingar. Då han på sjön handlat som fiende emot fiender, ansåg han sig deremot på landet hafva inga sådane. Tvertom tog han här alla som vänner; förföljde ingen, hyste agg mot ingen; och då han derjemte var den rikaste man, är det begripligt, att han skulle ega så godt som inga ovänner i sin omgifning, med undantag af några plantageegare, hvilka afundades honom och fruktade, att han genom sitt föredöme skulle undergräfva deras egen makt. Ty den ursinniga grymhet, hvarmed de hvita herrarne i Guyana behandla sina slafvar, var för Lamberts svenska hjerta fremmande. Han fordrade visserligen arbete af sina svarta tjenare och mycket, noggrant, välgjordt arbete: men han uppbrusade aldrig i hårdhet mot dem, var aldrig obillig, orättrådig, grym, orimlig. Han älskades derföre så högt af sjelfve de svarte, att hans inflytelse och makt kunde kallas obegränsade. Han var en verklig herrskare i landet, ej blott i anseende till den ansenliga landvidd generalstaterna skänkt honom, utan,[171] ännu mera, genom sitt sätt att behandla menniskorna.

Men, Mannerskog, jag talar för er om ett land, som utan tvifvel hos er saknar all bild. Dock torde ni hafva läst härom. Känner ni något om sträckan emellan Corantin-floden och Cap Nassau? Berbice och Demerara? Seramica och Maravina? Men framför allt stränderna af Mazerony och Cayuni-floderna upp till Paraceina-bergen?

Hela detta land, fortsatte hon, är ett paradis till klimat och fruktbarhet, till sina alsters skönhet, kraft och rikedom. Det är ett paradis – af naturen. Men inom kolonierna och plantagerna är det på många ställen förvandladt till ett helvete genom europeernes utomordentliga grymhet. Denna har ej sällan gått och går ännu ofta så långt, att den öfverstiger all trovärdighet.

Jonas Lambert gjorde häruti ett stort undantag; och då hans sinne härtill föranledde honom, kunde han så mycket lättare följa sin böjelse för rimlighet, förnuft och rättvisa, som det territorium han bekommit, låg för sig sjelf vid Morugoströmmen gent emot Caribiana. Han kunde der styra och ställa huru han behagade, emedan han ej behöfde komma i närmare beröring med de Holländska plantageegarne vid Surinam och Paramaribo, än han sjelf ville.

Ibland de vilda nationerna, till hvilka han mest sällade sig, intogo Arauvaccas första rummet: De bo temligen aflägse från hafvet, i de trakter, der landet betydligen börjar höja sig upp åt bergen, och der luftstrecket är som herrligast. Arauvaccas utgöra ett fridsamt och godlynt folk. Stora, starke eller feta äro de icke; men smidiga, rakt vuxne, och nästan aldrig sjuka. De bada dagligen tre gånger, och både män och qvinnor simma med en färdighet, som liknar fiskens. I allmänhet har deras uppsyn ett uttryck af innerlighet, som gränsar till svärmiskt vemod: ögonen äro svarta, tänderna utmärkt hvita, anletsdragen angenäma; håret, i synnerhet på de unga flickorna, sammanflätadt öfver hjessan, och ofta midtpå hopfästadt med en silfvernål.

Till något strängare arbete eller slaftjenst passar detta folk icke. Bemötta med vänlighet äro Arauvaccas utmärkt älskvärda och göra allt hvad man ber dem. Undantaga måste man dock ett uthållande[172] arbete, hvilket de vägra att förrätta. De hafva också dervid ifrån barndomen ej den ringaste vana, och landets fruktbarhet gifver dem allt hvad de önska och behöfva utan ansträngning. De begripa således ej hvartill det tjenar att träla eller arbeta i hård mening. Drifvas de med slag och behandlas elakt, så fälla de modet. De hänga hufvud och armar, och likna dufvor, instängda i bur, hvilka af sorg sitta med slokade vingar. De vilja icke äta, neka att emottaga hvad som helst, och föredraga att dö af svält, hellre än att lefva ett sådant lif.

Emot dessa vildar afsticka Karaiberne, hvilka bo längre åt vester vid hafskusten och framåt Orinoko. Likväl är Karaibernes vidt omtalade grymhet på långt när icke så stor, som man inbillat sig. Den visar sig mest blott i hämnd emot trolösa Europeer, hvilkas förutgående elakhet retat dem; äfvensom i krig; deras egna stammar emellan, när deras stamfurstar fört dem i strid mot hvarandra och uppeggat dem till ursinniga handlingar af våldsamhet, oftast för att tillfredsställa religionens fordringar. Flere af de så kallade vilda folken i dessa trakter, likasom på så många andra orter i Amerika, och andra delar af verlden, tillbedja ett ondt väsende. De kalla denne gud Javahu; och ifrån honom anse de alla vedervärdigheter, olyckor och svårigheter härleda sig. Honom dyrka de således endast på det att han icke måtte tillskynda dem ondt; och deras religion består för det mesta ej i annat, än grymma handlingar, hvilka de begå för att dermed förnöja eller försona Javahu, och derigenom förmå honom afstå ifrån att skada dem sjelfve. De erkänna också tillvaron af ett godt väsende; men, såsom de äro öfvertygade, att denne gud icke tillfogar dem något ondt, begå de inga religiösa ohyggligheter eller vanvettiga gerningar för att ställa sig in hos honom, hvilket de anse ej behöfves.

Jag har talat om vildarne. Af Europeer voro på dessa orter de Holländske nybyggarne talrikast; men många Engelska, Spanska och Portugisiska kolonist-familjer funnos äfven i Guyana.

Jonas Lambert hade redan tillbringat tvenne år i detta land och anlagt trenne plantager, jemte qvarnar och sågverk.

En vår vistades han några veckor uppe i den sköna nejden hos Arauvaccasfolket. Midt ibland dem, i en dal af utmärkt fägring nära[173] floden, stod en hydda, dit några Europeer flyttat, för att komma längre ifrån den sanke, ohelsosamme hafskusten. Den ryktbare svensken steg in och gjorde snart bekantskap med denna hyddas invånare. De utgjordes af en enka, med sin dotter och en mulattflicka till tjenarinna.

Enkan, fru Jamiesy, var sjelf spanjorska af ursprungligen hög börd; men hade blifvit gift med en engelsman. Efter många vidriga öden inom kolonien, nedbragt till nära ingen förmögenhet, hade hon dragit sig tillbaka hos de fredliga, godhjertade Arauvaccanerne; och lefde här i dalen med sin sköna dotter Clara.

Sjöhjelten Jonas, då i sina bästa år, såg och älskade Clara Jamiesy. När modren dog, förde han Clara till sin sist uppbyggda och vackraste plantage, Swaanenschulz. Hon skänkte honom här en dotter Johanna. Ifrån denna stund blef Swaanenschulz hans mest älskade boningsort. Clara Jamiesy dog två år efter sedan hon gifvit lifvet åt sin dotter. Händelsen af hennes dödsfall har inom slägten bevarats såsom den underbaraste anekdot och blifvit besjungen af en bland Claras afkomlingar, hvilken bar samma namn, som hon. Ni torde en gång få höra derom; men jag förbigår händelsen nu, för att lemna er kännedom om annat, som ni hufvudsakligen vill veta. Så mycket måste jag likväl säga, att detta dödsfall äfven timade på Swaanenschulz. Jonas Berntsson begrof Clara Jamiesy der med en för hans öfriga, tarfliga seder ovanlig och oförväntad prakt. Han upprättade öfver henne en grafvård kantad och prydd med infattade smaragder; och ifrån denna stund skulle Swaanenschulz aldrig skiljas från Claras efterkommande, på det att de till everdliga tider måtte hafva hennes graf att skåda. Så tänkte denna vilda sjögast! Men hans hjerta var ifrån den svärmiska Norden i Europa, hvilken måste vara helt annat än södern i denna verldsdel, hvarifrån de grymme kommit till oss.

Jonas Lambert lemnade det jordiska, då hans dotter Johanna ej ännu fyllt mera än sex år. Tvenne af sina bästa och förtrognaste vänner, vallonen Emil Goffin och holländaren Peter Everluyn, hade han insatt som förvaltare på tvenne af sina andra plantager, Walthers Delight och Wreeden Hoop. Före sin död gjorde han genom[174] testamentarisk disposition Johanna Jamiesy (hon bar sin mors namn, emedan presterlig hand icke förenat hennes föräldrar) till universalarfvinge af alla hans i bankerna insatta kapitaler, hvilka dock hvarken till hufvudstoden eller rentor på 116 år finge uttagas ur bankerna. Jag känner icke orsaken till denna disposition, som på så lång tid afstängde hans egna afkomlingar från åtnjutande af både kapitaler och rentor. Jag förmodar att han ville samla en jettestor förmögenhet inom slägten. Vår nådiga beherrskarinna påstår sig också härför känna ett annat högre skäl, som hon dock icke sagt mig, men torde yppa en gång. – Derjemte förordnade Lambert att Johanna och hennes efterkommande ständigt skulle bära tillnamnet Jamiesy; samt ega gården Swaanenschulz till oförytterligt stamsäte, hvarhelst de eljest under sin lefnad ville bo för öfrigt. Lefva skulle de under de hundrasexton åren af de talrika plantagernas årliga afkastning, hvilken var ofantlig. Men med undantag af denna proveny och af sjelfva Swaanenschulz’ gård, yttrade Lambert i sin disposition ingenting om egande rätten till de öfriga fasta egendomarne, hvilka således efter de 116 åren kunde tillfalla någon annan än Johannas efterkommande, om han dertill bevisade sig hafva bättre rätt. – Till exsekutorer af sitt testamente insatte Lambert sina redligaste och bästa vänner, de nyssnämnda begge plantageförvaltarne Everluyn och Goffin; hvarjemte han förordnade, att deras afkomlingar skulle hafva en viss procent af de fasta egendomarnes proveny, mot vilkor, att någon i deras ätter alltid skulle åtaga sig, att med samvetsgrannaste råd bistå hvar och en inom familjen Jamiesy, som kunde behöfva det.

Under tidernas lopp befryndade sig de begge förvaltarnes slägter och sammansmälte till en enda, hvilken då antog det förenade namnet Everling-Goffin; ehuru i kortaste samtalsform vanligen blott den ena af dem. Detta tilldrog sig på 1760-talet, och det gamla Everluynska namnet hade antagit en modernare form i Everling.

Med familjen Jamiesy, Jonas Lamberts direkta efterkommande, tilldrog sig den besynnerligheten, att aldrig flere än en, i hvarje slägtled, lefde inom densamma. Till karakter och lynne voro dessa enstaka[175] afkomlingar ganska utmärkte: snillrike, men orolige; mera förvånande för andre, än lycklige för sig sjelfve; tydliga afbilder af stamfadren, sjöhjelten, den fattige gossen från Umeå – den rikaste man på sin tid.

Jag skall snart tala mera om dem; men måste först göra er bekant med den sammansmälta dubbelslägten och dess sednaste medlemmar.

[176]

SJETTE KAPITLET.
De fyra Bröderna.

Ty naturen hade gjort mig till moder, fast jag aldrig bekom något barn.

Vid slutet af förra århundradet bestod slägten Everling-Goffin af fyra bröder, bland hvilka tre redan i ungdomen reste öfver till Europa; men den fjerde och yngste stannade i Amerika, der han lefde tills döden hann honom.

De tre äldre bröderne – fortfor fru Elisabeth – nedsatte sig genast i Tyskland. Tvenne af dem, Olivario och Josua, förblefvo ogifta. Den tredje Augustin, reste efter någon tid öfver till Amerika igen, och gifte sig der med mig, som tillhörde en i Guyana bosatt tysk, med äldre invandrare blandad slägt, hvarföre jag sjelf, ömsom ansågs för Creolska och Tyska. Mina egna anhöriga voro samtligen afledne. Min man och jag tillbragte åtta år i ett barnlöst äktenskap.

Efter denna tid inträffade, att min man, Augustin Everling-Goffin, förlorade lifvet i Surinam under ett Negerupplopp, af de så kallade Seramika-rebellerne, hvilke hade satt eld på plantagen, der min man på en resa befann sig, och hvars egare han sökte försvara. Jag fick underrättelse om hans död på Swaanenschulz, der jag då bodde hos den person, hvilken jag mest af alla här i verlden älskat. Ni skall straxt få höra om henne.

Isabel, den fjerde af bröderne Everling-Goffin, hade ständigt förblifvit i Amerika. Han hade tidigt förmält sig med Johanna Jamiesys[177] då lefvande sista ättling, Dona Clara af Swaanenschulz. Hennes upphof är följande.

Lamberts dotter Johanna hade gift sig med en Spansk officer, hvilken, rik och mäktig genom denna förening, lemnat holländska koloniens tjenst och nedsatt sig med sin maka på det, äfven i en så utmärkt verldstrakt som Guyana, undersköna Swaanenschulz. De lefde här med kunglig prakt, och deras dotter, Anna, som öfverlefde en i späda barndomen med döden afgången broder, kallades af svarta och hvita underhafvande allmänt prinsessan. Såsom Johanna sjelf, på mödernet befryndad med det spanska blodet, älskade höghet och pragt, satte hon sig så mycket mindre emot sin mans kärlek derför; och dottren benämdes alltid ”Dona” Anna inom föräldrarnes hus, likasom hon utom detsamma betraktades föga mindre än som en furstinna. Dona Anna förmäldes äfven med en spanjor, och deras barn var Felipina, hvilken uppfostrades lika rikt: blef gift och, jemte söner som dogo, fick en dotter, ånyo med namnet Anna. Denna Dona Anna blef förmäld med en svensk plantage-egare, Herr Dahlberg: son till den man af samma namn, hvilken mot slutet af 1760-talet ankommit till Guyana, och var så bekant med den ryktbare Skottska kaptenen Johan Stedman. Alltsedan Jonas Lamberts tid hade svenska namnet stått högt i denna det af landet, som sjelf kallades Nya Sverige. Dahlberg var också personligen en rik man: han bekom alltså af sammanlagde skäl Dona Annas hand utan svårighet.

Deras dotter blef denna Dona Clara Jamiesy af Swaanenschulz, hvarom jag talat såsom om den jag mest älskat af alla i verlden. Hon bar samma förnamn, som sjelfva Johannas mor, Lamberts maka, hvilken dött på denna sköna gård. Tillnamnet Jamiesy förde hon, i likhet med alla sina föregångerskor, oaktadt fadren var den svenske Dahlberg; men detta skedde efter den Lambertska dispositionens lydelse, enligt hvilken namnet Jamiesy alltid skulle vidfästas ättlingarne. Dona Clara Jamiesy af Swaanenschulz var skald och sjelf sångerska: hon var den utmärktaste emellan Maranhon och Orinoko. Men hon hade likväl derjemte genom sin far inhemtat en kunskap och kärlek för det obekanta landet i den Europeiska Norden[178], som måste blifva henne desto dyrbarare, då hon äfven på mödernet viste sig härstamma derifrån genom Johanna, Lamberts dotter.

Denna Dona Clara var det nu, som förmäldes med den fjerde och yngste af bröderne Everling-Goffin, Isabel, hvilken aldrig lemnat Amerika. Vid den tidpunkt jag omtalar, hade han aflidit på Swaanenschulz hos sin gemål, en kort tid innan min egen man, Augustin, föll ett offer för Seramika-negrernes hämnd emot sina blodtörstiga tyranner i Paramaribo.

Således förvandlades vi begge, då underrättelsen ankom om denna sista olycka, till tvenne enkor. Min förnäma och rika svägerska, Dona Clara Jamiesy, egde en dotter, Isabella, uppkallad efter sin far, Isabel Goffin. Det utgjorde vår högsta glädje att se henne, vårt gemensamma nöje att uppfostra henne. Jag kan likväl säga, att det sednare mest föll på min lott, till följe af mitt sinne derför; ty naturen hade gjort mig till moder, fast jag aldrig bekom något barn: och jag hade en så stor kärlek för uppfostran, att jag fruktar, det knappt någon haft det mera. Vår nådiga beherrskarinna på Swaanenschulz – såsom min svåger Isabels enka af folket i Nya Sverige allmänt kallades, och med hvilken titel vi, af vana och kärlek till henne, fortfarit – älskade visst ömt sin dotter; men hon egnade sig mindre åt hennes uppfostran, än hon önskade den. Hennes tankar drogos mycket till Europa, och isynnerhet upprymdes hennes fantasi nästan uteslutande af hennes fars fosterland, detta Sverige i Europa, som hon aldrig sett, men hvarom hon likväl inhemtat många underrättelser ur böcker i sin fars efterlemnade bibliothek. Plantagefursten Dahlbergs boksamling hade icke varit stor, men i sitt slag utvald. Hans dotter, min högt värderade och älskade nådiga svägerska, öste derur en skatt af kunskaper både om detta hemlighetsfulla land, och om dess folk sedan gamla tider. Genom Isabels död hade Amerika börjat blifva henne förhatligt. När också min man, Augustin, lemnade oss, kände vi oss begge ganska värnlösa, utan män, utan försvarare. Dona Claras egentliga skatt, de stora Lambertska kapitalerne, stodo i Europeiska banker; och tiden nalkades, då de, jemte de upplupna[179] rentorna skulle få lyftas. Våra begge ännu lefvande svågrar, bröderna Olivario och Josua, våra naturliga försvarare, bodde i Europa. Dessa skäl tillsammans måste starkt verka hos oss beslutet att resa öfver oceanen, till en verldsdel, hvilken hädanefter tycktes mera angå oss, än den, hvari vi blifvit födda. Andra orsaker hade äfven tillkommit, att göra vistelsen i Guyana svår och obehaglig för Dona Clara och mig. Hon hade genom den Lambertska dispositionen en gifven rätt till afkastningen af plantagerne före de 116 årens utgång; men efter dessa års förlopp, hvilket förestod, kunde henne och hennes barn nekas till och med denna proveny, så mycket mer egendomarne sjelfve, hvilka aldrig, äfven under de 116 åren vore hennes ätts tillhörighet. Ingenting, i ord affattadt, gjorde nemligen slägten Jamiesy till egare af de Lambertska plantagerna, utom Swaanenschulz allenast, som blifvit nämdt och utsatt till ättens stamsäte. De öfrige stora godsen, i synnerhet Blyendal, Amsterdam, Noolgedagh, Zaagmolen och Prouvesie, hade derföre tid efter annan kommit i händerna på fremmande personer, hvilka anländt ifrån Holland, och insatt sig sjelfve till ett slags herrar derpå, jag kan icke säga med hvad rätt. Hade någon af Everling-Goffins nu varit i Guyana, så skulle väl de hafva vetat att afstyra ett så besynnerligt ofog, en så sjelftagen myndighet. Men ingen af dem fanns mera der.

Dessa fremlingar från Europa voro till en del ganska råe och högst egennyttige. De införde småningom helt andra seder på dessa orter än dem vi älskade; de utsögo plantagerna och gjorde dess arbetare nästan lika olyckliga, som i det öfriga Guyana. Vi blefvo ej sällan vittnen till de grymmaste uppträden, de mest upprörande afstraffningar för de minsta förseelser. Förgäfves vände sig de misshandlade slafvarne och infödingarne till Dona Clara, som de traditionellt betraktade som sin nådiga fru. Hon egde ingen effektiv makt öfver dessa plantager. Hon skulle med folkets tillhjelp hafva kunnat taga sig en sådan ändå, till afböjande af orättvisor och våld. Men hon var fruntimmer, ett fint, vid utsökt och ädelt lefnadssätt från barndomen vandt fruntimmer: huru skulle hon, utan beskydd och råd af någon man, kunna sätta sig emot dessa oförskämde, djerfve och listige[180] fremlingar, hvilke försedde med Holländska fullmakter – Gud vet på hvad grund – ankommit från Gamla verlden och underlagt sig de Lambertska fasta egendomarna. När på detta sätt år ifrån år vårt fosterland blef oss allt mera bedröfligt; när vårt lynne dagligen förtyngdes, när vårt fordna paradis blifvit oss lika ödsligt som Eden efter syndafallet, när blod och lågor omgåfvo oss på alla håll, måste det synas förlåtligt, om vi slutligen togo vårt afgörande beslut, att för alltid lemna det land, som sett oss födas, och begifva oss till den del af Europeiska kontinenten, der vi hoppades något bättre, der vi hade våra närmaste slägtingar på manssidan, och der våra kapitaler funnos.

”Ursäkta en fråga,” afbröt Mannerskog. ”Hvilka voro de från Holland ankomna fremlingarna, hvarom fru Everling säger att de lade händerna på de Lambertska plantagerna? Måhända utgjordes de af Lambertska arfvingar från Sverige, hvilka följaktligen lagligen kunde vara utrustade med fullmakter att taga dessa gods i besittning?”

Det kan vara möjligt, svarade hon med en suck. Vi sågo aldrig deras fullmakter. En af dessa ankomne, hvilken börjat uppträda i Guyana för ganska länge sedan, redan före min tid, och i begynnelsen inskränkte sig till att utföra sina planer på blott en enda, den aflägsnaste plantagen, men mot slutet af 1790-talet genom ränker och våld lagt under sig flere, ehuru han af försigtighet eller undseende fortfor att betala en del af provenyen till oss, hette Aquinuzzio; och han fick snart en medhjelpare, äfven hitkommen öfver oceanen, vid namn Filenio. Jag såg aldrig dessa män, hvilka än i denna stund stå i vedervärdigaste minne för min själ. Men jag hörde dem ofta nämnas af underhafvande på de Lambertska plantagerna, alltsom de utsträckte sitt välde närmare och närmare oss på Swaanenschulz. För att dömma af sjelfva namnen, synas dessa förhatliga personer hafva varit ett par italienare, industririddare, infama, egennyttiga och grymma karlar.

”Ännu en gång – hvad hette de?” frågade Mannerskog.

Den först anlände kallades allmänt Erico Aquinuzzio, och den sednare Filenio.

[181]

”Men min Gud – Erico Aquinuzzio? Det förekommer mig, att vara ingen annan än den Erik Haqvin Huss, som jag hört nämnas både i allmänna blad och i enskilda samtal, då frågan i Sverige varit om de Lambertska arfvingarnes sak. Denne Huss skulle, om jag minnes rätt, redan 1772 eller 1774 hafva rest öfver till Guyana. Och signor Filenio måste lika litet hafva varit någon Italienare. Det är Filéen – ett i mitt hemlands arfshistoria ganska bekant namn.”

Hvad hör jag? utbrast fru Elisabeth. Dessa begge män skulle hafva varit svenskar? Jag nödgas bekänna, att denna upptäckt ganska mycket nedsätter min tanke om det land och det folk hvilka utgöra det käraste ämnet för vår nådiga beherrskarinnas fantasi.

”Skulle väl” – utropade Mannerskog, å sin sida förvånad – ”skulle då den Dona Clara Jamiesy från Swaanenschulz, hvarom ni talat, hon, som är enkan efter er svåger Isabel, och som ni gifver det sköna namnet af er beherrskarinna – skulle hon tillika vara den dame, hvars bekantskap jag i dag fått göra?”

Utan tvifvel! Hon är denna prinsessa från Guyana eller rättare från Nya Sverige i Sydamerika, som lemnade sitt fosterland i mitt sällskap och begaf sig hit till Europa af alla de skäl jag nämnt; och kanske ännu mer af ett till, hvilket jag ännu icke omtalat.

”Blott ett ord ber jag att få slå emellan er berättelse, min fru. Låt icke tanken på dessa begge män, Huss och Filéen – såvida de verkligen skulle vara de Aquinuzzio och Felenio, hvarom ni yttrat er – fördunkla den föreställning ni och er goda beherrskarinna gjort er om mitt fosterland! De kunna hafva varit råe, elake, orättvisa personer: jag tror det så mycket snarare, som jag i Sverige hört berättas, att de aldrig för de Lambertska arfvingarne gjort reda för plantagerna, såsom dem ålegat. Men döm icke mitt land, eller mina landsmän i allmänhet, efter dem.”

Fru Everling-Goffin såg på den liflige ynglingen med ett varmt ögonkast. Nej, det skall jag icke! hviskade hon. Men månne jag ej skulle handla lika orätt, om jag dömde alla edra landsmän och hela ert lands natur blott efter er?

[182]

Mannerskog nedslog sina ögon och rodnade hastigt vid dessa ord, som säkert voro ämnade till ett stort beröm för honom, men icke utan på svenskarnes och Sveriges allmänna bekostnad.

Elisabeth afböjde hans bryderi genom att fortsätta sin berättelse, hvilken ej kan kallas en historia om kolonisatörer, som flyttat ifrån Europa till Amerika; utan om emigranter från Amerika till Europa; hvilket utgör någonting i sitt slag baklänges emot hvad hittills brukats i verldsrörelsen.

[183]

SJUNDE KAPITLET.
Afbrottet.

Förstår han sig på metaller? kan han utröna hvarest de ligga förborgade i jorden? Begriper han ädelstenar, diamanter, rubiner, smaragder? Vet han allt detta .... och ännu mycket mer?

Fru Elisabeth fortfor: ni har hört skälen, hvarföre Clara Jamiesy och jag måste begifva oss från vårt olyckliga fädernesland, som i våra ögon alldeles förändrat utseende, och begifva oss till denna verldsdel. Men en af de mest bevekande orsakerna har jag ej nämnt.

”Jag är ganska nyfiken att höra den.”

Hvilken framtid skulle det väl hafva erbjudit min mans brorsdotter, min Claras enda barn, att efter vårt frånfälle, utan slägtingar och skydd vistas i Guyana, sedan orten, sedan detta Nya Sverige, ifrån ett fridens och skönhetens land, blifvit omvandladt till ett slafveriets och girighetens ohyggliga hemvist, föga olikt det öfriga i Demerara och sjelfva Surinam? Denna kust, numera under engelskt öfverherrskap, med dess lagar och med namn af Brittish Guyana, hettes väl vara något bättre försäkradt emot omensklighet och enskildes onda framfart; men i verkligheten var det icke så. Och vårt hem enskildt, de Lambertinska plantagerna, kommo efter den snåle Filenios död under engelsmän från Liverpool, i synnerhet en viss Sir Butt, som fullkomligt liknade sina förträdare. Vi ryste vid tanken att se vår Isabella i detta land!

[184]

”Isabella? Hon var då utan tvifvel sjelfva det sköna fruntimmer, som åtföljde er på resan till Sverige, och hvaraf jag fick njuta en enda skymt i Stockholm, men här i Hamburg ännu ingen? Och hon skulle således vara dotter till er beherrskarinna?”

Ja – hon är så. Mannerskog har icke sett henne i Hamburg ännu? I sanning – vistelsen här har också hittills varit ganska kort. Isabella bor i mitt logis, och skall nog visa sig.

”Hon har då ej sitt hem hos sin höga mor?”

Hon är hos oss begge. Om nätterna vistas hon i hôtelet hos sin goda, sjuka mor, min nådiga svägerska. Hon hvilar då der, eller står i spetsen för betjeningens vaksamhet, i fall något behöfves till prinsessans tjenst. Om dagarne, såvida jag icke sjelf är hos Dona Clara, begifver hon sig den korta vägen hitöfver till mitt logis. Vi hafva arbeten tillsammans.

”Ljufva tanke? att hon – att Isabella är dotter till Dona Clara Jamiesy från Swaanenschulz! barn af henne, som bär ett så varmt hjerta för Sverige! Men ach – hm –”

Här var en uppriktig fråga på vägen att begifva sig ifrån herr Mannerskogs läppar, alstrad af det förlåtliga begäret att vinna en upplösning på den gåtlika anekdot fru Kullman i Stockholm framkastat om Mademoiselle Isabelles egenskap, att ..... Men denna fråga förekom honom sjelf alltför baklänges att göra här, åtminstone nu; och han teg.

”Jag har ännu mycket att begära veta,” sade han, undvikande hvad han egentligen tänkt fråga. ”Jag har hittills ingenting fått inhemta om de båda äldsta herrarne Everling-Goffin: Olivario och Josua. Desse män, begge ogifta, hafva ju tillbragt hela sin återstående lefnad i Europa och kanske vistats mest alltid i Hamburg?”

I Hamburg? Nej, icke alltid – svarade fru Elisabeth, med en hastigt flyende, liksom ofrivillig suck öfver någonting, hvarom hon icke yttrat sig; men som troligen angick hennes mans goda brorsdotter, om hvilken de sist samtalat. Åtminstone tog Mannerskog, enligt sitt eget medvetande om den der anekdoten, saken så; och, för att göra brytningen fullkomlig ifrån ett ämne, som utan tvifvel måste vara[185] sorgligt för hans medtalarinna, föresatte han sig att fortfara om de återstående begge herrarne i dubbelslägten.

”Om Olivario, den gamle vise, känner jag redan något,” sade han. ”Men hvem är Josua?”

Josua Goffin är minst att orda om, svarade Elisabeth, – ännu, som det tycktes, litet tankspridd. Josua, han har dock alltid varit en utmärkt hederlig och slägtkär man. Hans yrke bestod uti penningrörelse. Han var bankier i Hamburg. Men hans sjuklighet på de sednare åren, hans svåra gikt – – han kan knappt stiga upp, sedan han en gång väl satt sig –

”Aha – kanske podager öfver hela kroppen, i fall detta låter sig göra?” – utbrast Mannerskog, som påminte sig hvad Lovise på Blå porten berättat om den herrn, som aldrig lemnade vagnen, oaktadt fruntimmerna stego in. ”Förlåt mig!” sade han och hejdade sig: ”jag är ytterst ohöflig. Men jag har hört någonting, som jag nu måste rimma tillsammans. Denne herr Goffin är utan tvifvel mycket skallig?”

Fullkomligt utan hår, min herre. Orsaken till all den sjuklighet, som hemsökt så många af vår slägt och sjelfva vår ädla beherrskarinna, sedan ankomsten till Europa, förklarar jag ganska lätt genom ombytet af luft, från Guyanas ständigt leende himmel och varma sol, till dessa töckniga, kalla dagar, hvilkas för oss skadliga temperatur måste djupt inverka och döda oss.

”Denna herr Josua måste hafva åtföljt er på resan till Sverige; icke så? Egentligen steg han sällan ur sin vagn, tror jag?”

Visserligen. Sedan han satt sin bankier-rörelse i händerna på sin förre associé, herr Zuckendorffer, lemnade han med lättadt hjerta Hamburg, för att genom resor söka sköta sin kropp, om ej återeröfra sin helsa. Han var chefen under vår resa till Norden. Jag följde med såsom hans svägerska; och Isabella, såsom hans brorsdotter. Icke destomindre kan jag säga, att utfärden hufvudsakligen företogs för vår skull. Eller, ändå rättare, för det stora ändamål, som Olivario, sjelf nu oförmögen att göra resan, gaf oss i uppdrag att fullborda efter hans plan och för tillfredsställande af vår beherrskarinnas önskan.

”Hvilket skulle väl detta stora ändamål hafva varit?”

[186]

Vi hafva vunnit det nu – svarade fru Elisabeth med en vacker blick på Mannerskog.

”Men jag förstår er icke. Skulle jag, skulle min obetydliga person, utan min förskyllan, och utan att hvarken jag eller ni påräknat det, kunna utföra en så vigtig rôle i ert drama? Förklara er, för Guds skull!”

Så undransvärdt händer det ibland, att när man söker, finner man icke; men när man icke längre letar derefter, bekommer man det man önskar. Vi ville i Norden träffa en man af den karakter, af den hufvudegenskap, som vår beherrskarinna och den vise gubben verkligen sedan hos Er upptäckt. Vi, på vår resa, kunde icke finna en sådan man; men Gud har tillsändt oss Er, sedan vi hemkommit.

”Måtte det då ske, efter Gud så fogat; och måtte ni icke bedraga eder sjelfve! Jag får väl af beherrskarinnans egen mun veta hvaruti den önskan består, som jag skall uppfylla. Men den fjerde och äldste af bröderne Everling-Goffin, denne klarögde, vackra gubbe, Olivario, på hvilken jag i går aldrig kunde se mig mätt, oaktadt min uppmärksamhet togs i ännu högre anspråk af hvad han sade mig – denna man måste utgöra en af kärnpunkterna här. Hans tankar måste otvifvelaktigt hafva betydligt medverkat till bildande af de planer och önskningar ni sjelfve utkastat. Säg mig öppenhjertigt: har denne Olivario aldrig varit i Sverige?”

Utan tvifvel. Han har, före oss och sedan lång tid tillbaka, rest omkring ganska mycket i Norden, och nästan öfverallt i Sverige.

”Ah –!” utropade Mannerskog. En föreställning tycktes på väg att vakna hos honom. ”Hvilken man är då han, denne Olivario?” frågade han. ”Är han kemiker? bergsman? Jag vill icke säga trollkarl, ty sådant brukas ej mera. Med ett ord: förstår han sig på metaller? Kan han utröna hvarest de ligga förborgade i jorden? begriper han ädelstenar, diamanter, rubiner, smaragder? Vet han allt detta .... och ännu mycket mer?”

Så är förhållandet, svarade fru Elisabeth anspråkslöst och godt.

”Det slår icke felt!” – utropade Mannerskog för sig sjelf, och det klack till i bröstet på honom – ”det slår omöjligen felt, att jag icke[187] funnit min herr Mesoms principal! Det är den intressante Silfvergubben, sjelfva ”der Silbergreis,” han som – som – som – o min Gud, som stod omtalad i dokumenterna! – Jag hör er med yttersta uppmärksamhet, fru Everling-Goffin,” sade Mannerskog högt; och, frigjord från all konvenansens fruktan genom det stora ämne, som eldade dem begge, vågade han hastigt skrida ett godt stycke närmare henne i soffan, för att ej blott med den giriga hörseln, utan med sjelfva andedrägten insupa de ord, han hoppades få höra.

Han skulle också hafva fått höra dem, om icke en dörr öppnats.

[188]
[189]

SMARAGD-BRUDEN.

FEMTE BOKEN.

[190][191]

FÖRSTA KAPITLET.
Olivario.

Han hade icke timmar af andakt, men han hade år deraf. Och hvarje hans sekund var en sådan.

Fru Elisabeth var i begrepp att anträda berättelsen om den fjerde och äldsta af herrarne Everling-Goffin, oaktadt det började blifva ganska skumt och underligt i rummet, der de begge suto ensamne, då dörren sakta, men likväl hörbart, öppnades.

En af hôtelets tjenande fruntimmer inträdde och frågade i de vördsammaste ordalag, om något befalldes.

”Har jag ringt?” frågade Madame Everling-Goffin.

Ja.

”Det är omöjligt!”

Jag har tydligen hört klockans ljud.

”Det är, ännu en gång sagdt, otänkbart. Jag har icke rört mig ur stället.”

Men se här, anmärkte den vördsamma hamburgska domestiken och de breda vingarne på hennes hufva flaxade uppåt, i det hon stack hufvudet ned emot soffan: se här sitter ju min herre på sjelfva klocksträngens ända? Ej under då, att klockan ljudit, i fall min herre gjort den minsta, den ringaste, den allra outsägbaraste rörelse i kanapeen?

”Är det möjligt!” utbrast Mannerskog, som insåg, huru han genom[192] sin för starka önskan att hastigt komma till berättelsens mål, sjelf afbrutit den.

Tänd då verkligen ljusen här, efter du i en så lycklig stund anländt, mitt barn! sade Madame.

Emellertid hade den ankomna lemnat dörren efter sig på glänt, och ifrån ett af rummen innanföre hördes slag på en harpa. Mannerskog lyssnade.

En angenäm blick ifrån fru Elisabeth sade honom, att det var Isabella han hörde.

Under tiden tändes ljuskronan i det höga taket, och det slags sken, hon spred kring rummet, ökade stundens förtrollning. Harpan fortfor.

”Det är heliga, täcka tankar från Swaanenschulz!” sade fru Elisabeth, steg upp och gjorde några tysta slag öfver golfvet, medan strängarnes toner nalkades klarare och allt starkare.

Litet derefter satte hon sig åter bredvid Mannerskog. Tonerna från de inre rummen hade aftagit, men hördes ännu – svagt, oefterhärmligt – i accorder, hvilka ej kunde öfversättas i ord, icke åtföljas af någon visas verser. Elisabeth började då ånyo förtälja, i fortsättning af sitt började ämne. Hvad hon sade, hindrade icke harpan att höras; och harpans strängar klingade ofta in med sina ljud i det Elisabeth talade.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Olivarios lif är detta. Han hade försänkt sig i forskningar öfver jordens sanna innehåll. Han blef geolog och chemiker. Redan som barn, vandrande i Guyanas rika berg och djupa skogar, hade han på egen hand vaknat till insigt af många under, som ligga obegripne framför de flesta af oss. Tidigt skickades han af sin fader öfver till Europa, att stadga och vidga sina kunskaper. Han tycktes vandra på samma bana, som öppnats af Werner i ett fall, men sedermera åt ett annat håll utsträckts af Alexander von Humboldt, Berzelius och Davy. Humboldt fördes från Europa till Amerika att bekräfta sina tankar och utvidga dem ännu mer; af samma ande bragtes den man, hvarom jag nu talar, från Amerika till Europa, för att utforska berg[193] och länder, hvilka ni i denna er verldstrakt, genom vanligheten att se dem för edra ögon, hålla för mindre innehållsrika, oaktadt de bära massor af skatter i sitt sköte.

Det var icke för massornas, ej för rikedomarnes skull Olivario forskade! fortfor fru Elisabeth. Själen i allt utgjorde redan då, såsom sedan, hans hufvudsak: han ville upptäcka och afslöja jordens innandömen, för att vinna krafter och makt till ett ännu större andens välde öfver tingen. Också ville han se och glädjas åt lifvets uttryck i skapelsens jordiska verk: själarnes motstycken och underlag.

Gången af hans studier kunna icke vara bekanta för mig, en olärd qvinna. På hvilka sätt han vann sina kunskaper, vet jag ej heller; om ur böcker, ur andres undervisningar, eller genom sitt eget snilles blick. Kanske helst genom alla tre?

På de sista tiderna, då Olivario af ålder och den klimatets åverkan, hvarom jag förut nämnt ett ord, kände sig svag, hölls i sitt rum och oftast, som nu, vid sängen, samtalade han mycket med mig; och han meddelade mig många af sina händelser, fast inga af sina kunskaper, dem jag ej skulle hafva fattat.

Han omtalade, att han vunnit förmågan af metallers, vissa jordslags, ädelstenars och marmorarters upptäckt på tusentals ställen i jordens sköte, der ingen förut viste, att sådana ens funnes till. Om detta skedde genom slagruta eller hvilket annat medel, är mig obekant. Han tycktes mig luta till den öfvertygelsen, att jordens djupare schakter i sjelfva verket innehålla många millioner gånger mera af dessa ämnen, hvilka vi, genom det bruk vi göra af dem, anse, kalla och begagna såsom ”skatter,” än ytan gifver anledning till; men att denna yta blifvit så gles på rika alster till följe af ”den sista stora jordhändelsen,” då hafven bortsköljde allt och lemnade föga annat än sand efter sig på den mark, hvarifrån vattnet afrann. Jag vet icke huru härmed kan förhålla sig.

Olivario är och har alltid varit ytterst religiös. Fri genom lifvets ödmjukhet och i erkänslan af sitt eget stoft, stod han i sanningens umgängelse med varelsernas upphofsman: satt vid hans fötter och under hans hjerta i hvarje ögonblick. Han gjorde det i de tankar,[194] med de arbeten, genom de forskningar, hvilka oupphörligt sysselsatte honom. När de fleste af oss andre dyrka Gud blott den sjunde dagen, dyrkade han himmelens och jordens Herre sex dagar, och äfven den sjunde. Han hade icke timmar af andakt, men han hade år deraf. Och hvarje hans sekund var en sådan.

Af alla länder i Europa har han genomrest Sverige mest. Jag känner icke den egentliga orsaken till denna förkärlek. Grundade den sig på en särskild kännedom om den Europeiska Nordens betydenhet i fysiografiskt och chemiskt afseende; så måste ert fosterland vara rikare på herrliga alster, än ni, min vän, ännu vet. Men härflöt detta tycke af samma skäl, som Clara Jamiesys, så var det för de svenska ättlingars skull, dem Olivario Everling och hans fäder lärt känna och älska i Amerika sedan Jonas Lamberts tid. Jag tror det förra mest; ehuru det sednare mäktigt kunde öka hans håg att besöka Sverige.

Jag hörde af ert samtal med Isabellas mor, att Olivario icke ännu lemnat er en viss bok, som han har – sade Elisabeth och afbröt plötsligt, med en blick på Mannerskog.

”En bok? af honom sjelf?”

Ja. En samling af anteckningar under Nordiska resor.

”Jag har icke sett eller fått något sådant af honom,” svarade svensken.

Han skall säkert lemna er denna samling.

”Hvad innehåller boken?”

En uppgift på talrika punkter i den Skandinaviska Norden, der silfver, guld, koppar och jern af finaste och starkaste slag; der marmor af sex till åtta särskilda färger och arter; der rubiner, diamanter, safirer, men framför allt smaragder; der dessutom botaniska alstringsämnen, jordarter, hvilkas krafter jag icke känner, stå att träffa: och det på vissa i anteckningarne utsatta djup nere i jorden.

”Talar ni allvar, min fru? Har ni sjelf läst denna bok? är det en fortsättning af Theophrasti Paracelsi von Hohenheims griller – eller, hvad vill ni jag skall tro? Dessa rikhaltiga punkter i Skandinavien skulle verkligen vara till?”

[195]

Jag har icke läst allt eller ens mycket i Olivarios bok, helst jag icke känner Sveriges geografi, som först kunde göra mig bekant med de orter anteckningarne omtala. Men jag har sett uti den, och kan försäkra er, att intet ord vätter åt Paracelsi håll. Saken består allenast uti – såsom mig syntes – ganska torra och fåordiga, men icke derföre mindre pålitliga uppgifter, grundade på de undersökningar och upptäckter författaren sjelf gjort i landet under sina resor.

”Jag häpnar. Dylika ställen skulle i Sverige vara, icke allenast många, men ganska många? Hvarföre har icke den kunskapsrike mannen gifvit Svenskarne en sådan upplysning förut?”

Ni känner orsaken. Han, lika litet som vår goda beherrskarinna, ville lemna något sådant, som detta, i händerna på annat än en man, hvars hufvudegenskaper öfverensstämde med hvad de fordrade. De tro sig med tillförsigt hafva träffat en sådan i er: och det är ni, som deraf i Sverige skall göra det bruk, som .... men de måste sjelfva tala med er derom.

”Jag skall blifva glad deråt.”

Det är icke för att frossa stoft, som menniskorna, edra landsmän eller andre, böra göras delaktige af rika skatter; men för att lägga både sig och jorden, med allt hvad den eger, alltmer under andens makt. Detta innefattar utbredande af helgedomens välde, såväl i det rika som i det fattiga.

Tyst! ts! fortfor fru Elisabeth och såg upp. Jag har icke hört harpan på en stund: har den slutat? eller bedrager jag mig? Hvad ser jag i dörren? Oh – – nalkas, nalkas, min Isabella! Här äro blott bekanta –

Men gestalten stod stilla i dörren, vinkade åt fru Everling-Goffin, och drog sig straxt derefter baklänges tillbaka, i stället för att nalkas dem, som sutto i yttre förmaket.

[196]

ANDRA KAPITLET.
Två, som blifva bekanta.

Jag menar väl ej så fullkomligen intet, att vi icke skulle ega i våra händer en half eller en fjerdedels million; men hvad betyder det, min vän?

Madame Everling-Goffin steg upp på Isabellas vink, för att beträda de inre rummen, dit utan tvifvel någon angelägenhet kallade henne. Men hon gaf med detsamma ”sin svenska vän” ett tecken att följa sig, på det han icke måtte lemnas i ensamhetens ohöfliga armar. Hon ansåg honom redan som ett slags medlem af familjen, enligt denna sydländska ädla sed, att, så fort en person på giltiga grunder en gång funnits värdig husets förtroende och slägtens vänskap, sedermera gifva honom allt detta odeladt, så mycket som nånsin en son kan få, en bror, eller, om det behöfves, ännu mera.

Mannerskog steg upp och följde med till dörren. Han gjorde vid fru Elisabeths sida till och med ett steg i det inre rummet.

Du känner ju vår vän från Sverige, Isabella? yttrade Madame till henne derinne, med en ton, som liknade ett slags ömsesidig presentation.

”Jag har sett – – en gång –,” halfhviskade den andra till svars, med en röst, likväl alls icke försagd eller melankolisk, utan snarare på ett språk, som artade sig till att vara en temligen dålig tyska, hvilket i hennes mun lät både godt och naivt.

[197]

Mannerskog var så elak, att han gladdes åt denna början, emedan, då han sjelf nog kunde sin tyska i bok så godt som svenskar bruka, men visserligen dock ej alltid utsade orden så, som en riktigt skön tyska fordrade, fann han sig nu ej behöfva skämmas härför; och han beslöt att icke blygas för något alls förrän han märkte sin medtalarinna blygas.

”Var således bekanta, efter ni redan är det!” yttrade fru Elisabeth med en vacker och okonstlad blick på dem begge.

Derefter vände hon sig till domestiken, som stod i rummet litet längre fram, och hvilken bad henne om svar till ett bud, hvilket ankommit och medfört några saker. Elisabeth följde ut med servanten.

När herr Mannerskog såg sig ensam med den vackra fremlingen, hvilken var lika mycket tysk, som han sjelf, greps han emellertid genast af den hvarje svensk ohjelpligen medfödda ingress-anden, och han sade:

”Jag har ju den äran att befinna mig – – jag har ju den äran att se Madem – – Isabelle Jamiesy Everling-Goffin?”

Hon smålog ungefär som ett ja. Men när den unga svensken – också efter svenskt sätt, när det skall vara innerligt och rätt förträffligt – utsträckte sin hand, för att helsa genom ett godt, välment och varmt handtag, steg hon å sin sida ett par små steg tillbaka, utan att likväl se på minsta sätt stött eller ledsen ut öfver att han velat taga hennes hand.

Mannerskog, som tyckte sig märka detta, gick således oförskräckt efter.

Men då drog hon sig ånyo ett par nätta steg baklänges.

Så? – tänkte han, för hvars minne i hast fru Kullmans ord framställde sig. ”På sätt och vis hade kammarjungfrun väl ändå rätt i sin berättelse om den sköna Guyanskan” – fortsatte han i sina tankar – ”men, ingenting är likväl vissare och bättre, än att, om hon skrider tillbaka, så stiger jag efter.”

Rummet, hvaruti de begge befunno sig, hade, utom den dörr, hvarigenom den unga svensken med fru Elisabeth inkommit, samt[198] den andra, genom hvilken den sednare utgått med servanten, tillika en tredje, som stod öppen och vätte åt ett ännu inrare litet rum, der en harpa syntes framskymta med sin stora krokiga hals af mörk acajou. Det var åt detta håll Isabella hade dragit sig.

Svensken hade gått efter, med steg, som visserligen voro försynta, men dock fulla af tillförsigt och nöje.

När de voro helt och hållet inne i kammaren, och Mannerskog af ursäktligt tycke för musik ämnade bedja henne fortsätta på den utmärkt intagande harpan, i synnerhet som härunder ännu bättre anledningar till samtal – hvilka ej tycktes vilja gå – kunde yppa sig: så gjorde Isabella oförmärkt en vändning till venster, gick om honom, nalkades dörren igen, och läste till den.

Derefter nalkades hon honom med en glad uppsyn af den öppnaste färg, och sade: vi äro således bekanta och vänner?

Jag kan ju då få yttra ett ord af tillförsigt och hopp – fortfor hon, när svensken af förvåning ännu ingenting svarade. Kan jag det? Tänk endast på min mor: men jag har någonting att säga.

”På Dona Clara Jamiesy? – Jag är färdig att uppfylla alla hennes befallningar!” inföll Mannerskog med hänförelse.

Jag vet icke, anmärkte Isabella, om det jag har att nämna, skulle passa rätt väl i Sverige – eller till och med i Tyskland – då vi äro tvenne, som aldrig talat med hvarandra förr? Men det har sin vigt, och skall ursäktas mig, som jag hoppas?

”Jag hör med hjertats uppmärksamhet på hvarje ord!” svarade han. Detta uttryck innefattade mera än en vanlig artighet. Isabella förekom honom helt annorlunda än han väntat. Det intagande, som man upptäcker hos en ung, älskvärd, täck flicka från en annan verldsdel, består oftast i någonting, så långt skildt ifrån vårt vanliga och egna sätt, att det synes oss underbart af ett feelikt slag, snarsagdt trollskt. Men hos Isabella märkte han icke alls detta. Om hon afstack ifrån det Europeiska sättet, så var det endast genom en större grad af enkel frimodighet, än som bildade fruntimmer hos oss bruka förete. Ehuru hon likasom väntade på Mannerskogs ytterligare svar och derföre ej sjelf vidare sade något, höjde hon dock sin hand, såsom[199] om hon nu ville gifva honom den till ett slags helsning: samma hand, som hon förut derute dragit litet tillbaka.

Han tog den sakta, och förde flickan till den lilla soffan i kammaren. ”Isabella!” sade han nu, sedan de satt sig, och han sjelf, fattad af hennes förtroende till honom, icke längre höll på någon af sina tankar, ej vägde sina uttryck till henne. ”Isabella! hvad har du att säga mig? Ifrån den första stund, jag såg en skymt af denna täcka uppenbarelse, har en längtan omsväfvat mig, att – jag kan och vill ej neka det – erhålla en närmare upplösning på gåtan af er resa till Sverige, er ditförda skatt, som genom en händelse föll i mina händer, och slutligen af mitt mottagande här, som innebär en högre godhet än jag kan begripa –”

Du skall få veta allt och icke undra på något! svarade hon. Fast – fortfor hon – på ett, åtminstone på ett måste du undra ändå; och dermed ärnade jag just börja.

”Nåväl! frukta intet af mig eller för mig. Utgör hvad du vill säga, en dyrbar hemlighet, så skall den evigt ligga begrafven hos mig i det trognaste och tystlåtnaste minne.”

Du har varit hos Dona Clara Jamiesy, inföll hon, du känner också Madame Elisabeth, och min faders broder, den gamle Olivario. Du vet något om dem alla?

”Jag tror det; men huru mycket?”

De hysa alla en stor, en nästan omätlig förhoppning på dig –

”Jag har hört en vink härom; men jag inser icke hvad som rättfärdigar deras goda tankar om mig.”

Jo, väl vet både du och jag detta – anmärkte hon med en ljuf sänkning på rösten. Både Olivario och min mor hafva utforskat din sinnesstämning, dina tänkesätt i höga ämnen och emot menniskor. Ditt nit, att så oegennyttigt och med så mycken möda återförskaffa oss det förlorade, hvilket blifvit oss beröfvadt genom en tjenarinnas falskhet – till förmån för en, eller någre, som måhända inbillade sig vara berättigade – – och som troligen genom denna vår kammarjungfru fått veta – – men, vi må ej tala om detta nu: det skulle föra oss afsides ifrån det egentliga ämnet.

[200]

Mannerskog häpnade litet för den ofrivilliga underrättelse, han sålunda på sidan erhöll om något, som han ej förr än nu betänkt. De der herrarne i Stockholm voro möjligtvis en gren af svenska slägtingar och Lambertska arfvingar? Men han ville ej för ögonblicket fästa sig vidare vid tanken på Catharinæ kyrkogård och hela denna punkt. – ”Fortfar om det egentliga ämnet, Isabella!” utbrast han: ”det är mig högligen angeläget, att lära känna det.”

Jag vet ej, svarade hon, om min mor skulle tycka fullkomligen om det steg jag nu tar, då jag talar om något, som hon kanske endast sjelf hade bort nämna. Men då jag förmärkt, att hvarken hon eller min faster, fru Elisabeth, sagt något derom, så bör du likväl –

”Skulle det innefatta en farlig hemlighet?”

Nej – icke farlig! hviskade hon med ett fint leende. Det rör någonting inom vår slägt, som förskrifver sig ända ifrån vår stamfader på mödernet, den store sjömannen, grundläggaren af det sköna Swaanenschulz och hela Nya Sverige.

”Jag känner berättelsen om honom. Han var tillika grundläggaren af hela er stora rikedom.”

Ja, vi äro rika: mycket rika, om du så vill. Men egentligen hafva vi ingenting.

”Ingenting? hvad vill det säga? Intet?”

Ja, intet. Jag menar väl ej så fullkomligen intet, att vi icke ega i våra händer en half eller en fjerdedels million. Men hvad betyder det, min vän?

”Men jag har hört fru Elisabeth tala om helt annat. Hon har nämt, att genom beskaffenheten af Jonas Lamberts gjorda disposition, de stora plantagerna i Guyana ej skulle vara er tillförsäkrade, hvarföre andre kunnat komma och lägga hand på dem, äfven som äldre svenska slägtingar, härstammande från Lamberts syskon, på dem skulle kunna göra grundade anspråk. Deremot vore ju de ofantliga, i flere Europeiska banker insatta kapitalerna, genom de upplupna rentorna uppgående till fyra eller femhundrade millioner, tydligen edra? Och har icke er utflyttning hit till Europa skett för den orsaken, att edra rikedomar befunne sig i denna verldsdel?”

[201]

Allt detta är verkligen så, svarade hon.

”Hvad återstår?” utbrast han.

Det återstår, att utbekomma dessa kapitaler ur den Generalbankiers hand, på hvilkens ordres det beror, om de särskilda nio eller tio husen, hvaruti summorna blifvit insatta, skola utlemna dem.

”Hvad hinder kan då han göra? Hvar finnes denna man? Är han en skurk?” utropade Mannerskog och var på vägen att springa upp.

För ingen del, återtog hon med mycken bestämdhet, och qvarhöll honom. Frukta intet sådant: intet åt det hållet. Här är icke frågan om att strida emot nidingars kabaler, utan att uppfylla ett utstakadt vilkor. Den man, hvarom jag talar, bor i Hamburg: åtminstone befinner han sig här nu. Jag har gifvit honom benämning af Generalbankier; icke för att han bär denna titel, men för att jag ingen bättre kunde upptäcka för en man, på hvars ord så många millioner bero i flera särskilda banker.

”Han är således en hederlig man? Gudskelof.”

Häruti ligger alltså ej faran och svårigheten.

”Men om hvilket vilkor talar du?” utbrast han lifligt, och fäste blicken ännu varmare på sin medtalarinna.

Isabella mötte hans blickar utan att slå ned sina ögon, hvilka i denna stund strålade på ett sätt, som tillkännagaf glädje och ändå tvekan tillika. Hon sade:

Vilkoret skall du få höra. Det förekommer i början förvånande, och sådant, som genom sin egna besynnerlighet blott skulle kunna uppgöras af en i högre, bildade och vanliga sällskapskretsar föga hemmastadd man. Jag menar vår moderliga förfader. Ty en sådan hjelte Lambert än var på hafven och så dristig derjemte som plantageanläggare, måste dock hvar och en af oss veta, att den späde, fattige, från edert nordiska land ut i verlden kastade gossen ingen uppfostran eller lärdom bekommit, af det slaget, som ni i Europa med skäl mena med dessa ord. Och likväl, när man ser närmare på hans vilkor, och tänker på ett visst slags förklaring deraf, hvilken inom[202] slägten led efter led bibehållit sig, så förekommer det icke så underligt.

”Jag tillstår, att jag är nyfiken, att lära känna detta vilkor.”

[203]

TREDJE KAPITLET.
Smaragden.

Just denna fråga har utgjort den gåta mina anhörige haft att lösa.

Isabella svarade med följande berättelse. När det hade börjat lida fram emot den tiden, då, enligt Lambertska förordnandet, de stora kapitalerne till oss skulle utlemnas, hade vi låtit i Europa efterfråga, till hvilken person vi egentligen hade att vända oss för ett sådant ändamål. Detta skedde redan för flera år tillbaka, medan min mor, fru Elisabeth och jag ännu voro qvar i Guyana. Min fars broder, Olivario Everling-Goffin verkställde efterfrågningarne, och erfor, att en viss Gasbaria Zuilo, bankier och chef för portugisiska affärer, vistande i Hamburg, utgjorde den man vi sökte.

Då min farbroder anmälde sig hos herr Zuilo, var han långt ifrån att neka förhållandet. Med största beredvillighet uppgaf han ej blott summornas storlek, utan äfven alla de särskilda ställen, mest i Holland och England, der de vore att lyfta, när tiden kom. Han sade också, att denna lyftning helt och hållet berodde på hans ordres till de särskilda bankiererne, enligt förordnanden, som, man efter man, gått ända ifrån Lamberts tid och slutligen kommit till honom.

”Men Dona Jamiesy och hennes slägt känna utan tvifvel den föreskrift, som herr Jonas Lambert utsatt att ovilkorligen böra iakttagas vid kapitalernas lyftning?” frågade herr Zuilo min farbroder. Då denne teg, fortfor han: ”en viss smaragd måste uppvisas för mig,[204] eller, ifall jag före den tiden skulle aflida, till den, som jag efter mig förordnar. Utan detta tecken får hvarken jag eller min efterföljare skrida till utlemnande af penningarne.”

Hvilken smaragd? inföll Mannerskog. Förmodligen en signetring eller halsprydnad?

”Ingendera” fortfor Isabella. ”Smaragden, utom att vara af fullkomligt godt ämne, måste ega en längd af minst två alnar, men kunde understiga tre. På vidden åt sidorna lades ingen vigt, blott längden var den utsatta.”

Hvad vill det säga? En smaragd af hela tvenne alnars storlek? Det innefattar ju någonting utomordentligt, och sådant, som ingenstädes finnes; ej en gång, såsom jag tror, i ädelstenarnes hemland, Brasilien?

”Och likväl lät det oeftergifliga vilkoret så. Lamberts ord i förordnandet voro tydliga. Exsekutorn – hvilken nu var herr Gasbaria Zuilo – sade sig aldrig kunna komma att gifva ordres till kapitalernas uttagande eller disponerande, förrän slägten Jamiesy för honom uppvisade denna obeskrifliga smaragd.”

Så har då en sådan skatt otvifvelaktigt legat i din ätts förvar ända sedan Jonas Lamberts tid, och det kanske på Swaanenschulz, led efter led? Lambert kunde ej hafva utstakat vilkoret, derest han ej redan sjelf haft detta förundransvärda klenodium, och lemnat det efter sig i sin dotters ego, för att noga bevaras och slutligen utgöra det slags kännetecken för slägten Jamiesy, han dermed åsyftade, på det att ingen orätt person måtte komma och anmäla sig till edra skatter.

”Det synes så,” svarade Isabella.

Nåväl! hvar är då denna smaragd?

”Vi hafva aldrig sett en sådan.”

Huru?

”När Olivario lemnade herr Zuilo, efter den underrättelse han bekommit, skref han genast till Guyana och meddelade uppgiften åt min mor. Hon, jemte min fader och öfriga amerikanska slägtingar, som den tiden ännu lefde, förvånades högligen häröfver. Sjelfve egde de ibland alla sina skatter ingen smaragd af så ovanlig storlek. De efterforskade bland äldre öfverlemningar, och frågade gamla[205] personer; men ingen hade hört, att en dylik ädelsten funnits hos Jamiesys. Ingen hade heller försport, att en så stor smaragd någonsin varit till i hela verlden. Har du sett en sådan?” – slöt Isabella bekymmersamt frågande. Hennes blick sköt härvid pröfvande och mycket klokt fram på honom, vid hennes sida. Den kom ur ögon, blott till hälften öppnade, men till hälften skymda genom de finaste ögonhår, beskuggande uttrycket på ett oförklarligt sätt.

Om jag har sett en sådan smaragd? Vid Gud nej! utbrast Mannerskog. Jag skulle kunna tillägga, att det snarast tycks, som om din stamfader genom detta förvånande vilkor haft för afsigt, att de stora kapitalerna aldrig skulle kunna komma i edra händer. Men detta finner jag icke heller troligt, då hans mening väl ej kunde vara, att de skulle ligga för evigt orörda och oanvända i bankerne; samt han också icke förordnat dem åt några andre.

”Ja visst;” sade hon, med en liflig nick. ”Lambert åsyftade säkert, att vi en gång skulle få hvad vi skulle erhålla. Dertill hafva vi de största anledningar: nästan afgörande bevis.”

Hvad menade han då med det otroliga vilkoret?

”Just denna fråga har utgjort den gåta, mina anhörige haft att lösa. Icke af begär till dessa skatter, åtminstone ej egentligen, eller för oss, ville vi ega dem. Vi hafva något för vår lefnad ändock: ej såsom furstliga personer, men som enskilde likväl. Vi hafva vårt nöje vändt åt annat; vi kunna nog inskränka vårt jordiska. För oss – blott – vore den väl då nog, denna halfva million, eller hvartill det lilla kan stiga, som vi ega öfver af strödda småsaker, i penningar och juveler, från Amerika. För oss – ännu en gång – behöfde vi icke lösa gåtan. Men min mor och de mina hade stora tankar, fästade på Sverige, detta deras stamfaders land; och de hyste afsigter, hvilkas utförande fordrade besittningstagandet af dessa summor! Har icke Dona Jamiesy redan talat med dig om något?”

Jag har hört vinkar; men hvilka ej ännu blifvit lagda i tydlig dager.

”Hon skall yttra mera derom. För dessa stora saker önskade hon med högsta ifver, att erhålla hvad henne tillkom. Utom de ingifvelser, hon fått genom sin egen far, som var svensk, och som oftast[206] talade med sin dotter om sitt goda fosterland, fann hon äfven de största uppmaningar härtill i några papper från Lamberts egen hand, deruti vår stamfader, på äldre dagar återkommen till älskade barnaminnen, uttryckte sina önskningar för Sverige. Dessa små uppsattser voro korta i uttrycken, kraftiga, tvärhuggna. Den bistre sjömannen och krigaren afspeglade sitt lynne i dem; och likväl såg man der, under en så skarp yta, det känslofulla sinnet hos ett barn från landet i den hemlighetsfulla norden.”

Jag förvånas! utbrast Mannerskog. Kanske ville Jonas Lambert hafva dessa millioner hopade i sin slägt, för att en gång, när det dagades, uträtta något – hvad skall jag kalla det? – något jettestort för Sverige?

”Just så” – svarade Isabella. ”Men det är du, min vän, som skall utföra dessa höga tankar. Förstår du?”

Jag?

”Och ändå skola hvarken du eller vi uträtta något, om ej den smaragd hittas, förutan hvilken vi inga millioner erhålla.”

Men hvarföre fäste Jonas Lambert detta olyckliga beting vid arfvet?

”Min förfader var en man, sådan han var,” svarade hon. ”Förstår jag honom? Jag vet icke säkert. Du borde lättare begripa honom, du, som sjelf är ifrån samma land. Jag har en gång, på denna resa, som jag aldrig glömmer, satt foten på min förfaders mark; och jag såg då ingenting just så märkvärdigt. Men det mest gåtlika är utan tvifvel det, som icke synes så, och ändock är. Jonas Lambert var icke blott ifrån Sverige, utan ifrån sjelfva den värsta delen deraf: ifrån norden i Norden. Så har han i sina efterlemnade bref betecknat sin hembygd: Vesterbotten, Umeålandet – säger jag rätt? – Detta land har ingenting alls öfver sig på hela jorden, mer än blott Lappland – säger jag rätt? – hvilket skall ligga ännu högre upp och vara ännu värre: vara det allravärsta: utgöra sjelfva trollhemmet. Och jag tror det nog. Jag har läst flere af min stamfaders papper, små, gammalmodigt skrifna, till stilen sämre än något matros-bref i vår tid – det hafva trovärdige kännare försäkrat, som sett dem och förstå ämnet. På plantagerna, då han några aftnar satt i ro på sitt älskade Swaanenschulz, gjorde[207] han väl dessa uppsatser, hvilka bära vittne om hans kärlek till Vesterbottnien och till hela Svezien –”

Så heter det icke! afbröt den unga svensken eldigt, och lindade till hälften sin arm om berättarinnan, vid sin sida.

”Nej, jag förstår!” svarade hon sorgset. ”Sweeden, så heter det! Nej, nej, Sverge – Sverige – så skall det vara – är det icke nu rätt?”

Nu är det rätt! utbrast han, nära att trycka henne till sitt hjerta.

”Häraf kommer”, fortfor hon, ”att alla Jamiesys, men i synnerhet vi, som läst med innersta rörelse på vår stamfaders skrifvelser, hyst så mycket tycke för det Sverige. Hafva vi gjort illa, vi, som äro födde i Nya Sverige, att med så lågande tankar omfatta Gamla Sverige? säg oss det, du, som är derifrån?”

I sjelfva det Gamla Sverige upplefver nu ett Nya Sverige! svarade han.

”Är det möjligt!” utbrast hon och vände sig hastigt åt sidan, runkande smått på hufvudet.

Han hörde henne med glädje och beundran. Men hon fortfor om sin stamfader och tänkte ej på annat.

”Jonas Lambert,” sade hon, ”måste väl icke hafva börjat lära sig skrifva förr än han kom om bord på fartyg, och mest fått sin stil till sjös. Ty den bär vittne om sjögång. Han har tydligen, af vågornas rörelse och af behofvet att fasthålla sitt papper vid bordet och sin penna vid det, under det han skref, förmåtts att aldrig upplyfta handen ifrån det han skref. Så förklarar jag hans egenhet, att låta raderna fortfara oafbrutet, så, att när han slutat en rad ifrån venster till höger och papperet ej räckte längre, han då icke lyfte upp handen för att ånyo börja från venster och gå till höger igen, utan skref andra raden ifrån höger till venster: alltså utgick ifrån der han slutade den förra raden. Således skref han den andra baklänges emot den förra, med ord och allt. Begriper du det?”

Jag begynner förstå! utropade han.

”Hvarannan rad går alltid baklänges i min stamfaders skrifvelser. Men kan man icke lika väl säga, att de, som gå rätt, gå baklänges emot dem, som gå baklänges?”

[208]

Jo, det kan man.

”Och det har alltid förekommit mig, ända ifrån min barndom, då jag först började läsa och älska min stamfaders papper – det har alltid – men du blir ond på mig?”

Nej – nej – fortsätt – –

”Det har förekommit mig, att allting i verlden kan kallas baklänges emot det rätta: och att, när härtill lägges, att allt det rätta är baklänges emot det andra, så är ju allt – allt i verlden – baklänges! Men hvad skadar det? Ty det vill ju då säga, att allt – allt – allt – är rätt? Det är nemligen baklänges emot det rätta, hvilket vi nyss funno alltsammans vara baklänges: och således är också det i sitt slag rätt. Och just detsamma kan man säga om allt det andra. Har jag orätt?”

En liten blekhet var på väg att hastigt öfverfara Mannerskogs ansigte. Han påminte sig åter fru Kullman. Men han höll sig tillbaka, teg och lyssnade blott på henne med spändaste uppmärksamhet.

Hon fortfor. ”Innehållet i min stamfaders papper var af många slag. En mängd bestod i berättelser om sjöäfventyr. Dessa voro ej sällan rysliga, men alltid intagande att läsa; och jag preglade dem i minnet, under det jag skref af dem till öfvande af min egen skrifkonst. Jag gjorde då alltid mina rader på samma sätt, som Jonas Lambert sjelf: jag blef så snäll häruti, att jag ännu tecknar stil lika lätt baklänges som rätt, och jag håller nästan det förra för angenämast och lättast, emedan det påminner mig om honom, när han var på den skummande Oceanen. Om icke hafsvågorna sjelfva lärt honom denna konst genom tvånget att behöfva hålla sitt papper fast – hvilket jag tror – så hade han då åtminstone lärt den i Umialandet och haft den med sig från Lappaunien – hvad heter det nu –”

Från Lappland kanske! store Gud? Nej – Isabella – låtom oss icke tro det! utbrast Mannerskog bedjande och till hälften förskräckt. Men lemna talet om hans stil, som jag bekänner, att jag icke tycker rätt om, emedan –

”Emedan du icke är van att se på sådant!” hviskade hon med en blick, full af ett barnsligt skimrande behag. ”Jag förstår nog. Men var icke rädd. Om du rätt tänkte efter, så skulle du finna, att på detta sätt[209] blifva alla raderna på det fullkomligaste hopbundne, då hvarann börjar der hvarann slutar, och det hela går således oafbrutet i ett. Och ville du tänka ännu mera efter, så skulle du finna, att just så är allting i hela verlden sammanbundet och blir ett, derigenom, att hvartannat, som man gör, är rätt, och hvartannat orätt – eller hur? Skulle allt, som man gör, gå åt samma håll, åt ett och samma håll – så, som eder stil, när ni vill skrifva riktigt – då blef allt i verlden ständigt afbrutet och afhugget – nemligen vid ändan af hvarje rad; det vill säga: vid slutet af hvarje gerning. Men – du förstår mig visst icke, och jag vill återkomma till min stamfader.”

Den unge svensken hade under hennes sista framställning, som förekom honom upprifva all moral, ehuru han för ögonblicket ej viste huru han bäst skulle vederlägga henne, med en skymt af bestörtning dragit sig undan från sin medtalarinna.

”Se der! Drar icke du dig baklänges nu? Var icke det orätt? hvad? men så måste man göra hvarannan gång –” tillade hon och skrattade med den oskuldfullaste uppsyn. ”Nu kan du väl nalkas och sätta dig bredvid mig igen?”

Mannerskog måste sjelf le åt de dystra tankar, som uppstått hos honom. Han insåg, att om också hennes egna skildring af rätt och orätt skulle hafva varit ganska farlig, såsom möjligen förblandande begge, derest den blifvit gjord af en lärd, hvilken lade logisk vigt i sina ord, så hade åtminstone hans sällskap här visst inga sådana meningar med uttrycken.

”Jag förstår nog!” yttrade Isabella ånyo med en nick, då hon tyckte, att han satt och tänkte för länge. ”Jag begriper väl, att du skall hafva ganska mycket emot hvad jag säger, och jag ber dig icke skrifva så, som jag stundom brukar. Jag vet nog, att hvar och en, som icke är van, har svårt att läsa det bakfram skrifna. Men huru gör man då? Man sätter blott en spegel framföre, så ser man det genast rätt. Och allting i hela verlden blir ju lika rätt för våra ögon, allenast vi sätta speglar framför det. Har jag osant?”

Hm.

”Hvad som är på höger hos dig, är på venster hos mig, när vi sitta[210] midt emot hvarann; är det ej så? Och din venstra hand är alltid utmed min högra. Bra! Min högra hand tror jag knappt nånsin du kan få tag uti – hahaha – få se? Men låt oss lemna dessa lappristankar, som betyda intet. Likaså vill jag omfara alla Jonas Lamberts små berättelser om sina stora sjöhändelser. Jag vill återkomma till fasta landet, min vän. Men hör! hör! hvad är ditt förnamn? Det är fremmande och sorgligt, att säga ”min vän”; och jag tycker icke om det. Min vän? min vän? .. hvad är det?”

Gustaf Carl heter jag.

”Det måste vara svenska. Carl har jag likväl någongång hört, men Gustaf aldrig. Får jag kalla dig så, efter du säger Isabella?”

Den unga svensken, intagen af dessa, till uttrycket vida mer än till uttrycken förtjusande ord, nalkades åter henne lika mycket som han förut aflägsnat sig. – Jag skall blifva lycklig, Isabella, om du säger så! svarade han.

”Nu vill jag tala om Jonas Lambert igen,” sade hon sakta, och drog sig litet tillbaka. ”På en af sina skrifvelser, som vi på Swaanenschulz läst tillsammans tusen gånger – min far, min mor, min faster, fru Elisabeth, och jag – på en af sina lappar – – men hvad ser du på? Du skall icke se på mig, Gustaf Carl! utan du skall höra på hvad jag säger.”

Jag skall så. Fortfar!

”På en af sina smärsta banknoter hade Jonas Lambert skrifvit om en Smaragd. Hvarföre? det kunde vi ej se; ty skrifvelsen hade slut men ingen början. Och i början bruka alltid orsakerna stå – har jag osant, Gustaf Carl? Derföre fans här ingen orsak. Likväl beskref han på lappen hvad han för sin del tänkte om smaragden. Och jag tror fullt och fast, och det hafva också alla mina slägtingar trott, att Jonas Lambert härmed icke menade, att göra någon mineralogi öfver denna ädla sten, eller yttra hurudan den är i sig sjelf; utan allenast uppsätta sitt tycke om något, som han liknade dervid, och härmed ville utmärka. Det ligger mycken vigt på denna förklaring; ty du skall få höra hvad som hände.”

Huru beskref då Jonas Lambert sin smaragd?

[211]

Så här ungefär lyda hans ord. ”Jag älskar smaragden, som har hafvets färg, när vågorna bryta sig i oceanen. Jag älskar smaragden mera än guld, mera än silfver och platina. Jag älskar den klara, grönt skimrande stenen mera än diamanten, rubinen och safiren. I mina ögon är en god och stark menniska lik verldshafvet, hvilket förmår att drifva allt; och en menniska, som vet att gifva allt åt det rätta och åt det som rätt skall vara, liknar jag vid en smaragd. Ty det är den bästa menniska och den bästa ädelsten; och begge äro som oceanen, hvilken också är grön i vågornas brott och gifver allt åt landet. Der segla alla skepp in i sin hamn, så stanna vi alle i Jesu namn!”

”Kan du begripa detta, Gustaf Carl?” fortfor Isabella. ”Du skall förstå, att vår stamfader var en mycket gudfruktig man; och på flera af hans i böcker inlagda minnessedlar sågo vi tänkspråk, dem han anfört ifrån sitt barndomsland, Vesterbottnien. Deruti bevittnar han sjelf huru religiösa alla der äro; och att uti ingen del af sjelfva det Gamla Sverige läste man på hans tid så mycket postillan. Kanske gör man så än. Jag såg ännu några sådana åldriga böcker på Swaanenschulz, som funnos qvar efter Jonas Lambert. Men de voro högst få; ty af det lilla tryckta, som han bekommit med sig från sina föräldrar i Umeå, hade han slitit ut det mesta på sjön. Han brukade emellanåt läsa högt kateches- och kapitelstycken ur Gamla Testamentet för sina bussar på sjön, och deraf blefvo de ännu djerfvare och förskräckligare. De ville alla likna Herran Zebaoth, Simson, David och Judas Maccabäus. Men härigenom blefvo de icke allenast oöfvervinlige slagskämpar och store kapare, utan tillika de rättrådigaste. De togo aldrig annat än fiendegods, de mördade och dränkte aldrig andra än sina ovänner, och uppbrände inga andras skepp. Efter vunnen seger knäföllo de alltid på hvarje tagen pris, sedan de nedsopat i hafvet alla de blodiga, styckade kropparne: och efter tacksägelsen, sjöngo de någon af konung Davids segerpsalmer. Jag såg på flera ställen Jonas Lamberts anteckningar, hvilka psalmer han låtit sjunga vid olika tillfällen, och hvilka han ansett kraftigast och bäst att bruka emot olika nationer. Så vann han beständigt. Hans tro var lika stark, som hans arm; och hans arm, som hans bröst. Men denna fasta tro[212] hade han visst fört med sig från den Vesterbottniska Norden: kanske finnes den i hela Sverige? Och när Jonas Lambert slutligen tog land för allvar och byggde sina plantager, var han lika religiös. Deraf kan du begripa hans tycke för allegoriska förklaringssätt, och att han uttryckt sig så, som han gjort, om smaragden.”

Men hvad nytta drogo dina slägtingar af denna hans förklaring?

”Du skall få höra det,” svarade hon.

[213]

FJERDE KAPITLET.
Beslutet.

Jag måtte väl ej hafva kommit till Hamburg för att tjena Er uti ingenting?

”När mina slägtingar på Swaanenschulz fingo den underrättelse jag omnämt, ifrån Olivario Everling-Goffin, letade de länge efter den stora smaragd, som de förmodade någonstädes skola finnas förborgad ibland den gamle Jonas Lamberts qvarlåtenskaper. Men då de efter flera års omsorgsfulla forskningar förgäfves undersökt allt, lemnade de saken åt sig sjelf och afbidade tiden. Emellertid dog min fader; och min mor satt ensam med mig på Swaanenschulz, ända till dess min faster, fru Elisabeth, återvände till oss ifrån Europa och delade vårt sällskap i det sköna hemmet. Då började hon och min mor ånyo tänka på det vilkor, Gasbaria Zuilo efter Lamberts förordnande uppgifvit för kapitalernes lyftande i Europa; och emedan den utsatta tiden började nalkas nära nog, ansträngde de alltmer sina försök att upptäcka det obeskrifliga, som de aldrig kunde finna.

En dag föllo ånyo våra ögon – jag var uppvuxen nu, och deltog i många af mina slägtingars tankar – en dag föllo våra blickar åter på de Lambertska små gulnade papperen, och vi läste åter dessa ord: ”i mina ögon är en god och stark menniska lik verldshafvet, hvilket förmår att drifva allt; och en god menniska, som vet att gifva allt åt det rätta, och åt det, som rätt skall vara, liknar jag vid en Smaragd,” och så vidare, såsom jag nyss berättat ifrån min stamfader –”

[214]

Jag mins!

”Verkligen – sade fru Elisabeth åt min mor på Swaanenschulz, sedan de läst detta – det synes mig klart, att Jonas Lambert icke menat den ädla stenen, utan blott en menniska, med den smaragd, som skall framställas och uppvisas vid kapitalernas undfående. – Hvad förstår Madame Elisabeth härmed? frågade min mor, Dona Clara Jamiesy. – Jag tänker, svarade hon, att på detta sätt blir förordnandet begripligt. En smaragd emellan två och tre alnars längd, gifves icke i verlden; men väl en menniska. Han kan ju vara öfver tre alnar och mera?”

Rättnu –

”Men begrip! fortfor fru Elisabeth, att han måste vara en menniska af den egenskap och det lynne, som Jonas Lambert liknat vid smaragden i kraft och i ädelmodet att gifva allt åt det rätta och åt det, som rätt skall vara. – Min mors utseende började flamma vid dessa ord, såsom om ett nytt ljus uppgått för henne, och äfven jag tyckte att jag insåg det. Hvad tänker du?”

Låt mig höra mera – mera –

”Min mor sammanband denna nyvaknade tanke med de känslor, hon ständigt så varmt hyst för Sverige. När min goda faster gaf henne denna möjlighet till smaragdgåtans lösning, som jag nämnt, omfattade hon den genast, och skref derom till Olivario Goffin i Hamburg. ”Vi måste för sakens vinnande uppsöka, ej denna sten, men denna menniska,” skref hon. ”Gör allt för att finna en man af smaragdens egenskaper, sådana, som Jonas Lambert omtalat i sin vesterbottniskt-religiösa och tillika så älskvärdt enkla förklaring. Sök – slöt hon – sök derföre denna man i Sverige!”

”Hvad tror du väl, Gustaf Carl! hvad tror du”, – fortfor Isabella – ”att min farbroder Olivario Goffin gjort emellertid under många förflutna år? Jag förmodar, att fru Elisabeth beskrifvit för dig hans djupa lärdom, hans mångfaldiga resor och undersökningar öfver de dyrbaraste ämnen? Högre studier öfver jordens varelser eger ingen; och för himmelens naturer, för Guds andes lif, böjer han sig i oskrymtad andakt. Han hade besökt många länder, och af kärlek till norden, af[215] vissa kunskaper om edert land, genomsökt Sverige, mera än någon annan verldstrakt. Gjorde han orätt häruti?”

Nej!

”Så hör nu. Olivario Goffin hade forskat efter den stora smaragden, allt sedan han talat med Herr Gasbaria Zuilo. Men äfven i Sverige hade han ej kunnat upptäcka denna ädelsten. Han återvände till Tyskland, fortfor att vistas i Hamburg som förut, och mottog här min mors sista bref. När han förnam hennes tanke om smaragden, log han, lade brefvet afsides, och gjorde ingenting till eftersökande af den man, hvarom min mor skrifvit. Trött och åldrig ville han nu icke heller begifva sig ånyo till Norden. En liten tid derefter var det, som vi flyttade öfver ifrån Guyana, och började vistas i Hamburg. Min mor träffade min faders broder, Olivario: deras återseende var angenämt och ljuft, såsom fria och ädla andars möte. Snart upplifvade hon, i sällskap med fru Elisabeth, sina tankar om honom, som i Norden borde uppsökas; och nu med dubbelt ändamål: ej blott, att vara utförare af de stora nordiska planerna, sedan de Lambertska kapitalerna en gång blefve undfångna, utan derjemte att, metaforiskt, utgöra sjelfva denna smaragd, genom hvars framställande för herr bankieren kapitalerna först skulle kunna bekommas. Olivario Goffin, som med egna ögon nu fick läsa Jonas Lamberts skrifvelse, började alltmer öfvergå till min mors tanke. Så beslöts en ny resa till Sverige, för att, om möjligt, upptäcka den person, som behöfdes, och tillika medtaga nog af handlingar, för att till en början inviga honom i sakens hemligheter, samt några obetydliga medel till ärendets allraförsta begynnelse. Dona Clara Jamiesy, min höga mor, gripen af det ofördelaktiga och ovana klimatet i dessa zoner, kände sig icke frisk nog för den nordiska resan: Olivario Goffin var äfven försvagad af ålder och mödor. De stannade således begge qvar i Hamburg, under det att min farbroders enka, Madame Elisabeth, reste öfver och tog i sitt sällskap mig, som längtade att se det svenska landet. En annan af mina farbröder, Josua Goffin, Herr Zuckendoffers fordne principal, ställde sig i spetsen för resan. Huru den aflupit, känner du: huru vi blifvit bekanta med dig, vet du.”

[216]

Och jag skulle vara – store Gud! – hviskade den unge svensken, och såg på henne med hänförelse.

”Jag kommer nu till det svåra, jag har att omtala,” vidtog Isabella, under det hon, med samma enthusiasm blickade på honom tillbaka.

Något svårt? Förträffligt!

”Min faster, fru Elisabeth Everling-Goffin, har aflagt besök hos Herr Gasbaria Zuilo. Hon gjorde det på min mors vägnar, som under en lång tid oafbrutet nödgats hålla sig vid sina rum. Herr Zuilo emottog min faster mycket väl. Han förklarade sig beredd, att oförtöfvadt meddela ordres till kapitalernes lyftande, eller att ifall slägten Jamiesys lefvande representant icke ville upptaga sjelfva summorna, utan hellre önskade dem qvarstående och rentebärande der de befunno sig, då i denna representants händer öfverlemna de särskilda bankierernes förbindelser, med rättighet att begagna dem när och huru det behagades. Men han förmodade, sade han, att fru Everling-Goffin kände det förutgående vilkoret? – Min faster svarade sig hafva hört detta omtalas. Men då hon önskade göra Herr Zuilo uppmärksam på omöjligheten att för honom framställa en så stor smaragd, som den erfordrade, bad hon tillika få fråga honom, ”om han ansåg det hafva varit Jonas Lamberts mening, att dessa insatta kapitaler aldrig skulle kunna utbekommas?” – Derpå yttrade sig Herr Zuilo nekande: han vore öfvertygad, sade han, att stamfadren önskat dem disponibla af dem han utsatt, nemligen Johanna Jamiesys vid denna tiden lefvande descendenter: samt disponerade för sina rätta ändamål. – Om så är, svarade nu min faster, så måste någon underförstådd mening finnas vid uttrycket om den förundransvärda smaragden och orden böra tagas metaforiskt. – Herr Zuilo förklarade sig hålla detta ganska troligt. – Fru Elisabeth framtog derpå den gamla Lambertinska skrifvelsen, hvarom vi nyss talat, och deruti vår moderlige stamfader gör sin förklaring. Tror då icke Herr Zuilo, slöt hon, att till vilkorets uppfyllande endast erfordras, att slägten Jamiesy framställer för min herre en person, men icke en smaragd? – Gasbaria Zuilo besåg den åldriga skrifvelsen på alla kanter och upptäckte slutligen tvenne märken i ena hörnet deraf. Jag delar fru Goffins[217] tanke”, svarade han och steg upp. ”Det är utan tvifvel så”, fortfor han. ”Jag har åtskilliga gånger, då jag begrundat denna vigtiga sak, lutat åt samma föreställning. Jag skall öppenhjertigt visa mina skäl härför. Han gick nu in i ett af sina inre rum, öppnade ett skåp, och framtog de handlingar, som rörde den Lambertska arfssaken. Häribland framdrog han ett papper, hvilket utgjorde sjelfva förordnandet för kapitalernas vårdare, hvarutur han uppläste följande ställe: ”när vid lyftningens tidepunkt den person af Jamiesy anländer, som jag till följe af dess egenskaper kallar Smaragden –”

Hvad! utbrast Mannerskog. Stod det så? då är ju saken utom all fråga att det menas en menniska?

”Fru Everling-Goffin blef likaså glad, när hon fick höra begynnelsen häraf. Herr Zuilo uppläste således: ”när vid lyftningens tidepunkt den person af Jamiesys anländer, som jag till följe af dess egenskaper kallar Smaragden, skall densamma föreläggas följande: 1:o om personen vill afsvärja lyckan ibland menniskor, derest så för ändamålet behöfves; 2:o om personen vill afsvärja freden bland menniskor; 3:o om personen vill afsvärja sitt lif. Bejakas allt detta, så föres personen vid den timme på dygnet, som för sådant lämpar sig, till det rum, testamentets exsekutorer härför böra hafva beredt, och hvarom jag talat i min hemliga instruktion till dem, samt der låta den anmälda personen undergå exsekutionen, på sätt, som jag äfven i den hemliga instruktionen utstakat. Ryggar den anmälda personen för något af dessa spörjelser, så utgör det bevis på, att personen icke varit den smaragd, hvarom jag talat, och personen skickas ofördröjligen tillbaka. – Sedan herr Gasbaria Zuilo uppläst detta för min faster, inlade han sitt dokument, nalkades henne derefter ånyo, och sade: ”jag har nu meddelat om denna sak allt hvad jag kunnat, och som varit mig tillåtet.” – Fru Goffin satt förstenad. Likväl hemtade hon sig, steg upp, tog afsked af generalbankieren och reste hem. Detta skedde i går. Ty innan du anlände till Hamburg, egde vi ingen smaragd. Vi hade således derförut intet skäl att vända oss till Herr Zuilo. Men sedan vi gjort din bekantskap, måste det utgöra min goda fasters förnämsta angelägenhet, att öppna underhandlingen med[218] den store bankieren. På återfärden lät min faster vagnen stanna utanför min mors hôtel. Hon begaf sig genast till henne och meddelade henne den förfärliga underrättelsen om de tre punkterna. Jag var närvarande vid min mors och min goda fasters öfverläggning. De befinna sig i den största förlägenhet, och måste de icke det? Till dig hafva de icke mod, att säga – – oaktadt de funnit din karakter svara emot ädelstenen –”

Mod? utbrast den unge svensken. Hvarföre skulle ej fru Elisabeth, hvarföre ej Dona Jamiesy sjelf kunna säga mig detta?

”Huru? Föreslå en man – en man, som nyss anländt till oss med det öppnaste hjerta – en man, som gjort oss den största tjenst – en man, åt hvilken min mor önskade gifva det herrligaste uppdrag – föreslå honom, att afsvärja sig lyckan, freden och, om det behöfs, lifvet?”

Ja! –

”Och slutligen låta honom undergå exsekutionen?”

Jag förstår. Men –

”Om denna exsekution verkligen består i lifvets beröfvande, uti något hemligt, för allas ögon förborgadt rum, så – oberäknadt allt det brottsliga af oss att utsätta honom för sådant – huru skulle det sedan aflöpa med alla nordiska syften, hvilka genom honom borde verkställas? Under öfverläggningen hafva min mor och min faster kommit till den slutsatsen, att alltsammans endast torde vara en påfunnen undanflykt af herr Gasbaria, hvilken visat oss det angenämaste anlete, den förtroligaste öppenhet; men icke dessmindre kan vilja behålla de insatta kapitalerna. På allvar kan väl ingen i vår tid ombringas genom en exsekution, anställd af enskilde – ty, jag skall säga, alla hafva icke lof att mörda folk – men – och –”

Vid det förundransvärda i allt detta vill jag blott göra en anmärkning, afbröt Mannerskog. Jag påminner mig verkligen anekdoter om arftagare – stora arftagare nemligen, ty med andra lönar det icke mödan – hvilka i sednare tider försvunnit, utan att man kunnat upptäcka hvart de tagit vägen, när de afrest till vissa orter för att lyfta sitt arf. Jag har till och med hört sådant ryktesvis omtalas hafva skett i[219] sjelfva Holland, och äfven i Amerika. Det är icke sagdt, att man ombringar personen; men man kan bemäktiga sig honom, föra honom i hemlighet ombord på ett skepp, afsegla och landsätta honom – Gud vet hvar – kanske i något himmelskt väderstreck, men på en obebodd ö, hvilket är ett helvete. Deruti ligger ingen orimlighet; ty hvartill kunna icke menniskor förmås af begäret till en förrädisk vinst?

Isabella drog sig rysande tillbaka, och blickade häpen på sin vän i soffan.

Jag kan aldrig tro – fortfor han, och sprang upp – jag kan omöjligen föreställa mig, att Lambert med sin omtalade föreskrift menat något så förskräckligt. Det skulle innebära ett förstörande af sin egen slägt, som är otänkbart. Allt beror på att känna herr Gasbaria Zuilos karakter; ty det förekommer mig ej otroligt, att det der kan vara ett slugt infall af honom sjelf, för att aflägsna Madame Everling-Goffin, och hvarje annan, kanske, på samma sätt. Isabella! jag – jag går till honom!

”Du?” utbrast hon med strålande ögon. ”Men – jag säger dig – du får icke anmäla dig som en smaragd, ehuru du är det – ty det kunde hända, att du försvann – försvann derborta – evige Gud! Hvad – hvad skulle vi sedan –”

Frukta intet. Jag vet nog. Jag skall anmäla mig från Dona Jamiesy, och jag skall utgrunda Herr Gasbaria. Det var förträffligt, att du gaf mig kunskap om allt detta. Jag förstår nog, att hvarken din mor eller din ädla faster skulle haft hjerta, att utan förbehåll och tusen omvägar säga mig det, som emellertid var så oumgängligt för mig att få veta. Jag måtte väl icke hafva kommit till Hamburg för att tjena er uti ingenting? Jag skall i grund utforska herr bankieren, herr Gass – Cass – hur hette han nu? Lita på mig. Tack, af hjertat, för ditt förtroende till mig, Isabella. Lyckan? freden? lifvet? Låt gå! Jag ämnar en gång se huru sådant ser ut –

I sin varma hänförelse glömde han sig till den grad, att han utan allt betänkande fattade den femtonåriga sköna flickans hand, tryckte den till sina läppar och höljde den med lågande kyssar. Den unga stackars svensken visste ej, att bruket utrikes är helt annorlunda än i[220] Sverige; och att handens kyssande på ett ogift fruntimmer utmärker den högsta förtrolighet.

”Icke så!” utbrast hon med ett mildt leende. ”Kyss mig i stället på munnen, såsom bekanta göra i Guyana!” Hon drog sin hand sakta tillbaka för att icke handla mot konvenansen.

Han lydde.

”Se så! se så!” utropade hon efter några ögonblick. ”Icke mer. Nu ett steg tillbaka!”

Hon höjde pekfingret mot honom och gick sjelf litet åt sidan.

Han lydde äfven nu, ehuru svårt; dock härunder lika högt skrattande, som hon åt hela det lilla oförmodade uppträdet.

En svensk kan stundom och alldeles emot sin tanke vara uppfinningsrik; så att när han här drog sig tillbaka, gjorde han det på ett så fintligt sätt med hufvudet, att han oförväntadt tog en kyss till.

”Orätt!” utbrast hon. ”Det skulle icke gå bra, om jag berättade huru det brukas i Demerara.”

Huru brukas det?

”Det brukar betalas nemligen syskon emellan.”

Hvad vill det säga?

”Jo, det vill säga – ach! ach! var så god och var rädd, litet här – stig åt sidan, ty jag vill tala!” sade hon med ett barns muntra uppsyn, och ändå tillika på sitt sätt litet förnämt.

Men huru bruka syskon i Demerara?

”Jo det nyttjas, att om – om – men du blir ond? – om en syster tar af en bror en kyss, som han icke tänkt gifva henne, så skall hon ersätta det med två andra. Men om en bror tar af en syster en, som hon icke tänkt gifva honom, så måste han betala det med tre. Och detta – detta straff skall han lida på det sätt, att han vid hvardera nämner namnet på den plantage, der han dansat sist med –”

Med hvad?

”Med största nöje.”

Men jag har aldrig varit på någon plantage! Hvad skall jag nämna?

”Ja, då kan det också intet straff blifva utaf.”

[221]

Ts! jag säger så här – Maranzony! – Det gick bra.

”Misstag! misstag! Det är icke en plantage! der fins inga slafvar! Det är blott en vacker flod, som heter Maranzony.”

Jag älskar den så mycket mer. Och nu – – Cayûni!

”Aj! ett nytt misstag! Det är också en flod.”

Och se så för det tredje – – Seramica!

”O min Gud! Seramica – det är en hel, stor, stor bergstrakt! Men hvem har lärt dig alla dessa trakter?”

Det är nog, att jag känner dem. Nu – fortfor han – har jag mod! i morgon bittida genast begifver jag mig på uppvaktning till herr generalbankieren Gasbaria de Zuilo. Gif mig blott ett kort, Isabella! ett certifikat, ett någonting, hvarmed jag kan intyga, när jag anländer till honom, att jag kommer ifrån Jamiesys.

Hon satte sig ned att skrifva ett sådant med skön stil. Men vi kunna icke säga huru hennes rader gingo.

[222]

FEMTE KAPITLET.
Dagen derpå.

Ja! Men förgäfves! allt har aflupit förgäfves! Och detta finner jag i hög grad –

Dagen derpå, fram på förmiddagen, befann sig herr Mannerskog ånyo hos fru Everling-Goffin, och Isabella Jamiesy var närvarande. Hans ansigte tillkännagaf en ganska mörk uppsyn. Han redogjorde för sitt besök hos herr Gasbaria Zuilo på morgonen. Sedan han först på ett skickligt sätt låtit fru Elisabeth inse, att han kände innehållet af herr Zuilos samtal med henne, dagarne förut, fogade han dertill artigt den anmärkningen för det kommande, att hon aldrig borde förtiga någon omständighet i denna sak för honom, hvilken hon och hennes svägerska, den nådiga beherrskarinnan, en gång hållit värdig att vara deras förtrogne.

”Oförvägne, unge man! och du vågade dig således verkligen till honom!” utbrast fru Goffin. ”Du uppvisade intyget att vara från oss, och du anmälde dig såsom –”

Ja! Men förgäfves! allt har aflupit förgäfves! och detta finner jag i hög grad – – utropade Mannerskog, med en röst, uttryckande en så stor och så djup vrede, som det nånsin kunde anstå i ädla fruntimmers sällskap. Han tillstadde mig icke en gång så mycket som att få del af de tre förelagda tillsägelserna: han lät mig icke så mycket som skrida till det minsta försök, att afsvärja lycka, frid och lif. Men jag skall ännu en gång råka honom! Finnes här inga domstolar i Hamburg?

[223]

”För Guds skull,” utropade fru Elisabeth; ”låtom oss ej tala om sådant, åtminstone icke ännu. Emottog han dig så illa?”

Illa? Nej, för ingen del. Han emottog mig med den utvaldaste godhet. Jag tillstår, att jag fann herr Gasbarias hela figur i hög grad angenäm. Ingen elakhet, och ej heller någon öfverflödig höflighet: ingen halhet, ingen stygghet. Det är förb – dt! Förlåt mig! tillade den unge svensken genast, med en liten bugning, emedan han fann, att han i hettan var på väg att förgå sig.

”Hvad har du då emot honom?”

Emot honom? Jag måste hafva det emot honom, att han icke antog mig; och att jag aldeles icke ser någon dager i kapitalernas bekommande ur hans händer, så vida icke domstolarne kunna uträtta något i den saken. Men också det torde blifva ganska svårt, ty det Lambertska vilkoret är oemotsägligt, och det kan redan betraktas som ett slags hygglighet af herr Zuilo – såsom en billighet, såsom ett förnuft åtminstone – att han nöjer sig med framställandet af en person, och icke absolut fordrar en ädelsten af den storlek, som vore alldeles ogörligt att anskaffa.

”Men hvad vill det säga, att han icke antog dig?”

I korthet: han bad mig sitta ned. Han medgaf och omtalade öppenhjertigt för mig allt hvad han förut medgifvit i samtalet med fru Everling-Goffin. Han hade ingenting att invända emot det slags bevis eller fullmakt, jag medförde. Han erkände på det beredvilligaste, att jag var sänd ifrån familjen Jamiesy, såsom ett ombud. Men – min vän! slöt han, det är omöjligt för Er, kommen ifrån Sverige och icke tillhörande slägten, hvarom frågan är: det är omöjligt, för Er, upprepade han ännu en gång, att kunna utgöra den person, som stamfadren och kapitalernas stiftare afsett med sina uttryck om smaragden. Låt vara, att orden äro allegoriska i detta fall: så måste jag dock strängt hålla mig till förordnandets lydelse i öfrigt. Det heter, att jag skall låta utlemna summorna, när den person, af Jamiesys, anländer, hvilken jag till följe af dess egenskaper kan kalla en smaragd; och när personen slutligen uppfyller de tre förelagda punkterna, dem jag hör, att ni äfven har Er bekanta. Jag vill ej bestrida,[224] fortfor herr Zuilo, att icke herr Mannerskog från Sverige kan utgöra en man af de erforderliga egenskaperna, såsom intyget ifrån Mademoiselle Isabelle Jamiesy Everling-Goffin, å hennes höga mors vägnar, utvisar. Jag kan ej heller neka, att herr Mannerskog, då han sjelf bifaller det, kan för sin del få afsvärja lycka, frid bland menniskor och slutligen lifvet. Men jag måste på den åldrige testators, Jonas Lamberts, vägnar – hans, hvars rätt jag här bevakar – bestrida, att herr Mannerskog kan till allt detta få antagas, då han icke är af Jamiesys slägt. Eller skulle min herre, ehuru från Sverige, verkligen vara af detta amerikanska blod? frågade han. – Nej, herr bankier! svarade jag, det vet jag mig icke vara. – Nåväl! då är min herre icke af Jamiesys.– Men jag är likväl ombud från deras slägts nu lefvande representant: jag måste således obestridligen vara af Jamiesys, eller åtminstone ifrån dem. – Visserligen sänd ifrån dem: det nekar jag ej; men herrn utgör ej en af dem. – Kan jag icke med fullt skäl kallas en person af Jamiesys folk? – Visserligen: men ej af Jamiesys slägt. – Hvad? heter det då i förordnandet, att personen måste vara af Jamiesys slägt? det kan ju lika så väl vara denna familjs folk eller ombud? Det står ju allenast ”af Jamiesys,” såvida jag här kan läsa innantill? – Utan tvifvel, afbröt herr Zuilo med köld; men jag förstår dessa ord så, att det måste vara ”af Jamiesys slägt;” och ingen annan, till hvilken än saken för ompröfvande kunde hänskjutas, skall någonsin förstå det annorlunda; det försäkrar jag. Hvilken orimlighet! Då Lambert för upptagandet af den ofantliga rikedomen efter honom, afsett, till kännemärke för exsekutorn, att ett slägtens klenodium skulle uppvisas, och detta – på skäl, dem vi ömsesidigt gillat – får förvandlas till en menniska af vissa höga egenskaper, hvilken sedermera, ingår på de tre afsvärjelserna, så skulle jag härtill åtnöjas med hvilken som helst, kommen af hvad blod och från hvad land som helst? Nej – unge man! låtom oss skiljas som vänner, om ni behagar; men försök icke att förmå mig vika en hårsmån ifrån min pligt. Sedan jag förrättat den sista exsekutionen, som förordnandet tillägger min myndighet i detta ärende, skall jag gerna tiga och ingenting vidare handla till besvär för någon i hela[225] denna affär; men nu så länge – – Bankieren slutade, och jag nekar ej, att jag spratt till litet vid hans ord. Jag steg upp, för att taga afsked och aflägsna mig från den obevekliga mannen. Jag tror icke, att allt är helt här, och jag vet knappt hvad som kan vara rådligt att företaga; men – råd skola vi nog hitta på! – det säger mig min känsla med säkerhet.

Madame Goffin och Isabella hade hört honom med största uppmärksamhet.

Madame steg opp. ”Vi måste tills vidare öfverlemna detta åt tiden”, sade hon. ”Till domstolarne kunna vi omöjligen vända oss. De skulle kunna sluta med, att döma oss till anskaffande af en verklig ädelsten. Men hör! hvaröfver sörja vi, och hvad behöfver min höga svägerska sörja? Låt också vara, att dessa millioner gå förlorade för oss. Må vi antaga, att vi aldrig bekomma dem. I alla händelser äro de skatter qvar, om hvilka Mr. Olivario Goffin vet, att de ligga förborgade, obearbetade, oupptagna, hittills okända på så många ställen i det svenska landet. Isabella! begif dig du till din höga mor, hvars helsa jag hör på förmiddagen försämrats. Uppvakta henne i dag. Jag och vår goda bekante ifrån det Nordiska landet skola begifva oss till den gamle Goffin. Olivario skall lemna oss den bok, hvari han gjort sina anteckningar öfver rikedomarne i den Skandinaviska jorden; han skall för Mannerskog uppgifva ställena, der grufvorna kunna anläggas. Så skola, ehuru genom en omväg, skatter samlas måhända till sluts af lika betydenhet, som de andra här; och vi sättas i tillfälle att ega lika stora medel.”

[226]

SJETTE KAPITLET.
Den oerhörda förlusten.

Oh – hvilket lappri! hvilket outsägligt lappri, emot – –

Fru Everling-Goffin lät sin kusk köra Neue Jungfernstieg fram ända till hörnet, der Alsterbron går till höger, men en lång gata utåt Esplanaden stryker till venster. De veko af till den sednare, och åkte fram derpå ända upp till Dammthors-strasse. Här låg ett hus gent emot den höga Vallen; och vagnen stadnade vid porten.

Man steg af och trädde in i en boning, som, oaktadt sitt tarfliga utseende, gaf ett fördelaktigt begrepp om egarens kärlek för ordning och enkel smak. Ett äldre fruntimmer – efter klädseln att döma, en förening af fru och domestik – visade sig, för att med vänliga, men röda ögon emottaga gästerna.

”Huru befinner sig herr Goffin i dag?” frågade Madame Elisabeth.

Tämligen väl, såsom Gud vill! var svaret. Han har haft en rolig natt och suttit uppe ifrån frukostchokoladet ända tills nu. Han är god, fast allvarsam till lynnet, som alltid; och han har alldeles omgifvit sig med stuffer, hvilket varit det bästa tecken till helsa, jag under förflutna år nånsin märkt hos honom.

”Kan han ej ännu glömma förlusten af sin sköna boning i Buhrstah, som blef ett rof för de ilskna lågorna i Hamburgs brand?”

Han tröstar sig så godt min fru vet, och såsom en gammal man alltid får göra. Men ett så gudalikt laboratorium som det, hvari elden[227] först fattade, får han aldrig i verlden mer. Till huru obetydligt kan mitt kök användas! Stackars gamle man! han är reducerad till att endast sitta med sitt blåsrör i handen: han arbetar med det, men det blir ingenting utaf. Ach! att hafva varit en stor chemiker, och nu kunna uträtta intet, är visst den största smärta, som kan komma på en dödligs lott. Men stig in! stig in, min nådiga Madame Goffin! – bad den goda husfrun.

Mannerskog förde Madame Goffin vid armen och de inträdde i ett slags försalong, der de tunna och nätta öfverplaggen aflades. I ett par små rum innanföre satt herr Olivario i grön damastnattrock och med en liten pappskärm för ögonen af samma färg. Han lyfte på skärmen för att skåda de ankommande; och reste sig till hälften för att helsa och emottaga ett så kärt besök.

”Sitt, min bästa svåger!” bad fru Elisabeth.

Hon, med den unga svensken vid sidan, nalkades; men aktade sig noga att vidröra det med hundradetals stenexemplar rikt belastade bordet, som stod framför gubbens stora karmstol. De intogo på hans vink sina platser, på sidan om honom, i en kanapé, mera beqväm och gammalmodig, än trång och lysande.

Efter en inledning, hvaruti fru Everling-Goffin gjorde sig noga underrättad om vändningarne i den gamles helsa sedan de sist sågo hvarann, samt redogjorde för den särskilda orsaken till sitt besök i herr Mannerskogs sällskap i dag, hvarvid hon berättade om det oväntade svar, som herr Gasbaria Zuilo lemnat den sistnämnde; kom hon till förhoppningarne, att kunna återställa de förlorade kapitalerne genom de omätliga skatter, liggande i den Skandinaviska unionsmarken, hvarom herr Olivario Goffin vunnit så noga bekantskap under sina resor och forskningar.

Detta utgjorde den gamles älskningsämne, och han företog sig snart och utan omsvep, att tala alldeles ensam. Han började sällan något ämne längre ned i tiden, än vid syndafloden, hvilken, vetenskapligt betraktad, utgjorde den närvarande geologiens utgångspunkt. I synnerhet när det är frågan om Nordtyskland och om Sydsverige – sade han –, hvilka bekommit sina gestalter genom Rullstensformationen[228], är det icke möjligt, att begripa någonting, med mindre man utgår ifrån floden, hvilken, genom vesterhafvets inbrott och Skandinaviens deraf följande öfversköljning, satt alla dessa massor i rörelse, kommit många af nordens urberg att uppskakas ur sina lägen, och nedrulla öfver norra Tysklands slätter, der de ännu stå att återfinna. Klart måste tillika vara, att många af jordens djupaste innanmäten genom denna uppskakning skulle bringas närmare till ytan i Skandinavien, än till ytan af andra länder, hvarifrån icke så talrika bergstockar bortrullat och dymedelst blottat innandömena. Sådant har mest skett i Sverige, fortfor han. Sverige kan sålunda med skäl kallas ett nära nog blottadt land; och man behöfver der endast gräfva några tjog alnar i djupet, så skall man på alla ställen anträffa de myckenheter af ädelstenar, rika metaller och marmorarter, som väl i sig sjelfva finnas öfverallt i jordens grunder, men ingenstädes genom vattenrevolutionen kommit närmare landytan, än i detta Sverige.

Vid denna punkt afbröt fru Elisabeth, emedan hennes afsigt icke var, att inleda någon tvist, eller ens någon afhandling öfver hvad som redan länge utgjort hennes öfvertygelse om Norden; utan hon endast ville komma till Olivarios enskilda anteckningar om de vissa orterna i Sverige, der allt detta rika funnes, och der hon måste uppmana herr Mannerskog att med det första anlägga grufvor.

”Godt! Detta står att läsa i min bok”, svarade den gamle mannen, trumpen öfver att hafva blifvit afledd ifrån sin föreläsning, men ändå glad vid tanken på sin anteckningsbok.

Jag vet, att det står der, min svåger! svarade Madame. Men då vår unge vän från Sverige befinner sig här, för att inhemta kunskap om saken, samt utföra hvad vår ålder och förmåga icke tillåta oss, så vill min vördade svåger utan tvifvel meddela honom sina mineralogiska anteckningar?

”Ganska visst vill jag det! Jag vill af hjertat skänka dig min bok, ädle yngling! dig, som jag under dessa dagar till mitt lifs glädje lärt att känna,” sade Olivario Goffin, vänd till Mannerskog.

”Gif honom fördenskull min bok! goda svägerska” – fortfor han, vänd till fru Elisabeth.

[229]

Säg mig blott hvarest du har den, ädle svåger! och jag skall icke dröja, att öfverlemna den åt vår svenske bekantskap.

”Hvarest jag har den?” utbrast gubben med ett uttryck af förvåning. ”Det är ju du, som har boken?”

Jag? Har jag den? hvad menar min nådige svåger härmed? inföll Elisabeth.

”Utan tvifvel måste du hafva den, svägerska!”

Jag kan icke begripa er mening. Ni har aldrig lemnat mig den, svåger Olivario.

”Icke lemnat dig den? Har du då icke före din afresa till den svenska Norden, i Josuas och Isabellas sällskap, emottagit mitt cederskrin med det ouppdyrkbara låset, och hvaruti de nödvändiga handlingarne förvarades, hvilka till en början skulle uppvisas och användas, i fall den man träffades, som vi önskade oss?”

Jo, det har jag, svarade hon. I detta skrin hade jag äfven under resans lopp inlagt de bref af vigt, jag bekom från Zuckendorffer och andre i Hamburg, likasom de der i svenskt mynt förvandlade penningarne, hvilka borde lemnas mannen till en förberedelse och de första små utgifterna, i fall han ville gå in på våra förslager –

”Ja väl!” utbrast Olivario otåligt. ”Hvarom” talar du således? I detta skrin låg också min bok öfver Nordens hittills okända jordskatter.”

I skrinet? Men, min svåger, tillåt mig att fråga: hvarest i detta skrin befann sig då denna dyrbara handling? Jag bekänner, att fast jag mångfaldiga gånger öppnade och tillslöt det, för att upptaga eller inlägga penningar, dokumenter och annat, förmärkte jag aldrig en skymt af det, hvarom vi tala.

”Märkte du icke? hahaha” – smålog gubben med en sjelfförnöjd och tillfredsställd uppsyn. ”Nenej! det kan jag tro. Menar du, att man gömmer det dyrbaraste – ja, säkert det dyrbaraste papper, som ännu gifvits på jorden – så ytligt, att det ligger i dagen för hvars mans ögon? Ånej, visst icke, min goda svägerska.”

Så upplys mig då nu om denna gåta, svarade fru Elisabeth litet häpen, och såg åt sidan på sin svenske vän.

[230]

Olivario blickade på henne med en triumferande uppsyn. ”Jag lade denna bok – eller rättare dessa anteckningsblad, ty boken bestod ej af annat, fast bladen voro stora och fullskrifna –”

Hvarest? hvarest! hvarest!

”I skrinets lönnrum. Då den rikhaltiga skriften i sjelfva verket borde vara med på resan, emedan, om den man af Er upptäcktes, som Ni sökte i Sverige, han framför allt borde lära känna hvad mina anteckningar innehöllo; så var det likväl angeläget, att hafva boken så väl förvarad, att den kunde skyddas emot alla möjliga olyckshändelser.”

Men hvarföre – min ädle svåger! – hvarföre tillsade Ni mig icke före afresan, att edra dyrbara blad befunno sig på detta sätt inlagda inuti skrinet? Hvarföre underrättade ni mig icke om ett lönnrums tillvaro?

”Underrättade jag dig ej, min svägerska?” utbrast den gamle, och höjde sin majestätiska gestalt i stolen der han satt; hvarefter han vårdslöst och med sårad sjelfkänsla fingrade på de närmaste stufferna framför sig på bordet. ”Godt!” fortfor han, ”om så verkligen varit, att jag glömde säga dig det, hvilket jag nu ej förmår påminna mig, så utgjorde väl det en ursäktlig förgätelse vid mina år, skulle jag tro?”

Utan tvifvel! – o Gud! – men –

”Och allt är ju nu afhjelpt genom att allenast taga hit skrinet, så skola vi snart öppna det och upptaga mina papper derutur. Lönnrummet befinner sig ofvantill i locket, under den röda sammetsbeklädnaden. Det har skrinets hela bredd och längd, men är ganska tunnt (och mera behöfdes icke för dessa skrifna blad,) så att det omöjligen kan upptäckas. Det öppnas genom tryckningen på en liten under sammeten väl fördold nagel. Jag vill sannerligen af hjertat gerna återse min bok. Den innehåller oskattbarare uppgifter, ehuru ännu blott uppgifter, än Brasiliens alla grufvor, ehuru de bestå i redan bearbetade verkligheter. Anteckningarne måste vara så mycket dyrbarare, som jag längesedan makulerat koncepterna till dem; och jag för många ställen ej en gång hade några utkast, utan skref genast. Nu här efteråt minnes jag icke de svenska lokalerne; ty jag har aldrig haft något godt geografiskt minne: blott saker och ämnen hafva fästat[231] sig i min själ. Ännu svagare har mitt minne blifvit på denna tid, sedan branden; och jag tror icke, att jag, utan mina anteckningar, skulle kunna uppgifva en enda punkt i Sverige, der diamanter och guld till otrolig mängd finnes. Mycket mindre det öfriga, om de sju outsägligt vackra marmorarterna.”

Mannerskog satt blek. Denna skatt, denna bok, låg således nu jemte skrinet under den flata stenen på Catharinæ kyrkogård i Stockholm, helt vårdslöst nedlagd, ganska lätt åtkomlig, förlorad för dem i Hamburg. Om skrinet hittades och borttogs af någon, så är det väl icke derföre troligt, att lönnrummet skulle genast upptäckas och bladen uppsnappas; men med skrinet var likväl denna oundgängliga dyrbarhet ur vägen för dem, som helst af allt önskade sig just den.

Fru Everling-Goffin, för hvilken Mannerskog redan förut hade berättat hela sin händelse på kyrkogården, jemte allt det öfriga, delade hans bestörtning.

Hon tvekade likväl, om hon skulle omtala olyckan för den gamle. Detta slag kunde krossa återstoden af hans krafter.

Både hon och Mannerskog hade visserligen i allmänna ordalag för honom berättat stölden och återfinnandet af det stulna; men icke förut ingått i sådana enskildheter, som, att omtala skrinets bortovaro, hvilket af alla förut betraktats som en fullkomlig obetydlighet.

Då fru Elisabeth ingenting yttrade, vände sig Olivario till henne med en mild röst, hvilken dock ej alldeles saknade sin ton af lindrig förebråelse: ”hvarföre dröjer du?” sade han.

Skrinet är icke här för närvarande, svarade hon.

”Jag finner ganska naturligt, att du har det hemma hos dig, min goda svägerska; i synnerhet så gammal och svag, som jag blifvit. Låt då hemta det, och vi skola tillsammans undersöka och taga hvad vi behöfva.”

”Ja, min svåger,” inföll hon beslutsamt och steg upp. ”Det skall ske, såsom ni säger. Men jag måste sjelf åka hem efter denna dyrbarhet, som jag – då jag nu vet hvad skrinet innehåller – ej vill anförtro i någon annans händer. Kom, min unga vän och gör mig sällskap!” yttrade hon, vänd till Mannerskog.

[232]

”J viljen då så snart skiljas ifrån mig, denna dag?” frågade den gode gubben och steg upp med en sorgsen uppsyn.

Orsaken till fru Elisabeths hastiga uppbrott, var, oberäknadt den starka oro, hvaraf hon intogs, påminnelsen om att posten till Sverige afginge denna dag, om det icke redan vore för sent. Man borde naturligtvis försöka denna utväg till skrinets räddande.

”Vår beherrskarinna fordrar min närvaro!” svarade hon på Olivarios sorgsna blick. ”Var emedlertid vid godt mod, min ädla svåger! sköt er helsa med lugn och omsorg. Farväl – vi återse hvarandra snart. Hvilka herrliga stuffer ni har utbredda för edra ögon?” slöt hon halfhögt och kastade ett melankoliskt, nästan skälfvande öga på alla dessa mineralier.

”Ja!” sade gubben, ”hvilket lappri! hvilket outsägligt lappri, emot – – Men det utgör mitt enda sällskap.”

Mannerskog teg. Den förskräckligaste förebråelse gnagde hans tankar. Han kastade vid afskedet på den höga gubbens anlete en blick full af bedjande sorgsenhet, liksom anhållande om förlåtelse.

Olivario Goffin skakade hans hand förtroligt och hjertligt, men derjemte nedlåtande. Sist tryckte han Elisabeth till sitt bröst och sade: ”vi hafva här ingen stadig varelse, min syster. Du går ifrån mig i dag: och jag går snart en dag ifrån dig. Jag har haft en förkänsla deraf i natt. Jag tyckte mig hvila – simma – flyga i ett stort rum – ett rum, stort som en verld. Alla dess kanter, väggar och tak voro fullsatte af ädelstenar, infattade i guld, silfver och elektrum af finaste slag. Men dessa ädelstenar voro intet annat än Guds egna tankar, hvar och en för sig: och hvar och en, som ser dessa tankar, dessa ädelstenar, i sin själ, förlorar dem icke genom tjufvar, röfvare eller oaktsamt gömsle. När jag vaknade, betänkte jag min dröm, och jag lät bära fram alla mina flusser och stuffer på bordet, för att glädjas så som jag gladt mig under natten. Oh – hvilket lappri! hvilket outsägligt lappri, emot – – !”

Elisabeth tryckte ännu en gång hans hand, och en tår ur hennes öga föll ned derpå.

”Farväl, unge svensk!” sade gubben, vänd till fremlingen. ”Finner[233] du någon jordisk ädel stuff, sade han: träffar du silfver – så älska det ej med den minsta flik af ditt hjerta; men älska det med ditt förstånd, för att använda det till – à Dio! vi förstå hvarann och vi återse hvarann.”

[234]

SJUNDE KAPITLET.
Afskedet till Sverige.

”Vi äro fattiga,” sade hon: ”fullkomligt fattiga.”

Hemkommen i sällskap med fru Everling-Goffin, utgjorde det herr Mannerskogs första angelägenhet att göra sig underrättad om postens afgång till Stockholm. Han bekom det svar, att ännu en liten stund återstod.

”Gudskelof!” utbrast han. ”Vi skola icke anse allt förloradt ännu!” sade han till Madame. ”Jag hoppas till Gud, att det skall blifva mig en möjlighet, att godtgöra den oförlåtliga lättsinnighet, jag begick, då jag efterlemnade den största dyrbarhet på ett så lätt upptäckt ställe. Jag skrifver genast till Stockholm. Jag har der en vän, åt hvars förstånd jag kan anförtro allt, och i hvars händer jag kan lägga de största skatter.”

Fru Elisabeth lyckönskade honom, ehuru hon påstod, att en hemlig känsla tillhviskade henne, det allt vore förgäfves. Emellertid måste vi göra hvad vi kunna, yttrade hon: vi måste afvakta svaret från Stockholm, och uppehålla den gamle så godt vi kunna, om han under dessa dagar frågar efter sin bok. Jag begifver mig nu till min svägerska. Isabella är der förut. Jag är skyldig att underrätta Dona Clara Jamiesy om allt. Hon måste lära känna vår sanna ställning. Nekade, att utbekomma de kapitaliserade summorna hos Gasbaria Zuilo, beröfvade Olivario Goffins rika grufvor, hafva vi nu intet. Sådan är vår belägenhet.

[235]

”Intet! Hvad man förstår med verkligen intet?” utbrast svensken.

Nej. Icke för vår personliga lefnad på jorden, som skall fortfara att vara tarflig och i detta fall lycklig, som hittills. Och icke för vår andes väl; ty dertill behöfvas ej skatter. Men för –

”Jag vet. Skynda till er höga svägerska, min fru! Jag skrifver mitt bref. Blir också det utan följd, så –”

Farväl, Mannerskog! Sedan du skrifvit, kom efter till oss. Vi äro då der samlade alla, och vi skola rådslå, vi skola trösta hvarann.

Fru Elisabeth reste till beherrskarinnans hôtel.

Herr Mannerskog satte sig ögonblickligt ned och skref:

Bästa Augusta!

Stora händelser hafva inträffat, och jag har upptäckt egaren till det rika fynd jag upphittat: jag menar egarinnan. Jag är ännu i Hamburg, dit jag for. Tidens korthet, före postens afgång, hindrar mig att berätta dig allt hvad jag upplefvat; men var säker på mitt löftes uppfyllande, och du skall ej stanna i okunnighet om något. Skatter äro ännu icke funna: en förvånande gåta sväfvar öfver de kapitaler, hvarom skrinets papper handlade, och dem jag omtalade för dig, natten innan vi skildes. Älskade Augusta! jag har en sak af yttersta vigt att bedja dig om. Begif dig genast till Cathrina kyrkogård. Af en oförlåtlig svaghet har jag der lemnat sjelfva skrinet efter mig, emedan jag icke trodde det innehålla något vidare, sedan jag uttagit de begge paketerna. Och likväl var det jag qvarlemnade af oberäkneligt större värde, än det jag tog. Märk noga på min beskrifning! Gå till ett visst hörn af kyrkan; nemligen innersta hörnet emellan östra och norra utbyggnaderna: samma hörn, innanför hvilket predikstolen står i sjelfva kyrkan. Men du skall icke besöka predikstolen, förstå mig! utan du skall hålla dig snällt utanför kyrkan. Der finner du en flat sten, liggande på ett ställe i vattenrännans infattning. Men huru skall jag beskrifva för dig denna sten? Den är flat, likväl, och ditt snille skall upptäcka den af ingifvelse. Den är icke rätt fast: den är lös. Men tag någon med dig, ty du kan omöjligen uppgräfva grus och sand, älskade Augusta! Låt oss tänka efter: tag herr Mesom med dig. Han kan bevara en hemlighet, när man underrättar honom om vigten[236] deraf. Han skall göra det ännu hellre, om man säger honom, att det rör – att det angår – att det beträffar sjelfva denne hans egen så högt värderade, fordne Hamburgske principal med hvilken han reste, då han bröt af sig benet. Det slår omöjligen felt, att han icke skall högt glädjas häraf och göra allt hvad vi bedja honom. Helsa till herr Mesom. Säg honom, att St. Peter och Nicolai skola resa sig ur gruset med föryngrad prakt, för att bevittna, att de gode hamburgarne, som gå så litet i kyrkor för egen del, dock spara ingenting för att hafva tempel åt alla sina utländningar att besöka och beundra.

Augusta – hvad jag hade mycket att säga dig! Men jag skall snart skrifva längre. Bästa du, underrätta mig med gående post, om möjligt, huru din skrinsökning aflupit. Gå icke till kyrkogården nattetid; ty jag är icke rätt viss, om allt der går riktigt till circa klockan tolf och ett. Du känner hvad jag menar, och jag skulle ej önska dig ett dylikt äfventyr som mig. Himmelens Gud vet hvad jag skall tänka derom. Det enda jag om hela denna sak med säkerhet tror, är att den är otrolig.

Snälla, goda, älskade Augusta – men – det är för mycket sagdt, och du kan ännu en gång blifva ond på mig. Det är icke sällsynt hos dig, att vara Friherrinna. Och då vet du, att jag flyr. Emellertid måste jag ut med hvad jag nu hade att yttra här. Det är nödvändigt, att du måste låta mig inlägga i brefvet denna lilla sedel på 100 R:dr B:ko; som icke får återkomma på retour eller med protest, men som du med detsamma kan bränna upp, i fall du blir för mycket vred på mig; samt i annat fall icke bränna upp.

Då min hjertebroder Rengel alltid förekastat mig, att jag strödde omkring af andras egendom – hvilket han på goda skäl icke kunde gilla – så är det nu emellertid visst, att sedan jag till dessa EverlingGoffins i Hamburg, återfört deras förlorade penningar, hafva de tvungit mig att för egen del behålla – – huru mycket, blir tills vidare en hemlighet. Men deraf är likväl synbart, att jag nu har något sjelf: och således, äfven efter sjelfva den goda Rengels principer, kan dela med mig. Troligen kommer jag ändå, att, hvad det lider, med godt hjerta återlemna till Everling-Goffins hvad de af godt hjerta[237] beskärt mig; ty det liknar sig till, som skulle dessa millionärer, när det kommer till kritan, hafva intet. Sådan kan skickelsen vara. Jag säger, att det är så godt som afgjordt.

Är du nog lycklig, Augusta, att träffa det tomma skrinet, så göm det obeskrifligen väl, tills du får vidare ordres. Jag törs icke låta dig skicka det hit med någon lägenhet, så dyrbar är verkligen den tomhet, du går att efterspana: och skrif mig ändtligen med nästa post.

Hamburg den ....

Din Gustaf Carl.

Sedan herr Mannerskog förseglat och afsändt sitt bref på Stockholm, beredde han sig att gå till Dona Jamiesy.

När han anlände dit, och inträdde i rummen, tyckte han sig finna en stor dysterhet utbredd öfver allt, och sjelfva ångorna af orange och eau de portugal förekommo honom blandade med andra, ännu finare, men derjemte ännu mer enigmatiska, nästan ambrosiska dofter. Dessa intagande aromer fängslade honom. Men hvad han kände och varseblef, irrade omkring honom såsom med vingar af blåsvarta och hvita fjädrar, tyckte han, ehuru han ingenting såg deraf. Hans aningar försatte honom i denna ande; och den förmodan han hyste om den närvarande stämningen hos prinsessan och hennes omgifning, ingaf honom sjelf den färg, hvari han såg allt. Blommorna i fönstren föreföllo honom stå med lilas-blad på sina stänglar: framför tapeterna darrade någonting af oförklarlig skymning, ehuru det ännu var klar dag: hvarje kandelaber stod i hans ögon omvirad af ett skimmer, såsom i en stilla graf.

I den yttre salongen träffade han fru Elisabeth Goffin, som sade honom, att hon underrättat sin svägerska om allt. De åtföljdes tillsammans in i boudoiren.

Dona Clara Jamiesy, till hälften lutad mot den stoppade karmen i sin bergère, satt i en nattdrägt af hvitt siden, kring halsen kantad med tvenne rader Surinam-perlor. Hon utsträckte sin fina hand emot den unga svensken: ”vi äro fattiga”, sade hon: ”fullkomligt fattiga.”

Mannerskog nalkades under en tyst helsning. Isabella satt äfven inne hos sin mor.

[238]

”Våra förslager hafva alla blifvit förintade,” fortfor Dona Clara. ”Vår stamfaders land, Sverige, är Sverige såsom förr. Det är förbi.”

Beherrskarinnans sköna anlete var ganska blekt och liknade en afplockad vattenliljas färg. Isabellas kinder syntes lika bleka som hennes moders. Ingen tår märktes på någonderas.

”Vi skola ännu icke uppgifva allt hopp!” sade fru Elisabeth Goffin. ”Har du skrifvit till Stockholm, min vän?” fortfor hon vänd till Mannerskog.

Posten har afgått med mitt bref – svarade han.

”Tack för allas edert nit och er ynnest!” hviskade Dona Clara. ”Det skall ingenting uträtta; men er godhet var lika stor för det. Jag hör, att ni varit hos min svåger, Olivario Everluyn. Också honom har tiden slagit med sina begge vingar: svagheten och sjukdomen. Men hans innersta ande är frisk och stark. Äfven jag hade i natt en skön natt. Jag tyckte mig skiljd både från Amerika och Europa. Jag var någonstädes, som är ingenstädes. Då kom min stamfader, Jonas Lambert, till mig och sade: min dotter! sörj icke öfver den förlorade smaragden från Swaanenschulz: jag vet hvar den är. Så förde han mig in i en sal – en stor sal – der han visade – – men hvad jag såg, kan jag icke säga nu. Deraf hyser jag den tanken, att jag dör: och alla mina vänner skola hysa samma tanke, jag ber dem. Men i den salen, som jag såg, finnes det vi sökt; och våra kapitaler äro i himmelriket, när Gud tillsäger sin skattmästare om dem för vår räkning. Hvad tron j? Helsen Sverige – helsen till det land, som mina ögon aldrig få se: och sägen åt det, hvad mina önskningar tänkt derom, och en gång ville!”

[239]

SMARAGD-BRUDEN.

SJETTE BOKEN.

[240][241]

FÖRSTA KAPITLET.
Isabellas flykt.

Bröstets ångest afvexlade derunder med hjertats fasta vilja.

Natten efter det sista samqvämet, var lugn i hôtelet, men ett lugn under krusflor. De närvarande hade hvarken med uttalande af förhoppningar, som de icke hyste, eller af en nedslagenhet, som höga själar aldrig känna, stört beherrskarinnan i sin öfverlåtenhet åt lifvets fridfulla skymning. Var hennes aning om en nalkande skiljsmessa från jorden och alla vänner här, blott en föreställning utan snar följd; så injagade den dock hos alla – fruktan och aktning. Sällskapet upplöstes tidigt på aftonen. Fru Everling-Goffin stannade dock qvar i sin höga svägerskas boning, jemte dennas dotter.

Isabella hvilade i sitt lilla rum med utgång åt salongen.

Mer och mer hade den tanken hos henne mognat, som sysselsatte henne hela natten, och som först emot morgonen lemnade rum för en flygtig sömn. Hon steg bittida upp: klädde sig ensam.

”Jag går!” sade hon till sig sjelf.

”Det må hända” – tillade hon.

”Afskedet är taget i min själ: själarne skola åter råkas i själarnes land, – om – i fall – – ”

”Men detta måste jag dock skrifva,” hviskade hon slutligen. Hon fattade pennan och tecknade på ett litet papper: ”jag försvinner: men försvinner jag för alltid, så sök mig ej.”

[242]

Hon lade detta på sitt nattygsbord under spegeln och gick sakta ut.

Det var icke så bittida, att ej folk sågs uppe i staden; tvertom alla flitiga voro redan vid sina göromål; och på många kontor uppgjorde chefen just vid denna tid sina bästa planer, utförde sitt mesta egna arbete, och befann sig i skönaste lynne, innan dagens oro och mängden af besökande hunnit förderfva honom.

Morgonluften var vacker; gatorna fullkomligen torra.

Isabella Jamiesy gick ensam. Hon bar en enkel morgondrägt af finaste vestindiska paramattas, men utan all prydnad. Blott en tunn hvit hufva, neddoftande från hattens bräm, skylde hennes anlete för andra fotgängerskor, eller vandrare. Hennes hy var mycket blek: en följd af den föregående aftonens och denna natts tankar. Knappt var den att kalla fullkomligt hvit, såsom en qvinnas färg från Guyana sällan är: dock var kindernas tycke oändeligen skärt, nästan genomskinligt, och blekheten syntes stundom och hastigt skifta litet i grönt, allt som hjertat intogs af köld och bäfvan.

Hon vände sig till bankieren, herr Gasbaria Zuilos hus, hvars belägenhet hon kände till följe af ett besök, hon en gång i sin fasters sällskap aflagt hos denna betydande man.

Hon anmälde sig, och slapp efter ett ögonblick in. Man bad henne vänta i ett af de mindre förmaken, hvarinnanför herr Gasbaria sjelf hade sitt eget enskilda arbetsrum, och der han redan på morgonen nu befann sig.

Isabella aftog sin lilla hatt, men fortfor att hålla den i handen. Hufvan hängde, lång och förlorad, ned derifrån till golfvet. Hon hade, oaktadt kammartjenarens anmodan, ej velat sätta sig medan hon väntade. Hennes panna sänkte sig stundom, såsom blickade hon ned emot det bröst, der hon endast med svårighet undertryckte känslorna. Hufvudet var bart, utan prydnad, utan en blomma. Med en enkel bena öfver hjessan, flöt håret på ömse sidor ned i hvar sin långa, breda lock, som flytt undan till halsen och skuldrorna, då det ej tilläts den att nalkas kinderna och bröstet.

Hon stod midt på golfvet, med blicken fästad på dörren, derigenom hon väntade .. detsamma som döden.

[243]

Efter en liten stund visade sig herr Gasbaria. Då han kom genom dörren, gjorde den fremmande för honom en kort bugning med hufvudet, hvilken ej saknade sin vördnad, men också ej sin stolthet. Hon sade dervid, som för att anmäla sig, då ingen förut frågat hennes namn: ”Isabella Jamiesy Everling-Goffin; dock för jag icke med mig någon fullmakt eller certifikat på hvem jag är.”

”Certifikat! – utbrast bankieren och steg fram till hennes möte. Certifikat! Hvem skulle väl hafva sett dessa drag en gång, och ej igenkänna Mademoiselle Jamiesy?”

”Men stanna icke härute!” fortfor han förbindligt, och räckte henne handen, för att ledsaga henne till ett inre rum, en parloir för affärer af vigtigaste och ömtåligaste art.

Isabella gick ett steg baklänges med en viss hemlig fasa. Likväl sade hon ingenting.

”Men kom – jag besvär er! Det är icke möjligt, då ni befinner er ute så tidigt och ensam, att icke det måste vara för någon sak af stor angelägenhet. Ingen tid på dagen kan heller i sanning vara fördelaktigare vald, för att få ega mig en stund. Var så god –”

Herr Gasbaria Zuilo öppnade sjelf dörren till ett sidorum. Han stannade utanföre; och gjorde en inbjudning på en gång förnämt nedlåtande, men likväl tillika nu med en värme i artigheten, som ej talade om annat än sann godhet.

Isabella kastade en hastig, men genomträngande blick på bankieren. Hvad läste hon der? Likväl tog hon snabbt sitt beslut, gick med lätta steg till den dörr, som han anvisat henne, och inträdde i bankierens mest slutna parloir.

När herr Gasbaria efter henne också ingått och stängt dörren, vände han sig till henne otvunget, och sade liksom för att afskära alla inledningar: ”jag gissar orsaken till detta sköna besök. Huru befinner sig er mor, Dona Clara? Icke väl: jag tror mig känna det. Hon torde måhända annars sjelf hafva gjort mig äran af att visa sig för mig. Mademoiselle! tiden är inne för millionernas lyftande. Edra anspråk äro höjda öfver all tvist. Jag har aldrig nekat eller bestridt någon Jamiesy dess rättigheter. Öppenhjertigt, mademoiselle Isabelle![244] Ni är här i dag, för att å er mors vägnar affordra mig ordres till de underordnade Lambertska bankiererne. Är det ej så? Och jag får svara er öppenhjertigt, att jag är beredd till .... uppfyllande af min skyldighet. Utan tvifvel känner ni vilkoret, hvarförutan det är mig förbjudet att utlemna något? Ni vet hvad det är, som först måste framställas för mig –”

O min herre! – afbröt Isabella och såg upp på honom med ögon, hvilkas färg förskräckelsen och hjertats köld gjort lik kindernas.

Oh min herre! – fortfor hon ännu en gång – jag är ingen smaragd. –

Bankieren svarade intet: han blott såg på henne.

Jag har hört vilkoret omtalas – vågade hon fortfara med vacklande röst, men hvilken dock småningom blef säkrare: – jag har hört om detta olyckans vilkor! Herr bankier – det kan dock ej hafva varit afsigten, då Jamiesys stamfader utsatte ett sådant, att han ville afskära möjligheten för sin egen slägt att erhålla hvad den borde. Förlåt då mig, som äfventyrat detta steg, för att vinna ett öppet förtroende och råd af er; just af er! Jag har utgått ensam, såsom ni redan anmärkt: jag har lemnat hemmet, utan att nämna derom för någon; man skulle eljest hafva hindrat mig. Min mor är sjuk – jag vet icke huru länge vi skola ega henne. Oh – – det är en sanning – – endast med en stor häpnad har jag utgått denna morgon: och med en ännu större häpnad – jag nekar det ej! – har jag inträdt i dessa rum. Jag är i edra händer och känner icke hvad som kan förestå mig. Men jag har tagit mitt beslut, och jag är beredd på allt. Herr bankier! det är icke af egennyttiga afsigter, vi Jamiesys vilja hafva vårt: vi hafva en mening dermed, som vi måste tro ganska nära öfverensstämmer med vår stamfaders egen tanke. Jag har derföre vågat allt i dag – ända till det yttersta och sista, ty jag är fullt beredd att gifva allt åt det rätta, och åt det, som rätt skall vara. –

”Och du talar sanning, sköna, älskvärda flicka!” svarade Gasbaria, med en hänryckning, som icke missklädde hans aktningsvärda ålder. ”Du är af Jamiesys!” fortfor han. ”Så hör nu – efter du förklarar dig vara beredd – och jag tror det, då jag med beundran ser på färgen i dina ögon. Förlåt mig, att jag kallar dig Du – men du är ju[245] kommen öfver oceanen? du är oceanens dotter – ”Oceanens, hvars vågor äfven äro gröna i brottet, som smaragden” – huru är det, icke din stamfaders uttryck rätt? – Hör fördenskull hvad jag måste förelägga dig: vill du afsvärja lyckan bland menniskor, derest så för saken skulle behöfvas?”

En isande köld genomlopp Isabellas ådror. Färgen stegrades derigenom ännu högre i hennes ögon och i hela hennes uppsyn. Men den starka, djupa, tysta enthusiasm för sin mor och sin stamfader, denna egna nervösitet, som tillhör vilden, äfven då den ofvanpå sin sauvage’a grund blir aldrig så civiliserad, och hvilken hänfört henne till beslutet denna morgon, förde henne också nu allt längre och längre, och hon svarade på herr Gasbarias fråga ett klart och otvunget Ja!

”Vill du äfven afsvärja all fred ibland menniskor – derest det skulle så vara?”

Ja!

”Vill du afsvärja ditt lif?”

Ja.

Med allvar och högtidlighet, hvaruti dock tillika spårades hastiga drag af en stor värme, sade bankieren: ”dröj härinne tills jag återkommer om en stund. Betänk dig under tiden – du är så ung! När jag ånyo visar mig, vill jag hafva ditt förnyade svar. Du har då ännu tillfälle att återtaga dina ord.”

Herr Gasbaria Zuilo trädde ut. Isabella stannade qvar och såg sig om på alla föremål, med beslutsamma blickar. Dock sjönko hennes ögonkast, allt som tiden drog ut. En oemotståndlig förfäran uppsteg. Slutet, hvarom hon hört så besynnerliga saker, förestod hennes tankar. Men af hvad slag exsekutionen skulle blifva: på hvad sätt, med hvad verktyg (o Gud! tänkte hon och ryste hastigt åt sidan, der hon satt) den skulle verkställas, derom hade hon i fru Elisabeths berättelse ej hört det ringaste ord.

Bankieren dröjde länge. En hel timme förgick – en förfärlig timme. Bröstets ångest afvexlade derunder med hjertats fasta vilja. Hvilkendera af dem skulle slutligen behålla väldet i hennes själ?

[246]

Slutligen hördes steg. Herr Gasbaria inkom, och vid hans sida en lång, svartklädd, äldre man af dyster och förhatlig uppsyn. Han var för Isabella alldeles obekant.

”Står du fast vid de svar du gifvit mig på de gjorda frågorna?” sade herr Gasbaria till henne. ”Ännu är det tid att rygga. Svara mig öppet och lugnt.” Han upprepade sina frågor i den svartklädda mannens närvaro, hvilken dervid häftade ilsket brinnande och förfärliga ögon på flickan. Hon svarade Ja på dem alla.

”Så åtföljen mig till den sista kammaren!” sade herr Zuilo med stark och säker röst. Han bjöd Isabella sin arm, den hon emottog, knappt medveten af hvad hon gjorde. Den fremmande svarta mannens närvaro förekom henne outhärdlig. Vid herr Gasbaria hade hon redan vant sig, såsom vid ett slags vän.

Till någon tröst för henne, vände sig nu den sistnämde till den svarte och sade: ”påminn Er noga, min herre, att ni icke eger rättighet, att vid detta tillfälle, och så länge det räcker, öppna er mun till det ringaste ord!”

Den fremmande gaf en kall nick till svar.

Man gick. Isabella trädde på herr Gasbarias högra sida och vid hans arm. Den obekante på hans venstra sida. Bankierens person skilde dem således, hvilket för henne kändes såsom en verklig lindring.

Efter en vandring af tio minuter genom flere räckor af rum, kom man slutligen till en liten sal af antik och mörk möblering: boiserade och panelade väggar af ebenholz och ceder, ömsom: måladt glas i rutorna, hvilka derigenom kastade en skymning af underligt svårmod öfver det hela: en matta af svart och rödt gyllenläder på golfvet. Denna sal syntes hafva stått orörd åtminstone sedan 1600-talet. För öfrigt märktes dock härinne icke ännu något dödsredskap. De enda knifvar man kunde upptäcka på ett aflägset bord, bestod i ett par stora pennknifvar med perlemorskaft af utsökt arbete.

I rummet befunno sig redan tvenne andra svartklädda män, af ett något yngre och mindre obehagligt utseende, än dens, som åtföljt bankieren och flickan på vandringen genom våningarne. Dock tycktes[247] äfven de iskalle och känslolöse som afgrunden. Utan att helsa på de inkommande, fästade de blott på alla tre de uppmärksammaste ögon, likasom ärnande att vara vittnen till det uppträde som stundade.

”Stanna här!” sade Gasbaria Zuilo till den man, som åtföljt dem; hvarvid han anvisade honom en plats på tre stegs afstånd venster om ett bord, eller slags upphöjning, hvaröfver ett scharlakansrödt kläde låg. Det kunde betraktas som ett altare. En stor bok låg uppslagen derpå.

Herr Gasbaria förde Isabella fram till detta bord, bad henne böja ett knä och lägga tvenne finger af sin utsträckta högra hand på den öppnade boken. Hon gjorde allt hvad han begärde, så mycket förtroende hade hans person ingifvit henne, jemfördt med de öfriges.

”Hören mig, alle närvarande, och i främsta rummet du, Isabella Jamiesy!” yttrade Gasbaria Zuilo med hög stämma. ”Jag är genom det befullmäktigande, som dessa herrar (han pekade på de tvenne, som förut voro i salen och som nu dragit sig till höger om altaret) redan genomgått och erkänt för riktigt, Exsekutor af det Lambertska testamentet för innevarande tid. I denna sal finnes intet bohag, hvilket ej tillhört Jonas Lambert, och Exsekutionskammaren, hvaruti vi befinna oss är till alla delar så anordnad, som den hemliga instruktionen föreskrifvit. Denna unga flicka, hvilken j, herrar vittnen! här se’n för edra ögon, är sista nu lefvande ättlingen af de Jamiesys, som på mödernet, dotter efter dotter, härstamma från kapitenen i Holländska marinens tjenst, plantageegaren herr Jonas Lambert.

”Jag vänder mig nu till dig, Isabella Jamiesy Everling-Goffin, och frågar dig, om du står fast vid de svar du redan tvenne gånger afgifvit på de trenne föreskrifna frågorna? Ännu har du tid, att draga dig tillbaka och gifva nekande vitsord ifrån din sida.”

Isabella svarade intet, men häftade sina ögon på herr Gasbaria, uppsteg ej ur sin knäböjande ställning, och drog icke sin hand tillbaka från boken.

”Så svara mig fritt och öppet: vill du afsvärja lyckan ibland menniskor, derest så fordras?”

[248]

Ja!

”Vill du afsvärja friden bland menniskor, om samma ändamål kräfver det?”

Ja!

”Vill du afsvärja ditt lif, allt för samma?”

Ja! svarade hon sakta och med lockarne hastigt fallande fram öfver den sänkta pannan; dock var hennes svar klart och oförtydbart.

Herr Gasbaria vände sig till de begge männen på högra sidan: ”vittnen! j hafven hört det – uppsätten genast berättelsen om hennes svar, och intygen detsamma på eder ed, om den en gång skall afkräfvas Eder!”

De begge männen bugade sig och gingo till ett svart bord vid ena ändan af rummet, der höga, gyldne bläckhorn syntes, omgifna af sanddosor i rosiga genomskinliga fluss-spatsglas, och som vid sidan om sig hade de förut omtalade tvenne gigantiska pennknifvarne, af hvilka hvardera herrn grep sin. De satte sig att skrifva.

Exsekutionen begynnes nu – sade herr Gasbaria, trädde fram till Isabella och räckte henne handen för att biträda henne. Med möda uppreste hon sig; och hennes hufvud var så blekt, som en liten oxalis acetosella i gräset, väntande lien.

Herr Gasbaria lemnade henne i denna ställning, och det var med yttersta ansträngning hon förmådde stå.

Bankieren trädde fram till en åldrig, svartbetsad valnötspulpet, inlagd med guldzirater, stående vid salens förnämsta vägg. Han nedfällde en klaff, uppdrog en låda och framtog ett fint papper. Derefter steg han fram till bordet, der de begge vittnena suto och skrefvo sin berättelse; tog en penna med diamantbesatt skaft, doppade, och tecknade något på det papper, som han medfört från valnötspulpeten.

”Hören alle närvarande!” sade han. ”Exsekutionen är gjord.”

Efter dessa ord trädde han fram till Isabella, bugade sig djupt, öfverlemnade i hennes hand det dokument, hvarpå han skrifvit, och sade:

Den smaragd har blifvit framställd och uppvisad för mig, som Jonas[249] Lambert föreskrifvit såsom vilkor för hans exsekutor, vid den tidpunkt, då fonderna skulle lyftas, att få låta en sådan verkställas. Jag har derföre nu, på grund af min rättighet och min pligt, skridit till utförandet af sista delen i hans förordnande. Mademoiselle Jamiesy! öfverlemna detta papper åt er mor. Det innehåller mina ovilkorliga Ordres till alla banker i Europa och Amerika, der Lambertska penningfonder finnas insatta, att till innehafvaren af detta papper genast, eller vid anfordran, utbetala allt, eller hvad som åstundas, af kapitaler och rentor: intet undantaget, och intet glömdt.”

Vid dessa för Isabella så oförväntade uttryck, upprann ögonblickligt lifvets färg på hennes förbleknade kinder; och om här funnits någon skald, så skulle han hafva sagt, att smaragden förvandlades till rubin. Men snart sjönk hennes rodnad bort, för det vördiga sällskaps skull, der hon såg sig; och hennes kinder återtogo sitt vanliga, hvita, men friska och klara tycke. Skalden skulle då hafva sagt, att rubinen öfvergick till diamant.

[250]

ANDRA KAPITLET.
Generalbankieren.

Ingenting hindrar, att en gammal hederlig man kan vara pratsam.

Sedan herr Gasbaria Zuilo sagt hvad vi i det föregående hört, bjöd han ånyo sin arm åt Isabella, för att ledsaga henne ut; och han gaf äfven den tystlåtne svarta mannen en vink att följa tillbaka på samma sätt som han kommit dit. Denna mans bistra och fula ansigte hade, efter hvad han nu hört och sett, antagit en ännu värre grad af vidrighet. Det visade uttrycket af den största förargelse. Mannen yttrade dock intet.

När de ånyo genomvandrat våningarne och kommit tillbaka till de rum, hvarifrån de först utgingo, bad bankieren mademoiselle Jamiesy ännu dröja hos sig ett ögonblick; och han ledsagade henne ända till ett skönt förmak, der han förmådde henne att sitta ner.

Derefter lemnade han henne, för att gå tillbaka och afsluta affärer med den svarte.

Inkommen i sin parloir, der den nyssnämde befann sig, sade bankieren till honom, med en röst af köld och förnämhet: ”nu, min herre, torde tiden vara inne för Er, att för alltid afsäga Er edra anspråk i denna sak, samt att aflägsna Er. Jonas Lambert hade – såsom ni vet, enligt allt hvad jag ur handlingar redan upplyst Er om – icke åsyftat, att, vid den högtidliga akt, som skulle bestämma öfver kapitalernes slutliga lyftande eller ytterligare qvarblifvande i mina händer[251], någon annan skulle vara närvarande, än jag och tvenne edsvurne vittnen, jemte den person af Jamiesys ätt, som framställdes till fondernas emottagande. Ni har således blott att tacka min enskilda ynnest, för det tillfälle jag lemnat er, att äfven få vara tillstädes och med egna ögon erfara utgången. Ni och edra öfrige anhörige äro ifrån denna stund oåterkalleligen – tro mig, oåterkalleligen – skilde ifrån dessa rikedomar, hvilka ni med skäl kallat omätliga; men som icke derföre tillhört er. Hvad vill väl ni med Jonas Lamberts penningar? Det må vara godt och väl, att också ni sjelf är en Lambert, att ni tillhör samma slägt, som den rika plantageegaren, att ni verkligen är hans frände. Jag skall upplysa er om, att af detta slag finnas ganska många, äfven utom Frankrike, hvarifrån ni anländt och der eder branche befinner sig; men ingen af dem alla har mera rätt än ni till det, hvarom vi i dag uppgöra bokslut. Jag skall omtala för er, att i Jonas Lamberts eget fädernesland, i den svenska Norden, finnas öfver hundrade slägtingar till honom, emedan kapiten Jonas hade en bror och trenne systrar, hvilka alla efterlemnade en talrik afkomma i många led. Den fransyska grenen af slägten Lambert, hvartill ni hör, har icke med min testator närmare frändskap, än så långt tillbaka i tiden, att Jonas Lamberts förfäder då icke ännu hade inflyttat i Sverige. Jag vill berätta er, att jag sjelf, jag som här står för era ögon, tillhör en portugisisk gren af alldeles samma slägt. Men hvad bevisar allt detta? Hvad gifver det er alla, eller mig, för rätt, att lägga hand på dessa massor af kapitaler, som Jonas Lambert sjelf förvärfvat och kunnat bortgifva efter sitt behag? Ni nämner alltid, och alltid åter, att Jonas Lambert inte varit gift med stam-modren, med den der Johanna Jamiesys moder; ni yrkar att Johanna och hennes ättlingar derföre icke borde få ärfva honom, och att hans rikedomar måste delas emellan alla grenarne af hans syskons arfvingar och andra fränder. Men jag frågar er, efter hjertats, förnuftets och naturens förenade dom, om icke ett barn bör hafva åtminstone lika rätt, som sidofränder, till sin faders egendom, äfven om denne fader icke äktat barnets moder? Och vill ni icke lyssna till hjertats, förnuftets och naturens utslag, så lyd då den yttre juridiska lagen, som i detta fall gifver mannen[252] fullkomlig rätt att förordna efter egen vilja öfver sitt sjelfförvärfvade gods. Detta är hvad Jonas Lambert gjort till slägten Jamiesys fördel; och denna slägt skulle hafva hans penningar, äfven om den icke vore förenad med honom genom blodets band. Ni har frågat mig, till hvad ändamål då, om så är, den ceremoni skulle tjena, vid hvilken ni i dag nödgats närvara. Ehuru detta ändamål föga angår er, min herr Lambert! skall jag likväl med några ord säga er det. Jonas Lambert ville hafva sina under 116 år hopade kapitaler visserligen i en Jamiesys hand, men icke i någon annans likväl, än dens, hvilken egde en karakter, ett lynne, en egenskap, han högst öfver alla värderade och af särskilda orsaker önskade, för utförande af de välgerningar, han afsåg att göra sitt fordna fädernesland i norden. Derföre ålade han den exsekutor, som skulle lefva vid tidpunkten, då kapitalerne finge lyftas, att anställa de föreskrifna profven med dem eller den af Jamiesys slägt, som anmälde sig. Skulle denna flicka, som ni sett i dag, icke hafva bestått i smaragdprofvet: hade hon afgifvit nekande svar på mina frågor, eller mot slutet ryggat ifrån det Ja, hon förut gifvit; så skulle hon hafva blifvit hemsänd. Troligen hade då hennes mor sjelf, ehuru för närvarande sjuk, beqvämat sig att besöka mig: och om hennes själ är så ädel och hög, som jag hört omtalas och som jag tror, så hade väl hon kanske segrande genomgått det förelagda. Hade också hon det icke: – nåväl! då skulle allt fortfarit att ligga under min vård, för att ännu mer ökas genom årliga rentor: och intet hade blifvit lyftadt förr, än någon af Johanna Jamiesys blod en gång kommit och uthärdat mina frågor, hvarigenom hon eller han visat sig vara något sådant, som Jonas Lambert, enligt sin tids eller sin födelsebygds metaforiska tänkesätt, liknat vid en ädelsten. Tänk nu allt hvad ni behagar härom, min herre; men edra tankar skola icke förändra ett jota i saken. Ännu vill jag säga er ett ord! Huru mycket högre i förträfflighet synas mig icke dessa Jamiesys, om hvilka ni synes vilja påstå, att de ej en gång skola vara Jonas Lamberts slägtingar, emedan en yttre ceremoni uteblifvit emellan stammodren och stamfadren: huru mycket upphöjdare, säger jag, än ni, ni veritabla slägtingar! som drifvas af det egennyttigaste nit, att på[253] hvad sätt som helst komma åt egendomar, för hvilkas samlande ni och edra förfäder icke lagt två strån i kors! Af den mest rena och oegennyttiga grund har denna flicka, som ni, för att döma efter edra sträfva ögonkast, så hätskt hatat, så djupt föraktat, hitkommit i dag. Icke för sig, knappt en gång för sin mor eller sin slägt, har hon velat försvara åtkomsten af dessa millioner: men för något som omisskänneligen redan legat i den raske Jonas Lamberts eget syfte, och som sedan fortlefvat i denna slägts hjertblod hela vägen igenom: något, hvaråt alla skola le, utom dessa slags obildade karakterer, som äro i stånd att kunna låta gifva sig till och med döden för en stor tanke: dessa hel- eller halfvildar med ett ord, som trotsa oceanen när det gäller och alla klokes opinioner om det behöfs: dessa hemlighetsfulla själar, som kunna förvärfva millioner lätt som en fjäder, och kunna åter bortkasta dem lätt som en blomma. Åtminstone kunna de det sednare; men det är just något, som ni, förlåt mig min herre! icke kan. Res fördenskull! res hem igen: res till Amiens, herr Gouvion Lambert! sysselsätt edra bomullsfabriker och samla penningar genom dem. Fråga icke efter att uppfylla ert hot här! Domstolarne skola icke bistå er i denna sak, emedan ni har orätt, tro mig. Jag har, till följe af min egenskap såsom exekutor, forskat nogare i hela detta ärende än någon annan menniska i de båda verldsdelarne; jag har letat i alla handlingar, observerat alla descendenter, rådfrågat jurister och prokuratorer: hvad jag gör eller låter, kan ni följaktligen lita på blir oförändradt genom lagarnes mellankomst, hvilka helst ni skulle vilja anlita.”

Herr Gouvion Lambert bet sig i läpparne med synbar ledsnad öfver allt hvad han nödgades afhöra. Framför allt förskräcktes han af den oväntade underrättelsen, att ännu många flera grenar af Lambertska slägten, utan den franska, funnes till; och det i sjelfva kapten Jonas fädernesland, Sverige; grenar således, hvilka kunde dela med honom allt hvad han vunne, om han också vann något. Likväl ville han ej låta märka sig, utan vid afskedstagandet försäkrade han bankieren, det han alldeles icke ämnade låta härvid bero.

”Har ni också Hamburgs och Hollands domstolar på er sida; herr[254] Zuilo! så var viss”, utbrast han, ”att Frankrikes skola tala ett annat språk. Adieux!”

Godt, herr Gouvion Lambert: adieu!

Den fremmande aflägsnade sig.

Gasbaria Zuilo inträdde nu till sin sköna gäst, hvilken under det långa samtalet fått fullkomligt tillfälle att hemta sig från denna morgons skakande uppträde. Äfven hade bankierens kusk vunnit tid, att uppfylla sin herres befallning om hans vagns förspännande och framkörande till porten.

När Isabella såg herr Gasbaria närma sig i förmaket der hon satt, uppsteg hon och gick honom till mötes med en åtbörd af den barnsligaste tacksamhet och vördnad. Hon hade genom de halföppna dörrarne hört det mesta af hans samtal med den franske arfspretendenten. Allt låg nu klart, som den täckaste ametist, för hennes tankar.

Utan att säga ett ord, men med en knappt återhållen tår i ögat, slöt bankieren den unga, sköna slägtingen i sina armar. ”Kom mitt barn!” sade han; ”tillåt mig, att ledsaga dig hem till din mor.”

Vid detta nya bevis på godhet och uppmärksamhet, såg hon på honom med en viss förundran.

”Låtom oss icke dröja!” fortfor han. ”Man torde der hemma hafva förundrat sig öfver din utevaro så bittida och så ensam.”

Härvid återföll Isabellas minne på den lilla skrifvelse hon efterlemnat vid spegeln, då hon afvek ur sin mors hôtel; och hon häpnade ett ögonblick öfver sig sjelf och öfver hvad hon vågat.

Bankieren tog henne vid handen, för att föra henne ned till vagnen. Under färden språkade han.

”Jag har icke äran af en personlig bekantskap med din höga mor,” sade han. ”Älskade Isabella! du skall tillvägabringa den. Jag önskar det, och jag ber dig derom. Jag skulle kunna tala utförligt om den verkliga skyldskap, som oss emellan sannerligen eger rum. Jag härstammar på mödernet från Lambert, jag också, likasom ni, Jamiesys; men genom en annan stammoder och således en annan ättgren, hvilken i många år lefvat i Portugal. Ty också Portugal besökte den vidtbereste svenske sjökaptenen och kaparen, den store[255] plantagestiftaren och kapitalisten Jonas Berntsson Lambert. Men min stammoder var en ung, portugisisk enka, som sjelf egde hus och egendom och ingen disposition tarfvade af honom. Jag talar icke vidare härom. – Din slägt består i en blandning af svenskt och spanskt-amerikanskt blod, med tillsatts af något engelskt; ty, om jag ej bedrar mig i mina för mig, såsom exsekutor, så angelägna genealogiska undersökningar, så var din stammoder, Lamberts maka Dona Clara, dotterdotter af en spanjor och dotter af en spanjorska; hvarefter också sedan de fleste Jamiesys varit förmälda med spanjorer; utom din mormor, hvilken var gift med en svensk – jag menar svensken Dahlberg i Surinam, hvilken följakteligen var din morfader. – Hvad min ätt beträffar, så har Gasbaria Zuilo de Loureiro varit, som jag hoppas, ett alltid aktadt namn; och om jag för närvarande bosatt mig i Hamburg, emedan mina angelägnaste ärenden det fordra, så såg jag dock min bästa tid i det sköna Portugal vid stränderna af Tajos gyldne vågor, hvarom Camoëns sjungit, och der Natercia, pommeransskogens skönaste nymf, badat. Också vi uti Portugal stå, likasom ni, i flerfaldig förbindelse med den svenska norden; om ej alltid genom blodets skyldskap, dock genom handelns förbindelser, genom vinets, saltets och brädernas: och jag kan till och med säga, att en Loureiro verkligen nu vistas i sjelfva Sverige, så vida han ej nyligen rest derifrån. Men om du genom allt detta, Isabella! torde inse, att jag eger någon bekantskap med gamla och nya förhållanden inom eder slägt, skall du ej misstycka eller finna förkastligt, om jag fortfarande erbjuder min tjenst såsom bankier åt din höga mor, dig sjelf, eller hvilken, som med massan af eder penningegendom kommer att lagligen hafva sin hand. Ty, ehuru du, i och med det dokument, jag i dag lemnat dig, har i din besittning ovilkorlig befallning till alla hus, som hos sig ega Lambertska kapitaler, att på din eller de dinas reqvisitioner utbetala dem; så torde dock vid mera än ett tillfälle behof yppa sig, att ega tillgång på en i dessa ämnen erfaren man, derest icke alla banker genast skulle låta finna sig så redebogna och öppna för rättvisan och förnuftet, som de i sjelfva verket böra.”

[256]

Vagnen stannade vid hôtelet. Ingenting hindrar, att en gammal hederlig man kan vara pratsam, men ändå lika hederlig för det, tänkte Isabella, och gladde sig af hjertat, att åt sin mor och hela sin slägt hafva vunnit ett slags beskyddare, en klok och erfaren rådgifvare i transaktioner, hvilka kunde blifva invecklade och svåra, i samma mån som de blefvo stora och spridda öfver flera länder. Med dessa tankar steg hon ur vagnen, åtföljd af sin artige och tjenstaktige generalbankier.

[257]

TREDJE KAPITLET.
Krisen.

Brukas det i detta vackra land, att man får stiga upp? Får man kläda sig?

Förvirring och bestörtning målade sig på allas anleten i hôtelet, der bankierens vagn stannade. Med Isabella vid sin sida, skyndade han uppför trappan, anmälde sig och inträdde i salongen.

Här sågo de fru Everling-Goffin, som slog ihop händerna af glädje, omfamnade Isabella och utbrast: ”o mitt barn! mitt barn! hvarföre skulle du försvinna? Var det icke nog för oss, att hafva förlorat allt? Skulle vi äfven dö af sorg vid förlusten af dig? Är det härmed du ville visa din kärlek emot din höga mor? Jag bör säga dig,” slöt hon med en halft förebrående ton, ”att du har bragt din mor hardt nära – – store Gud! förbarma dig öfver oss!”

Isabella ämnade svara för att ursäkta och förklara sig. Men Madame Elisabeth vände sig med en djup och i sitt slag artig nigning emot herr Gasbaria, hvilken återfört hennes Isabella. Han, å sin sida helsade vördnadsfullare än hon nånsin hade kunnat förmoda af denna man. Öfverraskad af att finna honom i sin unga anförvandts sällskap, egde hon inga ord, hvarmed hon kunde yttra sig till honom. Hon blott kastade sina ögon ifrån den ena till den andra.

”Låtom oss skynda till Dona Clara, vår nådiga beherrskarinna!” sade bankieren. ”Jag hastar, att nedlägga mig sjelf, all min verksamhet och hela min person för hennes fötter! Dock är detta ett intet. Jag[258] gissar med förskräckelse, att jag icke misstar mig i hvad jag förmodar, nemligen att Dona Clara i denna stund icke befinner sig väl? Skulle jag vara lycklig nog att hafva orätt? Men jag fruktar, att så icke är, då jag ser den allmänna bestörtning, som råder i hôtelet. Isabelle!” fortfor han, ”haf den godheten, – haf den nåden, att ofördröjligen ledsaga mig till er mor, prinsessan: föreställ mig för henne, och jag skall sedan förklara henne allt!”

Fru Goffin anmärkte, att Dona Clara icke var i tillstånd att emottaga något besök.

”Fremmande? nej. Men jag är icke mera fremmande här, min fru. Allt har förändrat sig, sedan ni och jag sågo hvarann sista gången. Var fullkomligt förvissad härom! visa mig oförtöfvadt den ynnesten att anmäla mig.”

Madame Elisabeth såg på honom med en viss förvåning, men yttrade ingenting. Icke heller gjorde hon ett steg för att anmäla honom.

O – sade Isabella – låt icke straffet för mitt försvinnande sträcka sig för långt –

”Ditt försvinnande? Ja mitt barn. Du kan sjelf bevittna, om jag någonsin yttrat mig strängt emot dig. Men det är en sanning, att nu – – var den ytterst tidiga morgonen väl stunden för ett fruntimmer, för ett fruntimmer af ditt stånd, din värdighet, din karakter, att så ensam, så alldeles ensam begifva sig ut – och bort – och på gatan.”

Men min fru, ni är fullkomligen obekant med ämnet – inföll herr Gasbaria Zuilo.

”Obekant, min herre? Jag tror verkligen, att jag måtte hafva rättighet till ett ord här. Det är egentligen under min hand, som Isabellas uppfostran skett – – och jag bör säga er –”

Och jag bör också säga er, min fru –

”Men förlåt mig” – afbröt Madame Goffin, med en ganska afgörande blick, helt och hållet af en gouvernants färg i ögats tycke. ”Det må vara godt och väl,” sade hon, ”att utgången icke motsvarat den olyckliga, den förskräckliga begynnelsen; och att min höga svägerskas dotter, i stället för att alldeles lemna oss och försvinna, hvilket synes hafva utgjort hennes afsigt, återkommit – troligen genom er[259] åtgärd, min herre! Jag vet icke ännu i hvilket gathörn ni träffat den olyckliga, för att återföra henne: jag torde kanske få veta det, och är er emellertid högst förbunden för den tjenst ni gjort oss alla. Hvad Isabella sjelf beträffar, så känner jag henne nog, för att olyckligtvis veta till hvad hon kan vara i stånd, när det nervösa påkommer. Vi hafva tagit det för hektik hos henne; men det är alldeles icke så. Hon har tvertom, såsom jag med full visshet erfarit, ett ganska friskt, starkt och godt bröst. Men dessa påkommande infall tyda på ett nervöst anlag i sjelfva hennes konstitution. Hvad helst hon i detta tillstånd beslutar, så passerar det linien – jag menar den gräns, som ingen borde öfverskrida. Och äfven detta är ett arf! ett olyckligt, ett förundransvärdt arf ifrån stamfadren, han, som visst också i allt hvad han företog, passerade vanliga menniskors linie. Och detta, min herre, har allt sedan, såsom jag nog känner af slägtens historia, legat mer eller mindre i alla Jamiesys blod. Men om sådant ganska väl kan förklara företaget att gå ut och försvinna, herr bankier! – om, såsom jag säger, det kan visa orsaken till en så utomordentlig oförsigtighet, som den Isabella ådagalagt denna morgon; så minskar det derföre icke min pligt såsom hennes vårdarinna, att med all den makt en stackars qvinna har, motarbeta obetänksamheterna hos min älskade niece!”

Men jag kan försäkra er min fru, att mademoiselle Isabelle denna morgon gjort ett steg, för hvilket ni på edra bara knän skulle tacka Gud, om ni kände det –

”Hvad jag känner”, gentog Madame med en viss häftighet, ”är åtminstone, att hennes stackars, redan så olyckliga mor genom denna händelse blifvit bragt närmare döden och lifvet.”

Min Gud, hvad hör jag? utbrast Isabella.

”Hvarföre dröja vi!” utropade bankieren med den beslutsammaste stämma. ”Det är oförsvarligt att stanna här ett enda ögonblick, då kanske hvarje sekund är af högsta vigt för lifvets räddning,” fortfor han, och gick fram emot en dörr, som han förmodade skulle leda till prinsessans inre rum.

”Men hvad har ni då att säga henne”? frågade Madame Goffin och skyndade efter honom. ”Min svägerska befinner sig just nu i den[260] farligaste kris af sin sjukdom. Hvarje minsta ord, hvarje den ringaste händelse kan vara nog att afgöra denna kris på det för oss smärtsammaste sätt. Om ändock Isabella, när hon afvek, icke hade efterlemnat den lilla fasaväckande notisen, deruti hon tydligen anger, att hon aldrig ärnade återkomma, och om denna avis icke fallit i min svägerskas händer, så hade vi kunnat mildra intrycket af Isabellas frånvaro och gifva det någon färg, någon förklaring. Men nu – – vid anblicken af detta förskräckliga papper, nedföll hennes mor, icke mer mäktig sig sjelf; och att hon ännu andas, kommer af Guds nåd, men icke af menniskors.”

Dessa ord voro nog för Isabella. Hon störtade till sin mors boudoir, hvars dörr var läst. Herr Gasbaria åtföljde henne och lät ingenting afhålla sig. De öppnade dörren och ingingo. Madame följde dem. De måste träda igenom flera rum, och funno i det innersta Dona Jamiesy, omgifven af tvenne uppvaktande kammarjungfrur, liggande på sin säng, blek, med slutna ögon.

Herr Gasbaria, med öfvertygelse att han och ingen annan här vore den rätte läkaren, steg fram till henne fattade hennes hand och sade: ”Dona Jamiesy!”

Den olyckliga öppnade sina ögon med en matt blick.

”Dona Clara Jamiesy!” fortfor han, ”jag återför till er den smaragd, som ni trodde vara för alltid försvunnen: skåda upp min fru!”

Isabella föll till sin mors fötter och höljde hennes händer med kyssar.

”Jag är då således redan i en annan verld?” hviskade den sjuka, och såg sig omkring. Likväl gick en fin rodnad öfver hennes kinder – mera feberlik än frisk emellertid. Hon reste sig halft i sängen och slöt sin älskade dotter i sina svaga armar, hvilka i detta ögonblick fingo en styrka, som om hon aldrig mer ämnade lemna sitt lifs glädje ifrån sig. ”På hvad sätt har du dött min dotter?” hviskade hon till Isabella med en röst, som hade något ambrosiskt i sin skära klang. ”Du gick bort! jag vet det. Vi äro nu tillsammans i en sal, som hvarken ligger i Europa eller Amerika: jag känner det. O min Isabella, hvad jag nu är frisk!”

[261]

En flod af tårar störtade från Isabellas ögon. Hon fortfor att knäböja vid sin mors säng. Fru Everling-Goffin gret, och den ädle bankieren som satt näsduken för sina ögon, hade svårt att dölja sin djupa rörelse.

Dona Clara Jamiesy blickade omkring sig på de kringstående. ”Hvad?” sade hon och reste sitt hufvud ännu litet högre, liksom mildt förebrående ”icke är detta ett tillfälle, hvarvid man låter tårar falla?”

Hon runkade smått på sitt sköna hufvud, skådade nedåt på sin bädd, såg sig ånyo om på de öfrige och sade: ”brukas det i detta vackra land, att man får stiga upp? Får man kläda sig? Jag är mycket frisk nu. Jag skulle vilja försöka att gå.”

De närvarande aflägsnade sig, tigande, men med den glada förhoppning; att krisen nu skulle hafva brutit sig till förbättring.

[262]

FJERDE KAPITLET.
Två gå bort och lemna två qvar.

Det är naturligt. Vi omvexla dem genast till svenska dukater i Ystad.

Efter en stund anmäldes ifrån de inre rummen, att Dona Jamiesy nu befann sig klädd och beredd att med högsta nöje emottaga sin anlände förut obekante gäst. Madame Goffin, som framförde denna helsning till herr Gasbaria Zuilo, förklarade honom med detsamma den känsla af djup tacksamhet, hennes svägerska hyste emot en man, hvilken bevisat hennes hus all den tjenst, hvarom hon redan genom Isabella blifvit till alla delar underrättad. För egen räkning tillade fru Goffin en anhållan om ursäkt för sitt sätt att emottaga honom, då han för en stund sedan först anlände.

Bankieren inträdde till den höga beherrskarinnan. Hon satt i en deshabillé af ännu skönare slag, än den, hvaruti vi sist sågo henne. Anletet hade hastigt antagit ett till helsa lutande utseende. Krisen var, åtminstone till sitt afgörande symptom, synbarligen öfverstånden; den sjuka visste åter att hon var i denna verlden qvar, och hon talade såsom man talar. En allmän matthet syntes likväl utbredd öfver dragen; men den snarare ökade, än minskade det uttryck af förnämhet, i förening med mildhet och ett stort behag, som skimrade öfver gestalten. Isabella satt vid sin mors sida. Herr Gasbaria intog en anvisad plats i närheten.

Bekantskapen emellan Dona Jamiesy och honom var snart gjord;[263] och den blef fullständig innan han skildes ur kretsen af hennes intagande omgifning. Han dröjde icke alltför länge, för att ej genom ett för vidsträckt samtal, huru angeläget det än å ömse sidor kunde vara för kastandet af ett fullständigt ljus öfver den stora penningsaken, utsätta prinsessans späda krafter för en ny fara. Sedan Dona Jamiesy ånyo låtit sitt öga öfverfara den skrift, det betydelsefulla dokument, som hennes dotter om morgonen emottagit ur bankierens hand, förklarade hon med oskrymtadt behag den stora förbindelse hon, å sin moderlige stamfaders vägnar, ansåg sig stå hos herr Gasbaria Zuilo; och det var med hög tillfredsställelse hon antog det anbud, han med så mycken beredvillighet gjorde henne, att fortfarande med sin erfarenhet leda behandlingen af de Lambertska kapitalerne, gifva råd, när sådana behöfves, och utgöra den förnämsta bankieren för affären, såsom hittills, fast under den förändrade form af en ordres tagande i stället för gifvande, som sakens olika skick nu medförde.

När han redan stigit upp och var på väg att gå, anmältes ett nytt besök. Det var den unga svensken. Det låg i tingens natur, att herr Mannerskog hvarje dag gjorde sitt besök i hôtelet, för att underrätta sig om den höga beherrskarinnans tillstånd. Hade han denna morgon haft någon aning om Isabellas flykt, så skulle han otvifvelaktigt hafva infunnit sig långt tidigare och med bevingade steg. Nu anlände han på sin öfliga timme.

Efter inträdet i Dona Jamiesys rum, möttes han af de gladaste utsigter på allas anleten. Han igenkände herr Gasbaria Zuilo, och en liten gråhet var verkligen framme för att inblanda sig i hans pannas eljest så klara färg. Men fru Everling-Goffin föreställde genast de begge herrarne för hvarann, på ett så varmt och för begge sidorna fördelaktigt sätt, att Mannerskog straxt förmodade något nytt uppslag hafva inträffat i förhållandet till den afvige bankieren. Han upplystes härom fullkomligt, då Dona Jamiesy med några ord underrättade sin svenske vän om ändamålet med herr Gasbarias ankomst.

Denna inledning var tillräcklig för de begge herrarne att komma i närmaste vänskapsförhållande till hvarandra. Bankieren räckte den unge utländningen sin hand, hvilken denne tillbaka tryckte.

[264]

Herr Gasbaria fulländade nu slutet af sitt besök, och nalkades Dona Jamiesy, för att anbefalla sig i hennes ynnest. Hvarje dag, om hon så önskade, ville han personligen uppvakta henne vid den tid hon sjelf behagade utsätta. Han önskade i synnerhet, att hon, vid mera återvunna krafter, ville förunna honom en längre stund, en hel förmiddag om det vore möjligt, så att han kunde i detalj få redogöra för sin förvaltning, visa fondernas belopp på siffran, enligt herr Braghuelens ursprungliga och Jamiesys hus redan för länge sedan meddelade beräkning, och tillkännagifva orterna der hvarje post för närvarande befunne sig liggande. Med detsamma frågade han Dona Jamiesy om det ingick i hennes nådiga vilja, att nu genast se något af sina penningar lyftadt?

”Vi hafva för närvarande inga behof,” svarade hon graciöst, och uppreste sig till hälften i och för afskedstagandet. ”Det torde likväl vara några småsaker vi hade att i förbigående ordna,” slöt hon, ”och ni kan ju skicka mig åtta millioner mark banko, eller tio, i fall ni så tycker.”

De skola på förmiddagen vara här, genmälde generalbankieren. Af hvad myntsort befallas de?

”Myntsort?” inföll Dona Clara vårdslöst och såg åt sidan på sin consolateur. ”I svenskt guldmynt, skulle jag tro,” tillade hon.

Jag vet icke om Hamburg hyser tillräckligt af detta slag; men jag skall efterhöra, sade han.

”Så haf då återstoden i svenska sedlar, i Stockholmska banknoter ... jag vet icke namnet. Alltsammans är också ett lappri; och gör som ni tycker.” Dessa ord beledsagades af en vänlig och nedlåtande afskedsnick, som bankieren ej kunde underlåta att förstå.

Herr Gasbaria gjorde tigande en djup bugning och aflägsnade sig.

Litet derefter anlände läkaren.

Vid första anblicken upptäckte han den lyckliga vändningen i Dona Jamiesys tillstånd. Han rådde likväl till mycken försigtighet, och tillkännagaf sin önskan om de närvarandes aflägsnande eller ock samtalets afbrytande; emedan angelägnast för den sjuka vore ett längre åtnjutande af sömn och hvila.

[265]

Beherrskarinnan lemnade härtill sitt bifall, och gaf med en angenäm nick tecken åt sina uppvaktande fruntimmer, att föra henne till de inre rummen. Det dyrbara bankier-papperet lemnade hon åt sin dotter att förvara.

I det hon lemnade sällskapet, räckte hon sin hand åt Mannerskog. ”Vi hafva något att vid tillfälle närmare samtala om,” yttrade hon. ”Vi skola göra det med det första. Glöm mig icke på dessa dagar!” Uttrycket i det adieux, hon härvid med blicken, men icke med ord, gaf sin svenske vän, var af oförklarlig, ett slags högre glans; och af en värme, som sade allt.

Innan han gick, frågade han fru Goffin, om hon på morgonen haft någon underrättelse ifrån Olivario. Då Elisabeth härpå gaf nekande svar, yttrade Dona Clara sin önskan att man måtte sända den gamle den dagliga helsningen ifrån henne och efterhöra hans tillstånd under förlidna natt.

Madame Everling-Goffin, Isabella Jamiesy och herr Mannerskog drogo sig tillbaka till den del af våningen, som, på något afstånd från prinsessans enskildare rum, utgjorde den egentliga samlingsorten för sällskaper. Här erhöll svensken med rörelse och förvåning kännedom om hvad denna dag redan tilldragit sig hos herr Gasbaria Zuilo, och hvilket äfventyr Isabella gått till mötes utan sina slägtingars vetskap. Han yttrade ingenting, men erfor en djup beundran öfver den unga flickans beslutsamma uppförande. Isabella, som, efter ett barns vanliga sätt, upphörde att ens minnas smärtan, så fort det smärtsamma tillfället väl var förbi, hade lika litet någon hågkomst af det fruktansvärda hon nyligen upplefvat. Hennes väsende upptogs så uteslutande af glädjen öfver hennes mors tillfrisknande, att hon icke fäste sig vid något annat; och hennes beröm hördes oinskränkt öfver den gode bankieren, hvilken hon tillräknade hela den lyckliga vändningen af krisen.

Ett nytt besök anmäldes. Det var herr Zuckendorffer, den man, med hvilken Mannerskog börjat sina bekantskaper i Hamburg. Ändamålet med hans visit var naturligtvis att göra sig underrättad om Dona Jamiesys helsa. Sedan han med nöje erfarit dess förbättring,[266] drog han en suck, i det han vände sig till Madame Elisabeth, och omtalade att den gamle hederlige herr Josua Goffin – hans företrädare på det bankier-kontor, hvars chef han nu sjelf utgjorde – befann sig i mycken och starkt tilltagande svaghet. Onekligen var detta att beklaga. Det förhöll sig emellertid med herr Josua, såsom med andra verkligen gamle personer, att man anser dem närmare grafven än lifvets begynnelse, och derföre icke lägger hela den tillbörliga vigten på hvad som hotar deras dagar.

Det är någonting ganska vanligt, och derföre föga anmärkningsvärdt, att ett sällskap, så fort det består af mer än tre personer, gerna ”grupperar sig.” Således, oaktadt man hade börjat att vara tillsammans i en enda krets, delade man sig här småningom. Mannerskog gjorde för sig sjelf den iakttagelsen, att herr Zuckendorffer syntes utmärkt upplifvad och intagen af att underhålla samtal med Enkefru Everling-Goffin. En varm debatt öfver ett par af dagens politiska frågor drog dem begge till den ena delen af salongen, under det att den unge svensken och Isabella fortforo qvar der de börjat vara, utan att ens så mycket som politisera. Oförmodadt uppsteg herr Zuckendorffer alldeles, och gick till ett fönster. Han hade tyckt sig höra något buller på gatan, hvars innehåll han borde inhemta; och i fall det var intressant, såsom han förmodade, delgifva det åt sin medtalarinna. Fru Elisabeth reste sig också med detsamma. Men litet derefter begaf sig herr Zuckendorffer ut i nästa rum, emedan det egentligen var igenom dess fönster han kunde se dit ned, för att iakttaga gatan riktigt. Fru Elisabeth följde honom äfven dit.

Mannerskog log öfver detta lilla äfventyr emellan tvenne personer, hvilka otvunget kunde hållas vara af den ålder, att man efter vanlig beräkning icke föreställer sig en stor courtoisie dem emellan. Hastigt sammanband han hvad han här förnam, med de bref, han läst i det ena af sina begge kyrkogårdspaketer: det, hvaruti han aldraförst underrättades om namnen på hela den utländska familjen. Han påminte sig, att skrifvelsen till ”den goda och älskvärda Madame Elisabeth” var undertecknad med namnet Z. Brefvet förskref sig säkert ifrån bankieren herr Zuckendorffer, tänkte han nu; och om icke denne[267] värdige man har spekulationer på enkefru Goffins hjerta jemte handen, så torde han till det minsta hafva sina tankar på något annat.

Emellertid kunde det icke annat än högst tillfredsställa honom, att se, med hvilket stort och ädelt förtroende man i detta hus oafbrutet behandlade honom sjelf. Obehindradt och utan betänkande lemnade man Isabella och honom på ensam hand, nu, såsom flere gånger förut. Det tycktes likasom tagas för en afgjord sak, att detta fullkomligen anstod. Blott upphöjda menniskor tro andra om upphöjda tänkesätt – sade han för sig sjelf, vid den betraktelse han som hastigast tillät sig åt detta håll – och det är klart, fortfor han, att om man icke ansåg mig för att vara hvad jag i bottnen är, så – hvem vet? – höll man mig för något annat.

Han och Isabella hade en stund suttit tigande vid hvarandras sida, småleende öfver herr Zuckendorffer och Madame Elisabeth. Såsom Mannerskog och hon aldrig yttrat ett enda ord om kärlek, så kunde de med en så mycket otvungnare blick betrakta hvad som föregick emellan andra.

Ungefär efter en fjerdedels timmes förlopp öppnades oförmodadt dörren till det yttre rummet, hvilken hela tiden stått i det närmaste, dock icke alldeles, tillsluten. Fru Elisabeth trädde upp på tröskeln, stannade der, och blickade på de begge ”barnen” med de mest tillfredsställda och goda ögon. Ett annan betraktare, än herr Mannerskog, skulle det verkligen helt hastigt kunnat falla in, att hennes ögonkast på dem begge – alldeles likt ”ögonkastet af en nöjd och lycklig ungdomens ledarinna” – gaf en helt olika förklaring, mot den han föreställt sig, öfver orsaken till fru Elisabeths och herr Zuckendorffers aflägsnande i det yttre rummet. Det må vara huru det vill: och om fru Elisabeth verkligen endast haft för afsigt, att på detta sätt komma i tillfälle att litet spionera på de unga, så hade hon allt skäl att känna sig väl öfver utgången. Herr Zuckendorffer inträdde också åter i salongen, der Mannerskog och ”Mademoiselle Isabella” – såsom denna bankier alltid yttrade sig – ännu innehade samma plats som förr. Madame Goffin förklarade, att hon, till följd af Dona Jamiesys tillsägelse, beslutit i herr Zuckendorffers sällskap aflägga[268] ett förmiddagsbesök hos Olivario Goffin. Hon bad derföre Mannerskog ursäkta henne för ohöfligheten att lemna honom; och anhöll, vid ett lätt och vackert afskedstagande från sin niece, att Isabella ville genom ett bud låta henne veta så fort hennes höga mor, Dona Jamiesy, uppvaknade och behöfde sin svägerskas närvaro.

Herr Zuckendorffer bugade sig äfven, och begge afreste.

Icke någon lång stund derefter inträdde en domestik och anmälde en person, som sade sig hafva uppdrag till Dona Jamiesy; men då hon för närvarande icke emottog någon, frågade servanten, om icke Mademoiselle Isabella ville tillåta den fremmande fullgöra ärendet ändå.

”Hvem är det?”

Jag vet icke alldeles.

”Bed honom stiga in.”

Den fremmande inträdde, och gick om domestiken, som öppnat. Han bar under sin arm en stor påse af detta så egna slag, som man aldrig ser i Skandinavien, och som först börjar på 50 gradens latitud, i Hamburg. Det är dessa påsar, hvari guld- och silfvermynt kolporteras af unge, välbetrodde män, ifrån och till vexlare-kontoren. Påsarnes storlek är olika, allt efter affärens betydlighet. Den förevarande sågs af allrastörsta vidd. Det är snarast sagdt obegripligt, huru den unge gentila mannen förmådde bära honom; men de Hamburgske kontoristernes vana, skicklighet och armstyrka med guld är utomordentlig. Detta lider icke en gång undantag, då personen är af högsta qvalité och på det superfinaste klädd, såsom den nu inträdande, hvilken skulle kunna hafva tagits för ättlingen af en ambassadör.

Han vände sig till Mademoiselle Jamiesy, och förklarade sig vara sänd ifrån herr Gasbaria Zuilo de Loureiro. För att certifiera sig så mycket mer, gaf han till och med att förstå, det han var bankierens son. ”Min vagn står der nere vid porten,” yttrade han; ”den är lastad med nitton dylika påsar, som denna, hvilken sjelf tjugonde jag har den äran att presentera efter Dona Jamiesys vilja. Min far har befallt mig med detsamma förklara sin djupa ledsnad öfver, att ej fullkomligen kunna uppfylla de honom lemnade ordres. Guldmyntet är icke svenskt, såsom önskats. I Hamburg finnes icke för närvarande tio[269] millioner mark banko af denna sort. Vår önskan är således att vinna tillgift för de sovereigns, napoleond’orer, fredriksd’orer, dubloner och amerikanska eagles, hvilka jag i stället medför, men hvilka lätt kunna förvandlas till svenska dukater i Sverige, dit min far förmodar, att någon resa företages, efter det landets mynt begärts.”

Det är naturligt, svarade Isabella; vi omvexla dem genast till svenska dukater i Ystad. Heter det icke Ystad, som man först kommer till på skandinavisk botten? Jag vill minnas det, yttrade hon med en sidoblick på Gustaf Carl.

”Ja, verkligen heter det icke så,” svarade han, och steg närmare. ”Och – men – ja – hvad de tio millionerna i svenska dukater beträffar, fortfor han, så – – – ”

Godt, godt, afbröt Isabella och nalkades den unga herr Gasbaria, hvilken hon ej ansåg böra fördröjas.

Men då hon derjemte gjorde mine af att emottaga den stora påsen ur hans hand, framträdde Mannerskog hvilken ansåg sin person härtill bättre skickad.

Herr Gasbaria förekom dock begge, och satte sin skatt ifrån sig på det stora marmorbordet under ett af mellanfönstren i salongen.

”Det torde alltså tillåtas mig, att mina betjenter få uppbära det öfriga?” sade han.

Isabella nickade ett artigt bifall. Bankiersonen meddelade befallning härom till en i rummet utanför väntande lakej; hvarefter han åter inträdde.

Det blef med detsamma för Mannerskog begripligt, att herr Gasbaria icke i egen person burit påsen ens så mycket som ifrån sin vagn, utan allenast emottagit honom af sin betjent utanföre i salongens entrée. Han hade visst blott för att tillkännagifva sin artighet eller sitt undergifna förhållande, hållit påsen under armen, medan han anmälde sig för Isabella. Detta fägnade Mannerskog, hvilken ännu drogs med stockholmska ideer öfver det opassande för en välklädd och hederlig karl, att bära något under armen.

Efter ett ögonblick voro alla de tjugu säckarne uppburna. Mannerskog fann att den först inkomne, som herr Gasbaria, junior, en[270] minut hållit, i sjelfva verket varit den minsta påsen, och att de öfriga nitton hvardera öfvergick denna ganska betydligt.

Herr Gasbaria framträdde nu för att anhålla om sin djupa vördnad för Dona Jamiesy sjelf, tilläggande att hans far skulle iakttaga den honom medgifna ynnest att uppvakta, dagen derpå; såvida hon icke önskade redan denna dag.

Isabella bad honom icke besvära sig.

Herr Gasbaria, junior, aflägsnade sig således; hvarvid Mannerskog följde honom ända till dörren, der nu de begge männen, ehuru med hvarann obekante, ömsesidigt utvexlade sådana angenäma blickar, som ungt folk brukar! samt der de slutligen ännu en gång för hvarann gjorde ett par små ”tiefe Verbeugungen.”

Mannerskog kom tillbaka till Isabella. ”Jag har väl ingenting att anmärka emot allt detta i det hela,” sade han; ”men finner dock besynnerligt, att man hvarken på ena sidan räknar de pengar man emottager, eller på den andra begär qvitto på hvad han lemnat.”

Du har rätt – inföll Isabella – om det rörde någon summa att tala om. För öfrigt tror jag, att min mor i morgon, då herr Zuilo sjelf kommer meddelar honom en qvitto härpå, i fall han ock icke begär det, som emellertid nog kan falla en köpman in. Ty jag har alltid sett min mor högst noggrann – ja nästan öfverdrifvet punktlig äfven i småsaker. Men att räkna det här förut? Haha – åja –

”Det tycker jag ej skulle vara så ledsamt.”

Nej visst icke – i sällskap.

”Till och med alldeles ensam.”

Men bäst ändå i sällskap, det tillstår jag, då man kan hafva någon att tala och skratta med derunder.

”Men då kan man räkna galet.”

Derföre är det således klokast att icke räkna. Icke sant? Här står ju på hvardera påsen skrifvit huru mycket den innehåller. Behöfver man mer?

”Det är verkligen så. Men –”

På sin bankier litar man alltid i penningräkning. Det är en princip. Jag har hört både Madame Elisabeth och min mor säga det;[271] och det är klart. En sådan man, som aldrig sysselsätter sig med annat, kan omöjligen räkna orätt. Är det icke så äfven i Sverige?

”Åhjo.”

Nåväl? Vet du hvad vi skola göra, Gustaf Carl – utbrast Isabella – och nalkades med ett fint skalktycke till en af de tjugu påsarne. Jag är din bankier. Du misstror mig är det icke så?

”Ja –”

Då lösa vi upp en påse. Så här –

”Vänta knuten är för hård – du gör illa dina fingrar Isabella.”

Nej, min herre! ni får icke lösa upp knuten på egen hand. Efter ni misstror mig, så misstror jag er.

Efter litet besvär kom knuten upp. Påsen föll omkull, och en hel massa af guld rullade ut på bordet.

Den stackars Mannerskog gjorde ett steg af häpnad.

”Aj – nu går du ju baklänges? Är icke sådant der orätt gjordt?”

Isabella såg vid dessa ord på honom med ett förebrående småleende utan namn.

Med friskt mod steg han således tillbaka igen till bordet, stack sin hand ned i alla dessa oräkneliga guineer, och bjöd af all makt till att förakta dem. Det gick icke så lätt, när han såg ned på guldet, men då han kastade sina ögon på Isabella, som stod vid hans sida och med den naivaste blick undrade på hvad som egentligen kom åt honom, fick hans känsla en fjäderartad rörelse. Han började se allting ännu högre och lättare, än han redan förr gjort i verlden, och sjelfva guldet förekom honom ej längre så tungt.

”Nå huru gick det” – sade Isabella – ”skulle icke jag vara din bankier? och skulle icke du misstro mig?”

Jag skulle det.

”Hahaha – Gustaf Carl! – får jag säga dig sanningen, så skall jag säga dig, att, för att vara misstrogen, ser du ändå så trogen, så trogen ut. Har jag orätt?”

Jag skulle kunna säga detsamma om dig, Isabella.

”Om mig? Men det är helt annat. Jag har icke nånsin sagt, att jag tänkte ondt om dig. Har jag det? Nej. Det var icke min sak.”

[272]

Det är sant.

”Det är icke jag, som skulle hysa misstro. Således är det ju alldeles rätt, att jag ser ut som jag är. Men du? Du skulle det. Och du liknar likväl alls icke en, som – Har jag osant? – Nå, säg, huru skall du nu reda dig och komma från saken?”

Den unga svensken svängde sig omkring ett tag på högra foten, hvarigenom han kom Isabella ganska nära; och derpå tog han henne helt hastigt i famn.

Sedan han således kommit ifrån saken, sade han och gick till bordet: nu tror jag ändå att vi räkna för ro skull – litet – nemligen helt litet – till exempel blott hundrade guineer; och ställa upp dem i en stapel, så jag får se huru det ser ut. Och derefter kan jag lätt jemföra det med det öfriga, taga en stor öfversigt och med ett ögonkast märka om allt har sin riktighet – jag menar någorlunda – ty att räkna allt detta fullkomligt – en half million i hvar påse! och tio i alla tjugu! – det – det fordrade minst ett halft år.

”En stapel af hundra guineer? Och derpå taga en stor öfversigt? Det skall således nödvändigt vara rasande! Hahaha – hvad är det? Du skall nu ändå mena ondt?”

Bara helt litet – bara så länge tills jag får se huru hundrade guineer se ut – i en rad – jag menar, på en gång – ty för att vara rätt uppriktig, så har jag aldrig i verld –

”Jag skall också” – afbröt hon snabbt – ”vara riktigt uppriktig mot dig och säga dig, att du duger icke till denna rôle, som – och det hvarken nu eller nånsin en annan gång – nej! ach nej! nej! – jag ser det så väl på dig! – du förmår icke hysa elaka tankar – icke en gång om sjelfva din bankier –”

Den smärta guyanskan gjorde härvid, oaktadt skämtet, ett par stora förnäma ögon, och såg på sin vän. Oförmodadt smälte hennes blick till det djupaste vemod, den innerligaste, mest mystiska varme, och det såg ut som hon ville öppna sina armar.

Det var honom omöjligt att undvika det han gjorde. Han famntog henne för andra gången. Men sedan icke mer.

”Nu måste vi räkna!” utbrast Isabella, i det hon trädde ett steg[273] tillbaka och kom till en annan myntpåse. ”Skola vi knyta upp den här?”

Nej! Jag tror nu allt – allt –

”Du skall veta” – hviskade hon hjertligt, hemlighetsfullt, och smög sig ända till hans mun – ”du skall veta, att allt det här (hon blinkade, och såg åt sidan) har min mor ämnat dig – och mycket mera till – ty ännu är det ett intet.”

[274]

FEMTE KAPITLET.
Underskrifterna.

De tillstädesvarande Notarierne bugade sig, och förklarade sådana namn lika säkra och bindande, utan, som med sigiller.

Under de följande dagarne herrskade ett stort och intagande lugn hos Dona Jamiesy. Läkaren ansåg, att sjukdomen häft sig: åtminstone dragit in sitt farligaste hot. Slägt och vänner sutto om eftermiddagar och aftnar samlade omkring beherrskarinnan i det täcka lilla rum, som var det dyrbaraste af alla.

Kretsen var dock sällan talrik. Dona Jamiesy, såsom utländning och aldrig vän af mycket utsträckta bekantskaper, hade i synnerhet under sin tilltagande svaghet gjort sitt umgänge ännu mera utsökt. Hon hade således allt mer minskat omfånget af vännernas antal. Såsom frisk eger man ej så stor frihet att icke ”taga emot”. Men sjuk har man den fördelen, att det ingen förundran väcker, då man låter inträdet vara stängdt för dem man mindre fullkomligen önskar se, men hvilka derföre icke veta, att andre finnas, som blifva sedda. Oftast bestod sällskapet hos Dona Jamiesy blott af henne sjelf, Isabella, Madame Elisabeth och den unge svensken. Icke sällan undantog sig till och med enkefru Everling-Goffin från detta lilla sällskap. Endast tre återstodo då; och det förekom mången gång, som om Dona Jamiesy fann kretsen kärast och angenämast så.

[275]

Hon samtalade vid dessa tillfällen med Mannerskog. Hennes dotter deltog i hvad som sades med ljuf uppmärksamhet; men mest tigande sjelf. Emellan henne och hennes mor utvexlades ej många ord: de tyckes förstå allt, höra allt, begripa hvarann i allt genom att blott se på hvarann.

Dona Jamiesy hade slutligen öppnat hela sin själ alla sina tankar för den ifrån hennes förfäders jord anlände man, till hvilken hon fattat ett så stort förtroende. Hon talade med Mannerskog ej sällan om sin barndoms älskade stränder i en annan del af verlden; men oftast vände sig hennes hjerta till det underbara, hvilket hon, såsom varma sinnen bruka, älskade mest af obekantskap dermed; detta Sverige, detta land, som för henne skulle hafva utgjort ett framtidsland, derest hon nu för sin person egt någon framtid på jorden. ”Det lider,” sade hon med en mild och helig blick på sina begge barn, hvilka en dag sutto ensamne vid hennes sida: ”det lider allt, fast läkaren talat om en vändning till förbättring. Det skakande i sjukdomen är förbi. Men jag har nog af döden qvar.”

I detta ögonblick sjönk Isabella, betagen af smärta, till sin mors fötter; och Mannerskog fattade knäböjande hennes hand.

”Lef! o lef!” sade Isabella under tårar. Men Dona Jamiesy gret icke. Hon kastade en himmelskt glad blick på dem begge, som hon såg framför sig, lade deras händer i hvarandra, välsignade dem ljuft, och hviskade: ”bed mig icke lefva! Jag har lefvat: och jag skall lefva i er.”

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Om aftonen samma dag voro flera personer än vanligt samlade hos Dona Clara. Ej blott hennes begge barn och närmaste anförvandter – hvaribland, utom fru Elisabeth, äfven sågos herrarne Olivario och Josua – voro samlade: man såg derjemte de begge bankiererne, Zuilo och Zuckendorffer, ett par embetsmän och ännu några till. De gamle herrarne Everling-Goffin hade, så visst som deras tillstånd eljest skulle hafva nekat dem det, dock rest till Dona Jamiesys hôtel, till följe af den varma uppmaning de från henne erhållit, att infinna sig.

[276]

Stunden var högtidlig, och värdinnan lät icke sina gäster länge vänta på en förklaring af hvad de sågo.

”Jag har anmodat er att komma,” sade hon och blickade omkring sig med en vänlighet, hvari höghet blandades; ”jag har anhållit hos er samtlige om denna godhet,” fortfor hon, ”emedan jag önskade i er ega vittnen till hvad jag nu gör. Skälen till hvad jag företager, har jag länge och moget öfvervägt inom mig sjelf. Men om dem behöfver jag icke nu yttra mig, emedan de angå ingen, utom mig, och jag står ej i förbindelse att för dem redogöra inför någon annan än Gud och min stamfader på mödernet, hvilken jag snart går att träffa i en bättre verld. Det är följaktligen saken allenast, men icke skälen till saken, J ären kallade att höra och bevittna. J sen här för edra ögon en man ifrån Sverige i den Europeiska norden, hvilket land ej skall förblandas med Sverige i den Amerikanska södern. Denna man heter Gustaf Carl Mannerskog. Till honom gifver jag i och ifrån denna stund alla de till mig, genom min stamfader på mödernet, kapitenen i Holländsk tjenst och plantageegare i Guyana, Jonas Berntsson Lamberts fria disposition, komna kapitaler; stigande, jemte rentor, upplupna sedan 1728, till den slutsumma, hvilken finnes utsatt på en här närvarande i enskildheter utförd räkning, hvilket dokument, i förening med sjelfva den i ord, lika lydande med dem jag här muntligen talat författade donationen, jag nu inför edra ögon skall underskrifva. Jag förklarar öppet och högtidligt, att den sålunda doterade Herr G. C. Mannerskog från Sverige, eger att bruka och begagna alla dessa medel, utan redovisningspligt för någon, hvem det må vara. Och jag ber er, mina vänner! sedan J sett mig sjelf underteckna dessa handlingar, äfven sätta edra namn derinunder, till vittnesbörd och i följe med den förklaring, att J, derest det af någon skulle fordras, ären beredde att muntligen inför domstol med ed fästa sanningen af hvad J här skriftligen försäkrat.”

Dona Jamiesy hade talat med en styrka, som förvånade alla närvarande. Sjelfva företaget var icke fremmande för någon af dem. Hon hade förut, under enskilda samtal, underrättat dem om sin mening och sitt beslut. De voro nu blott samlade för att kröna verket[277] genom en högtidlig akt och med underskrifter, åsatte i tillkallade offentliga embetsmäns närvaro.

Dona Jamiesy uppreste sig till hälften i den ottoman, der hon satt lutad emot en grön sammetskudde, fattade pennan och satte sitt namn under de omtalade handlingarne. Derefter löste hon den största perlan ur sitt hårband, lade den på en rund stålskifva, enkom för detta ändamål infästad vid sidan af det stora, i guld arbetade skriftyget, tryckte med en bredvid varande stålstamp på perlan, och förvandlade den härigenom ögonblickligt till fint stoft. Härmed sandade hon på sitt namn.

”Slägten Jamiesy brukar inga sigiller under sina namn,” sade hon. ”De hafva dock alltid varit trodda och säkra.”

De tillstädesvarande notarierne bugade sig och förklarade sådana namn lika säkra och bindande, utan, som med sigiller.

”Ända sedan vår stamfaders tid,” fortfor hon, ”hvilken ofta till sjös skref sina rapporter och bref med sina fienders blod, då bläck icke fanns och sigill lika litet, men dock alltid med perlsand torkade denna skrift och gjorde den svart till tröst för hjertat och för ögat; har det varit en hos oss, Jamiesys, obrottsligt hållen sed, att aldrig nedsätta våra namns värdighet genom erkännande att de behöfde helgas med sigiller, men att dock alltid fullkomna dem till liknelse efter vår stamfaders sätt.”

Efter ett ögonblick såg hon sig omkring, och yttrade:

”Om nu allt är som det skall – så skrifven äfven J, våre öfrige vänner!”

En af notarierne författade i rättsenlig form förklaringen, som skulle stå ofvanför underskrifterna, hvarefter alla de närvarande utom Mannerskog undersatte sina namn och vidfogade sina sigiller. Till läkarens sorgliga pligt hörde, att intyga, det testatorn – (han tillfrågade i hviskande ton den ena notarien, om han borde skrifva: ”testatricen?” men undfick det svar, att sådant icke behöfdes) – det testatorn för tillfället varit vid fullt bruk af sitt sunda förnuft, yttrat sig med fullkomlig sans och förrättat allt af fri vilja. Med darrande hand, men redig stil, skref Olivario; med i det närmaste oläslig, Josua[278]; med skönaste bokstäfver Elisabeth. Isabella höll redan pennan i den ställning, att hon var på väg att teckna sitt namn i stamfadrens manér; men en hastig vink från fru Elisabeth hejdade henne. Hon skref således rätt: men sigill hade hon icke.

Slutligen skref husets generalbankier, herr Gasbaria Zuilo de Loureiro. Den andre bankieren, herr Zedechias Jeremias Zuckendorffer, hvilken kallats utan egentligt behof, blott efter egen önskan och till följe af sitt vänskapsförhållande med familjens medlemmar, fick derjemte sätta sitt namn på ett testamente, hvilket han betraktade med nästan religiösa ögon.

När allt detta sett sitt slut, följde andra akten af högtidligheten.

Dona Jamiesy, som under det öfriga sällskapets arbete, återhemtat sig sjelf, reste ånyo sitt vackra hufvud, gaf Mannerskog en vink att nalkas, och han kom till bordet framför ottomanen.

I alla de närvarandes åsyn öfverlemnade hon i hans händer: först gåfvobrefvet; derpå det af herr Zuilo utfärdade papper, hvilket Isabella af honom bekommit, med ordres till alla banker hvarest Lambertska kapitaler finnas insatte, att till innehafvaren utbetala desamma; samt slutligen den af samme herr Zuilo författade specialräkning, som utvisade hvarest alla summorna, hvar för sig, stodo, och till hvad totalbelopp de i närvarande stund stego.

Sedan herr Mannerskog inhändigat allt detta, skref också han sitt namn, nemligen under ett recepisse, författadt af den ena notarien, men under recipientens namnteckning bevittnadt af dem begge.

Den autentika aftonen slöts med en thésoupér, hvarvid likväl – oaktadt det enkla namnet – några läckerheter förekommo, arrangerade genom Madame Elisabeth, och egentligen för de fremmande herrarnes räkning, några läckerheter, likväl af så utsökt, fint och dyrbart slag, att vi ej kunna säga hvad de hette.

[279]

SJETTE KAPITLET.
Ett vidsträckt ögonkast.

Det skall verkligen en gång mycket roa mig att upptäcka huru jag kommer att bära mig åt med allt detta.

Sedan det större sällskapet om aftonen åtskilts, och den mindre, den egentliga kretsen, ånyo med förtroliga blickar såg sig samlad ensamt för sig sjelf, kunde ingenting jemföras med det ojemförliga i allas nya ställning.

Dona Jamiesy aflägsnade sig tidigt. Ansträngningen vid den högtidliga akten måste betalas genom en större känsla af mattighet, än vanligt; och hon hoppades genom en välgörande natt återhemta hvad hon förlorat.

Emellertid hade ett arrangement tagits i hennes hôtel. Rum, ja våningar, funnos der tillräckligt. Det hade blott varit genom en besynnerlighet, en nyck – eller af någon eljest förborgad orsak – som hennes svägerska, Madame Elisabeth, icke hittills under vistandet i Hamburg hade velat ”besvära” sin höga slägtinge med att logera i samma hus som hon sjelf. Dermed hade också följt, att, då Isabella borde fullgöra åtskilliga arbeten och ”exerciser” under fru Goffins ögon, såsom öfligt ännu allt sedan denna hennes goda anförvandt åtagit sig och på det samvetsgrannaste utfört gouvernantskapet öfver henne, vistades äfven hon hos denna fru, och inställde sig hos sin höga mor, Dona Jamiesy, visserligen dagligen; men bodde dock icke[280] der uteslutande. Detta förhållandet ändrades och kom i ett naturligare skick. Den allvarsammare riktning, som beherrskarinnans helsa allt mera antog, fordrade ovilkorligen en ständig närvaro af de hennes.

Men icke nog härmed. Herr Mannerskog betraktades nu fullkomligt såsom en medlem af slägten. En liten rad af fem smakfullt anordnade rum i venstra delen af hôtellet, ansågos kunna utgöra en ungkarlsvåning, i stånd att trefligt, ehuru icke luxuriöst, uppfylla en ung mans behof. Fru Elisabeth framförde, å sin höga svägerskas vägnar den önskan till honom, att han icke längre ville bo utom hus, utan, så nära förbunden han i öfrigt vore med familjen, tillika, så länge ännu vistandet fortfore i Hamburg, bevärdiga detta logis med sin person.

Om aftonen, sedan han följaktligen inträdt i denna nya vistelse, under samma tak med sina vänner och själsfränder, kunde han icke annat än kasta ganska allvarsamma blickar omkring sig. Ensam sedan betjeningen utgått: ensam, med sina tre nyss erhållna betydelsefulla dokumenter, upptog han dem, det ena efter det andra, och genomgick dem. Han fann då af den tredje bland dessa handlingar – den specifierade räkningen på Lambertska kapitalernas belopp i närvarande stund – att det öfverslag, han en gång gjorde derhemma på Mosebacke, inneburit en betydlig missräkning. Han hade kalkylerat det hela till inemot 400 millioner. Men i sjelfva verket hade rentorna under vissa af de förflutna tiderna, såsom han af räkningen såg, varit mycket större än han antagit, och hela affären blifvit så förträffligen skött af administratorerne att totalen i denna stund steg vida högre än han förmodat. Öfverhufvud kan det väl vara roligt, att se sig egare af 502 millioner svenskt banko, hvilket summan nu oåterkalleligen var; men herr Mannerskog satt emellertid ganska allvarsam.

Slutligen, såsom en ung man brukar, slog han bekymren ifrån sig, steg upp för att omsider gå till sängs, och sade med ett litet leende för sig sjelf: ”det skall verkligen en gång mycket roa mig att upptäcka huru jag kommer att bära mig åt med allt detta.”

[281]

”Hittills,” fortfor han, ”förefaller mig alltsammans föga annorlunda än som en liten angenäm parodi på en viss bekant historia. Men min händelse,” slöt han, ”håller jag mera af; ty utom att mina millioner äro mer än dubbelt så många till antalet som i den der romanen, har jag icke varit utsatt för annat än de bästa menniskor i verlden, hvilket jag håller fördelaktigare, än om jag oupphörligen sett mig omgifven af skurkar. Jag nekar icke, att det sednare kunde hafva varit intressantare; men när det kommer an på att lefva i det verkliga lifvet, är det bättre att hafva göra med godt och hederligt folk. För öfrigt – hvem kan så noga veta? – jag står ännu blott vid begynnelsen af saken: det kan oändligen lätt hända, att när jag går till sjelfva användandet af alla mina millioner, när jag begynner sätta alla mina stora förslager i verket, jag på denna bana möter så otroligt många skälmar, åtnjuter så mycket motstånd, blir så lurad, bedragen, chikanerad, får så många förargelser, dumheter, olyckor: med ett ord, blir så fullständigt uppäten från topp till tå, att ingen mer kan begära. Minsann! hahaha – allt detta tror jag ändock till sluts icke. Jag skall säga, ju mera jag ser på min händelse, ju mera finner jag den vara baklänges mot hvad som händer de fleste. Andra få tillryggalägga hela sin lefnad för att med yttersta ansträngning släpa tillsammans sin rikedom; de hafva denna först vid slutet af sin vandel, och många finnas, som icke en gång då ega millioner. Jag deremot har eröfrat en utomordentlig förmögenhet vid sjelfva början af mitt lif – ty att stå vid tjugutvå år anser jag verkligen, förnuftigt sagdt, vara ett intet. Hvad som således i andres historia sitter längst bort i fonden, det har min alldeles framme i begynnelsen, på sjelfva avantscenen, à prima vista. Detta är bakfram; jag vet det; jag borde hafva slitit mera ondt, men jag tycker ändock mera härom. Det är visserligen sant, att åtskillige finnas, med hvilka jag kunde jemföra mig äfven i min ställning: jag menar dem, som ärfva millioner, och dermed straxt vid myndighetsåldern besitta något af hvad jag nu har. Men hurudane äro desse rika arftagare öfverhufvud? De ega visst penningar: men inga stora ideer. Finnes väl en enda bland dem, som vill utföra någonting? som vill omskapa sitt fädernesland? som vill vända upp och[282] ned på allt rasande, och sätta det rätta rätt? Nej! det vill ingen. Följaktligen ligger deruti den stora olikheten emellan också dem och mig. Min belägenhet är ojemförlig: och jag skulle kalla mig sjelf en utomordentlig person, om icke det utomordentligaste i hela saken, vore, att nu, när jag har i händerna allt hvad jag nånsin grubblat på i Stockholm, så sitter jag – sanningen att säga – och vet icke –

Men – det skall nog gå! Det har ingen fara: jag skall allt inse hvarmed bäst är att börja. Och bara banan en gång väl är börjad, så – – till en begynnelse lägger jag mig.”

”O mina hederliga, förträfflige landsmän!”– utbrast han, i det han var på väg att luta sitt hufvud ned emot kudden, men ännu en gång såg upp mellan draperierna af det höga, fylliga sidensparlakanet, som omgaf hans säng – ”jag skall nu släcka mina ljus!” fortfor han halfhögt, ”men kan dessförinnan ej undvika att påminna mig min underbara dröm på Catharinæ kyrkogård. O ni mina hederliga, förträffliga landsmän på Christian Tyranns tid! Sägen mig ändock, hvad var väl er mening med den begäran ni syntes framställa till mig? Ni pekade på skrinet vid min sida. Dermed tänkte ni väl på den makt jag skulle komma att få i mina händer, och hvarmed jag äfven i den yttre verlden skulle kunna uträtta något efter eder önskan: en makt som jag då ej visste det ringaste af, men hvilken ni, såsom andar, hade begrepp om. Jag finner här efteråt ganska naturligt, att ni kunde på förhand känna hvad med skrinet skulle tilldraga sig. Men frågan är ännu alltid: hvad önskaden J af mig? – Jag kan icke anse hela min händelse annorlunda än såsom af försynen beredd, så mycket mer som detta är fallet med allt hvad med menniskor tilldrager sig under den milda, allvisa fadrens hand. Men den aning, som genom den fosterländska visionen på Stockholms skönaste kyrkogård gafs mig den natten, måste jag likväl betrakta som ett slags undantag från det vanliga. Till allas skickelse hör att upplefva händelser; och emedan försynen leder allt, så leder han äfven dem; men allas öde är icke, att på förhand om hvad som skall hända erhålla en andesyn, som utvisar – – låt mig se. Jo, jag tror det! Det var otvifvelaktigt en helsning från hela det förgångna Sverige, att göra någonting för det[283] närvarande Sverige. Biskoparne Vincentius och Matthias från Skara och Strengnäs kommo till mig, bugade och bådo mig hämnas den oförrätt de lidit af den katholske tyrannen. Det vill utan tvifvel säga – då jag fattar saken i den högre mening som nödvändigt måste förutsättas hos så gudfruktige och ädle män – att jag ombads taga religionens betryckta ställning i betraktande och göra allt, hvad en så obetydlig person som jag möjligen skulle kunna, till kyrkans lättnad i riket. Jag skall tänka på denna sak. Och jag skall det så mycket mera, som min öfvertygelse om religionens heliga vigt för menniskorna alltid stått orubbad för min själ. Men jag får icke smickra mig. Jag måste oskrymtadt tillstå, att Gud behöfver ingifva mig huru jag härmed skall gå till väga; och det är min varma tanke, att han härom säkert en dag skall upplysa mitt förstånd, likasom allas, hvilka i djup undergifvenhet vända sig till honom. Med religionen skall det fördenskull aflöpa väl i mitt fädernesland. Till en början anlägger jag fullständiga skolor öfver hela riket; och det icke blott för gossar. Qvinnobildningen, rätt förstådd och visligen handhafd, är lika angelägen som den maskulina undervisningen; och nu för närvarande mera, efter hittills så godt som ingenting gjorts derföre. Icke endast alla de ungas själar, utan äfven deras gestalter i den jordiska verlden, jag menar deras så kallade kroppar, önskar jag fullkomliga, friska och utmärkt sköna öfver hela Sverige; och sättet till vinnande af detta känner jag. Jag skall inrätta allt detta; och grundläggningen kan stiga till en trettio millioners kostnad. Det var ett. Jag går då ifrån Vincentius och Matthias; och träder vidare. De nästföljande, som bugade sig för skrinets egare, utgjordes af de tolf Adelige. Äfven de bådo mig om bistånd i hämnden mot tyrannen. Dessa adelsmän voro de värdigaste jag känner: mest slägtingar och anhörige till Gustaf Wasa. Sådane vill jag på allt sätt efterkomma. Då nu här ingen tyrann mera gifves att träffa i Sverige, kan den hämnd, som de önskade utöfvad, icke tänkas personlig. En så egoistisk och lumpen mening bör också ej gerna förutsättas hos desse gudfruktige, ädle och halshuggne män, hvilka under trehundrade år betänkt sig i en annan och högre verld, och följaktligen icke kunna hysa endast individuella[284] önskningar, framför allt ej af så uselt slag som hämnd i den meningen. Jag tager dem som rätta adelsmän. Jag föreställer mig deras begäran hafva innefattat, att jag måtte utrota hela den fiktiva adeln i Sverige. Det måste gå män af Gustaf Wasas eget höga tänkesätt till hjertat, att så månge gifvas i riket med namn af adel, utan att vara hvad som endast med sanning kan kallas adlige till själ och sinne. Men detta onda kan icke utrotas, utan med bördsadelns borttagande, emedan genom födseln alls ingen säkerhet uppstår för adlighet i verklig mening. På det att derföre en äkta och sann aristokrati skall kunna uppkomma i Sverige, vill jag utrota bördsadeln. Jag vet huru detta skall ske. Den sanna adeln är ingen annan än samlingen af alla de till sina personliga egenskaper förträffligaste och bäste; denna adel är af ingen afgörande betydenhet i landet, så länge det är födseln, men icke förträffligheten, som gör adelsmannen. Sådant skall jag ändra. Alltså – mine halshuggne landsmän, skolen J blifva på det värdigaste sätt hämnade; om detta kan kallas hämnd. Och jag får säga eder, att derest ni på kyrkogården menade någon annan slags hämnd, så efterfrågar jag eder ej, och eder bugning för skrinets egare skall hafva varit för intet. Nu kommer jag till de siste. Borgersmän och Bönder – hvad var det ni ville mig i visionen? Edert ögonkast på mig var det innerligaste och varmaste. Jag glömmer det aldrig. Om ingen hämnd talade ni. Men jag förstår er; jag fattar er. Gud har mycket i beredskap åt er. Landets korn och kärna utgöres af er. Huru angenämt och roligt att få arbeta till edert bästa, med det ringa jag kan! Jag skall upprätta andliga institutioner af alla dugliga slag: jag skall derjemte åt er bygga kanaler, jernvägar, hamnar, skeppsflottor och städer; och det kan väl gå till sina 40 eller 50 millioner, för hvardera. Framför allt skall jag söka lära er, att sjelfve sköta er och bygga på egen hand, sedan ni fått medel och banan öppnad. Men att för egen del komma rätt till väga med allt detta, skall jag sjelf tänka efter – hvarmed jag bör begynna –”

Härmed såg herr Mannerskog upp; tog ljussaxen och förde den till lågan, för att utsläcka den. Hans ögon föllo med detsamma på den motstående väggen. Tapeterna voro af detta sköna, nya slag, der[285] blommor, guirlander, och andra de mest outgrundliga figurer lindade sig om hvarann på ett fantasirikt, men tillika smakfullt och intagande sätt. Det förekom honom, som om de rörde sig på väggen. Han insåg att detta spel uppkom af den dallrande ljuslågan, i hvars grannskap han fört sin ljussax, och som innan döden flämtade undan åt sidorna.

Sedan ljuset mistat sitt lif för den obevekliga saxen, lade ynglingen, ännu tankfull och glad, sitt hufvud till hvila. Han blickade ett par gånger hastigt upp i mörkret, såsom man gör innan man somnar. Hans ögon föllo ännu på samma vägg, som der han nyss trott sig märka de rörliga bilderna. Han tyckte sig ännu se samma slags dans der, fast dunklare, obestämdare och litet mera i fjerran. Och färgerna voro förändrade. Hvad som varit hvitt, då ljuset brann, skimrade nu i svartgrönt: det som varit rödt, sågs violett; men det förriga violetta stod blodrödt och ytterst hemskt för hans ögon.

Ej utan sin förfäran, blundade han, för att undgå detta hot från tapeten. Men med slutna ögon, såg han för sig samma figurer ännu, och, som han nu tyckte, ända in på sitt täcke. Då vände han sig hastigt till väggen; sammanknäpte sina händer, gjorde den bön som han i ingen ålder glömt, välsignade i sitt hjerta hela menskligheten, både den döda och den lefvande; och slöt sina tankar med Isabella. Figurerna voro försvunna; och ynglingen insomnade.

[286]

SJUNDE KAPITLET.
Den grymt bedragna.

Det är en bitter känsla, att hafva sett sig utsatt för det skymfligaste uppträde; men det är en bittrare ännu, att hafva blifvit djupt bedragen om ett menniskohjerta.

Morgondagen derefter var högtidlig och vacker. Mannerskog tillbringade hela förmiddagen i Isabellas sällskap inne hos Dona Jamiesy. Fru Elisabeth syntes icke till; hvilket väl förundrade de närvarande; men man visste att hon äfven hade angelägenheter för egen del.

En stund på eftermiddagen satt Mannerskog uppe i sina rum och för sig sjelf. Oförmodadt inträdde Madame Elisabeth till honom i den mest upprörda sinnesstämning. Kinderna voro röda på ett mer än fördelaktigt sätt. Ögonen visade tecken till en flod af utgjutna tårar.

”Sind Sie” – nej – ”Är ni ensam?” frågade hon.

Mannerskog blickade på henne med förvåning.

”Förlåt mig!” gentog hon nu. ”Jag ser nog att ni är ensam, såsom jag önskat. Jag har någonting af allra yttersta vigt att samtala om, att begära råd uti. Det har tilldragit sig – det har händt den förfärligaste, den mest oväntade – den i sjelfva verket oförväntbaraste händelse!”

Men, min Gud, hvad är det?

[287]

”Skall jag kunna omtala den. Men jag ber – jag anhåller om att få göra det!”

Ja, för all del. Men var så god sitt min bästa fru Goffin!

Madame Elisabeth satte sig och försökte att lugna sig. Hennes hufvud sänkte sig och ymniga tårar, ånyo på flykt ur sitt sköna hem, runno öfver hennes kinder. En djup suck gjorde sig väg genom hennes tyngda bröst. ”Vi äro förskräckligt bedragna!” utbrast hon.

Hvad har då inträffat? sade Mannerskog och sprang upp. Dona Jamiesy –

”Nej. Nej, min vän. Men jag vet icke, huru jag skall begynna.”

Jag har tillbringat hela dagen ända till nyss hos Dona Jamiesy; jag hoppas väl att ingenting oförmodadt –

”Var lugn!” fortfor Madame och såg upp med en förtviflad blick.

Äfven Isabella har jag nyss lemnat. Kan något på detta korta ögonblick, sedan jag såg henne, hafva tillstött?

”Visst icke. O min Gud! min Gud!”

Mannerskog slog uti ett glas kristallklart friskt vatten från Hohenluft och bjöd henne. Men derjemte öppnade han en flaska eau de luce.

Madame höjde handen emot glaset med vägran. Hon skjöt bort flaskan med den andra handen.

Efter ännu en suck yttrade hon: ”när jag sade: vi äro förskräckligt bedragna, hade jag orätt. Jag skulle hafva sagt jag – jag är det som är –”

Bedragen! Men min store Gud, hvarom kan då vara frågan.

”Frågan är om den lågtänktaste person, den nedrigaste menniska. Ach, jag har känt Amerika! Europa förstod jag icke.”

Min bästa fru Goffin, jag delar er smärta helt och hållet, och jag skulle göra det ännu mer, om jag finge del af er olycka.

”Ni har känt denna bankier, denna herr Zuckendorffer?” frågade hon och såg upp med ett tveksamt och halft ögonkast.

Jag skall icke säga, att jag kännt honom, svarade Mannerskog. Men jag trodde, att ni kände honom, min fru?

”Jag gör så nu. Men ach – skall ni blifva ond, om jag ber en man, som er, om ett godt råd? ett verkligt råd?”

[288]

Allt hvad som står i min förmåga ligger för edra fötter och är till er tjenst.

”Hör – min vän! låtom oss icke bruka dessa öfverdrifna uttryck, som smaka af vänskap, men icke äro en väns ord.”

Mannerskog slog ögat till golfvet. Med öppet och varmt hjerta nalkades han fru Goffin, tog hennes hand och bad henne fortsätta.

”Jag förstår nog,” yttrade hon nu, ”att ni funnit mig löjlig, och derföre gaf mig så dyrbara försäkringar. Säg mig uppriktigt, har ni alltid funnit mig löjlig? Har ni det?”

Hm. Visst icke. För ingen del.

”Det är så. Det kan icke annorlunda vara. Men glöm allt och var blott min vän! Det är ju icke så svårt? Är det så omöjligt?”

Sannerligen om jag rätt begriper.

”Jo; ni begriper det mer än väl. Och jag erkänner, att det är mitt fel; mitt eget stora förskräckliga, ohjelpliga fel. Hvarföre skulle jag hysa tro till en äldre, en stadgad, en ordentlig man? det är blott på de unga man skall tro,” slöt hon, och såg med en rörande blick på svensken vid sin sida.

Min goda fru Goffin, inföll han, om det verkligen skulle vara så, som det nästan förefaller mig, att någonting inträffat mellan er och herr Zuckendorffer, så låt mig höra det. Är det en hemlighet, så var öfvertygad, att hvad ni säger, skall hos mig ligga som i en tusenårig grift.

”Och ni sjelf är dock blott tjugutvå år?” afbröt hon, med ett småleende mellan tårar. ”Men det är ingen hemlighet af det slaget, som behöfver förtigas, utan en som endast behöfver förstås för att icke väcka åtlöje. Jag behöfver hos er det allvar, som är nödigt för att hitta, för att uppfinna ett godt råd.”

Jag är i detta ögonblick den allvarsammaste i verlden.

”Så hör – i korthet!” Och dermed slöt hon.

Ni skall gifta er med Zuckendorffer, min fru; är det icke så?

Fru Goffin rodnade. ”Om det vore det,” sade hon, ”så vore saken enkel.”

Nå – då fins blott: att ni icke skall gifta er med honom?

[289]

”Och säg: hvilketdera skulle ni göra?”

Just efter det kan sättas så starkt i fråga, svarade Mannerskog, så skulle jag tro, att det sednare vore det rätta.

”Ni har rätt! Jag skall så. Gud! – hvilket bedrägeri!”

Men efter ni emot all förmodan, min fru, i hast funnit detta giftermål så högst betänkligt, så säg mig: hvad har kommit emellan?

”Den nedrigaste lågsinthet och intet annat. Ingen tredje person, ingen svartsjuka på någondera sidan; nej, visst icke. Men den lågsintaste nedrighet blott och bart, och intet annat.”

Det kan vara nog i alla fall. Men huru har en sådan så i hast blifvit upptäckt?

”Min bästa vän – min bästa Mannerskog – jag tror, att ni är en god menniska, ehuru europé. Ni är ung, hederlig, af mensklig natur, är det icke så? Och ni är ifrån detta Sverige – ni kan då icke missförstå mig eller bele mig – mig, som också är ifrån ett Sverige, under en sydlig, en öppenhjertig sol. Vi hafva hjertat på tungan, vi, vid Mazeronys stränder; och ingen förundrar sig der, skrattar eller finner illa – Oh – – men till hvem talar jag?”

Till mig! utbrast Mannerskog, rörd af den innerliga tonen i den stackars berättarinnans röst.

”Javäl!” fortfor hon: ”jag är född i detta land, på hvilket Europa nedser med förakt; men tro mig, vi, derborta, stå närmare Gud med vår själ, än ni här med ert blotta förstånd. Jag är till börden Creolska, såsom jag tror, att jag redan någon gång berättat er. En Creolska är rätt fram i sina ord, och sådan, som väl hvar och en kunde vara, inför Gud och vänner. Jag förde med min man, Augustin Everling-Goffin, ett åttaårigt barnlöst äktenskap. Jag hade likväl sett andra makars himmelska glädje: glädje af sina goda, täcka barn. Var detta illa? Är det icke hvad Gud sjelf tycker om? Jag har alltid älskat barn: jag kan säga, att jag till dem hyst en nästan religiös kärlek.”

En tår glänste i Mannerskogs blick, ty äfven han var till sitt hufvuddrag barnkär.

”När jag kom hit till Hamburg med min svägerska,” fortfor hon, ”dröjde det icke länge, förr än en person ibland vårt umgänge började[290] fästa sina ögon mer än vanligt på mig. Det var en man af ett behagligt och vördigt utseende och något äldre till åren, likasom jag sjelf: ehuru man icke kan säga, att någondera af oss äro för gamla, då man icke vill skämta med europeisk elakhet. Jag kan uppriktigt säga, att han var så uppmärksam emot mig, att jag skulle hafva kunnat kalla honom efterhängsen, om jag icke sjelf funnit hans person alltför angenäm för att misstycka det besvär han gjorde sig för mig. Det var också en af bröderne Goffin, min svåger Josua, som först föreställde mig honom såsom efterträdaren på hans eget vexlarekontor. Hade jag då skäl att anse honom för annat än fullkomligt hederlig och god?”

Herr Zuckendorffer? Nej.

”Det varade en tid på vänskapens stora område. Jag säger med flit stora; ty vänskapens allmänna, för alla öppna gebiet är vidsträckt, som hela det ointagna Amerika; men kärlekens område är inskränkt till vidden såsom ett litet Berbice, såsom ett smått men underskönt Demerara. Jag trodde en tid, att herr Zedechias och jag skulle vara endast vänner, och jag fann hans tilltagande uppmärksamheter, hans allt mer förstorade artigheter icke annat än behagliga. Innan kort lät han mig förstå, att han hyste djupare och innerligare afsigter på mig. Jag häpnade först, ty, utan att berömma mig, kan jag säga, att sådant för mig var ovanligt ifrån någon karls sida. Zedechias Zuckendorffer ingick i alla mina sympathier. Han fann mig hafva ett för religionen öppet och varmt lynne; han delade mitt sinnelag häruti. Han utgjorde mitt ständiga sällskap på besök i alla kyrkor, vid alla gudstjenster. Ordet ”helig” brukade han för allting, som på minsta sätt kunde anses någorlunda godt, eller åtminstone icke illa. Jag reflekterar på detta först efteråt nu, då jag slutligen med afsky upptäckt personens halt. Då intog det mig; det drog mig till honom. Ni har sett honom, Mannerskog, och ni känner huru han kläder och har sig; huru han älskar att bena sitt hår så, att det faller ner på hvardera sidan mot hans fylliga och bleka, men alltid skinande kinder. Med detta Johannishufvud, under samtal lutadt litet på sned, och med det säkra ordet ”helig” vid allt som mötte oss, hänförde han mig: jag kan[291] säga det. Vi försummade tillsammans ingen helig timme; han skänkte mig nästan hvar dag någon helig bok, förärade mig frukter och blommor ur Guds heliga natur, shawlar ur dessa handelsbodar, som genom Guds heliga godhet blifvit uppslagna vid någon Heiligenstrasse eller Heiligenmarkt och der också undersköna näsdukar funnos, tillverkade genom – jag tror – den heliga väfnadskonsten samt fulltryckta med taflor ur bibliska historien. Jag har flera dussin deraf. Tillsammans i Rotundan eller vid Alsterpavillonen åto vi som oftast rätt godt af Guds heliga gudsgåfvor, och drucko saften af dessa heliga drufvor, som Gud först lärt den helige gudsmannen Noach plantera omkring det första heliga altare, som stått på den efter syndafloden åter temligen heliga jorden. Framför allt förtjustes vi tillsammans af att i kyrkorna höra de heliga orgorna gå: han lärde mig sjelf spela några psalmer, visade huru man skulle begagna den heliga pedalen för att få den heligaste basun att döna, och var mången gång så artig att trampa de heliga bälgarne med egna fötter, under det jag gjorde mina små försök på tangenterna. Med allt detta var Zuckendorffer emellertid en ganska glad sällskapsman. Han kunde till och med skämta, ehuru, åtminstone i mitt sällskap, aldrig på annat än ett värdigt sätt. Hvarföre jag i dag måste gifva all denna färg af osmaklighet åt min berättelse är, att sedan jag genom ett enda ögonblicks samtal fått se denna man sådan han är, har han och allt hans kyrklighetsväsende på en gång kommit för mig i det förhatligaste ljus. Innan denna händelse såg jag saken icke så. Jag trodde honom, och jag var hänförd af utsigten att dela min framtid med en förträfflig man. Ack, Mannerskog! – skall jag yppa min känsla? – skall icke äfven ni bele eller förakta mig? Så känn då min Creolska tanke! Jag tillät mig glädjas i föreställningen att en gång – också jag – ega ett barn!”

Några tårar af rörelse nedföllo ifrån Mannerskogs öga på enkefru Goffins hand, som han i detta ögonblick tryckte.

”O min vän!” – utbrast hon – ”ni är icke en europé.”

Fortfar blott! fortfar! – hviskade han.

”Ingen förändring skedde i Zuckendorffers uppförande mot mig.

[292]

Saken var oss emellan afgjord, att vårt äktenskap skulle tillkännagifvas för alla vänner: vigseln ske om några dagar. I går afton, när vi skildes efter den stora akten, nalkades Zuckendorffer till mig, och bad, att om det icke fölle mig olägligt, skulle jag hedra honom med ett besök på förmiddagen i dag, på samma sätt som jag många gånger förr gjort. Jag anade något samtal angående dagen för vår vigsel. Jag inställde mig med glädje, med nöje, med all mitt sinnes öppenhet. Zuckendorffer emottog och förde mig till ett af sina inre rum. Hans åtbörder voro artiga, men kalla; han titulerade mig fru Goffin, i stället för det förtroliga och enkla Elisabeth. Hans Johannishufvud var hvarken så benadt eller så skinande som vanligt. Jag tillskref hans gråa utseende dagern i hans rum och morgonen, som ännu icke tillåtit honom att fullt ordna sig. Jag förvånades likväl och satte mig ned med en grad af hjertängslan. – Jag har bedt er komma, Madame! sade Zuckendorffer fullkomligt i affärston. Jag har anhållit om detta värda besök för att låta er fullkomligt känna huru uppriktig jag är. – Men ack, Mannerskog! bed mig icke ord för ord upprepa hvad han yttrade. Allt det kyrkliga var försvunnet ur hans språk. Englar egde icke vidare rum i hans mun, och hans hufvud lade sig icke vidare heligt på sned. Med en ganska rak gestalt och med iskalla ord lät han mig begripa, att jag varit en fullkomlig toka, som icke vetat bättre sköta – store Gud! – skall jag kunna utsäga det?”

Tala – jag börjar ana något.

”Som icke bättre förstått mig på min ställning hos min rika svägerska, Dona Jamiesys, än att jag, såsom han till sin högsta förvåning förnummit förledne afton, gått i mistning af all dotation ifrån henne. Jag började häpna, och frågade – jag tillstår – i lika kall ton, hvad han behagade mena med dessa ord? Nu afslöjade han sig fullkomligt. Ni kan väl begripa, enkefru Goffin, sade han, att äldre och förnuftigt folk afsluta äktenskapet såsom en förnuftig sak. Jag har, öppet sagdt, för min i sig sjelf rätt fördelaktiga vexelrörelses än större drift, behof – eller rättare icke behof, men önskan – att deruti kunna insätta ytterligare summor. Sådane trodde jag, från första stunden jag såg er, verkligen skulle falla på er lott en gång, för allt det besvär ni gjort er[293] hos dessa otacksamma, småaktiga Jamiesys. Men jag finner, att jag bedragit mig, och att ni antingen ej kunnat, eller varit nog ömkligen enfaldig att ej vilja förskaffa er en testamentarisk skänk. Sådant bevisar den ytterligaste brist på skicklighet, på takt hos er, min fru. En sjuk mor! och en femtonårig dotter! och dessa skulle man ej kunnat leda dit man velat? – Zuckendorffer teg ett ögonblick. Jag bekänner, att jag vid dessa hans ord fällde harmfulla uttryck, och oförstäldt visade ett ansigte, som ådagalade min själs djupaste förakt –”

Men jag förstår icke detta, afbröt Mannerskog. Efter hvad jag känner från dessa dagar, har ju Dona Jamiesy med varm hand förärat er, min bästa fru Goffin, en gåfva, ett kapital.

”Ett högst ansenligt, af mig alldeles oförtjent kapital!” utbrast Madame Elisabeth. ”Ja väl!”

För ingen del oförtjent, inföll Mannerskog; men emellertid ansenligt; ehuru Dona Jamiesy icke efterfrågade att tillkännagifva något derom i gårdagens akt, efter hon hade gifvit er kapitalet i reela penningar, med varm hand och på en gång, af de medel hon låtit Gasbaria Zuilo hitsända.

”Alldeles så. Men tror ni väl, att jag ville förnedra mig till att omtala detta för Zuckendorffer, sedan jag hört honom fälla dessa ord af usel egennytta? – sedan han ordentligt förebrått mig för min rena vänskap till mina anförvandter? för mitt undvikande af en smutsig intrig? för min brist på snålhet? Långt derifrån! Jag ville se honom ännu bättre i bottnen, och sade honom några i sanning stötande, men ganska välförtjenta ord om min stora förundran öfver allt hvad jag erfor. Hör nu blott! Han nalkades mig och yttrade med den oförskämdaste uppsyn: är det då möjligt, Madame, att ni kunnat tro mig om en så utomordentlig dårskap, som att hysa passion, verklig passion för er, fru Goffin? Ni måste veta, att ni icke är så ung som en sjutton års flicka, och ni kan för ro skull spegla er. Ni bör vidare inse, att jag är en äldre, en moralisk, ja, utan sjelfberöm, en religiös man, för hvilken passionen och allt hvad dermed följer är en låg, materiell, osedlig, föraktlig sak, som aldrig kan komma i mina tankar. – Ha! Det är således religiöst – inföll jag med en hetta, som jag efteråt[294] förebrår mig att hafva påkostat denne ovärdige – det är då efter er mening religiöst att knyta äktenskap blott med afseende på åtkommande af kapitaler? Det är sedligt, det är framför allt heligt, att hyckla känslor, som man inom sig beler, för en arm, en lättrogen qvinna? Det är moraliskt att ljuga; icke sant? Nå godt! Så vet då, herr Zuckendorffer, att jag tackar er på mina bara knän för hvad ni i dag låtit mig förstå, innan det genom äktenskapets verkliga knytande blifvit för sent. Jag känner nu, hvad det är man i Europa kallar immateriellt och andligt, nemligen penningar, gods, mat och vin; och jag vet hvad man benämner köttsligt och materiellt, nemligen ett rent, innerligt själstycke, förenadt med det oskyldiga begär, att se sig upplefva i en ny generation, hvilket Gud inlagt såsom en from tanke i hvarje hjerta, som är ett hjerta! Oh – fy, min herre! ni borde blygas. Jag aflägsnar mig, och jag förbannar den första stund jag satt foten öfver er tröskel. – Jag hade yttrat mig med alltför mycken häftighet, jag tillstår det. Men jag var sydamerikanska i detta ögonblick: jag var ifrån Paramaribo. Jag steg upp, anlade hastigt min hatt och nalkades dörren. Något slagen, fattade han min hand, och såg ånyo på mig med dessa ögon, som i Europa gälla för oemotståndliga. Låtom oss icke skiljas åt på detta sätt, min fru! utbrast han: kunna vi då icke vara vänner, fast icke längre ett par älskande, ett par kandidater till det heliga äktenskapet? – En rysning for ånyo genom merg och ben på mig: jag påmindes om hvad jag borde hafva bedrifvit hos min svägerska för att vara en tillräckligt för herrar Zuckendorffer & Comp. helig äktenskapskandidat! behäftad med all nödig ”moralité,” och framför allt ”utan passion.” Jag stötte bort hans hand med afsky, genomgick ett rum, och nalkades den yttre dörren. – ”Ack fru Goffin,” utbrast han och qvarhöll mig här ännu, emot min vilja. Min fru! hvad jag förlåter er för edra obetänksamma uttryck, då ni, kommen ifrån ett halfvildt land, intet begrepp har om det egentliga lifvet i verlden och i det civiliserade umgänget. Låt oss icke tala vidare härom. Jag respekterar edra tänkesätt, ehuru de äro så materialistiska, så sensuella, att intet samhälle skulle kunna ega bestånd, om icke lyckligtvis ganska få tänkte och handlade som ni. Vi skola undvika alla onödiga[295] utbrott, och komma till ett klokt resultat. Jag tillåter er icke skiljas ifrån mig med den tanken, att jag för er icke skulle hysa något hjerta. Jag kan ganska väl inse, att er ekonomiska ställning måste komma på en högst låg diet, sedan Dona Jamiesy bortgifvit alla sina ofantliga kapitaler till en förflugen utländning, som Gud bäst känner; och ni följaktligen, när Dona en gång, kanske snart nog, faller ifrån, sitter såsom jag vill säga naken på Hamburgerberg. Jag tror icke, öppet taladt, att edra behag skola fånga mången man eller förskaffa er annat än på sin höjd ganska tillfälliga inkomster: så pikant det eljest väl kan vara att se en älskvärd sydamerikanska ifrån det heliga klimat, som Guds goda eqvator genomstryker. Glöm derföre icke mig, fru Goffin lilla! Jag drifver väl hufvudsakligen vexlarerörelse: men under mig sortera likväl många mindre handlande, detaljörer och handtverkare, synnerligen skräddare, dem jag förlägger. Jag föreställer mig, att sömnad blir den resurs ni kommer att anlita; jag vill då, som en vän, underrätta er, att med linnesöm af skjortor, kragar, halsdukar och dito, kan ni ingenting förtjena: fråga således icke efter det: förakta icke ett uppriktigt råd! Men kan ni med talang slå er på vestar, så vill jag anvisa er en skräddare, som betalar mer än andra; skulle liftröjor öfverensstämma med edra tänkesätt, vill ni vända er hand till kalesonger af fast parkum, vill ni nedlåta er till permissioner – – ” – Jag störtade ut, brinnande af harm, jag sökte betäcka mina glödande kinder med florshufvan och min parasoll. Jag skyndade upp i min vagn och anlände hem till hôtellet. Min första rörelse, uppkommen på mina rum, var att upplösas i gråt. Det är en bitter känsla att hafva sett sig utsatt för det skymfligaste uppträde: men det är en bittrare ännu: att hafva blifvit djupt bedragen om ett menniskohjerta.”

Skurk! – helvetes bof! usling! – voro de lakoniska ord, herr Mannerskog då och då lät höra under fru Goffins berättelse. Han gick fram och tillbaka på golfvet. När hon slutat, stannade han och utropade: hvad begär ni för ett råd af mig, min fru? Vill ni att jag skall jaga en kula genom pannan på den föraktlige, så är jag beredd dertill.

[296]

”För Guds skull – ni har aldeles misstagit er på min önskan.”

Hahaha! utropade Mannerskog storskrattande, i det han stannade. Minsann! om denne herr Zuckendorffer vetat huru rik ni i sjelfva verket är, fru Goffin – om han nu efteråt finge lära känna det; hvilken utomordentlig näsa skulle han icke bekomma i sitt Johanneiska anlete. Låt se? Denna hämnd vore den mest lämpliga –

Hör på – ett ord, fru Goffin! – fortfor han, huru stort var det kapital Dona Jamiesy förärat sin goda svägerska?

”Jag blygs att omtala det,” svarade Madame Elisabeth och slog ned ögonen. ”Jag har varit fullkomligen oförtjent af denna alltför långt sträckta godhet, ty det lilla jag uträttat för Isabella har jag allt ifrån början gjort af slägtkärlek, och af – – kärlek till barn!”

Jag förstår. Men har då icke äfven Dona Jamiesy kunnat få gifva er hvad hon gifvit – af slägtvänskap? Säg mig alltså summan!

”Summan är icke betydlig,” gentog hon, ”när man har i sigte företag, som skola sträcka sig öfver hela länder och riken. Men för en enskilds bergning, såsom min, har jag erfarit huru litet behöfs. Vår sammanlagda utgift här i Hamburg går för hela vår familj icke öfver tvåtusen mark banko i månaden. Hvad gör det? Icke öfver tjugufyra tusen mark för året. Och detta är knappt mer än rentan på en half million. Huru ännu mycket mindre skulle det icke då behöfvas för min person ensam? Jag har hört talrika familjer här i staden nödbragta till att ej ega mer än tiotusen mark för hela året att lefva af! jag vet dem, min Gud, som icke ega mer än fyratusen – och draga sig fram ändå. Och i Sverige – der äfven jag, såsom jag nu hoppas, skall komma att få nedsätta mig en dag, måtte det icke vara dyrare, efter hvad jag tyckte mig finna på resan. Huru öfverdrifvet var det icke då, när min svägerska nödvändigt ville göra mig till egarinna af tre millioners kapital?”

Tre millioner?

”Jag afslog det; och efter stora strider stannade vi vid, att jag emottog två.”

Två millioner! Ni eger således två millioner?

”Jag har dem i mina rum.”

[297]

Min herr Zuckendorffer, hvad ni skall förkrossas! Hvad jag njuter af denna tanke! utbrast den unge svensken. Hvad ni gjorde förträffligt, fru Everling-Goffin, som emottog dessa två millioner!

”De vore visst förmycket för mig,” gentog hon med sakta röst: ”men det har fallit mig in, att äfven jag skulle kunna begå välgerningar, och sådana kosta stundom. Derföre – – men jag önskade nedsätta dem hos er, Mannerskog! ty hos någon bankier vill jag icke förrenta dem.”

Det blir väl väl med det. Men nu skola vi tala om hvad som är att göra med herr Zedechias Jeremias Zuckendorffer. Just nu – ha! låt se? – just nu påminner jag mig någonting, som jag hörde yttras häromaftonen af ett par okända personer, och hvartill jag icke då lade märke. Icke heller ville jag nämna det för er, emedan, då jag kände ert förhållande till den man, hvarom vi tala, jag icke ville såra er känsla. Men nu får jag säga, att det alldeles slår in med hvad ni sjelf omtalar.

”Hvad menar ni? hvad hörde ni, Mannerskog?”

Ganska fula saker, var säker på det.

”Om Zuckendorffer? – och kanske äfven om mig, store Gud: dröj icke: skona mig icke: underrätta mig om allt! Ty just det var det råd, jag ämnade begära af er, huru jag fullkomligast skulle kunna få allmänna tänkesättet om mig sjelf renadt och befriadt ifrån inblandande med denna Zuckendorffer, till hvilken alla veta, att jag stått i äktenskapsförhållande, och hvilken kanske icke nu skall underlåta att om mig utsprida de mest sårande dikter, såsom man brukar i dylika fall.”

Vi skola bestämdt hitta på ett råd härför, min goda fru Goffin. Ni skall få höra hvad jag af en händelse blef vittne till. När jag börjar lägga allt tillsammans, så tror jag, att detta till sluts har att göra med hela vår gemensamma historia: och att denna Zuckendorffer är, eller dock har varit, en farligare personage för er slägt, än ni någonsin anat. Hvad som gläder mig mest är, att denna förhatlige man icke lär vara tysk. –

”Hvad i Guds eviga namn säger ni? är han icke en tysk? ej tysk?”

[298]

Jag hörde något derom härom aftonen, såsom jag säger. Och det fägnar mig af hjertans grund, att den stora, ädla och förträffliga tyska nationen icke för mina ögon behöfver stå fläckad genom att nödgas tillräkna sig en sådan man.

”Jag förvånas i yttersta grad, det får jag säga.”

Ni skall i korthet få höra.

[299]

ÅTTONDE KAPITLET.
Ett fruntimmers hämnd.

Han kan blott hålla sig uppe genom de minst moraliska försök.

För att se mig litet närmare om i nejderna kring denna sköna stad, fortfor Mannerskog, begaf jag mig en eftermiddag helt nyligen bort åt Steinthor till, och kom ned till Jernbanan, som löper emellan Hamburg och Bergedorf. Jag hade aldrig förut rest på någon sådan bana; ty i mitt fosterland, der man eger så mycket jern, besitter man dock icke ännu någon väg deraf, såsom ni vet, min goda fru Goffin. Trainen hade ännu icke anländt. Jag satte mig således ned på den lilla vackra runda platsen, utanför caféen, och väntade på vagnradens återkomst. Under det jag här drack en kopp chocolad, hörde jag ett muntert och högljudt samtal emellan ett par personer inne i sjelfva caféens salong. Zuckendorffers namn förekom ofta, och det fäste min uppmärksamhet. Hvad som nådde mitt öra var dock ganska fragmentariskt och besynnerligt. Afbrotten interpolerades med starka salvor af skratt, och det gjorde, att jag ansåg saken mera angå någon obetydlig anekdot än hvad ni rättnu skall få höra.

Efter ett ögonblick förnam jag tydligen dessa ord: ”få se om han lyckas bättre i detta; och det vore väl, ty då kan jag hafva hopp om att få ut mina fyratusen mark, hvilka eljest torde sitta djupt inne. Men jag har sannerligen en skymt af hopp, ty denna creolska skall vara lika utomordentligt giftassjuk, som superbt enfaldig, och min goda[300] Zedechias är en slipad satan – – Men huru går det då med den sköna Vierländskan? afbröt den andre hastigt; och huru går det med hela den lysande affären hos Peter Ar –

Här hörde jag icke vidare, och ett stort buller uppstod genom Trainens ankomst på jernbanan. De begge samtalande herrarne rusade ut ur caféen. De hade, likasom jag och andre, biljetter för Bergedorf, och begåfvo sig till platsen, der man steg in i en af vagnarne. Jag gick in i samma åkdon.

Under de minuter, som åtgingo för den korta färden till det lilla nätta Bergedorf, hörde jag af mina tvenne samtalande ingenting stort upplysande, oaktadt jag tillstår, att min nyfikenhet var spänd. Det var klart, det de skulle sky att omtala någon hemlighet af vigt i närvaro af ett sällskap, som kunde uppsnappa deras ord. Likväl utbrast den ena af dem i åtskilliga omgångar: den sköna flickan! den utomordentliga sköna Laurentia! Men det är visst, att hennes syster Abela har lika mycket vett, ett lika fyndigt och slipadt vett, som den andra är vacker. Det skulle smärta mig, om denna ansenliga sak – – men jag ser nu knappt någon dager dertill. Då den andre härvid blickade åt sidan och blinkade, anslogo herrarne ett annat ämne, och utbredde sig öfver die Vier Landen. Jag tittade emellertid ut genom venstra vagnsfönstret och låtsade förstå ingenting. Så mycket fick jag emellertid veta, att ett litet skönt, på blommor och frukter utmärkt bördigt landskap, hörande till Hamburgs territorium, hvilket bar namn af de fyra landen, låg åt Bergedorfs-hållet och utgjorde hemorten för den myckenhet täcka qvinnor, hvilka i den besynnerligaste nationalkostym visa sig på Hamburgs gator, utbjudande blomsterqvastar åt resande. Dessa Vierländskor undgå aldrig att väcka en nykomlings uppmärksamhet genom sin hiskeliga breda, stora, runda hufvudbonad, liknande ett omstjälpt kålfat, och hvilken slags hatt, så rysligt ful den är i sig sjelf, dock upphöjer behaget i bärarinnans anlete. De nätta och vackra Vierländskorna, som man ser i Hamburg, torde likväl utgöra ett urval, en elite af försäljerskor, utsedd att fängsla köpare, och man kan väl icke antaga hela deras nation lika fördelaktig till utseendet. Härmed må det nu förhålla sig huru det vill, och de geografiska[301] notiser jag uppsnappade i min Waggon om die vier Landen må vara huru riktiga de behaga, så är det emellertid säkert, att vi framkommo till Bergedorf så hastigt, att en man, hvilken, som jag, aldrig förr rest på jernbana, förundrade sig, och förundrade sig mest öfver att se de andre icke förundra sig.

Sedan vi stigit af, lemnat jernbansplatsen och begifvit oss till venster utför sluttningen, för att promenera in i alleerna och se sjelfva Bergedorf, vet jag icke huru det kom sig, men de begge herrarne, för hvilka jag förut intresserat mig, började nu tillbaka i sin ordning synbart intressera sig för mig. Jag kan icke säga, om detta härledde sig deraf, att jag haft den klokheten att under resan alldeles icke efterfråga eller ens låtsa märka dem – hvilket sätt af likgiltighet på somliga menniskor utöfvar en särdeles dragningskraft – eller om de funnit mig aktningsvärd till följe af en temlig stor och tung pung fredriksdorer, som afslöjade sig för deras ögon vid flere af mina betalningstillfällen. De iakttogo all möjlighet att nalkas mig. Och jag, som var fullkomligt säker på mig, ifall något farligt skulle vilja företaga sig att hända, lät med stort nöje saken obehindradt hafva sin gång, emedan jag derigenom vann mitt syftemål med färden: notisers inhemtande om nejden och roliga berättelser. Vi åto, drucko och spatserade tillsammans under allt medan jag var i Bergedorf.

Jag hörde nu icke vidare nämnas min Zuckendorffer. Men på anekdoter från lifvet i Hamburg om de täcka Vierländskorna (hvilka, jag begrep ej af hvad skäl, utmärkt lågo de andre begge om hjertat att under diskursen få illustrera,) samt tusen små äfventyr i St. Georg och St. Paul, förspordes ingen brist. Framför allt talades om en Holländsk industririddare, en herr Alkmaër från Harlem, hvilken i Hamburg tillåtet sig göra många affärer och som ville göra ännu fler.

Min högsta uppmärksamhet fästades vid denne Alkmaër, då under berättelsens gång en knipslug intrig omtalades, hvilken han skulle hafva uppspunnit i och för några personer, som med en stor penningsumma och andra vigtiga saker nyligen rest till norden. Jag låtsade om ingenting, reqvirerade blott några ännu finare förfriskningar, hvarpå Bergedorf alldeles icke lider brist, så fort man bara[302] gör strängt allvar af beställningen: och lät emellertid samtalets flod vidga sig.

Mina berättare visste icke – eller ville ej nämna – det resande herrskapets namn. Men herr Alkmaër, som på ett eller annat sätt utgjorde en bekant till de resande, hade ingått i en hemlig plan med en af de till norden åtföljande domestikerna. Detta var ett fruntimmer, en kammarjungfru.

”Ha!” utbrast Madame Elisabeth, som ej kunde afhålla sig ifrån att afbryta. ”Hvad vill detta säga?”

Mannerskog fortfor:

Herr Alkmaër, som bestämt viste att det resande herrskapet till norden medförde ett vigtigt skrin, innehållande dyrbara effekter, och derjemte inbillade sig att de, som stodo i spetsen för resan, till följe af sin karakters utmärkta förträfflighet, skulle vara lätta att föra bakom ljuset hade med kammarjungfrun uppgjort, att hon skulle bemäktiga sig skrinet, men begå saken så skickligt, att herrskapet ansåge sig bestulet af någon person i sjelfva den ärliga norden, och följaktligen icke söka efter det förlorade inom Hamburgs bezirk. Planen lyckades, men lyckades ej mer än till hälften. Kammarjungfrun, som hade slägtingar i Stockholm – emedan hon sjelf ursprungligen kommit ifrån Sverige och genom sin egenskap af Svenska varit de resande en ovärderlig tolk under vistandet i det nordiska landet – kammarjungfrun hade låtit skrinets borttagande verkställas af en annan, åt hvilken hon förskaffade tillfälle att sättas i beröring med herrskapets effekter under dygnet, som förlopp innan återresan till Tyskland skedde, men sedan likväl sakerna sjelfva redan blifvit inpackade i herrskapets åsyn, så att det trodde sig med all säkerhet ega sitt skrin, likaväl som allt det öfriga i godt behåll. Meningen var, att den person – blodsfrände eller eljest blott bekant – hvilken af kammarjungfrun erhållit förtroendet att stjäla skrinet, sedermera skulle med passande lägenhet till Hamburg och med adress till vår herr Alkmaër med första öfversända det stulna. Kammarjungfrun hade vetat försäkra sig om sin tjufs ärlighet på ett speciellt sätt, eller medelst en egen formalitet, till följe hvaraf hon ansåg fulkomligen säkert[303], att han skulle uppfylla sin åtagna förbindelse och mot den hederliga vedergällning, han hade att vänta, verkligen öfverskicka det tagna, en liten tid efter sedan herrskapet sjelf återkommit till Tyskland. Men häruti hade den goda kammarjungfrun bedragit sig. Hvilka ceremonier hon brukat för att imponera på sin medbrottsling, kan jag icke säga (yttrade min berättare;) men det säkra är, att det stulna skrinet eller dess dyrbara innanmäte aldrig visade sig för herr Alkmaërs ögon. Kammarjungfrun hade under tiden råkat mindre väl ut för sitt herrskap. När redan under slutet af resan till Hamburg, förlusten upptäcktes, hade man genast med henne anställt förhör och efterfrågningar. Hennes klokhet, att icke sjelf medföra det stulna, kom henne nu visserligen väl till pass: ty intet kunde hos henne eller bland hennes saker upptäckas. Men man ansåg henne likväl på goda skäl som skulden till olyckan genom försumligheten att ej nog bevaka effekterna under vistandet i Stockholm, sista dygnet. Kammarjungfrun bar emellertid lätt förtreten, att efter ankomsten till Hamburg icke af sitt resande herrskap bekomma så mycket beröm och så stora drickspengar för sitt tolkbesvär, som hon eljest säkert kunnat påräkna. Hon log deråt, emedan hon visste hvad hon hade att vänta af herr Alkmaër, så fort blott det vigtiga paketet hann ankomma från Stockholm. Men se – detta paket kom aldrig! Kammarjungfruns svenska bekantskap måste icke hafva varit nog ärlig emot henne. Hennes ceremoni med honom lär icke hafva utöfvat ett nog verksamt inflytande. Och hvad blef följden? Den belöning hon utlofvat sig af herr Alkmaër uteblef helt och hållet. Och icke nog härmed –

”Men min store Gud!” utropade Madame Elisabeth, som i tystnad att lära känna hemliga händelsers sammanhang icke eftergaf sjelfva Riddaren af Nyfikenheten: ”min Gud! detta angår ju vår egen resa? Och denna kammarjungfru! hon som jag väl aldrig rätt kunde lida för hennes föga artighet emot Isabella vid flere tillfällen, hvilken hon nästan tror jag, icke ville anse för rätt klok: men som jag dock icke höll för att vara till en så oerhörd grad elakartad! Hvad kunde det vara för en ceremoni, herr Mannerskog, som hon begagnade för sin[304] medtjuf? Och – här i Hamburg nu – Hvem kan denne herr Alkmaër vara, han, som kände oss så obeskrifligt väl?”

Ni skall få höra. Det märkvärdigaste af allt är, att det var genom ingenting mindre än religionen sjelf, som denne förträfflige herr Alkmaër hade verkat på er kammarjungfru. Han måste hafva en utmärkt fintlighet, att begagna det heligaste af allt såsom häfstång för sina onda syftemåls uträttande –

”Hvad? Religionen? Men det alldeles som –”

Men afbryt mig blott icke ständigt, min goda fru Goffin! I korthet sagdt, så gjorde mina Bergedorfske berättare sig mycket besvär att förklara för mig sjelfva denna underbara kammarjungfrus karakter; och jag började slutligen inse, att äfven de sjelfve hade någon egen mysteriös orsak, hvilken de dock icke fullt afslöjade för mig, att intressera sig i hela denna sak. De läto mig förstå, att kammarjungfrun var en sekterisk qvinna, något, som vi i Sverige bruka kalla ”läserska,” ehuru genom sina egna händelser kommen på utländsk botten. Herr Alkmaër, som så utmärkt väl förstod sig på sådant, hade, redan före hennes engagement hos er, såsom tolk på den svenska resan, stått i hvarjehanda religiösa förhållanden till henne. Han hade fullkomligt öfvertygat henne, att den skatt ni medförde i skrinet, icke med rätta tillhörde er. Han bevisade henne, att det skulle utgöra en helig pligt, att på ett skickligt sätt beröfva er denna skatt, och skaffa den i hans händer, hvarigenom den snarast skulle återbringas till sin rätta egare. Hon insåg detta till följe af några citater ur Gamla Testamentet, som alls icke hörde till saken, men dem hon på herr Alkmaërs ord trodde fullkomligt lämpa sig dertill; men hvilka jag icke vill upprepa, emedan det gör mig af hjertat ondt, att se den heliga skrift på detta ohyggliga sätt missbrukas. Icke nog härmed. Alkmaër lofvade kammarjungfrun tillika en summa af 500 mark hamburger banko af det stulna, det vill säga på deras ömsesidiga språk, af det med rätta återtagna. Kammarjungfrun, som icke var en skrymterska, utan en uppriktig, ehuru missledd svärmerska, frågade ej stort efter dessa penningar för egen räkning. Likväl ville hon äfven gerna hafva dem, för att använda till ett godt ändamål: understöd af några fattiga inom sin sekt –

[305]

”Stackars goda menniska!”

Ja! Det utgör ett nytt prof på huru föreställningen om ondt och godt kan vara bortblandadt hos dessa olyckliga menniskor, då de utan insigt om de verkliga pligterna, utan en sann moral, låta blindt leda sig af bedragare i religionens namn. Men anekdoten är långt ifrån att stanna härvid. Kammarjungfrun hade i Hamburg åtskilliga bekantskaper bland de lägre klasserna, och isynnerhet inom kretsen af ett antal unga Vierländskor. Hon brukade vid vissa små sammankomster, som de då och då höllo med hvarann i St. Georg ej långt ifrån Steinthor, sjunga och läsa för dem, samt dervid utdela skänker af skönt inbundna sekteriska böcker, jemte biblar med skilderier ur Gamla Testamentet. Härtill fogade hon också penningepresenter, af medel, dem den nitiske herr Alkmaër försträckte, icke åt kammarjungfrun sjelf, men till den goda sakens befordrande –

”Min Gud! jag tror mig hafva sett något af dessa små bibliska böcker med taflor uti!”

Jojo. Men hör. Bland de unga qvinnorna var det i synnerhet en, den sköna Laurentia, som herr Alkmaër ”lagt på kammarjungfruns själ” att eröfra. Han förklarade henne, att han såväl med denna flicka, som med de andra, hade ett mycket stort syftemål i sigte. Han ansåg väl icke ännu tillfället inne att nämna det, men förklarade, att hon – den goda syster Abelia; ty så kallade mina berättare sluteligen den sekteriska kammarjungfrun – af alla krafter borde arbeta för detta stora syftemål.

”Abelia! Det är ganska riktigt Abla! Abla! Det är hon, som medföljde oss, och som således bestal oss af religon? af den heliga rättskänslan?”

Så ungefär. Men jag vill förskona er ifrån det öfriga, min goda fru Goffin. Mina berättare på Bergedorf läto mig förstå saker, dem jag icke kan omtala, emedan ni skulle rodna. Endast begäret, för min egen del, att intränga i en händelse hvilken jag af flera orsaker ansåg god att känna, kunde förmå mig att så länge deltaga i desse vindtböjtlars och förslagsmakares samtal. På min begäran åtföljdes vi till den sköna Laurentia, som bodde i Bergedorf i sällskap med några[306] andra Vierländskor, hennes slägtingar på afstånd; ty hennes egna föräldrar voro döda. Jag har sällan sett en så intagande gestalt bland de lägre klasserna. Så borde alla tyskor se ut, äfven i de högre stånden. Detta är mitt verkliga allvar, både i afseende på händer och fötter. Laurentias personlighet rörde mig i anseende till det grymma nät, jag fann vara utlagdt för att snärja henne, jemte många andra af hennes kamrater i samma belägenhet: ett nät, så mycket farligare, ohyggligare och skändligare, som de flesta maskorna deruti voro gjorda af förvrängda religionssatser, och utlades af en person – denna Abelia – hvilken, sjelf förledd, trodde sig gå religionens ärender, då hon drog till sig andra unga qvinnor, men icke visste hvart hennes egen ledare, herr Alkmaër ämnade föra dem alla. Denna man hade tvingat den stackars Abelia till en så mycket större verksamhet i det värf, han gifvit henne att uträtta, som han yttrat mycken vrede emot henne öfver hennes misslyckade ”svenska mission.” Han hade förkunnat henne, att hon måste återupprätta detta fel genom fördubblad ifver i det öfriga. Hvad mina herrar Bergedorf-berättare angår, så upptäckte jag i deras halfva fraser, att de hade i sigte ett stort och mycket vinstgifvande institut någonstädes inom Hamburg, men hvarom de allenast yttrade mysteriösa termer, emedan de förmodligen ej ännu visste, om de skulle kunna inrätta sig så fullt efter reglementet att de hoppades hafva polisen till pålitlig vän. Hufvudsaken var att de ville hafva penningar. Men detta utgjorde icke endast sakens ändamål i dess färdiga skick, utan de behöfde penningar för att kunna begynna sjelfva utförandet. De läto mig förstå att om jag hade kontanter, hvarpå de icke tviflade, så kunde jag aldrig bättre använda dem än hos dessa herrar. Jag svarade ingenting afgörande, emedan jag ville höra fortsättningen af deras berättelse. Derpå uppblossade de i en mängd halft komiska, halft tragiska utlåtelser om herr Alkmaër, hvilken icke bättre vetat skaffa sig de ”svenska sedlarne” i skrinet. Jag fann lätt att herr Alkmaër utgjorde en hufvudperson i det institutionella företaget hvarom talades; och det började genom mina berättares utlåtelser blifva mig allt mer och mer klart, att det i ekonomisk väg så lyckliga gifte herr Alkmaër förehade i Hamburg,[307] endast var anlagdt för att inbringa honom ett erforderligt kapital till inläggande uti sin rörelse –

”Men – o min Gud! – har ni då icke närmare underrättat er om denne förskräcklige, denne afskyvärde herr Alkmaër?”

Jo, jag vet något om honom min fru. Han är en holländare, af lika stora talanger i kontorsväg och skickligt umgänge, som af dålig moral. För åtskilliga år tillbaka öfvergaf han Harlem, der han försökt handel med blomsterlökar, men misslyckats med blommor dem han heldre ville behandla. Han reste till Hamburg. Här visste han så innästla sig hos en aktningsvärd och förmögen bankier, att han erhöll denna mans hela förtroende. Bankierens ålder och tilltagande sjukdom – – äfven om denna sjukdom ville mina Bergedorffare hafva något att hviska – – nog af, holländaren blef sluteligen sjelf herre på sin herres kontor. Likväl blefvo hans affärer genom dåliga spekulationer så förfallna att de nu äro under allt omdöme. Han kan blott hålla sig uppe genom de minst moraliska försök. Och för att säga er allt – denne Alkmaër, som endast går med sitt rätta, sitt holländska namn ibland sina intimaste vänner, har i Hamburg kallat sig – Zuckendorffer.

”Himmel! Och denna man –”

Skall nu icke blifva er man.

”Nej. Och jag tackar himmelen härför. Huru lätt hade det icke emellertid kunnat ske? Hvarföre hade ni icke i tid låtit mig veta något af allt detta, Mannerskog?”

Jag har sjelf ganska nyligen fått veta det. För öfrigt hoppades jag – jag var, för att så säga, säker – det ni, min fru, sedan ni blifvit gift med denna man, skulle kunna bringa honom in på en annan bana, och gifva honom ädlare föremål för användande af de kapitaler ni medförde. Jag ämnade emellertid vid tillfälle gifva er en nödig vink om saken, för att hos er man kunna motarbeta det förhatliga, som ingått i hans hittills varande planer. Men jag bekänner, att jag fann mig i förlägenhet hvilka ordalag jag skulle begagna till er vid ett så ömtåligt meddelande. Det jag hade att säga, skulle kunna likna förtal af en person, som ni älskade. Jag ville icke göra ert hjerta olyckligt;[308] och hade dessutom, för egen del, beslutat, att med mina egna medel omintetgöra den infernaliska planen med de stackars unga qvinnorna.

Fru Elisabeth såg på sin medtalare med en rörd blick.

”Och nu,” vidtog hon, ”då jag sjelf genom Guds nådiga skickelse blifvit i rättan tid befriad ifrån en så stor skrymtare, tillåt mig, att få deltaga med er Mannerskog! i utförandet af Abelias och Laurentias räddning.”

Ni förtjusar mig, fru Goffin!

”Till en början, då ett af lockmedlen att förmå den stackars religiösa kammarjungfrun till otrohet, var löftet om dessa eländiga 500 mark banko, kan jag ju lemna henne dem?”

Det stiger knappt till tusen riksdaler riksgälds. Må gjordt. Jag tror likväl icke det verkar stort på en läserska. Men hvem vet? Af dem finnes flera slag: äfven ekonomiska.

”Mannerskog! jag vill resa till den sköna Vierländskan. Hon skall icke längre behöfva vara i det sällskap, der hon befinner sig.”

Får hon bo hos er? Hvad ni är god, fru Goffin.

”Hvad jag är god? Huru kan ni säga det? När Gud gifvit mig ett menskligt hjerta, och visst icke något stort förnuft, men likväl så mycken tanke, som ett barn har; skall jag icke då bruka dem till afböjande af menniskors förderf? Hvartill skulle jag väl eljest begagna dem.”

Ni har rätt. Men i Europa kallas detta ändock godhet, emedan fall inträffa, då personer, ju flera medel de erhålla till utförande af det goda, dess mindre nyttja dem dertill.

”En sak!” utbrast Madame. ”För en stund sedan var jag verkligen så upprörd emot Zuckendorffer, att jag tror jag bad er om bistånd till utförande af någon hämnd emot honom?”

Icke alldeles. Ni ville blott påfinna en method att få ert eget namn och er personlighet i allmänna tänkesättet fullkomligen skilda ifrån honom.

”Det är sant. Ach, hvad jag nu tycker detta är ett lappri! Mitt namn? min person? Må Zuckendorffer säga hvad han kan, och hvad[309] han tycker om mig. Något annat har fallit mig in. Skulle det icke kunna vara möjligt, att uppfinna ett sätt att narra honom – tror herr Mannerskog? jag menar att förleda honom – att – ”

Att han måtte komma att stå inför publiken afslöjad, såsom en skurk och en narr, det han är?

”Nej – nej – narra honom, att emot sin egen plan och tanke göra någonting godt och ädelt.”

Hvad?

”Ja, jag tänker det. Och för det skulle han sjelf få skörda allmän kärlek och ett ädelt beröm i publiken.”

Fru Goffin –? Och detta skulle vara er hämnd?

”Jag föreställer mig, att något sådant mer än allt annat, skulle kunna förmå honom att öfvergifva sin – – bana.”

Herr Mannerskog runkade smått på hufvudet. Likväl utsträckte han sin hand till sin medtalarinna, och tryckte den. Ni är en engel sade han. Men herr Zuckendorffer är – en äldre man. Vore han en yngling, vore han en person, som icke tagit sig sin konduit nog afgjordt, så kunde er ädla plan försökas med hopp om framgång. Nu så – måste vi –

”Aldrig misströsta om menniskan att blifva menniska,” tillade hon med ett varmt och lifligt ögonkast, fullt af öfvertygelse. ”Jag hatar icke denna man nog,” tillade hon och såg litet åt sidan, ”för att hata honom. Men låtom oss afbryta detta ämne,” sade hon hastigt och såg upp med en klar, bestämd blick. ”Hvad som jag väl åtminstone tar för säkert, är att ni låter mig få mina begge flickor – Abelia och Laurentia? Då Gud nekat mig egna – vill jag dock hafva andras barn, att – men jag? skall jag kunna leda dem? Äfven de äro väl icke längre barn? Kanske att också de äro för mycket europiska för mig?”

Dertill känner jag dem för litet. Om Laurentia hoppas jag det bästa. Men ni, min fru, får icke i egen person, besöka dessa Vierländskors qvarter: det skulle icke passa. Jag skall laga att de komma till er. Och – jag lofvar er – vi skola påfinna en passande hämnd åt herr Zuckendorffer! Ty jag måste förtro er ännu en sak, som jag hört. Herr Zuckendorffer lär i hemlighet hafva lagt sig ombord med de[310] arfspretendenter, som vilja påstå sig mera berättigade, än Dona Jamiesy till de Lambertska kapitalerna.

”Hvad säger ni?”

Jag har hört det af säker hand. Här befinner sig i staden en fransysk fabrikör, en Gouvion Lambert, hvilken vill göra allt möjligt, för att bringa Gasbaria Zuilo på andra tankar. Det är väl nu för sent; emedan jag äger i mina händer Zuilos universala öfverlåtelse. Men jag har af en ung advokat, på hvilken man stött, fått mig i dag berättadt, att herrar Zuckendorffer och Lambert i kompani lära tänka slå sina hufvuden tillsammans. Lycka till!

”Jag förskräcks – – icke. Ty allt i den saken befinner sig på fullkomligen ren botten.”

Jag är likaså lugn. Men ni ser deraf än ytterligare, fru Goffin, hvad man kan hafva att hoppas af herr Zuckendorffer.

”Hör – – ! Vi aflägsna honom. Kunna vi icke genast bringa honom in på den goda banan, så böra vi åtminstone förmå honom att icke stämpla på den onda.”

Nåväl? hvad menar ni, min fru?

”Låt mig ensam tänka på denna sak!” inföll hon med ett litet leende, som hade någonting ljuft uti sig af det mest intagande, det mest infantila slag. ”Jag ser nog,” slöt hon och forskande i Mannerskogs ansigte halft tvekande; ”jag ser nog, att ni icke tänker det bästa om Zuckendorffer, och derföre – låt mig ensam tänka på detta.”

Jag trodde knappt, efter hvad jag hört, att ni sjelf tänkte det bästa om honom?

”Det är sant. Men – jag tänker på någonting annat, som ni skulle kalla sydamerikanskt och derföre tiger jag. Kanske – kanske skall jag också bedraga mig häruti – – men nu – adieux!”

Hon neg för herr Mannerskog och lemnade hans rum, hvilket hon med en åtbörd, som innefattade bön om ursäkt, förklarade sig alltför länge hafva upptagit.

[311]

SMARAGD-BRUDEN.

SJUNDE BOKEN.

[312][313]

FÖRSTA KAPITLET.
Jeremias och Bella.

”Jeremias! låtom oss icke tala på detta sätt!” sade hon halft förebrående.

Några dagar förflöto, hvarunder Dona Claras helsa tycktes lofva att något förbättra sig. Hennes djupa och innerliga lugn i hjertat spred sig kring hennes omgifning. Elisabeth, Isabella och Mannerskog utgjorde hennes dagliga sällskap. Olivario åkte en gång till hennes hôtel. Rörande var hans möte och samtal med sin så högt värderade svägerska. Svagheten tvang honom att förkorta ett besök, som för dem begge annars skulle hafva varit så kärt. Han gick; men innan han aflägsnade sig fullkomligt, tog han af henne ett afsked som om han aldrig mer skulle få se henne i denna verld. Huru stor den goda gubbens öfverlåtenhet nu hade blifvit, bevisade sig deraf, att han vid sitt besök i hôtelet icke frågade Madame Elisabeth efter sin eljest så kära bok: sitt älskade, minerologiska manuskript. Elisabeth darrade icke litet vid tanken, att gubben skulle väcka fråga härom. Posten från Sverige hade icke ännu kommit med svar; och hon visste icke hvarmed hon skulle hafva uppehållit honom, om han forskat efter sin skrinlagda skatt. Men han gjorde det icke. Han tyckes alldeles hafva glömt den. Han lefde blott för en högre verlds minnen och utsigter. När den ärevördige aflägsnade sig, kunde den fromhjertade, goda fru Elisabeth icke afhålla sig ifrån att kyssa hans hand, ehuru han egentligen blott utgjorde hennes svåger.

[314]

Fru Goffins sinnesstämning var under dessa dagar så utomordentligt god, att det förekom, när man såg henne, som om hon ville trycka till sitt hjerta alla menniskor. Hennes yttre åtbörder voro icke sådana; ty hon var öfverhufvud icke ett fruntimmer af åtbörder. Men hennes uppsyn tillkännagaf denna himmelska stämning. Så underbart verka en menniskas handlingar och syselsättningar på lynnet och utseendet. Man skulle väl annars tycka, att den kränkande förargelse, hon lidit af sin trolöse vän och fästman, borde hafva förderfvat henne, borde hafva förstört hennes lynne. Och den skulle så utan tvifvel derest hon icke liksom till vedergällning för hvad Zuckendorffer gjort henne, upptagit hela sin själ med tanken att göra honom lycklig, försätta honom i det bästa tillstånd, framför allt upphöja hans sjunkna väsende. Hon gick icke med denna föresats i ändamål att med en välgerning förkrossa honom eller utöfva en ädel hämnd. Hon förstod saken mycket annorlunda. Hennes känsla kunde icke fördraga en persons olyckliga och nedriga tillstånd, som hon en gång högt värderat. Hon ville hjelpa och rädda honom endast och allenast för att hjelpa och rädda honom. Långt ifrån således att hon ville det skulle synas för honom eller någon annan hvilken derom finge kunskap, såsom en stolt handling, ett sätt att löna och förödmjuka lågheten genom höghet, ville hon allrahelst att det hon gick att utföra skulle förblifva okändt för alla menniskor.

Hon lät kalla Abelia till sig. Denna flicka, som vi ej vidare vilja kalla flicka, utan fruntimmer, icke blott derföre att hon sett sina trettio år, hvilket är fallet med alla, som händelsevis lefvat ett tredjedels sekel, utan derföre, att hon gick med en hamburgsk fruntimmersnegligé, lät benämna sig mamsell, och alltid sjöng efteråt, så ofta hon läst förut; detta fruntimmer, således, skulle måhända icke hafva infunnit sig på fru Goffins tillsägelse, derest ej bjudningen varit skriftlig och affattad i de mest vänliga ordalag. Sådana uttryck förundrade henne. Abelia hade varit kammarjungfru endast under de månader, hon fyllt sin åtagna befattning hos herrskapet Everling-Goffin på resan. Återkommen till Hamburg, lefde hon, nu som förut, på sin egen hand. Med upprigtig tro uppfyllde hon här den mission, hon[315] ansåg för sin gifna kallelse, och lefde så godt hon kunde. Hon ansåg väl, att hon icke hade något att förebrå sig ”inför sin gud”, derföre att hon tog det der skrinet; men hon förstod nog, att hon, ”inför menniskor”, och isynnerhet menniskorna Goffin, icke kunde vara väl sedd för sin dåliga uppsigt öfver deras saker på resan. Bjudningen syntes henne af dessa skäl mindre väntad. Hon klädde sig det bästa hon kunde.

Då hon inträdde till fru Goffin, emottog denna henne som en gammal god vän och bekant. Hon bad ”sin goda mamsell Abla” sitta ned. Utan alla inledningar och ett långt krus, lät fru Goffin sitt fremmande förstå, att hon kände händelsen med skrinet, samt att ingen annan än ”Abla sjelf” tagit det. Men tillika underrättade hon henne straxt, och innan den andra i sin bestörtning hann falla på knä, att hon egde säker kännedom om sin Ablas mening härmed, nemligen att hon gjort gerningen af religion. Fru Goffin sade henne, att Abla visserligen irrat sig i den tanken, att hon tagit skrinet från personer som ej med rätta egde det i sina händer; men förebrådde henne dock ej vidare, än att hon gjorde henne uppmärksam på Guds heligt ledande hand, som så styrt, att hon intet skrin bekom. Då denna händelse nu utfallit så alldeles emot Ablas förmodan, slöt hon, så ville hon ännu mera öka det goda som redan tilldragit sig. Efter Abla icke gjort, hvad hon gjort, för egen vinning, utan för att dermed få tillfälle lägga något rätt tungt i rättvisans vågskål (fru Goffins yttrande föll sig så), så ville hon, då detta misslyckats för Abla, nu i stället – nemligen å Dona Jamiesys vägnar, som var sjuk och icke personligen kunde tala med sin Abla – lemna henne en betydlig summa penningar. Men dervid fogade fru Goffin det vilkor, att hennes goda Abla skulle gå in på ett förslag, som hon ville meddela henne.

F. d. kammarjungfrun förvånades mycket öfver denna vändning. Hon tackade fru Goffin under stor rörelse och förklarade sin ovärdighet att bekomma någon belöning för hvad hon gjort med skrinet. Fru Goffin försäkrade, att hennes afsigt ej var, att belöna henne, utan att, en gång för alla, försätta henne i så lyckligt och oberoende tillstånd, hvad det ”yttre hindret” vidkom, att hon hädanefter skulle[316] kunna utöfva sin mission på jorden, utan att behöfva se någon i händerna eller låta bruka sig till företag, hvilkas mörka beskaffenhet hon icke sjelf mäktade inse. ”Jag gifver dig dubbla summan af hvad som låg i det skrin du tog, men icke fick,” sade hon, ”om du vill resa till Guyana, till mitt fosterland, det skönaste land jorden bär i sin famn, och der använda all din tid för de arma slafvarne, som der nödgas lefva: om du vill läsa med dem, på fristunder, som du för dina penningar skall tillköpa dem från deras herrar: sjunga med dem, hvilket jag vet du kan; samt gifva dem hopp om ett saligt lif efter döden hos den herre, som, oaktadt han icke är svart som de, utan tvärtom så hvit, så ljus som solen, dock skall förbarma sig öfver dem. Goda Abelia – vill du blifva missionär?”

Fru Goffin fortfor: ”du skall icke frukta resan öfver hafvet, ty det är en lek, blott man tar den så. Du skall icke heller frukta din egenskap af ensam qvinna; ty, om jag icke bedrager mig, skall du blifva gift innan du afreser. Efter hvad jag känner om dina äldre öden, min goda Abla lilla, så tror jag icke du vill återvända till ditt fädernesland eller blifva der boende – emedan – jag vet huru det är med det.”

Den stackars Abelia nedslog ögonen och sväljde en tår. Hon hade såsom ung och tjenande på en restauration i Stockholm fallit offer för först en hederlig karl, och sedan en annan, begge af goda studier, men svagt minne. När hon såg sig förgäten af den förre, råkade hon i förtviflan; och då hon glömdes af den andre, öfverhöljdes hon af skam. Hon ansåg sig nu hafva gjort den upptäckten, att i verlden ingen sann kärlek fans. I första ögonblicket af denna tanke ämnade hon öfverlemna sig åt vågorna, hos hvilka hon hoppades svalka. Men då hon härom öfverlade med en vän af sitt eget kön, och sade sig ämna gå i sin stackars älskade Erica Åbergs fotspår, hvilken hade utgjort begges goda bekant, så hade den andra försäkrat henne, att detta var dumt, emedan det fans någonting ännu kallare än vattnet; och bad henne lefva. Efter en sömnlös natt, fattade hon då dagen derpå sitt beslut, och antog tjenst hos en tysk stentryckare, hvilken länge anropat henne att blifva hans hushållerska. Hon öfvergaf all restauration, företog sig att se lifvet från en annan sida, och lärde sig[317] tala tyska. Andra året blef hon religiös. Hon anslöt sig till ett talrikt sällskap, mest qvinnor, hvilka iakttogo alla ledigheter att hvarje qväll höra den gode Rosenius, både på norr, söder och ladugårdslandet. Tredje året ville hon predika sjelf för de andra; men, emedan det icke ingick i detta läsaresällskaps former, att höra fruntimmer, predikade hon blott hemma för stentryckaren. Han, åter, som tillika var flöjtblåsare vid kongl. theatern, föreslog henne att hellre sjunga. Hon gjorde då äfven det; men fann sitt lif trångt. Fördenskull, med de kunskaper hon nu egde, omfattade hon varmt ett tillfälle, som erbjöds henne att resa till Tyskland på en af de stora ångbåtarne, hvilka regelbundet gå emellan Stockholm och Lübeck. Sålunda var det hon hade kommit till detta nya land, språket blef henne en stor hjelp: med flit och sparsamhet kom hon sig före i Hamburg: genom bekantskap med herr Zuckendorffer erhöll hon en ännu mera utvidgad verksamhet, åt det håll hon bäst förstod. Men i Sverige saknade hon alla minnen, som skulle hafva kunnat draga henne tillbaka dit, med begär att blifva der för alltid. Hon hade endast nära Stockholm en gammal mor, med hvilken hon aldrig lefvat i sämja, och en liten bror, alldeles för liten, att genom sin person fängsla henne vid ursprungshemmet. Ännu mera afsmak kände hon för fosterlandet efter det bittra, som nu till sist händt henne med skrinet: det ovärdiga, att personer, att landsmän, att till och med gamla bekanta från Stockholmstiden bedragit henne till den grad illa, som de gjort, då de icke sändt efter henne till Hamburg det tagna, oaktadt besvuren öfverenskommelse derom, och oaktadt hon låtit dem undergå någonting så verksamt, att hon ansåg det omöjligen kunna svika. Följden blef, att hon för närvarande hade ganska obetydliga känslor för detta Sverige; och det väckte ingen svårighet hos henne, att gå in på fru Goffins förslag, hvad öfverresan till en annan verldsdel beträffade.

”Skall jag också få en man, söta fru Goffin? hör det till vilkoret? är han mycket ohygglig?” frågade hon.

Ohygglig? hvem har sagt det, goda Abla? utbrast Madame Elisabeth.

”Jag tänkte bara det,” svarade den andra, ”efter jag också skall få[318] mycket penningar och skall fara till en annan verld. Det måste väl då vara en karl, för hvilken man blyges här, att se uti sitt sällskap.”

Fru Goffin slog ned ögonen.

”I alla fall är det godt nog åt en, som mig,” fortfor Abelia med det mest rörande uttryck af uppriktig resignation. ”Och var nu icke ledsen, söta fru Goffin! ty jag går gerna in på hvad det är. Mannen har väl icke begått något gement brott? Fast det kan också vara detsamma: jag vet väl hvem jag är sjelf, och att vi alla äro födda med synd.”

Litet tvekande såg Madame Elisabeth upp och frågade: säg mig, Abla, om du fordrar personlig kärlek i ditt giftermål?

”Jag? huru kan fru Goffin misstänka sådant om mig? Nej – nej – det är jag lyckligen ifrån! Det är förbi, som blommor om hösten.”

Men om din man skulle besitta några fel, några riktigt stora fel, jag menar, för exempels skull, laster: känner du dig då hågad, att använda alla dina krafter för hans förbättring: jag menar hans omvändelse, förstår du?

”Jag? ack ja. Jag skall predika för honom. Kan han tyska? Jag är färdig deruti. Kanske är han en engelsman – ty jag har hört, att äfven bland dem skola stora skurkar kunna gifvas – så lär jag mig engelska för min mans skull.”

Rätt väl, min goda Abelia. Men följ mitt råd och predika ej för mycket. Jag vill säga dig, att religion är alldeles icke alltid detsamma som hvad man kallar religion. Om du begynner alltför mycket på det der sättet, så torde din man fly huset och blir icke ädlare för det, om icke han blir sämre.

”Flyr han huset, så går jag efter honom –”

Och predikar?

”Åja, jag hittar väl på råd. Fru Goffin skall icke tro, att jag är så enfaldig, som jag kanske förekommer, efter jag märker, att fru Goffin icke ... men lika mycket. Man kan taga en man på många sätt, var viss på det, allenast man först har honom.”

Godt; nu tror jag vi börja förstå hvarann, och det är ändå i samtal det bästa. Du är ett ganska klokt fruntimmer, Abla lilla, blott du allenast vill – det ser jag på dig. Du är redan ett äldre fruntimmer –[319] jag menar – du är äldre ibland de unga: och det är alltid det bästa. Jag skall nu tala om för dig hela sammanhanget, och du skall ganska säkert begripa mig fullkomligt.

Fru Goffin ingick nu i biomständigheterna. Hon tillkännagaf för mamsell Abelia hvem hennes tillkommande man var; och när hon nämde Zuckendorffers namn, fällde den andra händerna af öfverraskning. Fru Goffin sade henne, att saken väl så tillvida var oafgjord, som att Zuckendorffer derom ingenting yttrat och ganska säkert ej ännu i denna stund hyste den ringaste tanke åt hela det hållet. Men hon försäkrade sin goda Abla, att detta var en obetydlighet, som säkert skulle gifva sig. Hon lät henne förstå, att hon icke uti herr Zuckendorffers person skulle fortfara att se någonting så obeskrifligen högt; utan att han tvärtom vore ruinerad, och säkert skulle betrakta som en lycka att få emottaga en fru med tvåhundra tusen mark kurants kapital: den summa hon försäkrade mamsell Abelia om att nu ega, jemte förklaring, att pengarna skulle fördubblas, ifall saken så fordrade. Likväl gjorde fru Goffins finkänsla, att hon ingenting nämde om Zuckendorffers nedriga plan med alla de unga flickor han genom Ablas läseri ville fånga; äfvensom hon icke yttrade ett ord om hans dåliga uppförande emot henne sjelf. Hon ansåg det vara tillräckligt, att blott i allmänna ordalag underrätta sin vän om hennes blifvande mans dåliga karakter och behof af fullkomlig förvandling.

De begge fruntimmerna rådslogo derpå om sakens närmare utförande. Enligt fru Goffins önskan skulle Abelia dessa dagar bo och vistas i hôtelet i hennes våning. Hon ville derigenom helt och hållet skilja henne från vidare handläggning af det eländiga företag, hvartill hon som blindt verktyg varit brukad. Men genom en pålitlig och trogen bekant, hemma i Abelias bostad, fogades anstalt, att om herr Zuckendorffer efter vanligheten ditkom, för att med läsaresällskapets Directrice samtala och rådslå om deras religiösa angelägenheter, så skulle det sägas honom, att Mademoiselle Abelia Engelstedt nu af särskilda orsaker vore flyttad till Dona Jamiesys hôtel, der hennes närvaro såsom förut hemmavan i familjen, önskats för vissa stora omständigheter som inträffat.

[320]

Zuckendorffer infann sig verkligen samma dag på aftonen i mamsell Abelias hemvist och de mysteriösa ord, som der sades honom, hade alldeles den åsyftade verkan. Genast satte han sitt lilla spioneri i rörelse, och bekom snart ifrån en domestik i Dona Jamiesys hôtel, hvilken han genom guldets makt förstått att hela tiden hafva på sin sida, den underrättelse, det stora, stora summor inom familjen utdelats, äfven efter den högtidliga afton, då den s. k. ”svenska dotationen” försiggick.

Vid kunskap härom bekom Zuckendorffer stora ögon. ”Hvad innebär detta?” tänkte han, ”och hvem har fått summorna? Aha!” fortfor han inom sig, ”mina ord, om ock litet skarpa, hafva då verkligen på fru Goffin gjort en förträfflig verkan? den goda Madame Elisabeth har insett sin dumhet och vetat reparera den! Hon har alltså förskaffat sig åtminstone en efterskörd i detta rika hus? Den som blott kunde veta huru mycket hon fått? Men lika godt! jag nöjer mig med huru litet som helst: till och med en hundstyfver af femtio eller, jag vill säga, tjugu tusen mark skulle jag i detta ögonblick taga – emedan – (han såg sig om, för att väl försäkra sig, det ingen mer fanns inne i kammaren) – jaja, jag behöfver icke nämna för mig sjelf huru mina affärer stå.”

Hans första tanke var, att genast samma afton åka till hôtelet, göra sin uppvaktning hos fru Everling-Goffin, kasta sig för hennes fötter och bedja om tillgift. Men vid närmare eftersinnande, fann han oförsigtigt att utsätta sig för en möjlig deconfaiture, ett hånfullt och förödmjukande emottagande. Han ansåg alltså klokast, att först besvärja stormen med en biljett till fru Goffin, hvilken han afsände med sin betjent. Biljetten var ypperligt författad. Han anslog der i synnerhet det thema, huru naturligt det vore, att vi svaga menniskor, så länge vi dväljas på jorden, äro utsatta för olyckan att begå misstag. Jemte anhållan om ursäkt för alla de kanske för ett fruntimmer mindre bekanta ”rhetoriska formler,” han kommit att sist begagna, anhöll han derföre nu om tillstånd, att få göra fru Goffin ett nytt besök. – Betjenten återkom efter en halftimme med en biljett från fru Goffin, deruti hon förklarade sig hemma morgonen derpå vid en utsatt timme. – Herr Zuckendorffer jubilerade.

[321]

Med raskt beslut klädde han sig tidigt morgonen derpå, för att aflägga besök hos sin gamla fästmö. Han litade så fullkomligt på hennes goda hjerta, hvaraf han ofta erfarit de mest talande prof, att han föreställde sig lätt med några valda uttryck kunna blidka henne och vinna ursäkt för sitt sista ”oöfverlagda uppförande.” Han ankom till hôtelet med det bästa lynne och med en drifven affärsmans hela öfvertygelse om sig sjelf att aldrig kunna misslyckas.

Han anmälde sig i fru Everling-Goffins våning, och insläpptes genast. Ifrån tambouren inkom han i en försal, der han likväl icke såg Madame Elisabeth sjelf, men sin intima bekant och religionsvän, mamsell Abelia Engelstedt. Detta förundrade honom väl något, emedan han förmodade henne egentligen vara återupptagen som kammarjungfru hos Dona Jamiesy, men icke tillhöra Madame Elisabeths omgifning. Mest förundrade det honom likväl, att finna henne så förändrad till sin klädsel. Hon stod framför honom i svart siden (det är någon aflagd kjortel, af madame Elisabeths! tänkte han, och såg bort åt venster för att upptäcka om ej fru Goffin snart skulle inträda.) Hon bar om sin hals en guldkedja med flere serafimshufvuden mellan länkarne (det är franskt guld, bara förgylld strunt! tänkte han och såg åt höger). Och håret hade hon uppfästadt med en kam, deri flera perlor syntes (huru kan en läsare förmå sig till sådant? tänkte han: är hon då icke längre religiös? men säkert har hon på detta sätt blifvit uppklädd för att åtfölja någon af Jamiesys ut i staden, och de vilja icke efter eller bredvid sig se någon, som ej är ”comme il faut.”)

Vänligt, men halfkallt vände han sig till mamsell Abelia, och frågade, om Madame Goffin ännu tog emot?

”Hon är i detta ögonblick hos sin höga svägerska, Dona Clara,” svarade Abelia, ”men skall icke dröja att återkomma.”

I ögonblicket rann det Zuckendorffer i tankarne, att detta var en ypperlig händelse. Han befann sig på tu man hand med en person, af hvilken han, till följe af deras gemensamma religiösa intressen, hade rätt och derjemte fullt hopp om, att få veta alla hemligheter, som tilldragit sig i huset.

[322]

Med den förtroligaste och innerligaste uppsyn nalkades han derföre mamsell Engelstedt, lyckönskade henne till den förtrogna ställning hon återvunnit inom en så aktningsvärd familj, och bad henne utan omsvep säga sig allt hvad som i penningväg här tilldragit sig; emedan – tillade han med en betydelsefull blick full af Salomonisk salfvelse – det var hennes ”pligt inom sällskapet” att yppa för honom allt, som möjligen kunde vara af nytta att veta för befrämjande af sällskapets heliga ändamål.

Sedan Abelia förklarat sig beredvillig att ingenting hålla hemligt, önskade herr Zuckendorffer få veta huru stor summa Madame Elisabeth fått i dotation af sin höga svägerska?

”Madame Elisabeth!” utbrast Abelia, ”hon har bekommit alldeles ingenting!” (detta var upprigtigt sagdt af henne, emedan Elisabeth icke omtalat de millioner hon bekommit).

Ingenting? Huru är det möjligt?

”Hvad skulle fru Goffin också behöfva i detta hus, der hon lefver fullkomligt som medlem af slägten?”

Det är godt och bra, min lilla du! Men jag har bestämdt hört, att här i huset stora summor utdelats, och det helt nyss, alldeles nyligen.

”Det är sant.”

Nå – – huru hänger då härmed tillsammans? Ve dig, om du håller något hemligt för mig!

”Hm.”

Säg ut! Enkelt och kort är alltid af ett Guds barn det bästa.

”Dona Jamiesy har gifvit mig en summa.”

Dig? Dig, Abelia? Huru är det möjligt? Dig – som – som ej längesedan –

”Ja, det har vändt sig så besynnerligt.”

Jag kan förstå, att ett så rikt hus till sluts ändå skämdes för att icke gifva dig hederliga drickspengar för ditt besvär under resan. Huru mycket har du fått, stackars Bella?

Detta Bella utgjorde det förtroligaste och blott inom läsaresällskapet brukade smeknamnet, hvarmed herr Zuckendorffer tilltalade sin vän: och hvarvid hon, såsom ett motsvarande echo, alltid[323] gerna kallade honom med det namn, som i hennes öron lät heligast:

”Jeremias!” – yttrade hon således halfhögt – ”jag har bekommit en summa, som – som på intet sätt svarar emot min person.”

Jag kan tro det. Så göra alltid de rika. Jag tänkte gissa något, men det är icke värdt.

”Hugg till på försök, för ro skull!”

Hugg till, säger du, detta? Skulle jag verkligen hugga till, så skulle jag antaga, att ett så utomordentligt rikt hus väl på sin kammarjungfru kunnat i drickspengar kasta bort hela – två tusen mark kurant! hahaha!

”Åh!”

Nå – nå – jag vill vara billig och blott taga till: ett tusen mark.

”Åh, Jeremias!”

Femhundra mark då?

”Åh, käraste, bästa Jeremias! Skall jag verkligen omtala sanningen?”

Hm, – icke heller femhundra? Nå två hundra mark – det får jag säga, att jag vet en baron från Mecklenburg, som gaf åt sin –

”Två hundra tusen mark, Jeremias!” utbrast mamsell Abelia med ett par ögon, som icke strålat så, alltsedan hon lemnade den tyska stentryckaren.

Två hundra tusen – – hörpå, Bella lilla! vi tala ju som vänner? Dessutom vore ett opassande skämt icke passande oss emellan, och jag skulle icke glömma det.

”Jag försäkrar på min ära!” utropade Abelia, hastigt rodnande. ”Jag har papperet i min secretaire och kan låta invexla det i mynt, när jag vill och behagar.”

Men – min gode Gud! två hundra tusen mark – – är det hamburger banko?

”Nej – kurant.”

Nå, i alla fall, låt vara kurant. För hvad, i alla helgons namn, har du fått en så stor summa?

”Gud har så velat, förmodar jag. Jag begriper ej annat skäl.”

Men hör på, min allra bästa Bella – Bella lilla – hvarföre kunde[324] då icke Dona Jamiesy gifva sin svägerska fru Goffin något, då hon gaf dig, en oskyld, så mycket?

”Jag förstår icke det. Men jag gissar, att hon för alltid önskade fästa fru Goffin vid sin dotters, den ”älskade Isabellas,” person. Hade hon skänkt fru Goffin någonting, så kunde det ju händt, att denna fru gått åstad och gift om sig. Ty det är icke fullt omöjligt, att hon icke i det fallet bekommit friare, så till åren hon än är, och icke just utan – sina små skröpligheter.”

Herr Zuckendorffer vände sig åt sidan, för att dölja sitt lågande ansigte. Jag var således då på vägen att ånyo här begå ett oerhördt misstag! utbrast han för sig sjelf. Jag stod alldeles på sjelfva afgrundens brant! hvilken förvånande händelse är detta, som mellankommit? Om jag verkligen skulle komma till att tro på hvad vi kalla försyn, så vore det nu.

Hmhm! muttrade han högt, upptog sin stora näsduk med alla de påtryckta bibliska gravyrerne, torkade sig om munnen, antog en blick full af salomonisk olja vände sig till Abelia och sade: ”du vet väl, mitt goda barn! (det trettioårs goda barnet hade samma längd som herr Zuckendorffer), att vi, som äro medlemmar i denna sekt – i det heliga sällskapet, vill jag säga, ej ega rätt att besitta något för oss sjelfva; utan allt hör Gudi till. Du bör således öfverlemna åt mig det der dotationspapperet, hvarom du talar, på det att jag må insätta summan i institut – hm, i sällskapets fond.

”Det är nog så,” svarade Abelia; ”men med dessa 200,000 mark kan det icke ske, emedan jag fått dem med vilkor att resa till Guyana i södra amerika och taga penningarne med mig. Dock, en gång lyckligen ditkommen, kan jag göra med dem hvad jag vill och behagar, likväl alltid så att jag alltid disponerar dem i Guyana.”

Hvad? Hvad, mitt barn? Bella – skall du till Sydamerika? Hmhmhm.

Efter dessa tre små torra hostningar for en blixt genom herr Zuckendorffers hufvud. I Surinam, utbrast han för sig sjelf, har man ett fält att genom de briljantaste affärer såsom plantageegare innan kort blifva stenrik, när man eger 200,000 mark att utgå ifrån. Tänk[325] om jag reste dit! I ett enda steg vore jag dermed ifrån Hamburg, ifrån Harlem, ifrån hela Europa, hvilket jag, när jag tänker rätt efter, ger f-n, – – hmhm – öfverlemnar i Guds hand.

”Goda Engelstedt!” sade han högt och vände sig till Abelia med det vackraste ansigte han hade i sin förmåga – ”söta bästa Bella; jag vill göra dig ett förslag, som endast förnuftiga menniskor borde framställa för hvarann (ehuru man äfven finner syndiga vällustingar göra det); och hvilket bör slutas lika heligt som det börjas. Vi äro fleråriga bekanta: skola vi hafva varit det förgäfves? Vi hafva sträfvat för gemensamma ändamål: skulle vi icke kunna knyta alla våra ändamål tillsammans i ett? Bästa Bella! jag vill icke bedja dig att få omfamna dig – och sådant skall aldrig falla mig in – ty vi tillhöra begge religionen; men låt mig få taga din hand och föra dig till altaret som min maka!”

Abelia lät herr Zuckendorffer behålla den hand, han tagit och ännu höll. Vidare svar behöfdes icke. En tår sväfvade öfverst i det ena af den stackars flickans ögonlock, med denna hemliga mening: verlden är sådan! Det var något violettblekt och iskallt på hennes kinder i denna stund.

Men äfven herr Zuckendorffer som besatt goda ögon märkte denna obetydliga tår och hviskade med djup hänförelse till sig sjelf: jag har dig! jag har dig! och det visste jag förut. – Högt yttrade han, med handen mildt slagen mot sitt eget hjerta: ”goda, himmelska Bella! hvad du är god!”

Jeremias – låtom oss icke tala på detta sätt! – sade hon halft förebrående och såg åt sidan med ett ögonkast ej utan en skymt af djupt förakt.

”Nåväl!” utbrast han och höjde sig äfven med en nobel köld. ”Jag har ingenting emot, jag tvertom gillar, att vi taga saken blott och bart som en affär och intet annat. När fira vi vårt bröllop?”

Det beror på om –

”Ja, söta Bella, säg numera icke herr – herr Zuckendorffer, och så der; utan fägna mig med ett förtroligt och öppet Du. Nå säg, hvad hindrar brölloppet nu genast? Ty jag måste nämna, att skall det blifva[326] af, så bör det ske mycket snart, emedan affärerna fordra – hmhmhm.”

Vill då Jeremias följa med öfver hafvet till Guyana? I annat fall blir intet bröllop af med mig; svarade hon kort.

”Till Surinam? det förstås: det är just dit jag vill. Jag har alltid haft denna magnifika ort i sigte.”

Efter några ögonblick ringde det.

”Jag tror det är den arma, fattiga Elisabeth, som kommer?” utbrast Zuckendorffer. ”Då aflägsnar jag mig; jag har ingenting egentligt att säga henne; och när hon låtit mig vänta så länge, måste hon ursäkta, om jag åker hem, utan att se henne.”

Åh dröj ändå! bad Abelia. Det skulle kunna se ohöfligt och underligt ut, att bara hafva talat med mig.

”Med dig? hm minsann? med min fästmö? Likasom ej du, Bella, skulle vara oändligen mycket mera värd än – – Nå, låt vara, jag dröjer; jag hör hon är redan vid dörren.”

Herr Zuckendorffer antog en stolt och kall mine.

Madame Elisabeth inträdde och helsade begge med vänlig uppsyn, hvari visst ett litet drag af höghet också blandade sig, men af detta medfödda, omedvetna slag, som alltid omger ädla sinnen, såsom godhetens värn.

Herr Zuckendorffer bugade sig för henne artigt, men med en antagen, betydlig förnämhet.

”Jag har fått er biljett,” sade hon, och gick ett steg närmare. ”Förmodligen skulle jag i dag upplysas om meningen? Deruti omtalas ett misstag. Var så god, och låt mig veta ändamålet med detta besök?”

Herr Zuckendorffer fann sig synbart förlägen. Dock hämtade han sig och sade: ja, min fru! ett misstag. Jag hade verkligen gjort ett stort misstag och jag ansåg för min skyldighet, att hitkomma, för att närmare upplysa er derom, då jag medsamma fick gifva en förklaring öfver hvad som sist måhända förekom er underligt i mina ord. Ni torde historiskt påminna er, att jag en gång haft den – hvad skall jag kalla det? – den svagheten, men ni torde ånyo finna ordet stötande – den artigheten då, att fria – med ett ord, att vända mig till orätt person[327]: ni vet väl hvem. Jag ber er ursäkta detta, min fru, emedan det blott skedde af misstag: af menskligt misstag. För att fullkomligen få bevisa er sanningen af hvad jag sagt, ber jag att här få föreställa er min verkliga fästmö.

Zuckendorffer tog Abelia vid handen och förde henne fram.

Fru Goffin yttrade: ”jag hoppas, min herre, att ni också nu ej gör ett misstag. Måtte Gud välsigna dig, min goda Abelia.”

Herr Zuckendorffer var utom sig af glädje att hafva sluppit så lätt ifrån alla de moraler han väntade sig af fru Goffin. Han tillbringade en lycklig stund i de begge damernas sällskap, hvarunder alla arrangementer uppgjordes.

Vi tillåta oss här att gripa historien litet i förväg, emedan vi icke sedan vidare få se dessa begge makar i vår berättelses krets. Brölloppet emellan herr Zedechias Jeremias Zuckendorffer och mademoiselle Abelia Catharina Engelstedt skedde. Såsom det under samtal emellan de nyvigde upplystes, att mannen hade ett antal besvärande skulder i Hamburg, skaffade hans goda hustru penningar till deras liqviderande, hvilka hon äfven denna gång trodde sig få af den ”nådiga beherrskarinnan,” ehuru det gick genom fru Goffins hand, och i sjelfva verket, nu som förra gången, skedde blott af hennes medel. Zuckendorffer, i sin förtjusning, ville kasta sig för Dona Jamiesys fötter, men Abelia förklarade honom, att hon vore för svag att uthärda sådant. Han nöjde sig då med att blott göra anstalterna till sin stora afresa. Visst hade det i början mycket förargat honom, att föräringen till Abelia af de 200,000 mark kurant var på det sätt anordnad, att summan sjelf stod i Hamburg, och finge reqvisitionellt utbekommas, men blott då, när Abelias eget namn fans undertecknadt på reqvisitionerna. Detta var af Madame Elisabeth uppfunnet för säkerhetens skull, emedan hon litade mera på Abelias förstånd, än på herr Jeremias redlighet. Denna ledsamhet blygdes den nyvigde dock att beklaga sig öfver, när han dessutom bekom så mycket gratis till sina skulders afplanande. Och för öfrigt tröstade han sig i tanken, att han, som styrt denna qvinna så väl förut, nog skulle kunna befalla öfver henne lika mycket hädanefter.

[328]

Sålunda gingo de ombord för att plöja oceanen. Vädret var gynnande och färden behaglig. Abelia uppfyllde sina tankar med alla de goda och ädla förslager fru Goffin gifvit henne att utföra: hon såg framför sig hopar af slafvar, för hvilka hon talade, med hvilka hon sjöng, hvilka hon upplyfte till hopp om en frälsare och en himmel. Herr Zuckendorffer tillbragte sin mesta tid, spatserande på däck. Han såg i sin fantasi idel sockerplantager: också han hade sina tankar fulla af slafvar, men dem han dref till arbete med spikpiskan. Då hans hustru vid ett tillfälle passat på, att liksom till försök framkasta för honom planen till en religionsöfning för de arma svarta i det land, dit de gingo, omfattade han genast denna idé med värme, och öfverlade mycket med sig sjelf derom. Han ville bygga en liten kyrka på sina plantager in petto, hvari han antingen ville predika sjelf, eller hålla en prest. Den första, liksom sista dogmen i denna religionsundervisning, skulle utgöras af den läran, att Gud skapat de svarta för att vara arbetare åt de hvita, hvarföre den ringaste frihetstanke å de förras sida ej blott vore värdt alla straff på jorden, utan derjemte skulle åtföljas af lidande i helvetet till evig tid. Herr Zuckendorffer tog denna sak mycket allvarsamt: Jag vet, sade han för sig och stoppade ånyo sitt sjöskumshufvud (ty cigarr smakte han aldrig): jag vet bestämdt och har tydligen erfarit på menniskor, hvad religionen verkar. Näst pengar, kan man med religion uträtta allting, blott man rätt förstår sig på saken, fortfor han; ingenting i verlden verkar kraftigare på folk än helvetet: det är det yppersta af allt! Penningarne, Piskan och Helvetet – se der de tre stora makterna, hvarmed menniskorna styras! Jag skall använda dem alla tre!

Midt på atlantiska hafvet tilldrog sig en förarglig händelse. Zuckendorffer gick och samtalade med skeppets kapiten, hvilken var en sydamerikan och på litet afstånd slägt med Everling-Goffins. Ibland annat kommo de att nämna om enkefru Elisabeth; då Zuckendorffer yttrade en liten förundran, hvarföre hon icke stannat i Guyana, i ett land, der hon i anseende till de goda priserne på lefnadsmedel, kunnat tillbringa sina återstående dagar oberoende, om ock smått, i stället för att nu nödgas se en ung slägting i händerna och efter Dona[329] Jamiesys död stå på bara backen.

Sjökaptenen såg på honom och log. ”På bara backen med fyra millioner mark hamburger banko!” utbrast han. ”En så bar backe tror jag, att litet hvar skulle vilja stå på.”

Fyra millioner m – – orden dogo i herr Zuckendorffers mun: men hela hans figur bildade ett stort och förskräckligt utropstecken.

Jag försäkrar, anmärkte kaptenen, och vände sig bort. Jag tror karlen är galen, sade han skrattande och gick till sina öfriga passagerare.

Det innefattade något bedröfligt för menniskovännen att se herr Zuckendorffers olyckliga belägenhet i detta ögonblick. Med möda släpade han sig ned i undre rummen, der hans Abelia befann sig. Vid åsynen af henne gjorde sig hans inneboende raseri i hast luft på det förskräckligaste sätt. ”O!” utbrast han med gnistrande ögon: ”jag är förrådd, narrad, bedragen, på det skändligaste förd bakom ljuset! Usla, helvetiska qvinna – du – du är ett afskum! Men jag – jag är en förlorad, en i stoftet trampad, en alldeles tillintetgjord man!”

Under denna extas nedföll han mot sängställningen i hytten, hans kinder öfverdrogos med blekhet, han syntes afsvimmad och hans händer knöto fingrarne krampaktigt tillsammans.

Abelia hade aldrig sett sin man i ett dylikt tillstånd. Hvad kommer det åt dig? hvad har händt dig, Jeremias? Kan sjögången hafva verkat så? Jag har dock funnit hafvet ganska hyggligt dessa dagar; fast det är sant, att vi ej skönja annat än himmelen, hvilket jag bekänner ser naket ut –

”Naket? naket? Tig – tig – orm, hycklerska, afskrap – du tala om himmelen! Om någon var naken, så var det du, när jag tog dig! Hah – jag är förbi! kan jag ännu tala? Store Gud – – gif mig vatten!”

Abelia fann sig mera förundrad, än stött. Hon tog en närastående karafin, slog i ett glas vatten och bjöd sin stackars man. Dervid sade hon lugnt: skrik blott icke så högt, Jeremias! det låter illa för folket i granskapet. Det är tunna väggar här, skall du veta, emellan hytterna.

”Oh höjd af hån och harm!” utropade Zuckendorffer, fattade glaset som hon bjöd honom, och slungade det i hennes ansigte.

[330]

Detta går för långt – – sade hon och steg åt sidan. En blekaktig rodnad uppgick i hennes ansigte. Är du sjuk, så säg ifrån, utbrast hon; men är du galen, så var uppriktig – och jag skall låta kaptenen binda dig, tills du blir klok igen. Är det religion det här, tycker du? Var åtminstone menniska!

Abelia hade i hast återfått sitt beslutsamma Stockholmssätt, sådant hon ofta nog måste använda, den tiden hon hade tjenat och behöft värja sig.

Herr Zuckendorffer såg på henne förstenad, förintad genom sin inre gäsande grämelse. ”Abelia!” utbrast han med begynnande tårar, ”var menniska också du!”

Nå än se’n?

”Svarade du mig icke den der hiskliga olycksdagen, då jag – då jag friade – sade du mig icke, att fru Everling-Goffin bekommit ingenting – förstår du? – ingenting af sin – o Gud! – svägerska?”

Ja visst sade jag det. Jag har aldrig hört, att hon fått något.

”Ja – men nu har jag fått höra, att hon erhållit – oh, min Gud! fyra millioner – – ”

Fyra millioner svafvelstickor, eller gåspennor, eller strumpstickor, eller hvad är det du skriker öfver?

”Ah – råa menniska! Madame Elisabeth Goffin, som jag i min barnsliga ovetenhet försköt, har bekommit en dotation af fyra millioner mark hamburger banko. Det är inte kurant det!”

Nå än se’n? Hvad angår det dig, Jeremias? Och hvad angår det mig? Låt henne hafva sina fyra millioner tie gånger; och lefva säll; det skall icke förtryta mig. Låt henne till och med gifta sig, det jag likväl tror hon är för klok till –

”Råa, råa varelse! huru sticker icke den fordna domestiken fram allt mer i hvarje ord du säger! Jag olycklige! för evigt förlorade! Jag, som kunde – som likväl nu kunde hafva fyra mill – – ”

Men hvad är det du talar för slag?

”Ah – du begriper icke, du vet icke, du känner icke, du förstår icke –”

Jag förstår ganska väl. Lägg dig, kära Jeremias, här på bädden,[331] och hvila ditt förvirrade hufvud. Jag går upp på däcket en timme och sätter mig att sticka bland andra gudfruktiga och förnuftiga menniskor. Vill du följa mitt råd, så knäpp ihop dina händer och gör bön, såsom vi flere gånger brukat, så skall du få se att det ger sig.

”Göra bön! Ha – ja, derhän är jag bragt!”

Fy, stygga menniska, så du talar? smäda mig så mycket du vill: jag är icke bättre van, och har aldrig fått annat från min första ungdom, då jag var dum nog att begynna tro på folk. Smäda mig, Jeremias, bäst du vill! men akta dig för bönen och för Guds heliga ord, eljest skall du få med mig att göra. Se så, var nu snäll och beskedlig och lägg dig omkull, som jag säger – tillade hon i en mild och vacker, nästan moderlig ton, hvarvid hon makade kudden godt under den olyckliges tinningar. – Se så! ser du nu? är det icke straxt bättre? Knäpp ihop dina händer, som jag säger – – hvad! kan du icke – är du icke i stånd att göra bön, menniska? Åh, försök! blott ett Fader vår! blott ett litet Herren välsigne oss? – – Oh min Gud! Jo, nu går det – se så – bed tyst, bed i hjertat, om du ej mäktar göra det med munnen och högt. Se nu, ja – blunda, det är godt. Jag går upp på däcket. Rättnu kommer jag hit ned igen och skall läsa högt för dig ur Salomos höga visa, och ur Syrach, såsom jag lofvat dig – ajöss på en liten stund!

Abelia lemnade honom och gick på däck med sin anspråkslösa stickstrumpa. Herr Zuckendorffer drog djupt efter den förlorade andan, der han låg på sitt läger, slingrande sig som en mask från höger till venster.

”Omätliga, oerhörda misstag!” utbrast han med högtidligt lugn och en tragisk blick mot taket i hytten, dit han sträckte sina händer. ”Hvad har jag i all min lefnad gjort, annat än misstag? För misstag är jag skapad, född och af evighet förutsedd. Hvad begick jag i Harlem? Misstag! Hvad i Hamburg? Misstag! Oh .... hvarföre är jag kommen till verlden? Jag måste betrakta detta såsom ett stort och ursprungligt misstag af min far. Men .... det lönar icke, att klaga nu; olyckan är skedd.”

Efter stormen lugnade sig hans sinne, och han inföll i en ljusare[332] tankekedja. Han såg i sin inbillning stora och rika plantager, dem han ville inköpa för sin hustrus penningar, och derpå inom några år upparbeta sig till flera millioner än dem han ”förlorat på Madame Elisabeth.” Med denna idyll sysselsatte han sig, ända till Abelia återkom.

Vid blicken på henne, uppsteg ånyo ett drag af vämjelse i hans ansigte. Äfven hon, å sin sida, tycktes närmare hafva lagt hans ord på sinnet, och nalkades honom, visst icke ond eller frånstötande, men likväl kall.

Hon satte sig vid hans sida på bäddkanten och sade: ”är du nu återkommen till dina sinnen, Jeremias, så vill jag yttra ett ord. Du är ledsen på att hafva gift dig med mig. Kom då bara ihåg, att jag intet ögonblick var den, som trugade mig på dig. Nu är saken så, att jag märker det står ganska illa till med din gudsfruktan. Äfven är du en penningförstörare. Derföre har hon, som gaf mig den stora gåfvan, gjort ganska klokt i föreskrifter, att icke en enda fyrk får tagas ut af dig, Jeremias, utan allenast af mig. Jag har vigtiga, sköna och religiösa saker att i Sydamerika uträtta med mina penningar. Vet således, att ej den minsta smula får kastas bort af dig! Vill du aflägga ditt skrymteri och slå dig på gudaktighet ordentligen och riktigt, samt derjemte visa dig arbetsam och förnuftig, så skall jag gifva dig kläder, föda och tak öfver hufvudet. Eljest så –”

Hon teg.

Herr Zuckendorffer såg på sin maka med en tom och färglös blick. Hans sista hopp var utsläckt. Han yttrade intet ord.

”Ja, tänk på allt detta, medan du ligger och hvilar dig,” fortfor hon. ”Såsom du sjelf från början sade, så hafva vi gift oss på ett religiöst sätt; och Gud är mitt vittne i höjden, att jag icke älskar din person det allra ringaste mera än du älskar min. Du kan icke förebrå mig något köttsligt: det är icke värdt att du kommer fram med sådant påstående: du må gerna smäda mig och kalla mig rå, så mycket du behagar, så är det likväl som jag säger, att jag ej älskar dig det ringaste. Det är endast af christendom jag tycker det är ömkeligt och synd med dig: och jag vill gerna hjelpa dig om det är någon vån; men att jag vidare håller af dig, skall du aldrig tänka. I ditt hjerta lemnar jag[333] också dig, att tycka om mig hvad du vill. All din varelse till kropp och själ är för mig så obehaglig, vidrig och otäck, att jag knappt vet något värre. Låt oss derföre sjunga psalmer och läsa predikningar tillsammans; ty det kunna vi: men för ingen del något vidare. Det ber jag dig om som en nåd; och jag är också viss på att du hatar och föraktar mig tillräckligt, för att icke sträcka dig längre.”

Abelia steg nu åter upp, med detta slags höga lugn, som man stundom känner, när man är skild från lifvet. Hon fattade sin blåoch hvitspräckliga strumpa ånyo, besåg den, och fann att blott litet af hälen fattades. Sådant skänker en strumpstickerska alltid glädje, hvarföre hon med en viss förnöjelse bar sitt lilla arbete i handen och återgick till däcket, att njuta frisk luft och den vidsträckta utsigten.

Efter ett par timmars tyst och lethargisk förtviflan resignerade sig herr Zuckendorffer nere i hytten. Han tänkte: på skeppet måste vi vara tillsammans. Komna fram till land, få vi se. Jag måste nu, vid mina år, betrakta mig så fattig och utan, som då jag föddes till verlden. Jag får i Surinam, Paramaribo eller annorstädes, börja på nytt: ab ovo, såsom tänkaren säger. Utan tvifvel måste stora affärer kunna göras äfven der i landet; och om jag är skapad till misstag, hvarpå jag är viss, så tror jag mig likväl äfven vara ganska skapad för affärer: och vi få se hvilketdera som rår till sluts. Sydamerika är en ansenlig verldsdel; jag skall resa der åt alla håll. Och skulle jag också i början nödgas gå omkring som kolportör af essencer, lack och rakstriglar, så är jag emellertid redan då min egen, skall snart sätta kontor i någon stad för mig sjelf, vinna pengar, kalla mig Alkmaër – hvilket jag just med rätta är! – och låta fru Zuckendorffer vara.

Glad och upprymd som en holländsk spekulant, reste han sig från bädden, borstade sig, kammade håret, som lidit af varelsens gemensamma förtviflan, och gick upp på däcket.

Sjökaptenen, som fick återse sin passagerare så sansad och vacker, ställde sin gång till honom, fägnades och sade: huru står det nu till mein lieber Freund? Jag tror det var litet sjösjuka i fråga ihjons?

Åh ja – men det var bara af misstag, svarade herr Zuckendorffer, tände sin sjöskumspipa, och anslog ett vigtigt politiskt talämne.

[334]

Efter en lycklig segelfart landade man vid Georgetown i Brittish Guyana. Huru det sedermera aflopp emellan Jeremias och Bella känner icke denna historia.

[335]

ANDRA KAPITLET.
Den unga Vierländskan.

Herr Mannerskogs grundsatts var gifven och fast, rörande den fysiska kärleken, lika väl som om den andliga, hvilken han satte i främsta rummet.

Herr Mannerskog gick en täck förmiddag och promenerade på Hamburgs gator. Han hade efterhört bref. En postdag hade förbigått, utan att han fått det angelägna svar han väntade från Sverige. Men han förstod nog, att det kanske icke varit möjligt för Augusta att så genast verkställa det uppdrag han gifvit henne. Han gaf sig således till freds.

Han kom fram åt Gänsemarkt. Under det han här såg sig om och just var i begrepp att inträda i en elegant boutiqve för sidenkramvaror, som befinner sig vid detta torg, nalkades en af dessa genom sin egna kostym så lätt igenkänliga Vierländskor, och bjöd honom en blomsterbouquet, så smakfullt ordnad och af så utmärkt valda blommor, att han ej kunde neka sig nöjet att emottaga den. Han höll redan handen i fickan för att upptaga några små silfvermynt till betalning. Han hade icke genast fäst sina ögon vidare på den unga flickan; emedan det är något ganska vanligt, att Vierländskor sjelfmant stiga fram till personer för att inleda handel. De hafva också det finaste väderkorn, om hvilka som utgöra resande och som, genom det nya i hvad de se, kunna lockas till kommers, hvaremot de sällan efterfråga att oombedde vända sig till äldre Hamburgerboar.

[336]

Men Mannerskog undrade på de blickar af bekantskap och nästan värme, flickan kastade på honom. Hastigt igenkände han henne. Det var samma Vierländska han sett, den der dagen han gjort sitt lilla besök i Bergedorf och kommit i färd med de begge företagsamma herrarne. Han hade redan den gången fästat sig vid hennes gestalt, med hela känslan af smärta, då han i hennes person såg framför sig en stackars flicka af det fattiga och värnlösa slaget, som af spekulanter utses till offer för deras företag. Han hade också flere gånger med sig sjelf öfverlagt om bästa sättet, att befria henne ur den vådliga ställning, hvari hon, sjelf ovetande om faran, befann sig. Af de begge Bergedorfarnes framställning kunde han tydligen inse hvad de åsyftade med henne, likasom med flera andra. Herr Mannerskogs grundsatts var gifven och fast, rörande den fysiska kärleken, lika väl som om den andliga, hvilken han satte i främsta rummet. Han erkände visst, att den förra borde vara med, såsom af Gud på detta sätt inrättad, och följaktligen både rättmätig och riktig, men med vilkor likväl, att vara anden och den själiska kärleken underordnad. Såsom blott kroppslig var den enligt hans tanke i hög grad osedlig, förderfvande hela väsendet, nedsänkande både hjerta och tanke i nedrighet. Det måste följaktligen göra herr Mannerskog mycket ondt, att tänka sig den flicka, han här såg stående framför sig med den skäraste och oskyldigaste uppsyn, på väg att nedstörtas i ett djupt förderf.

Med vänligaste nedlåtenhet vände han sig alltså till henne och sade:

”Är det du lilla Laurentia? Du är då inne i Hamburg i dag?”

Hon försäkrade, att hon alltid var inne hvarannan dag, med blommor och frukter.

”Men jag har icke förr sett dig i staden här?”

Det tror jag nog! svarade hon, och såg sig om på några kamrater, ett par äldre Vierländskor, hvilka befunno sig på andra sidan af Gänsemarkt. Hon hade skilt sig från dem, då hon gick fram till herr Mannerskog. De der begge syntes noga iakttaga henne.

”Men” – fortfor han – ”om du förr gått här på gatorna, har du då aldrig sett mig i Hamburg förut?”

[337]

Jo – inföll hon kort och liksom skyggt.

”Nå? hvarföre har du icke förr, liksom nu, kommit till mig sjelfmant med dina blommor?”

Jag stiger aldrig fram till någon fremmande, om han icke sjelf kommer och vill köpa af mig.

”Men det har jag likväl sett många andra Vierländskor göra.”

Men jag gör det aldrig, min herre.

”Ändå kom du till mig i dag?”

– Flickan nedslog ögonen.

I ögonblicket fann hon sig likväl och sade: herrn var icke en fremmande –

”Så, goda Laurentia? tack för det. Du har således igenkänt mig sedan den der dagen i Bergedorf?”

Ja! svarade hon, mera hviskande än högt. Men, tillade hon genast, jag får icke längre dröja nu; mina kamrater derborta se på mig, och vänta.

Mannerskog kastade sina ögon dit bort, och fann i de begge ”kamraterna” ett par qvinnor af allvarsamt, men tillika särdeles fult uttryck i anletet.

”Hafva dina vänner derframme också något att sälja?” frågade han.

Mina vänner? – Åja.

”De äro således dina vakterskor, Laurentia? måhända tillhöra de herr Alkmaërs heliga sekt? Men – svara mig hastigt och mycket uppriktigt (herr Mannerskog fixerade flickan skarpt), hafva de derborta verkligen ingenting att sälja? något, som de skulle tycka synnerligt om, att få väl betalt för?”

Jo visst! gentog hon lika snabbt: de sälja säkert allt hvad de hafva och ändå litet till. Om bara någon vill köpa.

Hon smålog föraktligt.

”De hafva skrala varor kan jag tänka? Kom, skola vi gå till dem. Eller, än bättre, vinka hit dem du! Jag skall gifva dubbelt af hvad de begära, så skola de blifva glada.”

Laurentia skyndade ett par steg ifrån honom, hvarefter hon gaf[338] tecken åt de begge Vierländskorna, hvilka genast nalkades med sina korgar under armarne.

Herr Mannerskog nickade vänligt åt dem. ”Ni har väl bär och blommor i korgarna?” frågade han, när de voro framme.

Bär af alla slag, ja väl. Men blommor, det är ej vår sak! – svarade den ena af de ankomna qvinnorna med en syrlig ton.

”Äro bären goda, så köper jag alltsammans.”

Åh förträffliga, herrliga, underbara!

”Godt. Hvad vill ni hafva?”

Den gamla Vierländskan betänkte sig, räknade noga öfver och sade sitt pris.

”Jag har icke tid att pruta,” återtog den fremmande herrn. ”Jag betalar. Men då måste ni följa mig hem till en resande fru, hvartill jag vill föra er. Blommorna, som den der flickan bär, och som jag nyss genomsåg, måste också hon föra hem: ty min fru är kär i sådana.”

Herrn betalar väl särskildt för bärningen? anmärkte den andra af de gamla. Och är det långt till den nådiga fruns boning? Hon är väl också resande?

”Det förstås. Hon ser icke på styfvern, om bären äro goda. Så kom nu!”

Mannerskog gick i spetsen för detta lilla rätt egna korgsällskap. Laurentia vandrade efterst.

Mången Hamburgare, som steg förbi, smålog i sitt sinne åt den narraktige utländningen, som icke blygdes att gå på gatorna åtföljd af detta vierländska patrask.

Mannerskog var snart framme vid Dona Jamiesys, trädde in genom porten, och tillsade sina tre femeniner att följa med uppför trappan. Han inträdde i Madame Elisabeths våning. Här bad han de tre dröja litet med sina saker vid dörren i en yttre salong. Sjelf vände han sig till de inre rummen, för att uppsöka fru Goffin. Efter en kort utvexling af tankar, lemnade han henne, och kom ånyo ut till Vierländskorna. ”Frun,” sade han, ”har på mina ord funnit sig vid att köpa edra bär och äfven blommorna, ifall de behaga henne. Kom du[339] der!” tillade han, på ett eget sätt befallande, och vinkade kallt åt Laurentia. ”Tag dina blommor på armen och gå in till frun!”

Det öfverlägsna i tonen skulle hafva afskräckt de andra begge äldre Vierländskorna ifrån att hindra Laurentia gå in ensam, äfven om de häruti anat något. De förhöllo sig således stilla, der de stodo, och tänkte: ordningen kommer sedan till oss, att få uppvakta den nådiga frun! ära den som ära bör! det bästa gömmes till sist – åldern och de mogna bären uttaga osvikligen den förnämsta rätten!

Mannerskog följde Laurentia för att visa henne vägen genom rummen. Hastigt stannade han med henne i en liten kammare hvars dörrar han slutit på ömse sidor.

”Laurentia ett ord!” sade han och fattade hennes hand. ”Du skall sätta ett fullt förtroende till mig; och jag har sett att du redan gjort det. Tiden är kort; vi kunna ej vexla många ord; du måste snabbt fatta ditt beslut. Du lefver i en högst farlig ställning, som jag, men icke du sjelf, känner. Du är utan anhöriga och verkliga vänner: se icke på mig: jag vet allt detta – men fråga mig icke huru! ty vi hafva icke i detta vigtiga ögonblick tid dertill. Bedragare – ja väl, bedragerskor – lura omkring dig. Under sken af gudliga öfningar, vill man begagna din person i ett sällskap och för ett ändamål af det nedrigaste slag. Du är förlorad för all din tid!”

Den stackars lilla Vierländskan bleknade och betraktade den fremmande herrn, hvilken hon likväl från första stunden, hon såg honom, ej kunnat undvika att hålla för en god menniska. Äfven nu mätte hon honom med varma ögon; men sade ingenting.

”Härinne i ett rum, dit jag skall föra dig, träffar du en äldre, en högst aktningsvärd fru, som eger kunskap om dig Laurentia! och som vill taga dig till sig. Hon gifver dig allt hvad du behöfver. Tveka ej. Antag tillbudet. Tro på mig!”

Sådana ord, på detta sätt uttalade, medföra en visshet, en öfvertygelse, starkare än sjelfva den mathematiska bevisningen. Laurentia tryckte hastigt Mannerskogs hand, som ännu höll hennes. Denna handtryckning innefattade detsamma som det fullständigaste Ja: ett Ja ifrån hufvud till fot.

[340]

Han öppnade dörren längst fram, och förde den unga Vierländskan in till fru Goffin. Hon steg upp och gick flickan några steg till mötes.

”Stackars goda barn!” tänkte Madame Elisabeth; ”äfven du var således utsedd att slagtas och läggas i Verldens venstra vågskål!”

”Stig närmare!” sade hon högt: ”vi skola vara bekanta. Du stannar från detta ögonblick hos mig?”

Mannerskog lemnade de begge fruntimmerna att närmare öfverenskomma med hvarandra. Han kände fru Goffin tillräckligt för att veta, att om hon också icke skulle finna Laurentia fullt skicklig till kammarjungfru åt sig, så skulle hon behålla henne ändock, af kärlek till ungdom och öfvergifvenhet. För att få dela Madame Elisabeths sällskap, visste han att det fanns ingen bättre recommendation, än att vara ensam i verlden, anfallen af alla och värnad af ingen. Han kunde ej på förhand inse, om hon icke äfven skulle kunna vilja företaga sig, att genom läsning och annat godt uppfostra denna sin skyddling, sedan hon numera ingen hand hade att lägga vid Isabella. Härom brydde sig Mannerskog mindre; men han var öfvertygad likväl, att den ädla fru Goffin icke skulle lemna Laurentia, äfven om hon ej fann sig kunna få njuta något större och svårare besvär med henne.

Utkommen i den yttersta salongen, vände han sig till de begge återstående Vierländskorna af den äldre regimen, betalade dem och tillsade dem att åtfölja en lakej, som skulle visa dem hvarest de finge tömma bären ur sina korgar.

”Jag tänkte att äfven vi skulle få träda in till den nådiga frun?” sade den äldsta gumman och såg sig omkring med misstänksamma blickar.

Hon sänder er här, utom betalningen, drickspengar för ert besvär att gå hit med korgarne: sade Mannerskog. Hon har ej vidare tid med er i dag. Farväl, kära vänner!

”Men hvar är Laurentia?” utbrast den fulaste af de begge vakterskorna. ”Vi gå icke härifrån utan henne, det skall jag säga herrn bestämdt!”

[341]

Mannerskog gaf henne en skarp och genomträngande blick. Hörpå, min gumma! sade han, lägg väl märke till hvad jag förkunnar dig. Laurentia har antagit tjenst hos frun; hon har stannat qvar, och du får icke vidare se henne med dina ögon.

”Laurentia stannat qvar! Det får hon alldeles icke! Dertill har hon ingen rätt!” skrek den gamla, och gjorde en häftig åtbörd för att begifva sig till de inre rummen.

Mannerskog fattade hennes arm, höll henne och yttrade med en stämma, så skarp, att gumman fastnaglades vid golfvet af häpnad: Du går! Du går promt härifrån, och din kamrat der också! Laurentia tillhör dig icke: hon är hvarken ditt tjenstehjon eller din slägting. Hon har tagit sitt beslut att skiljas ifrån er; och dermed har ni ingenting att skaffa.

”Ha!” ropade käringen; ”släpp mig! Polisen skall väl igenskaffa mig min Laurentia! min stackars olyckliga, min allra olyckligaste Laurentia, som man på det skamligaste sätt stulit ifrån mig! O min Gud? Detta skall hans excellens Herr Borgmästaren i Hamburg få veta ännu i dag. Tror ni, elaka utländning och menniskohandlare! att man i vår stad ingen rättvisa har, och att man får behandla oss, arma inhemska tyskor, som man vill?”

Tyst och tig! utbrast Mannerskog. Det är just rättvisa, borgmästare och polis jag vet, att här finnes. Och efter du ej vill taga reson, så får jag berätta dig, käring! att i afton sitter du och alla dina gemena kamrater inne på Stockhuset, eller huru du helst vill kalla din goda stads fängelse. Jag skall sjelf låta inberätta till Polisen, att här gifves ett sällskap folk, som under hyckleri med religionen draga unga qvinnor till sig, sjunga psalmer med dem, läsa och guda sig; men, när de väl fångat dem i sitt garn, föra dem in i en orden, som ej af annat består än liderliga karlar. Du – afskum! om du ock ej blygdes för din usla handtering, skulle du ej hysa ett medlidsamt hjerta för stackars qvinnor ibland ditt eget folk? från ditt eget lilla vackra Vierland? Se så – menniskohandlerska, förstår du mig nu?

De begge gummorna, förintade af fasa, hade i hast fallit på knä framför den förskräckliga fremlingen.

[342]

Men den äldsta och fulaste käringen såg upp med en brinnande blick, hvari beslutsamhet, ilska och ändå tillika en djup och sann sorgsenhet afspeglades. Hon knöt näfven, upphöjde armen mot taket och utbrast: ”Herre – gör hvad ni vill med mig; men sätta in mig skall ni icke. Jag har sjelf en dag, en skön dag, varit sådan som denna Laurentia: just sådan, alldeles fullkomligen sådan – och väl ännu litet till!”

Nå väl? och nu vill ni sänka henne i den djupaste olycka?

”Olycka! Jag har blott velat, att hon skulle blifva fullkomligen som jag, efter jag en gång varit fullkomligt som hon. Men jag ser” – tillade hon, sänkte knytnäfven, försökte antaga en biblisk uppsyn, och såg mysande på den obekante herrn – ”jag ser, att Gud, i sin outgrundlighet, icke alltid tänker som jag, fast jag alltid tänkt som han –”

Stig upp, hycklerska! jag har icke tid med dig vidare. Understår du dig, att göra det ringaste kny af Laurentias hitflyttande, så kommer du samma timme i stadshäktet. Men låter du bli detta, och lemnar du derjemte det Alkmaërska sällskapet, för att endast ärligt och beskedligt drifva din bärhandel, så skall jag icke låta fasttaga dig för denna gången: jag skall till och med lemna dig ett litet understöd för att kunna utvidga dina uppköp.

”Hvad säger herrn? Jaja. Det kan så vara. Men på det andra hade vi mera.”

Huru mycket?

”Tio preusiska Thaler för hvarje särskild flicka, vi kunde uppspana, såvida – – ”

Tio Thaler var således en af edra landsmanninnor värd i edra ögon?

”Tio Thaler preusiskt; ja. Det tyckes väl vara mycket i penningar. Men jag skall säga herrn, att det är icke så godt, som herrn tror, om –”

Du tycker således, att det är ett högt pris? Har du sjelf hittat på det, eller har någon annan fixerat detta pris?

”Vi i Vierlanden? huru skulle det vara möjligt? Vi få väl nöja oss med hvad man bjuder oss, tänker jag; och så har det alltid varit.”

[343]

Hvem är det då, som bestämt detta nedriga, infama, orimliga pris?

”Några höga herrar, kan herrn väl förstå: Sådant kommer alltid från stort folk; ty huru skulle vanligt småfolk kunna befatta sig med en sådan rörelse? Herrn skall veta, att här finnes många uppköparenegocianter, vill jag säga, ehuru Gud vet bäst, om jag ändå säger rätt – ända ifrån Berlin, Dresden och Wien. Ty Hamburg, skall jag berätta herrn, det är någonting att bjuda på – och framför allt, ja, utan att berömma oss, så kan jag tillstå att våra små vackra Vierlanden gå för allt. Derföre understår man sig också icke, att bjuda oss mindre än tio Thaler pr styck, om det är en ren cendrée, som herrn begriper med svart hår och blåa ögon, hvilket är det underligaste man kan finna; men sju till åtta Thaler för en grisblonde. Sedermera få de betala huru mycket som helst efter tycke åt personen sjelf, – ända till tusen Thaler, det jag skulle kunna nämna om en liten furste från likagodt – men det jag sagt om priserna är blott om första bekantskapspenningen till oss sjelfva, till oss fattiga stackare; och det –”

Alla nerver sammandrogo sig af den djupaste förargelse i den unga svenskens bröst, vid dessa ord. De föreföllo honom afskyvärda i och för sig sjelfva; men dock hemskast och förskräckligast genom den ton af lugn, köld och likgiltighet, hvarmed käringen uttalade dem. Mannerskog hade väl alltid insett, att sedeförderfvet hufvudsakligen utgick ifrån den högre samhällsafdelningen, i synnerhet som ingen annan än der inom har penningar och lust för anläggande af ordentliga institutioner för lasten, eller till drifvande af moralförsäljning i stort. Men en känsla af djup bitterhet öfverföll honom vid blicken på de varelser, som här stodo för hans ögon. De tillhörde folket sjelf, och dock hade de låghet nog att låta förleda sig af de förderfvade bland herrskaperne till utöfvande af grymhet emot hvarann inbördes, inom folkets krets. Han förstod likväl, att dessa qvinnor utgjorde undantag blott; och att de sjelfve blifvit sådane endast derföre, att de i sin ordning först fallit offer för några ”bättre,” som älskat att förstöra deras ungdom. Kedjan af samma sak hade således endast fortsatts och första länken deraf, sjelfva ursprunget, var att söka inom de högres krets. Den stora åtskillnaden qvarstod dessutom[344] också, att det brottsliga, som utfördes af de förderfvade bland de högre klasserne, merendels skedde utan behof, endast af fullt libidinös vilja; då det deremot af de brottslige bland de fattige gjordes till följe af passiv förvillelse, brist, elände, samt sällan med en så oblandad, en så fullständig libidinositet.

Denna eftersinning mildrade väl mycket herr Mannerskogs vrede emot de usla qvinnor han här hade framför sig. Men han måste dock alltid i dem betrakta djupt fallna skurkar, om ock ej att jemföra med bofvarne bland hederligt folk.

Gummorna hade emellertid rest på sig. Den godhjertade fremlingen kände sig till och med beredd, att genom några silbergroschen trösta dem öfver att ej mera få se ”sin Laurentia.”

Nå, hörpå – utbrast han till den äldsta och vördigaste matronan – när ni på detta sätt förtjenat som jag kan tycka, rätt mycket pengar nog, så måste ni bo och lefva väl? – Jag har lust att helsa på er en dag, för att finna om ni hållit ord, och öfvergifvit den bana, jag i dag, vid straff att anmäla er, förbjudit. Huru mycket penningar har ni kunnat hafva om året?

”Penningar? ach, kära Hans nåd. Tro icke, att så mycket får stanna hos den fattiga käringen sjelf. Hälften går till kassan.”

Hvilken kassa?

”Åjo, det är en kassa för underhåll af vår skola.”

En skola? nå det är vackert; ehuru afskyvärdt i och för de medel, som användas till det goda ändamålet. Är det en allmän skola?

”Å nej kors. Det är en flickskola. Alla ungar, som vi kunna få eller hitta vid sex, sju eller åtta år, och som lofva att bekomma vackert utseende med tiden, taga vi och hålla i denna vår skola. Och det är klart, att en och två af polisen äfven måste hafva sitt med af penningarne, för att tiga härmed i polisen –”

Hvad? Hvad vill det säga? En elevskola –? Hvad lär man sig der?

”Spela, sjunga, dansa, vara glad och kläda sig täckt.”

Det är rysligt!

”Nå, men det kan väl herrn begripa om herrn är billig, att huru många åtta- eller tiothalersflickor skulle vi väl kunna få att komma[345] med, om vi icke gjorde samlingar af barn i tid och uppfostrade dem smakfullt tills rätta åldern. Ty nog kan herrn väl förstå, att sällan skulle någon flicka, som icke dertill vore inlärd och förd ifrån begynnelsen, eljest gå in på sådant. Hvem vill kasta sig i olyckan, om han icke redan är olycklig – eller dertill blifvit uppfostrad genom särskild lärdom? Herrn, som är rik, känner icke den fattige; annars skulle herrn veta, att ingen fattig af egen drift, eller utan stor nöd, vill blifva förderfvad just.”

Och derföre betalar ni en ordentlig skola af dessa edra medel för att förleda barn och uppfostra dem till det uslaste i verlden?

”Härpå kan ingen klaga; ty vi taga dertill ingens barn, som ej sjelfmant lemnar dem; och det gör ingen utan mycket behof. Det blefve högst få. Så, att de flesta bekomma vi ibland tiggarungar, och sådana som inga föräldrar hafva.”

Och dermed säger ni, att ingen har att klaga? Det är förskräckligt! Än barnen då? hafva de intet att beklaga sig öfver?

”Dem har jag aldrig hört klaga. De bara dansa, sjunga, äta och dricka.”

Hvem har uttänkt och grundlagt denna afgrundsskola?

”Åh den är gammal! Jag har hört, som barn, när jag sjelf var deruti, att en stor grefve skall hafva lagt första grund till skolan.”

Ni har sjelf blifvit uppfostrad i denna skola, säger ni?

”Ja, det säger jag.”

Mannerskog såg djupt skakad på den gamla, hvars anletsdrag, så ytterst fula de nu voro, dock röjde säkra spår af forntida skönhet, så fort betraktaren egde lust att vilja finna dessa spår. – Min gumma! sade den fremmande herrn, förlåt mina hårda ord till dig i dag. Du skall icke gå missnöjd ifrån mig!

”Jag är aldrig missnöjd, min herre. Jag är blott arg ibland, när det så måste vara, såsom nyss; men det går lätt öfver. Som jag säger: arg kan jag vara så att det sveder; men aldrig missnöjd.”

Och du kom som ett åtta års barn i elevskolan?

”Jag var sex år då, min herre. Det har man sagt mig. Jag försäkrar herrn att det är sant. Men då var en så ung och vacker herre, som[346] herrn, icke född” – tillade hon med en röst, som till vedergällning för herr Mannerskogs hygglighet, gaf sig tonen af courtoisie. Det lät ganska uppriktigt, och var säkert så äfven. Men en hemskt skärande känsla meddelade sig åt Mannerskog ifrån den talandes skrynkliga ansigte. Ty äfven det ville, jemte de der orden, le ljufligt; och gjorde det visst på sitt forntida sätt. Men kinderna, pannan, alla dragen nekade att göra ögonens mening till viljes.

Herr Mannerskog blickade dock tvert igenom allt detta, och förstod ruinens goda vilja. Stackars barn! yttrade han mildt till henne, endast sex år?

”Sex år, ja!” svarade hon och neg litet.

Och dina föräldrar har du aldrig känt?

”Jo.”

Hvad tänkte då de, som lemnade dig så?

”Hvad de tänkte?”

Ja?

”Min mor blef hängd, när jag var fem år. Hon tänkte då på ingenting när jag var sex. Det har man sagt mig. Ty hon – ser herrn – och det är väl möjligt. Ty när man icke får, så måste man taga. Och att taga, går för sig tre, fyra gånger, men icke fem.”

Och din far gjorde ingenting härvid?

”Min far?”

Ja.

”Min far sitter på en af Tysklands throner. Och derföre skall jag säga herrn farväl! – men drickspengar, som jag ser herrn håller i handen särskildt för allt det här som jag sagt, det tar jag icke. Jag vet med hvad blod jag går! Fast allt det öfriga hos mig just icke är värdt en groschen; men blod har jag!”

Hon höjde hufvudet med förnämhet. Hon nedsåg på sin följeslagerska, och sade: ”kom! det är nog.”

Mannerskog blickade efter henne med beundran. Men hastigt föll honom en tanke in.

Hörpå, min vän! frågade han, har äfven Laurentia varit i denna elevskola?

[347]

”Laurentia? nej. Hon skulle icke då så lätt kommit ifrån oss i dag. Hon visste af ingenting ibland oss ännu, mer än att vi fira Herrans namn i en liten församling på aftnarne, i stället för på förmiddagarne. Men hon var flink och snäll uti att kunna få våra blommor sålda; derföre hyllade vi henne och ville henne väl – – och vi skulle snart – – ty om herrn ser efter, så är Laurentia en, som har de klarblåaste ögon med ett skinande svart hår.”

Godt! Farväl.

Gummorna nego och aflägsnade sig.

[348]

TREDJE KAPITLET.
Det sista hos Dona Jamiesy.

Hon såg tydligen sin älskade Isabella sitta på en äng, vid sidan af en lund, omgifven af blommor utan namn.

När Mannerskog återgick till de inre rummen, träffade han fru Goffin i en af salongerna, men såg ej till Laurentia. ”Tack, Mannerskog!” utbrast Madame Elisabeth och nalkades honom. ”Hvilken täck sextonåring? När Isabella nu tillhör er, likasom ni henne; så kan jag säga, att min dyrbara Dona Jamiesys dotter icke längre qvarstår för mig. Och likväl, hvilken sällhet för mig att få vara ledarinna, beskyddare, vän – åtminstone åt någon; då Gud icke låtit mig ega barn för egen del.”

Jag är dock öfvertygad, anmärkte Mannerskog, att ni, min goda fru Goffin, icke rycker Laurentia ur det stånd eller rättare ur den sfer af lif, hvari hon blifvit uppfödd; utan allenast förädlar hennes själ i den egenhet den sjelf besitter. Tag henne till kammarjungfru – eller till vän – allt hvad ni behagar: men hon behöfver ej dessa kunskaper och lärdomar, som tjena till intet. Allt det der förstår ni vida bättre än jag kan säga.

”Men, bästa Mannerskog, ni har väl ingenting emot, att hon får aflägga den besynnerliga drägt, som klädde henne ganska väl på gatorna, men – – och i synnerhet denna vierländska hufvudbonad, om hvilken man kan tala allt godt, utom att vara vacker på hufvudet?”

[349]

Det förstås.

”Vi äro således öfverens?”

Utan tvifvel, fru Goffin. Hvad behöfver ni också fråga mig derom? Laurentia är er.

”Men – jag betraktar henne lika mycket som er, då det är ni, som lagt henne i mina armar. Jag är också öfvertygad, att hon sjelf icke skulle gilla någonting ifrån mig, om hon fann det ej öfverensstämma med ert tycke. Under det lilla samtal, jag hittills haft med henne, har jag erfarit hvad hon tänker om er.”

Om mig? Jag har icke vexlat tio ord med henne.

”Nej. Men hennes ögon glimma, och hennes kinder antaga en högre färg, så fort jag kom att nämna er. Detta okonstlade väsen döljer sig icke, och hon ser i er sin räddare.”

Hon har orätt häruti. Hade jag icke genom det föregående samtalet med er, min fru, insett möjligheten af en fristad, en asyl för Laurentia hos er, så skulle jag aldrig hafva fallit på den tanken –

”Att rädda henne? O min Gud! Och hon skulle blott för denna orsak gått förlorad?”

Det är icke min tanke. Men jag vet icke hvarföre vi skola tala härom, fru Goffin? Det är nog att ni skall lära Laurentia se sin jordiska räddarinna i er, och i ingen annan. Jag har allenast varit ett verktyg i er hand, en utskickad från er. Förstår ni mig?

Madame Elisabeth såg på den unga svensken med en rörelse af eget slag. ”Jag skall säga och lära Laurentia allt detta, svarade hon; och det är möjligt att jag skall lyckas inbilla henne, att det är jag, som räddat henne. Framför allt skall jag gifva henne en god och nyttig sysselsättning.”

Det är det rätta, sade han. Härmed skall all onödig rangfråga emellan er och mig, rörande den lilla Vierländskan vara alldeles slut; emedan hon skall komma att fästa sina tankar vid ingendera af oss, utan vid något bättre. Huru befinner sig Dona Jamiesy i dag.

”Isabella är hos henne.”

Jag går genast ned till henne. Hon tar väl emot?

”Ingen annan än läkaren; er, min vän! och mig: det förstås.”

[350]

Vill ni följa mig, fru Goffin?

”Icke straxt. Men om ni vill nämna min ankomst om en liten stund.”

Jag inser det! hviskade Mannerskog. Ni har ännu åtskilliga små bestyr för er nya skyddling. Hvad jag värderar och älskar, hvad jag beundrar er, fru Goffin!

Mannerskog aflägsnade sig och gick ned i den större våningen, der hans Isabella emottog honom med väntande och gladt hjerta. De förnyade himmelskt sina ljufva löften om ren och verklig kärlek. Isabellas mor förmådde höra läsning ur en bok, en skön framställning om lifvet efter döden. Allt hos henne tillkännagaf ett stort lugn.

På eftermiddagen ankom läkaren och inträdde vid Madame Elisabeths sida.

Sedan han ett ögonblick betraktat Dona Jamiesy, hört henne tala och utforskat allt, runkade han betänkligt på hufvudet. ”Den svåra krisen återkommer,” sade han afsides till Mannerskog.

Men hon är så lugn, så god, så glad?

”Just detta!” svarade läkaren. ”Hon skulle icke vara till denna grad lugn, ej hafva utseendet af en så stilla, jag ville yttra, himmelsk glädje, derest icke krafterna vore uttömda, eller ganska nära dertill.”

Bör jag underrätta Isabella om denna fara?

”Låt vara det, om ni behagar,” gentog den andre. ”Men jag fruktar mycket den natt, som kommer. Ingen, som älskar att höra Dona Jamiesys sista ord, bör undvika att vaka i dessa rum i natt.”

Det klack till i bröstet på den unge svensken. Jag blir härinne i natt, tänkte han.

”Jag vill ingenting nytt ordinera,” fortfor läkaren. ”Tillståndet är stundom sådant, att läkemedel verka intet. Kan naturen sjelf öfvervinna krisen, så blir det helsa; i annat fall göra medikamenter ej annat än plåga den sjuka. Man skall hafva krafter, för att bearbeta och med sig assimilera någonting sådant som dessa saker – men här finnas inga krafter.”

Den kunnige mannen inskränkte sig derföre till några råd af annat slag. Utan att vara medicinska, voro de likväl goda. Han undanflyttade[351] stolarne vid Dona Jamiesys säng; ty han förutsåg, att man skulle sätta sig på dessa stolar, och då oroa den sjukas ögon, som hade de sittande midt emot sig. Han ordinerade vidare på hvilket bord ljusen borde ställas, när de tändes. Han försökte, om rullgardinerna med lätthet gingo ned; och han fann det med stor tillfredsställelse. ”Det händer stundom, att dylika inrättningar skrika i metalltrissorna” anmärkte han, ”och det är illa, när man ligger sjuk och hör på.”

I ett litet rum innanför sängkammaren upptäckte han en bred och god soffa: ”Det är bra, det är verkligen bra,” sade han; ”härinne böra de, som vaka öfver Dona Jamiesy, emellanåt gå in och taga sig en periodisk hvila; ty under min praktik, som nu snart varat i trettiosex år, har jag aldrig funnit någon kunna vara vaken med drift, utan att tillsluta sina ögon vid tillfälle.”

Läkaren tog nu med stor högtidlighet sin gråa kastorhatt, bugade sig djupt för Dona i sängen; bugade också djupt, dock litet mindre för Isabella; derefter temligen för fru Goffin; och sist med värdig artighet, men utan djup, för herr Mannerskog.

Fru Goffin följde honom i salongen och yttrade vid afskedstagandet: min gode herr doktor! hvilken dryck skola vi låta min svägerska förtära i natt, om hon blir törstig och behöfver svalka sig? Skulle icke den tisane vi tillagat med sockerlingon vara passande? – ”Jo, denna dryck är förträfflig!” svarade läkaren: ”begagna den för den sjuka min fru!” – Men, fortfor Madame Elisabeth jag har tänkt på tunn hafversoppa med litet stött mandel och smaklig genom hallonsaft, som – ”Ja, min fru! nyttja den: det går mycket väl an. Få soppor i verlden svalka mera och äro oskyldigare.” – Jag skulle eljest gerna vilja gifva min svägerska risvatten; ty det är en dryck som hon alltid mycket älskat; jemte litet pulvis thebaicus, för att sofva; hvad säger herr doktorn? – ”Jo, bevars! gif henne att dricka i vatten upplöst ris, med litet pulvis Doweri d. ä. Thebaicus: det ligger någonting utomordentligt i denna emulsion.” – Kanske skulle rätt och slätt en kopp bouillon, af svagare slag, vara stärkande? – ”En kopp bouillon, ja visst! Nota bene af svagare slag, ty eljest.” – Jag förstår det mycket[352] väl, gentog fru Goffin; det skulle stärka för mycket eljest. – ”Det är alldeles så!” – Säg mig således, herr doktor, åt hvilken af alla dessa drycker bör jag lemna företrädet, emedan det är troligt, att min svägerska ej förmår begagna dem alla? – ”Företrädet? Ja, det är klart att någon af dem är bättre än den andra. Gif henne då en kopp tisane med sockerlingon: sådant är otvifvelaktigt bäst. Eller låt henne dricka hafversoppa försatt med hallonsaft och lagom finstött mandel. Eller – låt mig se – om Dona Jamiesy får dricka risvatten, så är det klokast: och lemnar man henne tillika något pulvis Doweri eller Thebaicus, så skall hon njuta sömn. Likväl bör jag säga er, min fru, att bouillon, i en kopp eller mindre skål, är en mycket fördelaktig dryck, när den meddelas svag.”

Doktorn hade vid hvarje af sina svar, gjort en liten särskild bugning, för att derigenom ännu mer stärka vissheten af hvad han yttrade. ”Jag har gjort alla nödiga arangementer derinne,” slöt han; ”så att, såvida ingenting svårt sker, torde allt aflöpa bra. Var derföre lugn, min bästa fru Goffin!”

Men säg mig uppriktigt, herr doktor, kunna vi ej hysa något hopp?

”Utan tvifvel! Utan tvifvel, min fru, böra vi hoppas. Det skola vi alltid; och i alla ställningar. Ty hvarje menniska, som eger hopp, har alltid detta.”

Läkaren aflägsnade sig, och Madame Elisabeth, rörd, trädde åter in till sin svägerska.

Mannerskog och Isabella, slutna i hvarandras famn, stodo vid Dona Jamiesys säng. Den sjuka höll sitt hufvud mycket stilla, och skådade blott framåt. Hennes ögon hade antagit ett sken, af glasartadt tycke; hon blickade likväl på sina barn, och gaf tydliga tecken, att hon märkte dem. Doktorns anordning, att sätta stolarna bakom den sjukas hufvudgärd, hade redan blifvit omgjord; det var tydligen Dona Jamiesys största tröst och mest uppfriskande glädje, att se Isabella och Mannerskog sitta så, att hon hade dem framför sig. Madame Elisabeth ingaf henne ris, kokadt på vatten, förbättradt med litet sylt af finaste, mest aromatiska slag: och hade dervid lemnat henne en satts pulvis thebaicus; såsom hon ofta brukat.

[353]

Fram på natten slötos Dona Jamiesys ögon; men hennes andedrägt gick ordentligt och lugnt. Hon njöt en god och stärkande sömn.

”Nu är hon som bäst!” yttrade Madame Elisabeth. ”Gå dit in, mina barn, och hvila er litet; medan jag sitter här.”

Isabella, som hela aftonen gjutit ymniga tårar, aftorkade dem och gick arm i arm med Mannerskog ditinn. Här omfamnade de hvarann och kysstes åter, i det glada hopp, att den älskade modren ännu en gång skulle blifva deras i denna verld.

Madame Elisabeth satt således ensam vaken vid sin goda svägerskas säng. Dona Jamiesys ögon fortforo att vara slutna; men hennes andedrägt, lätt och tydlig, tillkännagaf dock alltid lifvets qvarvaro.

Sjelfva den vaksamma fru Goffins ögonlock förtyngdes något. Hon såg oupphörligt i den brinnande ljuslågan på ljusen, som stodo bakom den sjukas hufvudgärd på ett litet marmorbord; men blicken, som i början skärptes häraf, öfvergick slutligen till ett fantasmagoriskt tillstånd. Det var ett slags vakenhet, omgifven af sömn. Och sjelfva denna sömn var ännu till hälften vaken.

Det hände nu fru Elisabeth hvad som endast händer goda, hjertliga, älskvärda menniskor. Hon tyckte sig i drömmen – ty hvad kunna vi annat kalla hennes tillstånd? – se och höra de mest intagande varelser. Det är blott sådana som det goda samvetet skapar; dock icke alltid, utan allenast när själens alstrande inre, dess fantasi, förbinder sig med ett sådant samvete. Just den tanke, som alltid varit för hennes ande kärast – små täcka barn – lekte och flögo för hennes syn; dock så tyst och varsamt, likasom för att icke störa den slumrande sjuka. Fru Goffin hade ett ögonblick vändt hufvudet ifrån sin svägerskas bädd, och till dörren, hvarigenom Isabella ingått i det lilla rummet med Mannerskog. Madame Elisabeth hade på länge ej hört något derifrån; hon dömde således, att de njöto en stunds hvila. Likväl utgjorde dessa begge unga menniskor de personer, som fru Elisabeth älskade mest af alla i verlden, och nästan som sina egna barn. Det är då förklarligt, att hennes fromma vackra fantasi oupphörligt såg sköna, nätta älskliga silfider framför sig under det att hon i sin dröm satt vänd emot detta håll.

[354]

Slutligen öfvergick hennes tillstånd till verklig sömn; och med detsamma antog också hennes dröm ett fastare och tydligare utseende. De små gestalterna simmade icke längre, liksom i luften, eller i ett obestämdt, ovisst rum. Hon såg tydligen sin älskade Isabella sitta på en äng vid sidan af en lund, omgifven af blommor utan namn. De skönaste blommorna utgjordes dock af tvenne späda barn, så vackra, så jemnstora och äfven så lika hvarann, att den drömmande antog dem för tvillingar. Hon såg tydligen Mannerskog ett litet stycke derifrån, uppe i sjelfva lunden, stående vid ett träd, lutande deremot, och betraktande Isabella med ögon, så vackra, att den drömmande ännu aldrig skådat dem sådana. Likväl fäste hon sina blickar mest på de begge tvillingarne, hvilka väckte hennes högsta glädje. Hon skärpte sin syn, och tyckte nu, att deras små anleten liknade Isabellas så fullkomligt, att de endast liknade Mannerskogs ännu mer.

Fru Goffin uppvaknade från denna syn om en möjlig fast ännu aflägsen framtid, och hon uppblickade hastigt vid en rörelse, som nådde hennes öron. Hon såg åt sängen, och fann Dona Jamiesy med öppna ögon skåda omkring sig, likasom sökte hon något. Men hon förmådde icke tala.

Fru Goffin gick då till den inre kammarens dörr, och ropade sakta: ”kom ut mina barn! er mor har vaknat!”

I ögonblicket visade sig Isabella och Mannerskog i dörren. ”O Gud! min Gud!” utbrast Isabella; ”jag har drömt! Har jag drömt? Hvad drömde jag?”

Har också du drömt, mitt älskade barn? sade Elisabeth till henne. Jag gjorde så äfven. Jag drömde om dig. Har äfven du drömt om mig?

”Nej” – hviskade hon. ”O Gud –! Oh – – se min mor är vaken? Himmelska glädje! hvad har händt?”

Isabella och Gustaf Carl nalkades modrens bädd, omfamnade hvarandra här ännu en gång med djupaste hänryckning, och knäföllo vid den döendes sida.

Dona Jamiesy tycktes fästa sina ögon på dem, och hennes ena hand letade efter något. Den förmådde icke tala. Hon syntes icke heller vilja tala mera.

[355]

Slutligen vann hennes hvita hand sitt syfte. Hon träffade Gustaf Carls och Isabellas händer, hvilka höllo hvarann. Hon lade sin hand ofvanpå deras.

Döden och den rena kärleken hafva detta utseende.

[356]

FJERDE KAPITLET.
Från Augusta.

Huru mycket missbrukad religion, sammansatt med bofstycken!

Dagen, som randades efter denna natt, hade en ny morgon. Sorgen öfver Dona Jamiesys död var djup och stilla; men icke bitter och förskräcklig. Det är en saga utan innehåll och sanning, att hvarje sol, som uppgår när morgonen gryr, är densamma som förr har randats. Isabella såg sig omkring på denna morgon: det låg en alldeles ny och annan dager öfver tingen.

Enligt Dona Jamiesys flere gånger yttrade önskan, skulle begrafningen utmärka sig genom enkelhetens höghet.

Emellan ett förnämt fruntimmers dödsdag och hennes begrafningsdag, hvilar ett slags heligt mysterium öfver den våning hon bebott. Fru Goffin, med Isabella, stod i spetsen för de inre anordningarne; och den förras nykomna skyddling, Laurentia, visade sig högst verksam att gå till handa med allt. Hela detta lif var för henne så nytt. Hon hade väl någongång varit närvarande vid dödstillfällen på sin hemort; men döden hade icke der visat sig för henne under annat än en ful bild. Här fann hon allt så herrligt, att hennes barnsliga fantasi ett par gånger målade henne sjelf som död, liggande på denna vackra säng, åhörande allas vördnadsfulla beklagelser, seende deras älskvärda nit, och utdelande befallningar till höger och venster, med det bästa hjerta, huru alla skulle lefva och bära sig åt efter hennes begrafning.

[357]

Mannerskog var den enda karl, som fick tillträde till våningen. Han behöfdes väl icke vid så sorgliga göromål; men han besökte Isabella och de talade tillsammans om målet för deras lefvande minne: Dona Clara Jamiesy.

En förmiddag satt Mannerskog uppe på sina egna rum. Då kom postbäraren, och medförde tvenne bref från Sverige. Han såg på stil och sigill, att begge voro ifrån friherrinnan Augusta.

Två? sade han för sjelf. Hvad vill det betyda? Han fann af poststämpeln, att de afgått på samma dag från Stockholm. Han öppnade det första, och läste:

Bästa Gustaf Carl!

Jag vet det är så med dig, att du icke tycker om fruntimmersbref. Derföre har jag aldrig tänkt skrifva dig till, Gustaf Carl; men efter du skickat mig ett långt affärsbref rörande en stor, men dock alldeles tom affär; så måste du ursäkta mig för att jag svarar dig så godt ett fruntimmer förmår.

Under denna min tid af mycken ensamhet, sedan du for, hafva Herr och Fru Mesom varit för mig af en ovärderlig vänskap. Derhän är din stackars friherrinna nu kommen! Men jag tänker emellertid icke så ändå. Sedan jag börjat rita på Mosebacke, ser jag allt i lifvet ifrån en helt annan höjd: ingenting förekommer mig rätt stort, och ingenting så litet, att det förtjenar förakt. Skulle jag då icke hysa aktning för denna snälla värdshusfru, som utan läckra ord, dock hyser de finaste menskliga känslor? Men – tala med henne, kan jag just inte rätt väl! Kom snart tillbaka, Gustaf Carl! Kom. Vi skola aldrig tvista mer!

Men jag får icke nu tala om mig, utan om din stora affär rörande ett tomt skrin, som du gifvit mig att uträtta. Jag skulle annars kunna hafva något att säga dig! Du vet, att jag är en mycket elak och dålig samtalarinna. Det är min karakter. Det är mig omöjligt, att när jag går och ordar med någon – såsom vi gjort flere gånger – det är mig omöjligt, säger jag, att tala då. Det slår liksom lock för själen, och jag tiger med hvad jag som mest borde yttra mig öfver. En så stor skräck – eller ljufhet, eller hvad du vill – injagar hos mig den[358] personens närvaro, för hvilken jag borde yppa allt. Jag kan gå och tala om allt lappri i hela verlden, blott icke det, hvarom jag skulle. Är icke det mycket illa?

Men när jag sitter och skrifver, känner jag icke en sådan häpnad för den jag skall skicka mitt bref till. Dock – tyst! nu måste jag komma till din vigtiga och stora ”sak;” ty du vill ifrån mig icke höra om något annat, än skrinet. Jag skall säga dig, att Herr Mesom är en förträfflig karl, och jag måste förlåta honom, att han bryter så illa på sin tyska. Jag tycker, att det låter fult. Men jag har visst orätt. Hvem skulle jag också umgås med? Jag får hålla till godo med hvad jag har; sedan jag icke vidare tycker om – icke tål, icke vill besöka min mans ”vänner;” och de icke heller tåla mig; och några andra känner jag icke, utom en, som har rest bort ifrån mig för att göra lycka.

Men ack! jag ser menniskorna nu i en helt annan färg; och jag hade ingenting emot, den der dagen, att den tyska, fetlagda och temligen osmakliga Herr Mesom bjöd mig armen och konvoyerade mig till Katrina kyrkogård. Ack! hvad jag gör Herr Mesom orätt! Det är den hederligaste, den bästa menniska. Och hvem har också sagt, att alla skola vara så smala till kroppen just? Det begriper jag icke. Du kan icke tro, hvad denne man håller af dig, riktigt värderar dig, Gustaf Carl!

Fru Mesom följde med, af en artighet emot mig, ty hon har sett på mig, att jag tycker mera om henne än om hennes man. Så gingo vi tre man högt upp till Katrina kyrka, dagen efter sedan ditt bref ankom. Jag darrade, när jag tänkte på allt hvad du der upplefvat om den rysliga natten. Ett fruntimmer skulle icke hafva uthärdat det. Säg mig, om du tror, att det var ordentliga spöken? eller om det blott utgjorde ett stort, stort inbillningsfoster hos dig sjelf? Jag hade icke nämnt något om din syn, hvarken för Herr Mesom eller Fru Mesom. De äro starkt byggda eljest; men svaga för sådant, och jag hade visst aldrig förmått dem att följa mig till kyrkogården, om jag skildrat för dem de hufvudlösa personerna du sett. O min Gud!

Jag hade ditt bref med mig, så att vi skulle kunna orientera oss bland stenarne. Du är en skicklig geograf, Mannerskog; ty din beskrifning[359] på lokalen vid takrännorna slog in. Men du må tro, det ville förnuft till, att hitta på någon reson för kommande och gående, att de icke måtte undra ihjäl sig öfver hvad vi gjorde med de flata stenarne vid rännan. Ty nog går det an, att om en natt göra allt hvad man behagar på en kyrkogård, blott man icke fruktar spöken: men på ljusa dagen är det värst.

Det var fru Mesom, som hittade på detta. Hon föreställde en person, som tappat sin guldkråsnål här just på denna fläck: och hennes man skulle leta rätt på honom. Så fort några personer gingo igenom norra kyrkogårdsporten och kommo förbi oss, talade hon om sin guldkråsnål med mig, så pass högt, att folket skulle höra henne. Derunder stod vår gode Mesom krokryggig och petade och petade oerhördt.

Det var icke så lätt gjort. Du hade haft den omsorgen, att lägga många durabla stenar ofvanpå ditt tomma skrin, Mannerskog. Men nu kan jag med möda berätta hvad som tilldrog sig.

Knappt hade skrinets lock blifvit synligt förr än Herr Mesom utbrast: ”O Gud och alla helige, hvilket klenodium? Så skulle jag dock ännu en gång i lifvet få återse dig, dig, som jag så många tusen gånger burit under mina armar!”

Får jag känna! afbröt jag. Skrinet är ju alldeles tomt, tycker jag? Det är hiskeligt lätt?

”Lätt? lätt? lätt?” utropade Herr Mesom med en fradgande mine. ”O om ni viste? men ni vet ingenting. Detta skrin – när det är lätt som en fjäder – innehåller dock mer än den tyngsta guldgrufva. Jag måste veta det, sade han och kysste locket, jag som gjort så många resor tillsammans med detta skrin och dess egare.”

I detta ögonblick kom en gående.

Fru Mesom gaf sin man en knuff. Hörpå, din åsna! det är icke något skrin – begriper du icke det?

”Är det en åsna? Nej, min hustru, vid Gud!”

Det är en kråsnål, säger jag! förstå det.

”Är det en kråsnål? Nej min hustru! jag älskar icke detta lumpna skämt. Det är ett heligt föremål; det är ett minne af min högst vördade[360] resevän, den man, som genomkorsat Skandinavien, och mig – men det är nog. Ni förstår icke detta, mina goda fruntimmer; ni ä’ svenskor begge två. Låt oss gå till Mosebacke.”

Således kommo vi oskadde hem, och du finner att ditt uppdrag lyckats, vill jag hoppas, förträffligt. Ditt skrin, lätt och galant, står uti min ena byrålåda, väl igenläst. Skrinet har sitt rum vid sidan af mina nipper. Nipper? ja. Du vet, att när allting såldes efter min man, så hade jag intet i mina lådor. Sedan fick jag ändå en vacker hårslinga med guldspänne att sätta om halsen. Jag har fått detta hår af en, som nu rest bort ifrån mig – för att göra lycka.

Men härpå skall du få höra huru jag uträttade din andra kommission; och det gick tragiskt. Jag vandrade en eftermiddag i sällskap med fru Mesom till Lazarettet, dit de begge ifrige karlarne, eller herrarne, blifvit förde, sedan de sårat hvarann så obehagligt på Mosebacke; och om hvilke du ville hafva underrättelse. Nu, Mannerskog, bered dig på att hafva mod!

När vi anlände till Lazarettet, vände vi oss till sköterskorna. Fru Mesom beskref personerna, dem vi efterfrågade. Hon kom ihåg allt på dem: ty hon har det förundransvärdaste minne om alla sina gästers utseende, så fort de ätit så mycket som en fast rätt af kött. Eljest tycker hon icke det lönar mödan. Sedan hon talat och beskrifvit en liten stund, framsteg en gammal sköterska med det allvarsammaste och klokaste ansigte, och hon sade, att just dessa personer – blekgula begge; men den ena så utan skägg att han tycktes glänsa: den andra deremot så rikt belastad dermed, att han syntes vilja dölja sina drag i polisongerna för alla menniskor – och äfven för Gud! tillade sköterskan med en tonvigt.

”De voro mycket illa sårade; och det skedde hos mig,” inföll fru Mesom; ”derföre är jag hitkommen för att höra huru det nu är med dem, ehuru jag icke känner dem vidare än för en liten afton.”

De äro döda! svarade sköterskan, och bad oss stiga in i ett rum. De hafva aflidit nyligen: den ena, med de släta kinderna, lugnt; men den andra efter grufliga samvetsplågor.

”Jag förstår det,” gentog fru Mesom. ”Man bär sig icke åt på det[361] sätt som skedde hos mig, derest man ej har något på hjertat. Store Gud! Känner ni något derom; min vän? Jag stör er väl icke uti ert arbete här?”

Sköterskan anmodade oss sitta ned på ett par stolar i hennes eget lilla rum en trappa upp. Jag tror, att menniskan hette Carolina; ty jag hörde detta ropas i hennes dörr, som vätte till en af de långa gångarne; men det kan hända att jag bedrar mig.

Jag har icke så brådtom just nu! sade sköterskan till fru Mesom: jag skall blott sätta ett par dussin blodiglar och lägga is bakom hjessan på en ung herre, som fått kongestion. Men det skall icke ske förrän om en halftimme.

Jag beundrade denna goda menniskas belåtenhet, att ej hafva göra med annat än så stygga saker, och med menniskor i deras allra fatalaste belägenheter, och ändå se så nöjd ut. Likväl hade hon några skråmor i ansigtet; och jag, som också ville säga ett ord, frågade henne öppet derom.

Åh, svarade hon, det var blott en herre, som klöste mig, och som slog sönder näsan på mig i yrsel, när jag klapp upp hans spanska fluga på bröstet. Det är en ibland de hyggligaste, vackraste och trefligaste patienter vi hafva här. Hvad som sker i yrsel, räknar ingen på, och det visar i sig sjelf en karlavulen karakter. Nej, tacka vet jag att bli klöst af personer, som veta hvad de göra; hvilket också händer. Sådant fördrar jag aldrig!

Fru Mesom, som märkte, att sköterskan hade fallenhet att breda ut sig åt alla håll, och fruktade att halftimman skulle gå förlorad, bad henne återkomma till de begge aflidne, som satt gaffel och knif i hvarann för ingenting, på Mosebacke.

Det är sant: det var sant! inföll sköterskan. Jo – vet mitt herrskap, det är någonting att höra; ty presten måste komma hit, innan den ena af dessa herrar kunde dö. Han slängde sig som en mask, fast jag satte fyratiofem blodiglar på honom; och tre sköterskor måste hålla honom, när jag satte på. Ändå hjelpte det ej; utan vi måste skicka efter presten. Det var fasligt! Jag har aldrig sett sådant på tio år. Snusar frun? får jag lof att bjuda ur min lilla snäcka, fast det är på enfaldigt vis?

[362]

Fru Mesom tog sig gerna en pris, och gjorde så äfven nu. Likväl var hon ännu angelägnare att höra berättelsen. ”Nåväl? när presten kom –” utbrast hon.

När presten kom, så var den ena herrn redan död. Han gick således till den andra, som skalf i hela sin kropp när han fick öga på presten. Men Gud låte mig kunna minnas hvart ord, som de talade – – ty jag var inne och hörde alltsammans; emedan det var ingen hemlig bikt.

”Det betyder ingenting,” utropade fru Mesom otåligt. ”Hufvudsaken är att vi få höra hufvudsaken; vi hafva våra skäl dertill.”

Efter några inledningar, som presten gjorde, och hvaruti han försäkrade den olycklige om lugn, derest han genom en uppriktig bekännelse ville lätta sitt samvete, sade den sjuke att han ville göra det och sedan dö. Presten och han talade en mycket lång stund, och herrn med polisongerne kände sig derunder allt bättre, tills han föll ifrån midt uti de sista stafvelserna. Men i största korthet var hans berättelse så här. Sköterskan fortfor nu att beskrifva den döendes ord. Jag skall, så vidt det är mig möjligt, återgifva dem. Den sjuke talade:

Jag och min döda kamrat, här bredvid, voro af gammalt bekanta och goda vänner med ett fruntimmer, som nyligen kom tillbaka till Stockholm, sedan hon några år varit utrikes. Hon var kammarjungfru hos ett resande tyskt herrskap, som med första skulle återvända till Hamburg. Hon bodde med sitt herrskap på Hôtel de Frankfurt vid skeppsbron. En dag medan de voro qvar i Stockholm uppsökte hon mig, och sade att hon hade någonting mycket vigtigt att meddela mig. Jag bör nämna att hon förut tillhört ett religiöst samfund här i Stockholm; och i samma samfund hade också jag och denna min vän varit medlemmar, jemte flere andre. Kammarjungfrun och jag kände hvarann alltså som samvetsvänner, och det fägnade mig att återse henne. Hon förtrodde mig, att hennes resande herrskap hade med sig ett skrin, innehållande stora dyrbarheter. Hon sade att detta skrin borde tagas ifrån dem. Men på det att jag icke måtte undra häröfver, tillade hon, att det var en helt och hållet religiös orsak, som[363] gjorde att skrinet måste borttagas; och att hon sjelf alldeles icke skulle hafva någon fördel deraf. Hon kunde icke vidare nu förklara sig öfver saken; men skrinet skulle med det första skickas öfver till Hamburg i Tyskland under adress till henne sjelf; hvarefter jag hade att bekomma huru stor vedergällning för mitt besvär, jag önskade. Jag frågade henne, hvarföre hon icke så gerna sjelf kunde föra skrinet med sig, efter hon just reste dit; men hon svarade, att det icke skulle tjena till ändamålet, emedan det då fortfor att ligga ibland herrskapets saker, der det med stor noggrannhet blifvit inlagdt; och när man väl var öfverkommen till Tyskland, så togs det genast upp med allt det öfriga, hvarföre hon – kammarjungfrun – icke vidare då kunde hafva någon makt dermed. Också hörde det till hennes bestämda grundsattser, att icke utsträcka sin hand till stöld; så att hon ville icke det, hvarken här i Stockholm eller i Hamburg. Här i Stockholm, likväl, var hennes herrskap ofta hela dagarne ute att se sig om, hvarunder sakerna, och deribland skrinet, lågo hemma, under hennes vård. Hon kunde då vid ett lägligt tillfälle lemna dörrarne olästa, hvarigenom en vän lätt kunde inträda och utföra hvad hon sjelf icke ville utsträcka handen till. Jag förstod allt. Och jag skulle helt och hållet hafva ogillat det, om icke kammarjungfrun försäkrat mig, att penningarne måste användas till ett heligt ändamål för en nödvändig inrättning i Tyskland. Jag gick således in på förslaget. Men det skulle icke utföras förrän sista dygnet herrskapet var qvar i Stockholm, sedan sakerna, och skrinet med, blifvit under deras egna ögon inpackade, och de följaktligen kunde afresa lugna. Hade skrinet blifvit borttaget före inpackningen så hade herrskapet genast, när inpackningen skulle ske, upptäckt händelsen, gjort väsen deraf och vändt sig mot kammarjungfrun. Nu deremot, kunde det icke märkas förrän efter återkomsten till Hamburg; då visserligen kammarjungfrun blefve utsatt för bannor, men icke brydde sig derom, emedan hon skulle skiljas ifrån sitt herrskap der i alla fall, och vore framme hvarest hon ville vara. När således allt var beramadt, öfverenskommo vi att jag skulle infinna mig underst bittida en onsdagsmorgon. Herrskapet skulle resa om thorsdagen, och sakerna hade[364] blifvit inpackade tisdagsqvällen, på det att de skulle vara rätt lediga om onsdagen att roa sig på Djurgården. Men kammarjungfrun ville, att vi nödvändigt vore två; af orsaker, som jag snart fick veta. Jag hade således tagit denne min döde vän med i rådslaget; och vi följdes åt till Hôtel de Frankfurt, så tidigt, att porten nyss var öppnad, men det tyska herrskapet ännu sof. Vi gingo upp till rummen, hvilka kammarjungfrun förut hade anvisat mig. Nyckeln till en af koffertarne, hvaruti skrinet låg, visste jag hvar han fanns. Jag tog den, öppnade reskofferten, grep skrinet och läste åter igen kofferten. Alltså hade icke kammarjungfrun stulit något. Likväl var hon sjelf i detta ögonblick påklädd, och sade att hon ville följa oss till ett ställe, dit vi skulle gå i hennes sällskap. När vi på tre man hand voro nedkomne i en af de mörka gränderna vid sidan af Hôtel de Frankfurt, stannade kammarjungfrun och vände sig till oss begge. ”Mitt herrskap stiger icke ännu upp på flere timmar,” sade hon; ”således hafva vi tid att göra hvad vi skola göra. Vi äro alla tre goda och gamla vänner och medlemmar af ett sällskap, som fordrar, att vi ingenting annat företaga, än det som vi kunna svara för inför vår Gud. Ni skall då för ingen del tro, att någonting ondt är gjordt med hvad som här i dag blifvit utfördt. Jag skall deraf intet gagn hafva, mer än den tillfredsställelsen i anden, att hafva tjenat en helig sak, som tvungit mig till detta; och ni begge skall icke heller njuta någon fördel häraf, vidare än en rik vedergällning för besväret, så fort skrinet hunnit öfversändas dit det skall. Likväl veta vi alla tre, att menniskan är svag. Då ni begge i alla fall aldrig skall komma att se hvad skrinet innehåller, gör det er detsamma hvar det står, tills dagen kommer att skicka bort det, hvilket vill säga med nästa ångbåt. På det att derföre både ni sjelfva måtte vara fredade för alla frestelser, och tillika skrinet befinna sig i allra fullkomligaste säkerhet, skola vi genast på morgonen åtföljas till ett heligt rum, der ni begge måste gräfva ned det i vigd jord, hvilken ingen vågar antasta. Vi gingo efter dessa ord till Catharinæ kyrkogård. Här anvisade oss kammarjungfrun en plats emellan tvenne träd vid en af gångarne. Det var så tidigt att ingen menniska ännu var ute att spatsera, och vi fingo vara fullkomligen i fred. Under det vi[365] häfde upp en grop i sanden med ett trädstycke, som vi anträffat (ty spade hade vi icke kunnat bära med oss), stod kammarjungfrun framför oss i den mest högtidliga ställning och läste ljudligen upp en af Zions sånger. Både jag och min vän gräfde med darrande händer, och vi kände under arbetet en så djup rörelse, att vi knappt kunde sluta vårt göra. Alla tre tänkte vi i denna underbara stund endast på allt det goda, som genom vår gerning skulle skjuta knopp och bära frukt. Men sedan gropen var färdig och skrinet under tårar nedsatt deruti, bad kammarjungfrun oss falla på knä, hvilket vi gjorde med glödande hjertan. Sedan nedlade hon sin bok på skrinets lock, hvilket ej ännu var öfverhöljdt med jord, och hon tillsade oss att, hvardera lägga tvenne utsträckta finger på boken, emedan vi skulle göra en ed, efter de ord hon förestafvade. Vi aflade denna ed högt och med renaste, obrottsligaste sinnen. Vi svuro vid vår salighet, och så visst som Gud skulle hjelpa oss till kropp och själ, skulle icke någondera af oss, hvarken ensam eller i sällskap bortstjäla skrinet ur gropen, eller ånyo uppgräfva det för annat ändamål, än att ärligt och samvetsgrant skicka det till Tyskland. Denna ed lät kammarjungfrun oss beledsaga med de rysligaste förbannelser, dem vi uppkallade öfver oss ifrån den hiskligaste afgrund, derest vi bröte eden; och hvilka svordomar vi gerna utsade, emedan det var vår fasta afsigt att hålla allt. Nu stego vi upp; myllade jord öfver, så att ingen, utom oss, skulle kunna upptäcka platsen; och gingo vår väg. Under gången tillbaka till staden bjöd kammarjungfrun oss in på ett ställe på söder, hvilket vi af gammalt kände, och der vi under förriga religiösa möten ofta varit, men som nu blifvit förvandladt till en restauration, likväl af obetydligaste slag. Här förfriskade vi oss litet efter arbetet på morgonen. Hon utsatte tillika den hederliga summa vi skulle hafva att vänta, så fort allt var slutadt. Men vi skulle ej få åter upptaga skrinet, utan att också då vara begge tillsammans, såsom heliga vittnen, den ena på den andra, och till förekommande af all frestelse, hvilken möjligen påkomme, om någondera vore ensam vid upptagningen. Slutligen lät hon oss förstå att låset till skrinet vore ouppdyrkligt; samt att nyckeln förvarades hos hennes mor, en gammal gumma på[366] Lidingön. Denna ålderstegna skulle icke utlemna nyckeln till någon, som icke sade henne vissa ord, likasom en lösen; och hvilken person tillika viste att träffa nyckeln under ett eget slags besynnerligt gömme: alltsammans bestämdt för en säkerhets skull, så att ingen tredje obehörig måtte komma och göra något. Om sjelfva lösens ord, liksom allt det andra hos gumman underrättade hon nu oss, på det att när skrinet skulle afsändas, nyckeln äfven måtte bekommas och afskickas. Efter en så väl ordnad affär togo vi det hjertligaste afsked af hvarann, lofvade att uppfylla allt, och slutade med att gifva hvarann broderkyssen. Så skildes vi alla tre; och hvar och en gick till sitt. Men nu – ack! (sade den dödssjuke, och drog en djup suck) – nu kommer jag till min enskilda historia. Sedan jag på onsdagen blifvit för mig sjelf, föll jag uti ett starkt grubbel. Jag kan icke säga, huru saken börjades inom mig; men kammarjungfruns myckna misstänksamhet emot oss begge, så att vi nödvändigt skulle vara två vid skrinets upptagande och alltings utförande: att gumman på Lidingön skulle behålla nyckeln, med mera – hela denna misstro, som visst hade en helig och riktig orsak, emedan vi menniskor aldrig äro annat än syndiga, – den tyckte jag ändå i visst fall gick för långt, och var på en gång besynnerlig och småaktig. Men jag finner efteråt, att kammarjungfrun gjort allt hvad hon i sitt hufvud kunnat upptänka för att hindra oss ifrån ondt. Jag vet slutligen icke, om något af allt detta var hvad som väckte djefvulen hos mig; eller om jag icke hade honom i mitt hjerta redan förut. Men jag skall öppet tala om huru jag gjorde. Jag ville gerna lägga mig till hvad som fans i skrinet, emedan jag var öfvertygad att derinuti måste ligga rikedomar, hvilka jag i min ställning behöfde. Men att bryta min ed, kunde icke komma mig ens i tankarna; jag skulle förr hafva låtit hänga mig. En ed är det heligaste jag vet, och jag hade förskrifvit mig till helvetet, om jag icke höll den. Men en ed, hvad innehåller den? Den innehåller hvad man svurit på och intet annat. Jag grubblade länge på detta; for fram och tillbaka emellan staden och Djurgården, emedan jag på begge ställena hade enskilde bekantskaper som skulle kunna utföra mitt nya förslag, blott jag hunne blifva öfverens med mig sjelf. Jag var i den oroligaste[367] sinnesförfattning: jag både ville och icke ville. Jag fann tydligen, att om en tredje person kunde brukas, som ingen ed gjort om skrinet, så kunde han taga ut innanmätet, och sedan lemna skrinet qvar i jorden på samma ställe åt oss, för att sedan med första lägenhet efter vår ed öfversändas till Tyskland. Denna tredje person skulle dermed ingenting vidare begå än en stöld; men han bröt dock ingen ed, hvilket är det egentligen hiskliga. Jag, åter, likasom min kamrat på kyrkogården, vi bröte icke heller vår ed, ty vi skulle icke taga upp skrinet förr, än för det ändamål, hvarpå vi dyrt svurit. Dock måste den tredje personen också hafva nyckeln, för att på kyrkogården kunna ur skrinet uttaga hvad der fans, och sedan lemna det qvar åt oss. Han skulle således nödvändigt sättas i stånd att erhålla den af gumman på Lidingön, och jag måste underrätta honom om lösen, med mera, som borde iakttagas i fönstret hos den gamla modren. Det är väl sant, att jag gjorde högeligen emot min vän, kammarjungfruns önskan och mening genom att underrätta en annan om alla dessa hemligheter: men jag hade icke aflagt någon ed på att tiga med allt detta; och hon som med högsta misstänksamhet uppgjort hela sin sak, hade likväl vid edens sammansättande glömt detta. Ack! (åter suckade den sjuke så djupt, att sängen der han låg tycktes svigta under honom) – ack! huru gick det? På det förskräckligaste sätt! Och det bevisar bäst huru litet eder tjena, om man icke har sinne att vilja uppfylla, hvad man lofvat, till meningen; men har man verkligen det åter, då uppfyller man lika väl och förträffligt hvad man lofvat, utan ed. Hör mig herr pastor! jag tror nu mitt brott bestod uti, att jag ansåg stöld för en så ringa ting? Är det icke så? Det är ganska tydligt att djefvulen bedrog mig! Men hör nu huru jag gjorde. Sedan jag efter mycket tänkande blifvit öfverens med mitt eget samvete om företaget sjelft, hade jag också utgrundat, hvilken ibland mina trognaste vänner jag skulle kunna nyttja till den tredje personen, och hvilken med mig samvetsgrant skulle kunna dela rofvet. Jag steg under förbigående in till honom, och sade honom hemlighetsfullt, att jag hade någonting ytterst vigtigt att meddela honom, hvarom han skulle blifva underrättad mot aftonen; hvarföre jag bad[368] honom då hålla sig hemma. Jag hade intet vidare velat säga honom om sjelfva saken nu på förhand, emedan jag ej ännu var fullt öfverens med mig om huru jag borde framställa den för honom. Jag lemnade honom, och började nu grubbla som mest. I hvilka ord jag skulle yppa mig för min vän, och hvad jag skulle bedja honom göra, upptäckte jag slutligen under en af mina spatseringar kors och tvärs på Djurgården. Och emedan jag ej var rätt säker på mig, om jag skulle kunna hålla fullkomligt god mine, derest jag personligen sade honom allt, företog jag mig att uppsätta hela planen i skrift, för att på förhand vara viss om hvarje tråd i det fina nätet, så att jag ej måtte förlöpa mig. Jag genomgick allt på konceptet fram och tillbaka mycket noga, för att finna det ingenting af mig här skulle begås, på minsta sätt stridande emot min ed, hvilket var så vigtigt, att jag ryste vid hvarje komma i min skrifvelse. Jag satt och skref i ett enskildt rum på Blå porten, dit jag ingått att förfriska mig under mina bekymmer. Efter flere omskrifningar och rättelser blef jag till sluts nöjd, skref rent mitt papper och gick. Jag hade på det nogaste för min trogne vän omtalat allt hvad han hade att iakttaga: huru, han skulle begifva sig till Lidingön, der förskaffa sig nyckeln af gumman medelst uppgifvande af de hemlighetsfulla orden: derifrån ofördröjligen gå till Catharine kyrkogård, och på ett ställe som jag tydligen utmärkte, upptaga skrinet. Men jag gaf honom allvarligen tillkänna, att han måste qvarlemna skrinet sjelf, sedan han derur tagit hvad deri fans. Med detta skulle han begifva sig bort, och på en viss tid kring midnatten infinna sig på en af de mest afsides gator bortom Nytorget. Här ville jag råka honom. Jag beskref en person med ett visst utseende, till hvilken han efter utvexlande af några vissa igenkänningsord skulle sälla sig. Detta var ingen annan än jag sjelf; som nu på detta sätt ville bemäktiga mig rofvet, och med samma gifva vännen hvad han förtjenade för sitt besvär. Jag fann att hela denna så väl anlagda plan på intet sätt innehöll något brytande af min ed. Stark i mina tankar kom jag hem. Jag började nu sist öfverlägga, om jag till min vän skulle skicka den uppsatta förhållningslistan, eller om jag sjelf skulle begifva mig till honom med denna uppsatts, som[369] jag i alla fall ansåg så dyrbar för mig, på det jag icke måtte förgå mig emot det besvurna. Under det jag satt hemma i dessa nya tankar, tog jag upp mina papper ur fickan, för att ännu en gång genomögna allt. Till min rysligaste förundran fann jag i fickan alla mina konceptlappar, samtligen; men ej mer än början och slutet af det renskrifna. Det medlersta bladet, hvarpå hela planen stod och hvad vännen hade att utföra, var borta! Jag letade och letade, så att jag kunde förgås. O min store Gud! jag kunde nu ej annat föreställa mig, än att jag glömt efter mig detta blad i kammaren på Blå porten. Så tankspridd hade då mitt samvetes inre osäkerhet gjort mig? Likväl ansåg jag icke saken så då, emedan jag tyckte mitt samvete vara godt. Jag blef likväl bestört öfver det förlorade papperet, ty om någon finge se det, så stod der omtaladt saker på kyrkogården, som vore högst obehagligt, att låta någon veta. Jag beslöt begifva mig till Blå porten ånyo, för att der eftersöka det förlorade; ehuru det var en ansenlig väg ifrån der jag bodde. Jag kom sent omsider dit. Omöjligen kunde jag återfinna mitt papper i kammaren. Jag viste ej hvad jag skulle tänka. Jag var oviss om jag ej så gerna tappat det på gatan. Af uppasserskan hörde jag, att åtskilliga personer efter mig varit i samma rum, på eftermiddagen. Jag hade till och med mött en i sjelfva trappan, då jag anlände, hvilken tycktes mig se litet häpen och darrande ut, när jag gick honom förbi – –

(hvad säger du om denna ”häpna och darrande” person, Gustaf Carl?)

– – så att jag råkade på mångfaldiga gissningar. När jag efter all möjlig forskning i kammaren, och efter noga utfrågningar af flickan på stället, ändå icke kunde igenfå min lapp, beslöt jag att taga det klokaste steg. Jag begaf mig till Lidingön. Hade min skrift blifvit läst af någon, som ville begagna sig deraf, så skulle det väl spörjas hos gumman: i annat fall skulle jag gifva henne den strängaste tillsägelse att vara på sin vakt och ej bortlemna nyckeln. Nu herr pastor! kommer jag till det grufliga. När jag anlände till kammarjungfruns moder, så hade en herre nyss varit hos henne, uppgifvit igenkänningsordet, och bekommit nyckeln! Hvad säges härom? Jag började darra i alla[370] mina knän. Det måste nödvändigt hafva varit en helt fremmande person; ty min egen vän, som jag ännu ej hunnit meddela planen, kunde det omöjligen vara. Evige Gud! så hade nu djefvulen gripit mig med den ena af sina klor – men vänta, det var bara den ena. Betagen af ångest satt jag hos gumman; hon måste gifva mig vatten på vatten; och begrep icke hvad som fattades mig. Henne kunde jag icke meddela mitt bekymmer genom att omtala hvad jag skrifvit. Hastigt kom min trogne hund inrusandes i kammaren, der jag satt förlorad på ett gammalt kistlock. Han skällde och for mig upp i ansigtet på ett så vildt sätt, som han aldrig gör annars än när han sett andar och spöken. Ach, hundar, herre! de hafva denna egenskap – och jag hade flere gånger förut varit vittne till huru han farit upp tjutande midt i sjelfva sömnen. Det gjorde han alltid vid tillfällen, då han sett djefvulen; och jag begrep hvem jag hade med mig i spelet. Jag störtade upp, för att genast begifva mig till denne min här döde andre vän och kamrat, som fått uppdraget af kammarjungfrun jemte mig. Ty jag tänkte: är skrinets vistelse på kyrkogården nu upptäckt af en fremmande, så att jag intet godt kan få deraf, så skola vi åtminstone rädda det för hennes räkning, som bör ega det. Jag bad derföre vännen genast skynda med mig samma afton till kyrkogården, för att efterse skrinet; emedan jag hade drömt då jag sofvit middag sade jag (ty rätta skälet för min fruktan kunde jag icke uppgifva för honom!); jag hade som hastigast drömt, sade jag, att det icke stod rätt till dermed. Han såg på mig både häpen och förvånad, och vi följdes åt, så sent det var. Men i en backe, just Glasbruksgatsbacken ändå, utanför Dihlströms, stannade min vän och ville icke gå längre, ty han tyckte det var rysligt att så sent träda upp på kyrkogården och gräfva. Efter en temligt lång stund fick jag honom dock omsider dertill. Vi kommo till Catharinæ kyrka. Snart igenkände vi stället, der vi om morgonen varit med kammarjungfrun; och gräfva begynte vi. Ha – herr pastor! Skrinet var borta! Der satt Djefvulens andra klo! Säg nu sjelf, herrn som är en andans tjenare, hvem hade tagit det? Hvem? Hvem, herre? Vi gräfde och forskade i sandgropen, så att mullen rykte om oss. Men hör nu på det svartaste! Midt i arbetet stannade min kamrat, ställde[371] sig kapprak, såg mig stindt i ansigtet och ropade: skurk! bedragare! edsbrytare! tror du icke, att jag mycket väl märker huru det är beskaffadt? Du har sjelf varit här på förhand och tagit bort skrinet! Det har icke kunnat komma bort eljest. Tror du icke jag genast drog misstankar på dig, när du talade om din dröm vid middagssömnen? Oh skurk! man sofver icke middag, när man gjort hvad vi gjort i dag på morgonen. Du har velat bedraga mig, likasom henne, hvilken gifvit oss detta underliga uppdrag. Men nu hade du velat föra mig hit, du! för att leda mig bakom ljuset med din oskuld. Så du velat göra dig till! Med dessa ord öfverföll han mig, svor och fordrade, att jag genast skulle tillrättaskaffa skrinet. Jag försvarade mig, så slagen jag än kände mig af hans ord. Vi kommo i ett rysligt slagsmål på sjelfva Guds kyrkogård, herr pastor! Men emellanåt sansade vi oss, och började gräfva igen; emedan jag gaf min vän de heligaste nya eder på, att jag icke varit här och tagit det ringaste, såsom också sant var. Men allt förgäfves! Vi funno intet. Han begynte nu ånyo misstro mig; och så började vi åter slåss – och det räckte ända till dess kyrkväktaren kom för att läsa till portarna. Då hemtade vi oss hastigt begge, kommo öfverens att uppskjuta vår tvist, nedsopade mullen i gropen och sprungo bort ifrån alltsammans. Vi skyndade oss genom norra kyrkogårdsporten, och jag tyckte bestämdt att jag såg en ande stå i sjelfva kyrkomuren. En frossa lopp öfver min rygg. Min vän och jag gingo fram åt Telegrafen till, och vi voro så bestörte, att vi intet kunde säga. Slutligen föreslog han mig, att gå in på Mosebacke om aftonen, emedan vi i alla fall skulle äta någonstädes: och han bad att få vara den som bjöd, sade han, emedan han ville godtgöra sitt fel emot mig, då han gjort mig den grufliga beskyllningen. Jag emottog bjudningen, så hemsk jag var, och vi följdes in. När vi kommit i vår lilla särskilda kammare och såg maten framför oss, blefvo vi lugnare. Men knappt hade vi smakat ett par bitar, förrän min vän sade, och vände sig till mig med det djupaste allvar: ”jag har att säga dig en sak.” Jag stannade äfven med min knif, lyssnade och frågade: hvad är det? ”Jo,” svarade han, ”jag vill omtala för dig min uppriktiga mening, att den gerning vi gjort för kammarjungfruns räkning synes[372] mig misstänkt hel och hållen från sjelfva början. Hon uppgaf väl för oss begge, att allt skedde af en god orsak och för religionens skull. Och jag bestrider det icke. Men mig tyckes det ganska misstänkt att stjäla af gudsfruktan. Derföre skall jag nämna för dig, jag är öfvertygad om, att Gud sjelf lagt sitt ena lillfinger i den här saken för att göra hela skälmstycket om intet.” Hvad! utbrast jag, tror du, att det är Gud som gjort vår sak om intet? – ”Ja!” svarade han upprymd. – Nej! ropade jag (ty jag visste bäst sjelf med mig hvad jag gjort). Nej! sade jag ännu en gång – det är Djefvulen, som narrat oss, och ledt saken till denna utgång. – ”Nej!” skrek min vän ännu häftigare, ”jag bedyrar, att det är Gud; ty jag har forskat i Skriften, och vet att Gud gör allt.” – Ja! det vet jag ock, svarade jag ännu häftigare: men detta vet jag, att Djefvulen har gjort. Så började vi ånyo på det häftigaste att strida. Men ach! herr pastor, nu hade vi vapen i händerna och detta var vår olycka. Den ena af oss skrek, att Gud hade gjort det: den andre, att Djefvulen hade gjort det! Så slöts icke denna tvist förr än vi hade gifvit hvarann dödsstöten på ömse sidor. Ingendera af oss hade velat gifva vika i sitt påstående, men endast sagt att vi missförstodo hvarann, hvar och en på sin sida. När vi så simmade i blod uppkom värdsfolket till följe af vårt skrik, och vi fördes till Lazarettet. Han, min vän här, som trodde att Gud gjort saken, dog lätt och utan stora plågor. Men jag ligger ännu och qvider; ty min tanke släpper mig icke och jag kan icke dö. Jag vet att jag är orsaken både till hans död här vid min sida, och till min egen: men Djefvulen är det, som ganska visst har fört mig härtill! – Presten började nu tala beskedligt vid den sjuke, och tillsade honom att djupt ångra sig, vända sig till den nådiga Frälsaren, och tro på honom. Den sjuke började dervid åter yttra något, dock vida stillare och allt tystare, och midt under afbrutna stafvelser afled han och dog.

Jag har nu, Gustaf Carl, uppfyllt ditt uppdrag så godt jag som ett fruntimmer kunnat, att skaffa dig uppgifter om dina begge. Fru Mesom hade under berättelsen flyttat sig ifrån en stol till en annan, mest vid häpnad öfver, att den strid, som förelupit hos henne haft till orsak den frågan, antingen det var af Gud sjelf, som den föregående[373] händelsen skett, eller af sjelfva Djefvulen. ”Det kallar jag ogudaktigt,” utbrast hon, ”att mörda hvarann för sådant, och jag vet med visshet, att intet gräl förr egt rum på Mosebacke af dylik anledning.” Jag tyckte likasom fru Mesom, att det var hiskeligt, hvarföre ock allt preglade sig så väl i mitt minne, att jag icke tror jag förbigått många ord. Under det att fru Mesom och jag bestörte vandrade hem ifrån lazarettet, utropade hon ännu en gång förtrytsamt, att då en sådan olycka skulle tilldraga sig på Mosebacke, hon önskat, att det åtminstone måtte hafva gjorts af något reellt: såsom, att de begge herrarne på en gång varit kära i ett och samma fruntimmer, eller att de begge dock på en gång varit, hvad fru Mesom med en allvarsam blick i gatan kallade ”på rök.” – Jag åter, vet du Mannerskog, ju mer jag eftersinnade, ju mer tyckte jag de tvenne döda männens historia vara hela Verldshistorien i sammandrag, och således reell nog. Ty när stora religionskrig utbrustit, så har det ju alltid varit så, att det ena partiet påstått samma sak vara af Gudi, som det andra sagt vara af Djefvulen; och då de ej kunnat utreda ämnet på annat sätt, hafva de slagit ihjäl hvarann. Härigenom blef saken alltid afgjord för de dödade, men ej för de efterlefvande. Äfven de mindre krigen och tvisterna börja alltid deraf, att man på ena sidan anser det vara ondt eller af ondo, som man på den andra håller för godt eller af godo; och när man leder dessa benämningar fram till sina innersta tankar, så träffar man också der till sluts Djefvulen och Gud, utan att de tvistande kunna genom annat än inbördes dråp bevisa på hvilkendera sidan den ena eller den andra af dessa två står. Jag vill nu hjertligen önska, att du ursäktar mig för ett resonerande fruntimmers ytlighet; men efter jag skrifvit dessa rader efteråt, så få de följa med. Jag har hört berättas att man öfver sjelfva denna fråga kan skrifva så lärdt, att man icke begriper det allraringaste, hvarken i saken, eller ens hvad man sjelf tänker deri, eller hvad skribenten för egen del tänkt; om icke det, att denne vid slutet varit i samma författning som läsaren i början; hvilket är djupsinnigt.

Det enda anspråk jag har, bästa du! är att du genom min trogna berättelse måtte hafva kommit till fullt ljus uti din stora kyrkogårdsaffär[374] och huru den kommit att inträffa; hvilket jag nu tycker mig se klart i allt, utom i ett, nemligen kammarjungfrun. Men om henne hoppas jag du fått tillräckliga upplysningar i Hamburg, så vida du efterfrågat en så besynnerlig person. Huru mycket missbrukad religion, sammansatt med bofstycken.

På ett så grufligt missförstånd af det högsta och vigtigaste vi hafva i verlden, vill jag icke fördjupa mina tankar, utan slutar mitt bref. Kanske skall du, goda Mannerskog! förlåta mig för att jag så mycket ingick i betraktelser, dem jag aldrig bort vidröra? Men det är ännu en gång som jag säger, att, så fort du är närvarande med din person hos mig, törs jag icke yttra mig uti någonting storartadt; det stockar sig i bröstet på mig af fruktan, när jag vill åstad dermed. Så fort, åter, du icke är närvarande, och jag får utgjuta mig på papper blott, känner jag ingenting som återhåller mig att framställa – ach! – huru många – huru stora dumheter!

Men du skall ändå icke kalla dem alla så illa; ty det sista vi kommo öfverens om vid din afresa, var ju, att vi hädanefter aldrig skulle vara annat än Vänner – – var det icke så? Deraf kommer det också nu, att jag slutligen tecknar

Din Augusta.

[375]

FEMTE KAPITLET.
Olivarios helsning.

Detta träd är en symbol af den heliga Vetenskapen, med alla sina oräkneliga utgreningar, för hvilken menniskan uppoffrar sitt lif och med nöje förlorar sitt hufvud.

Mannerskog lade brefvet åsido under många nyväckta känslor. Han kunde visst icke undgå att betrakta såsom en högst egen händelse, att han just skulle komma att inträffa på Blå porten efter den orangegula mannen och erhålla del af hans qvarglömda skrifvelse. Men det stod för honom klart, att om det icke inträffat på detta sätt, så hade det skett på ett annat; hvarigenom väl den kedja af händelser uteblifvit för honom, som nu tillfölje af den lästa lappen tilldragit sig, men hvaremot då i stället något af annat slag gått att hända, honom eller andre – allt lika underbart, så fort man stiger litet högre in i ämnena – och allt lika stående under en helig försyns ledning.

Så ondt det gjorde honom om de begge männen på lazarettet, hvilke efter friherrinnan Augustas tycke hade afspeglat hela menskligheten i dess verldsstrider; så gladde det honom ändock, att de icke varit någre Lambertska arfvingar, hvilka möjligen kunde hafva lidit en orättvisa genom hans åtkomst af skrinet. Han måste otvifvelaktigt anse polisongens hemska bekännelse på dödsbädden för sann, då den både slog in med hvad han sjelf upplefvat den der dagen, och[376] med hvad han hört om Abelia Engelstedt från fru Goffin. Men han fattade nu Augustas andra bref, bröt det, och sade för sig sjelf: ”hvad kan väl vara orsaken, att min goda friherrinna afsändt två skrifvelser till mig på en och samma dag?” Han läste:

Bäste vän!

Jag har något att förebrå mig, som jag måste ut med. Sedan jag redan på posten aflemnat mitt långa bref till svar på dina uppdrag, fann jag att jag borde hafva tillagt något – hvarom du ingen kommission gifvit mig. Och som ännu tid är före postens afgång, skrifver jag dessa oläsliga rader, och skickar särskildt.

Bästa Gustaf Carl! sade jag icke redan i mitt långa-långa bref, att jag hade lika lätt att yttra mig till dig öfver allting skriftligen, som jag hade svårt att göra det muntligen? Och likväl far jag om en stor sak.

Många-många gånger, då vi gått och samtalat, du och jag, ville du af mig hafva svar på vissa frågor, men dem jag alltid undvek, och svarade icke. Du blef stött deröfver ibland – Gustaf Carl! skall du förlåta mig?

Jag vet icke, om du skall förstå mig bättre nu: men nu skall jag åtminstone tala. Du får dömma sedan. Men fördöm dock icke mig!

Jag är en ännu icke skild hustru ifrån en man, som väl gifvit lof och möjlighet till skillnaden genom sin förklarade vilja och andra juridiska otäcka åtaganden, som icke höra hit. Men emellertid är icke saken på hvad man kallar ren fot ännu. I sjelfva verket har den aldrig varit på en ren fot. Emellan min s. k. man och mig har aldrig varit något förhållande. Genom ett bedrägeri skaffade han sig tillsammans med mig; genom ett nytt, kommo vi så mycket ifrån hvarann, som vi redan äro, nu fordras ett tredje, för att vi skola komma ordentligen på den fot vi alltid skolat vara.

Allt detta har gjort mig grundligen ledsen: och jag har beslutat, att om denna sak också kommer på den ”ordentliga fot,” att jag blir i tillstånd, att kunna ”gifta om mig,” så vill jag det ändock icke.

Det är alltid på denna fråga du af mig önskat svar. Och jag har haft så svårt, att säga det åt dig muntligen, emedan det väl skulle såra[377] dig, att jag ej för dig hyste nog förtroende för giftermål, derföre, att jag blifvit bedragen på en annan! Ack – det är icke derföre! Jag hyser för dig det allra innerligaste, det allra grufligaste förtroende! Jag kan säga dig, att jag älskar dig som min egen själ, och det är ändå icke för mycket sagdt.

Och ändå – får det vara som det är. Jag vill icke gifta om mig. Jag vill hellre sitta för mig sjelf och rita arma, vackra, dumma taflor, och sälja för fjerndelen af hvad de skulle kosta om någon annan ritat dem. Jag vill detta hellre.

Oh, Gud ske lof – nu har jag sagt ut det! Du vet det nu. Detta som skulle hafva varit mig omöjligt att uttala inför dina seende och lefvande ögon; dermed har jag nu lättat mitt hjerta.

Skulle du hafva mod, att blifva verkligen stött på mig för det der lilla skämtet om Svärdsliljan och Narcissen, den der gången, då vi så allvarsamt tvistade? Ser du, hvad är Narcissen? Jag har också läst litet mythologi och vet, att Narcissus var en herre, som speglade sig i en källa, och blef så kär i sin figur att han dog deraf. Men efter döden vardt han af nåd förvandlad i en blomma. Det har bra mycket tycke af våra herrar karlar i allmänhet; och dem liknade jag således vid Narcissen; hvilken man tycker rätt mycket om som blomma, men icke som Karl, icke som en karl hvilken ännu ej kommit att hinna få dö bort ifrån sin inbitna karl-egoism. Svärdsliljan, återigen, hvad är det? Det är en lilja. Det är alltså ett fruntimmer. Men det är ett fruntimmer af ridderliga tänkesätt, som vill försvara och värja sig; det är med ett ord en svärds-lilja. Det är en friherrinna! Derföre tog jag den der liknelsen för min räkning, på den dagen, då jag var litet ond. Jag medger att det var något sturskt taladt, men nog var det välment. – Adjö ännu en gång och kom snart igen, älskade Gustaf Carl!

Din Ag-a.

P. S.

Ach om jag blott också egde ett fruntimmer att kunna älska som vän lika innerligt som dig som karl – det skulle jag värdera! – ty huru mycket jag än tycker om den goda fru Mesom, så är och blir hon[378] ändå fru Mesom. Ack huru orätt gör jag henne icke? Säg mig hur jag skall bära mig åt, att vara rättvis mot folk!

Sedan Mannerskog två gånger å rad genomläst detta lilla bref, kysste han det med innerligaste rörelse. Goda, älskade Augusta! utbrast han, nu förstår jag dig så väl, så väl.

Ifrån brefvet kastade han sin rörda blick mot himmelen, som ordnat allt så; och hviskade: ”huru goda vänner skola icke Isabella och Augusta blifva! – Snälla Augusta, du skall icke vidare sitta och rita arma, vackra taflor; och för fjerdedelen blott af hvad mamsell Plagemann skulle få!”

Mannerskog tillbringade det öfriga af förmiddagen på en ridt i sällskap med unga herr Julius Gasbaria Zuilo, bankierens son, med hvilken han slutit den förtroliga vänskap, likhet i lynnen och ålder så naturligt framalstra. Luften var den skönaste, dagen den angenämaste, De begge eleganterne visade sig på ett par de herrligaste fullblodsaraber, som nånsin trampat Hamburgs omgifningar nedåt Elben.

På återfärden stannade Mannerskog utanför Olivario Goffins. Han nickade ett gladt afsked åt sin vän Julius, som fortsatte ridten hem till sin faders, bankierens hus. Sjelf steg han af vid Goffins port, lät sin jockey hålla hästen och gick in. Han hade brukat dagligen besöka den goda gubben. Olivario hade visserligen känt sig djupt träffad genom Dona Jamiesys bortgång; men för en man af hans ande var döden ingen hemsk gäst; han väntade den snart sjelf, och att hans goda svägerska hemgått förut, betraktade han med samma ögon, som ett researrangement, der den enas vagn rullar ett litet stycke förut på vägen.

När Mannerskog inträdde i hans sängkammare, uppreste den gamle sitt hufvud från kudden, matt, men med ögon, som ännu bibehöllo sin vänliga glans emot en så kär vän. Den unge Svensken ansåg bäst, att en gång för alla afslöja för honom hela hemligheten med skrinet, och orsaken hvarföre Madame Elisabeth icke kunnat återlemna det i hans händer. Han berättade förloppet med dess qvarlemnande[379]. Det är ännu i Stockholm, tillade han, till följe af min obetänksamhet, som jag nu berättat. Men var lugn! slöt han; det är räddadt och befinner sig i fullkomlig säkerhet.

”Det är godt,” svarade Olivario. ”Så tag du mina anteckningsblad i skrinets lönnrum! Du torde nu icke betrakta det af stort värde, sedan du genom Dona Clara, bekommit en så stor rikedom i penningar. Men tro en gammal mans erfarenhet, att skatter, som ännu ligga qvar i jorden, ouppgräfna; utgöra en vissare egendom än kapitaler, insatta i banker. Gode yngling! bankerna kunna fallera – bankiererne kunna bedraga dig. Allting på jorden är osäkert. Då skall du inse vigten af, att hafva någonting under jorden!”

Mannerskog kände, vid tanken på bankernes osäkerhet, en liten i hast påkommen förskräckelse; hvilken likväl gick öfver.

”Vore jag blott fullkomligen säker på, att du verkligen får min bok!” inföll gubben; ”och att du, efter att hafva erhållit honom, förstår att rätt bruka honom.”

Huru så, min far?

”Han är skrifven på mitt sätt, begriper du.”

Det är klart.

”Men detta är icke alltid tydligt. Jag har brukat många förkortningar i min stil, många vetenskapliga abbreviationer, som man alltid nyttjar, när man endast skrifver något i afsigt att begagna för egen del. Jag hade aldrig ärnat trycka –”

En så utomordentligt nyttig bok? Hvarför ej?

”Hmhm, min vän!” smålog Olivario. ”Man trycker lappri, eller dock det mindre stora. Det rätt mäktiga låter icke trycka sig, emedan –”

Men jag tror det är orätt, afbröt den liflige svensken.

”Det är möjligt!” gentog gubben med en lätt suck. ”Emellertid befinner sig nu min bok i det skick som jag säger.”

En liten häpnad ville ånyo göra sig väg till Mannerskogs sinne. Han tyckte sig i hast se en mängd outgrundliga signaturer, märken och betydelsefulla uppgifter på blad, för honom utomordentligt angelägna att dechiffrera, men omöjliga att bringa till förnuft. Högt svarade han likväl: ”det skall nog gå!”

[380]

För att icke alldeles försumma ett litet uppdrag han fått vid sin afresa från Sverige, vågade han nu för Olivaro framställa den frågan, huruvida en viss Mesom någonsin egt lyckan af hans bekantskap? emedan han i sådant fall hade lika vördnadsfulla, som varma helsningar att framföra.

”Huru sade du?” frågade den gamle. ”Hvad nämde du för ett namn? Jag tyckte det lät som Me –”

Mesom heter den jag menar: en redlig och välmenande karl; ringa och måhända oanständigt att helsa ifrån, såsom ingenting vidare än värdshusvärd: men dock tysk, och –

”Gud, hvad hör jag?” utbrast Olivario Goffin och reste sig med minnets liflighet så högt från kudden, att det kunde blifva vådligt för hans svaghet. ”Lefver min goda Mesom?” ropade han.

Ja!

”Och lefver i detta Stockholm? Nådige Gud! Helsa honom af hjertat. Han har gjort mången resa i mitt sällskap; och jag höll alltid af honom för hans redliga sinnelag. Det var mig en glad nyhet, Mannerskog! Verkligen en glad nyhet, nära min dödsdag! Hvarföre har du sparat så länge på att helsa mig från Mesom?”

Jag viste ej, om det icke skulle såra – möjligen – ifrån en så ringa man – en lakej –

”Hm! en ringa man, ja. En ringa man inom vetenskapen, det kan vara sant. Men en person, den jag flere år haft i mitt följe, såsom arbetande betjent på resan – en sådan, skall jag säga dig, är icke en så okunnig man. Ett finare natur-öga för guld har jag aldrig spårat. I vår vetenskap är icke allt bokstaf, min vän; en god del är ande, och en ren af Gud gifven instinkt. En sådan besitter Mesom! Försök honom, och du skall förundra dig. Jag har proberat honom med svafvelkis – och han har sagt mig med sitt blotta öga ”herre! i denna är guld!” Jag har försökt honom med blyglans – och han har svarat: i denna bit finnes silfver! Och det har slagit in. Min kapell-ugn har icke gifvit mig säkrare intyg, än Mesom vid vissa stora, afgörande tillfällen. Mindre drages hans nerver af koppar; och för jern känner han ett slags afsky, som liknar krigares rädsla för blanka klingor vid[381] de tillfällen, då de icke vilja hafva sådana i sig.”

Jag tror mig veta något derom hos Mesom, sade Mannerskog.

”Så att han nu håller värdshus, den goda själen? Jag kan nog tro det; ty hans kemi lutade mera åt lägre, nyttiga håll, än jag alltid gillade; och jag brukade förebrå honom derför. Men – ach – all vrede är nu förbi! Gud gifve jag ännu en gång finge se min Mesom! Men det är omöjligt. Hör mig, Mannerskog – säg mig min goda svensk! är du verkligen vän med Mesom?”

Det är jag.

”Och han är också din verkliga vän?”

Jag kan icke annat tro.

”Godt! då är din lycka gjord!”

Mannerskog såg förvånad på den vördnadsvärde Olivario, som med dessa ord nickade triumferande åt honom med sitt majestätiska hufvud, och ännu en gång utbrast med en högtidlighet utan like:

”Din lycka är då fullkomlig! obegränsad! omätlig! Ingen bankier kan narra dig! Ingen bank, som fallerar, betyder för dig någon ting – om du har Mesom till vän.”

Mannerskog satt och liknade ett barn i oskicklighet att begripa hvad han hörde.

Olivaro, som insåg det, fortfor med en ännu betydelsefullare, men denna gång mera vänlig och hjertlig nick:

”Mesom är den man, som förmår läsa mina anteckningsblad för dig. På mina papper i skrinets lönnrum finnes ingen signatur, ingen förkortning, intet vetenskapligt krokmärke, som icke Mesom kan för dig säga hvad det är – ty han har i flere år varit af mig begagnad till uppsättande af just sådan skrift. Det utgjorde mitt nöje – hahaha – att med flit göra skrifsättet litet obegripligt för hela denna massa menniskor, jag menar läsare, som ingenting begriper –”

Nu begriper jag fullkomligt! utropade Mannerskog. Hvilken man skall icke Herr Mesom vara i mina ögon!

”Se här,” sade Olivario, ”gif honom denna signet-ring, såsom ett litet minne och en helsning från mig! Han känner denna ring ganska väl. Han har ofta å mina vägnar lackat bref dermed, och dervid nyttjat[382] det purpurlack, som endast jag kunnat bereda, och hvilket Mesom så ofta gjort efter mitt recept.”

Mannerskog besåg den sköna och dyrbara signetringen. Stenen visade en gravyr, föreställande ett högt, lummigt träd vid hvars fot eller rot ett hufvud låg.

”Detta träd är en symbol af den heliga Vetenskapen med alla sina oräkneliga utgreningar, för hvilken menniskan uppoffrar sitt lif, och med nöje förlorar sitt hufvud,” anmärkte Olivario beskrifvande; och en stor tår föll ur hans öppna, själfulla öga.

Svensken omfamnade honom, tackade honom för ringen, som han erhållit, lofvade att när han återkom till Sverige helsa herr Mesom på det varmaste, och bad honom sjelf under tiden njuta lugn i himmelsk ro.

[383]

SJETTE KAPITLET.
Resan till Sverige.

Då var det hans sanna trohet, hon hade att luta sig till.

Under en vecka, som härefter förlopp i Hamburg, lemnade Mannerskog knappt ett ögonblick sin älskade Isabellas sida. Intrycket af Dona Claras död hade icke på henne verkat med den kraft i början, som efteråt. Först hade beredelserna till begrafningen vändt hennes uppmärksamhet åt flera håll. När icke långt derefter hennes begge farbröder, Olivarios och Josuas frånfälle timade, så förstorades spänningen i Madame Elisabeths och hennes känslor härigenom. Men sjelfva detta ökande af föremålens antal, som lifligt och uppriktigt begretos, minskade den särskilda verkan, som hvardera för sig skulle hafva utöfvat i mycket förfärligare mån.

Nu var allt detta slut. Icke blott förberedelserna, utan äfven sjelfva begrafningshögtidligheterna voro öfverståndna. Då var det som öfvergifvenheten i sin mörka, kalla skepnad började visa sig i alla skuggor, som Isabella varseblef i de sköna rummens vinklar. Och då var det hon slöt sig intill Mannerskog, med hjerta, själ och hela väsendet, ännu närmare än förut. Då var det hans sanna trohet, hon hade att luta sig till.

Så torkades hennes tårar, när han bortkysste dem från hennes ögon; och rosorna, som ett ögonblick vikit från hennes kinder, återkommo, emedan hennes himmel begärde dem tillbaka.

[384]

Fru Everling-Goffin slöt sig innerligt till hennes sida, och blef nu i moders ställe. Hennes glädje var så mycket större, att i tid hafva upptäckt Zuckendorffers bedrägliga karakter och derigenom sluppit honom för alltid; då hon betänkte i hvilket haf af elände hon skulle hafva sett sig störtad vid denne skrymtares sida; tillika då urståndsatt att längre få vara i sin älskade Isabellas umgängelse. Vid Zuckendorffer hade hon egentligen aldrig varit fästad med hjertat, utan blott genom den aktning hon förut trott sig hafva skäl att egna honom, jemte hoppet att blifva lycklig som maka. När denna man afslöjats för hennes ögon, och aktningen bortflög, smärtade det henne visst i början, såsom vi sett; men en djupare sorg kunde denna förlust icke åstadkomma. Nu, då han afrest med Abelia, och fru Goffin i ekonomisk väg gjort allt för den otacksammes bästa, var hennes själ fullkomligen lätt och fri från åtanken på honom. Hennes nöje af lifvet ökades i hög grad af det tillskott hennes krets vunnit genom Laurentia. Då Isabella egdes af Mannerskog, skulle fru Elisabeth mången gång känt sig ganska ensam och öfvergifven utan denna flicka, med ett sinne fullt af landets enkla behag, men med mycket, som hennes nya mor hade att förbättra och försköna. Redan till drägten var Laurentia oigenkänlig. Fru Elisabeth hade icke gjort hennes klädsel utmärkt genom en elegans, som här icke hade varit på sitt ställe, både för rangen, och emedan Laurentias skönhet icke behöfde den. Men denna klädsel var utsökt genom en finhet och smak, som tilläto Laurentia i allt framstå för hvad hon var. Hon var allenast fru Goffins kammarjungfru.

Återresan till Sverige var utsatt att ske inom några dagar.

Unga herr Julius Gasbaria, Gustaf Carls jemnåring och förtrognaste vän, hade erhållit sin fars tillåtelse att medfölja till Stockholm. Det skulle icke blott lända den uppväxande mannen till all den lärdom och nöje, som utländska resor alltid skänka en förnuftig person, utan ett annat ändamål var dermed förenadt tillika. Herr Gasbaria, senior, utgjorde herr Mannerskogs bankier på utländsk botten. Men en befattning af denna vidd kunde kallas ett perspektiv för en ung man, att för hela sin framtid hafva i sigte. Då herr Julius nu varit[385] lycklig, att vinna både herr Mannerskogs och Mademoiselle Isabelle Everling-Goffins förtroende, kunde det för det kommande öfverensstämma med allas gemensamma nytta, att han småningom så infördes i affärerne, att han redan under sin faders lifstid delade befattningen, som generalbankier, för att efter hans död tillträda den alldeles.

För närvarande inskränkte sig herr Mannerskog, att före afresan låta Gasbaria Zuilo blott aflemna tio millioner till i kontant mynt. Af de tio, som herr Zuilo förut till Dona Jamiesy insändt, hade den dotation blifvit tagen, som fru Goffin bekommit. Nu afsattes särskilda fem millioner för Isabellas enskilda och personliga räkning, i fall någon oförmodad olycka träffade Mannerskog sjelf, eller något alldeles oförväntadt tillstötte kapitalerna i det hela.

Den summa af omkring tolf millioner, som, efter boets realiserande å ena sidan, men utgifter å den andra, återstod för herr Mannerskog, ansåg han sig böra hafva till en liten begynnelse i detta Sverige, dit han for. Han förstod väl, att tolf millioner i sig sjelfve utgjorde ett intet. Men han ville börja med att se sig om, och måhända uttänka åtskilligt på förhand innan han indrog mera. Herr Mannerskog, tänkte alldeles icke utbreda sig för sin egen person mer än som anstår för en menniska under Guds ögon och med menniskor omkring sig. För sig sjelf behöfde han således ganska litet af dessa summor.

Man kan nästan säga, att sjelfva herr Julius Gasbaria var mera luxuriös än Mannerskog; ty han kunde icke begifva sig från Hamburg utan att medtaga en utsökt betjent för sin räkning. Gustaf Carl, som aldrig i sin lefnad rest med betjent, vidare än då han händelsevis åkt med andra, som medförde dylikt, kände också nu en leda att till fäderneslandet införa något deraf. Han afskedade med hederlig vedergällning den jockey han hyrt under den tid han i Hamburg besvärat sig med att rida och hafva engelsk häst, allt sådant som han nu med sant nöje lemnade efter sig.

Fru Goffin hade Isabella under resan vid sin sida; ungefär på samma sätt som då de förra gången reste till Sverige, och Laurentia uppfyllda hos dem på ett mycket älskvärdare sätt den plats som Abelia[386] innehaft då. Endast herr Josua saknades nu. Likväl är det en sanning, att han icke saknades.

Noga räknadt, skulle ett herrskap af vanlig rikedom, till exempel en Adelsvärd, utan tvifvel utbrista, att detta sällskap här reste snålt, for som stackare, och icke viste hvad det var att ega penningar. Men öfver denna anmärkning utlåter sig icke historien, emedan den icke angår henne.

Det hufvudsakligen intressanta på resan från Tyskland till Stockholm, bestod i en god medvind och månljusa nätter, samt ett antal medresare på ångbåten, af så god karakter, att ingen af dem satte sig öfver kritiken, emedan ingen var under densamma.

[387]

SJUNDE KAPITLET.
Ånyo i Stockholm.

Ursäkta denna geste, Augusta! men jag har brådtom –

Sista natten på Östersjön hade dock varit stormig. Så mycket herrligare blef den klara morgonen och den intagande förmiddagen, då ångfartyget gjorde sitt inlopp i Stockholms östra hamn. Herr Julius Gasbaria och Laurentia Sonnemond tillbringade sista timmen på däcket i förtjusning öfver hvad de aldrig skådat; men den förre var för belefvad att högt yttra sitt nöje: den sednare teg som kammarjungfru. Fru Goffin hörde till de ädla naturer, som äfven då de se en vacker sak andra gången, kunna intagas deraf. Isabella befann sig i en sinnesstämning, som närmast liknade Laurentias, blott att den var skön i en ännu högre mening. Hon satt midt emellan Madame Elisabeth och herr Mannerskog, då fartyget sköt förbi Stadsgården för att lägga till i närheten af Packhuset. ”Hvad heter den der vackra trakten?” sade hon och pekade upp på de södra bergens amfitheater; ”dit kommo vi ej på vår sista resa till Norden: det var skada!”

Det der är Mosebacke! svarade Gustaf Carl, och der åt sidan ser du samma Catharinæ kyrka hvarom jag talat –!

”Ah” – utbrast Isabella – ”det var der, som om natten den förfärliga tragedi spelades, hvilken grundlade hela vårt närvarande lifs komedi – jag vet!”

Mannerskog tryckte hennes hand. Du har således icke varit på[388] Mosebacke, Isabella? Det är förträffligt! Då har du något att se här! Det skall blifva ibland våra allraförsta promenader.

Svithiod stod.

Landgången var i ordning.

När herr Mannerskog steg upp på sitt fosterlands jord, så kan man säga, att Stockholm ännu icke viste hvad det var för en man, som landat.

Han förde hela sitt sällskap skeppsbron fram till Hôtel de Frankfurt. Här var åtminstone fru Goffin och Isabella något hemmastadde. De emottogos på det förträffligaste, och ingenstädes kunde de bättre intaga en liten hvila efter resan. Sedan herr Mannerskog bedt dem alla finna sig, lemnade han dem i den anvisade vackra våningen; och begaf sig för egen del ensam genast dit han ämnade sig.

Han gick med klappande hjerta till söder. Snart stod han vid Mosebacke.

Men vi skola icke beskrifva huru fru Mesom af häpnad släppte i golfvet hela förklädet färsk hufvudsalat, och huru hon i glädje plockade upp det igen, när hon fick se framför sina ögon en vän, som hon alltid tyckt så mycket om. ”Nå du Gud! så bra det var –” utropade hon.

Men herr Mannerskog, som för närvarande hade brådtom, bad henne icke vara så glad öfver att återse honom. Deremot önskade han, om möjligt, få upptaga en del af hennes verksamhet för en liten ypperlig och angenäm tillställning, att hafva i ordning, inom högst en timma, framme på det skönaste och luftigaste stället på Mosebackes ”Gehäg.” Allting skall vara beräknadt för vänskap, men icke destomindre bra: vi måste blifva åtta personer.

”Godt!” nickade fru Mesom fryntligt och steg litet smått åt sidan, ett högre steg och ett lägre steg. ”Åtta personer! Det är icke hela verlden.”

Nej, jag tror det, och det skall gå. Jag kommer vid den utsatta tiden tillbaks med mitt sällskap. Men hör en sak af yttersta vigt! Herr Mesom sjelf skall vara med: jag bjuder honom – det kan alldeles icke hjelpas, säg honom det; jag har färska och skarpa helsningar till honom. Och det värsta är, att jag bjuder äfven fru Mesom!

[389]

”Åh!”

Se så – nu skyndar jag till Augusta. Hon mår väl förträffligt?

”Friherrinnan ja! Men hon har haft grufligt ledsamt under den här tiden, som herr Mannerskog varit utrest.”

Det är klart. Adjö lilla fru Mesom, och helsa sin man och säg honom, att han skall få se tyska personer, så infinner han sig säkert.

”Ajaj – hör – hör –” ropade fru Mesom efter honom – ”skall det också vara tysk mat vid tillfället?”

Nej – nej – ropade Mannerskog ute på gatan; det behöfs icke! Men – ja! – ja! – alltför gerna om det så faller sig. Ingenting får vara pråligt eller obehagligt genom sitt öfverflöd. Men utsökt – i Augustas smak – frun förstår – och champagne fordrar jag nödvändigt för vissa tre herrar, som – utom fruntimmerna –

”Ach, skall lilla friherrinnan med? Då blir jag glad!”

Det förstås! det är just till henne jag skyndar mig nu.

”Gud ske lof, att herrn icke glömt bort henne; det tycker jag om herr Mannerskog för!”

Adjö fru Mesom lilla!

”Hör – hör – herre –” skrek frun nu med ändå ifrigare röst, så att Mannerskog måste stanna.

”Det har händt en hisklig händelse, medan herrn varit till Tyskland.”

Hvad då? utbrast Mannerskog missnöjd af otålighet.

”Ack Jesus! Herr Rengel har cederat bonis!”

Hvad? Huru är det möjligt? – Mannerskog stod som fastnaglad vid gatan.

”Jag har ett litet bref ifrån honom till herrn, som jag måste springa in efter. Ojoj! i dag blir det löpa! Men det är mitt lif. Herr Rengel var här flere gånger sedan herr Mannerskog rest – och han var så ledsen så! Han sörjde så hiskeligt, att hans bästa och hjertligaste vän rest ifrån honom på detta sätt, utan att taga ett afsked, sade han. Och så sade han, att han nog viste orsaken dertill, sade han. Och det grämde honom värst. Ty han hade haft något på hjertat, sade han, som han icke kunnat komma ut med, när herrarne sist[390] talats vid, sade han; och derföre hade det då gått som det gått den gången. Men herr Mannerskog skall alldeles hafva blifvit bedragen på orsaken till det han gjorde då, sade han. Och det står väl något i brefvet, förstår jag. Men jag har aldrig nånsin tyckt riktigt om Rengeln förut; nu åter har han blifvit en annan menniska, sedan han fått spelat ut. Han har alltid varit ytterligt snäll i byggnadsaffärer och kan sköta sådant, hvilket synes nu. Men jag tyckte icke om honom för att han alltid ville slå på, och ständigt dansa på styfva linan för folk. Nu så går han aldrig annars än i sin mörkgröna gamla paletot, som ger honom ett förtrefligt utseende, och hans stora hus skall säljas – vet herrn! – af borgenärerna – men de äro så beskedliga emot honom att de låta honom gå ute – och min man lider nu Rengeln ganska väl.”

Emellertid hade fru Mesom hunnit efter den lilla biljetten: ”jag skulle hafva öfverskickat honom med första post till Hamburg eljest,” sade hon och räckte den till sin goda bekant.

Mannerskog bröt brefvet i hast, och läste dessa rader: ”Du har rest bort ifrån mig i ondska, Gustaf Carl! Af allt mitt lidande grämer mig intet såsom detta. Vet att de usla peningar jag återfordrade af dig, ej voro för några hästar, men för att nödvärna mig på en punkt der vigilansen var som vigtigast fast jag låtsade helt annat. Nu är jag fattig som du, Gustaf Carl! men icke, som du, fattig till följe af ideer, utan af planer, reela till sin grund, men ej till sina följder. Fattig! fattig! det är något att vara. Ach – om jag nu blott hade en broder att omfamna, – men jag eger ingen i hela verlden, sedan du farit och förkastat mig. Hvar är du, Gustaf? Du har stundom, ofta, varit i de mörkaste bekymmer: har du aldrig försökt – att skjuta dig? Jag ville du skulle gifva mig ett råd härom. Jag hade tänkt resonera med Dihlström, men han förstår icke den saken rätt. Skänk mig ett enda ord derifrån der du är, och skicka det öfver Mesoms – – jag förstår nog, att du icke är utrikes, fast det säges så – och jag begriper det allt – och den hederlige Mesom skall nog langa brefven oss emellan – der du ligger och håller dig gömd. Blott en – ren rad till svars, åt

L. A. R.”

[391]

Det flög en vindkåre genom alla Mannerskogs nerver. Han stoppade biljetten i fickan.

”Fru Mesom anstalta för nio i stället för åtta,” sade han; ”och frun har ju sin trogne vedsågare qvar? Nå godt; jag ser det på fruns mine. Så skicka honom genast till Rengel; men bjud honom blott från Mesom utan att nämna mig; och säg, att han skall vara här en qvart tidigare, än jag uttryckt om de öfriga.”

Jag förstår allt! nickade fru Mesom mystiskt. Och – champagne – sade herr Mannerskog.

”Ja.”

Under upprepade afskedsnickningar skildes de: fru Mesom in i sitt lilla rike: och herr Mannerskog bort åt Catharinæ östra kyrkogata, der också ett litet rike låg.

Hans lynne, som ett ögonblick blifvit förstämdt genom akademievännens skrifvelse, hade snart återtagit sin spänstighet, vid åsynen af den herrliga kyrkan; och när han vid östra kyrkogatan steg in i det lilla anspråkslösa hus, der friherrinnan Augusta bodde, lyfte sig hans själ, och hans tankar gungade som på ressorter.

Nyckeln satt i dörren utan all förnämhet. Mannerskog läste upp, utan att säga till, eller fråga om lof. Augusta störtade upp från sin stol, der hon satt och ritade. Han störtade i hennes armar.

”Ursäkta denna geste, Augusta! men jag har brådtom” – sade han – ”att tacka dig för ett bref, som jag har genomläst oräkneliga gånger, och kysst ännu flera. Jag är återkommen; det är det jag ville säga dig, och jag har med mig den väninna, hvarom du bedt mig i ditt bref, och som du skall älska. Den vän – som du sagt mig att vi aldrig annat skulle vara – har jag också med mig åt dig. Han kysser här friherrinnan Augustas hand, och ber henne om det nöjet att hon oförtöfvadt måtte infinna sig på Mosebacke. Fru Mesom väntar dig der; men egentligen icke hon, utan en person, som skall tala svenska till dig på ett sydamerikanskt sätt.”

Augusta kunde knappt tro hvad hon såg och hörde. En hastig rodnad smög som en sommardröm öfver hennes kinder, och hon sade: vänta! här skall du få se ditt skrin!

[392]

Hon uppläste sin lilla tarfliga byrålåda, nemligen den öfversta af de tre, uti hvilken, jemte mycket annat, hennes nipper enligt brefvet befunno sig – rättast – befann sig. Det var denna hårslinga af mörkbrunt vackert hår, med ett litet guldlås, allt passande om halsen. Mera nipper fanns icke. Halsbandet låg väl inlagdt på en parfymerad dyna. Detta var nog af parfym för hela byrån, för hela rummet, för Augustas hela väsende. Också hade hon icke mer.

Hon upptog det hemlighetsfulla skrinet. Det syntes väl litet kantnaggadt, såsom ej annat kan vara, när man har stått i sand och grus många, många veckor. På locket syntes ingen skada, och låset var oförderfvadt. ”Ser du,” sade Augusta och pekade på det sistnämnda, ”jag tror ingen skall kunna säga, att någon varit derpå?”

Mannerskog betraktade detta lock, om hvars inre han hyste så underbara tankar. Hans själ egde intet veck af snålhet, men tyckte mycket om att se vackra saker, lika godt om andras eller hans egna. Hans blickar ville nästan genomse detta outsägliga lock, der han visste lönnrummet skulle vara, och der han skådade i en Olivario-spegel så många tusentals rubiner, diamanter, silfverplantsar, guldtackor, marmorblock af sju färger – eller var det åtta? – dyrbara jordarter; men framför allt ånyo ädelstenar, och främst bland dem smaragder.

”Augusta!” sade han allvarsamt. ”Jag vet, att du kan vara uppriktig: – uppriktig nu, sedan du skrifvit och yppat allt. Du skall i mig hafva en vän för all din lefnad: och aldrig annat än en vän: Men svara mig: har du lust att blifva en Drottning?”

På en af Söderhafsöarne, kan jag tänka, likasom Pomaré?

”Å nej, det vore tråkigt. Men i rika Arabien?”

Drottning i Rika Arabien? Likasom Saba?

”Så ungefär; med afräkning af konung Salomo, hvilken du skall slippa.”

Men det vore också tråkigt. Jag frågar icke efter rika Arabien, så länge Sverige fins med Stockholm och Mosebacke.

Men om jag ur detta skrin lockar fram ett litet nätt slott åt dig, bygdt af marmor, med mjölkhvita alabasterpelare omkring, och ett par rum der väggarne utgöras af speglar från golf till tak, men de[393] öfrigas tapeter endast äro blommigt sidensarge, såsom du skildrat, när tårar ur fordna tankar glänst öfverst i dina ögon?”

Jag vet icke hvad du menar, Gustaf Carl, med allt detta. Kom ihåg, att när jag någongång så skildrat, hade jag tårar i mina ögon, och min fantasi var då sådan. Men nu är jag glad. Tycker du icke att jag är glad i dag? Och då tänker jag aldrig på palatser med marmor och siden; utan blott på en liten-liten våning –

”Af fem rum likväl?”

Nå – det är ett lappri huru många.

”Nu skall jag säga dig, Augusta lilla, att vi råkas på Mosebacke; och jag tar skrinet med mig dit, så få vi se hvad det innehåller.”

Det är verkligen bra lätt, tycker jag! sade Augusta leende och lät skrinet hoppa upp och ned mellan sina armar.

”Du tror säkert, att det är tomt?”

Ånej; jag tror nog, jag tror det är fullt med palatser och slott, såsom du säger. Men det är väl Luftslott? Så käns det – hoppsan! Hon kastade härmed skrinet likt en boll mellan sina händer.

”Du skall hafva mera aktning för det lätta, Augusta!” anmärkte Mannerskog och såg högst allvarsam ut. ”Du skall veta, att sjelfva det lätta innehåller ofta de största saker. Om jag hade nyckeln med mig, så skulle vi genast läsa upp.”

Jag tror allt hvad du säger, Gustaf Carl; sade hon och satte skrinet ifrån sig på ritbordet med en vigtig uppsyn. Här kan den ena fantasien rätt stå bredvid den andra. Skillnaden är blott, att mina ritningar innefatta öppna streck, liggande för allas ögon; men skrinet har sina streck och bedrägerier inlästa, såsom vi väl få se litet längre fram. Om en half timme, säger du? Det kommer väl icke folk? Skall jag vara klädd?

”Något. Det skadar icke. På ditt eget sätt: så, som du så väl förstår!”

Blir det många, i Guds namn?

”Ånej; endast nio.”

Och deribland en, som talar sydamerikanska på ett svenskt sätt, sade du? Och henne skall jag tycka om? Vi få se det.

[394]

”Ja: gör du icke det, så tycker jag icke om dig, Augusta!”

Hvad heter hon i namn?

”Isabella.”

Se så skall man heta i marmorslott med spegelglasväggar och sidensargetapeter!

”Åja, det är sant.”

Men – Augusta! fy.

”Men det skulle också kunna låta höra sig i ett marmorpalats, mellan alabasterpelare och höga aloë’r i kristallvaser, framför purpurtapeter af lyonnesiskt sammet.”

Så? När en menniska tänker efter, så är det nog också sant. Vi skola tänka på den saken. Det lär väl icke vara så brådtom, kan jag tänka?

”Adjö nu, lilla goda Augusta! glöm dig icke för paryren.” – Han tryckte hennes hand på det hjertligaste och aflägsnade sig.

Han begaf sig åter till Skeppsbron, der han på Hôtel de Frankfurt fann sina medresande uthvilade och förträffliga.

”Nu,” sade han till fru Goffin och Isabella, ”önskar jag, att ni till en början följer mig till herr Mesoms. Fru Elisabeth vet hvilken dyrbar helsning jag till honom medför från Olivario Goffin. Tillika får jag då den glädjen att visa min Isabella en af Stockholms behagligaste punkter; ehuru stället i sig sjelf är enfaldigt. Emellertid kunna vi der taga vår lilla middag hos den hederlige hamburgaren, hvilken i så lång tid åtnjutit en Goffins godhet, att jag på sätt och vis räknar honom till slägten. Se här! goda fru Elisabeth – här för jag skrinet sjelf med mig under armen. Jag har icke nänts låta det bäras af någon person, utom mig; sedan jag funnit sådant icke alls vara så skamligt, som jag trodde den tiden då jag hade intet. Såsom rik märker jag det kostar icke det ringaste på, att vara fattig; men som fattig vill man nödvändigt visa sig förmögen. – Jag hoppas, att Julius Gasbaria har den godheten att åtfölja oss till Mosebacke! Äfven han bör göra Stockholms bekantskap ur en god synpunkt. Om fru Goffin tillåter, så kan ju Laurentia Sonnemond få göra sällskap? Det skulle kunna vara dystert för henne att sitta alldeles öfvergifven här på ett fremmande ställe. – Huru logerar ni annars? Det kan icke jemföras[395] med Victoria eller Streits i Hamburg – det är klart – men allting bör endast jemföras med sig sjelf. Om några dagar hoppas jag hafva ett hus köpt åt Isabella och fru Goffin sjelf. Der skola våra fruntimmer kunna inrätta sig. Och hvad Julius och mig beträffar –”

Jag hoppas, de vilja bo i mitt hus! utbrast fru Goffin, på det vänligaste och mest inbjudande.

”Nå! då är saken gjord”– inföll Mannerskog. ”Och efter så är – tillåta damerna, att vi taga oss en liten promenad? Vi kunde väl åka till Mosebacke. Men i Stockholm är det mera pittoreskt att gå; och jag tror mig hafva funnit både Isabella och fru Elisabeth roade häraf?”

Med dessa ord bjöd han armen åt Isabella, som förklarade sitt stora nöje öfver att få göra en liten vandring ofvanpå sjöresan. Unga herr Gasbaria bjöd fru Goffin sin arm. Madame Elisabeth vinkade sin vän Laurentia att anlägga sin lilla nätta hatt, sådan som fruntimmer af under-klass äfven gå med, ehuru den också gås med af fruntimmer i öfverklasserna. Nu är det väl visst, att Laurentia egentligen skulle vara kammarjungfru. Men dermed hade hon icke ännu börjat i Sverige, och ingen kände henne derför i Stockholm. På sin höjd kunde man här endast räkna henne för en person med ett utmärkt intagande ansigte, en växt fullt svarande deremot, och en klädsel, hvars rena enkelhet icke var att tadla. Under promenaden lagade fru Goffin att Laurentia alltid gick vid hennes sida, på det att det icke måtte falla den goda flickan in att gå efter alla: hvilket skulle kunna hafva sett ut som om hon varit det hon var.

Det väckte hos Mannerskog ett stort och uppriktigt nöje, att se huru vacker och angenäm Stockholms väderlek denna dag hade gjort sig. Han var, såsom alla svenskar, litet stursk på sin hufvudstads vägnar; och då han icke kunde skryta med husen och gatorna, ville han deremot framställa en underskön utsigt, såsom från sitt kära Mosebacke, och en himmelsk himmel. Det sista var det som det nu liknade sig till.

Isabella, hvilken gått på Skeppsbron under deras förriga nordresa, yttrade ingenting om den. Ingenting heller om slussen, hvilken hon icke ansåg som förbättrad, emedan hon ej sett den i sitt äldre[396] skick. Men på bron öfver jernvågen, stannade Madame Elisabeth häpen, såg sig om till höger och venster, och sade: ”obegripeligt med jern! hvarföre har man icke här så gerna silfverstänger och guldplantsar? Men jag ser, att folket i detta land, som min höga svägerska med skäl ansåg för det underbaraste, är klokt nog att föredraga framför alla andra den metall, hvilken i sjelfva verket är den nyttigaste.”

Herr Mannerskog hade den vänskapen emot sina följeslagare, att icke föra dem till Glasbruksgatan. Sjelf gick han alltid helst denna väg till Mosebacke, för de många trappornas skull, under hvilkas bestigande han ständigt erfarit sina känslor vidgas och blodet vinna ännu mera spänstighet. Sådant roar alltid ungdom; och han var viss på, att han skulle hafva gjort de öfriga en glädje dermed, men han var icke fullt säker på fru Goffin. Han valde derföre Götgatan.

Sedan man vikit af den bekanta gränden till venster, kom man slutligen upp till Mosebacke. Fru Mesom, alldeles ypperligt i ordning – ty hon förstod nog, att det var folk hon hade att vänta – mötte redan i porten sina välkomna vänner. Hon gaf herr Mannerskog en vink om att genast föra sällskapet till trädgården på öfre terrassen. Han förstod, att frun dels kanske icke hade rum i sina rum; dels kanske icke ville visa dem för utländskor.

Han förde derföre Isabella, fru Goffin och de öfrige in och framåt på denna stora plan, hvilken liknade avantscenen på en theater, som eljest icke vidare finnes i Europa.

Madame Elisabeth hade icke gått åtta steg, förrän hon såg sig om åt alla håll med en häpnad utan like, stannade tvärt och utbrast: ”Hvar är jag? Se dig om, Isabella! Hvar är du? Store, allsmäktige Gud! detta är ett ställe i vårt fordna sydamerikanska Sverige – på Swaanenschulz!”

Efter ett ögonblick utbrast hon ånyo: ”Oh – – nu begriper jag, hvarföre din store stamfader på mödernet, Isabella – hvarföre Jonas Berntsson Lambert höll Swaanenschulz så kärt framför alla andra bland sina otaliga gårdar i sitt nya land! Säkert var det här, på Mosebacke, just här, der vi nu stå, han som liten skeppsgosse såg sin sista blick öfver ett landskap i Sverige, innan han for ut från norden[397] för att aldrig mera skåda sitt fosterland. Här åt kanske den lilla fattiga gossen från Umeå sitt sista mål, på sina föräldrars jord – innan han reste, och aldrig mera såg hvarken far eller mor, eller något annat i Sverige. Men när han kom till Swaanenschulz och der återfann hvad han skådat som sist i Sverige: då måste han hafva blifvit kär i Swaanenschulz! Der begrof han ock henne, som han mest älskat – Isabella! – låtom oss gå längre fram – förundransvärdt!”

Madame Elisabeth slog vid hvartannat steg sina händer tillsammans. Blott träden äro af annat slag! utbrast hon.

”Hit skulle ej min goda mor få komma! sade Isabella svärmiskt. Hon skulle hafva älskat denna höga, fria, friska plats: hon skulle hafva älskat den för Swaanenschulz’ skull. Och nu skall jag göra det i hennes ställe!”

Mannerskog skulle hafva velat omfamna henne för denna ljufva tanke. Men till fru Goffin sade han: ”jag har hört, att Jonas Lambert älskade Swaanenschulz framför alla sina gårdar: tror ni verkligen, att det var för att han en gång stått här, der vi nu stå, som en liten, öfvergifven, fattig gosse? Hvad jag skulle älska honom för det!”

Det måste hafva varit så! utropade hon. Men veta – hvem kan veta – hvem kan känna hvad ingen vet?

”Tanken är stor. Jag antager den. Det behöfs icke mera för hjertat.”

Nu mina vänner – afbröt Mannerskog, – är det oss icke lofgifvet att stanna på halfva vägen. Vi hafva den öfre terrassen att beträda; och dit har herr Mesom bjudit oss.

Sedan han ledsagat sina utländska vänner dit upp, och de nedsatt sig på den skönaste platsen på en bänk mellan lummiga träd; vinkade fru Mesom herr Mannerskog som hastigast tillbaka.

Han förstod. Han bugade sig för sällskapet; vände sig till den lilla trappan, gick utföre, och steg bort i byggningen, som utgjorde Mosebackes hemvist.

[398]

ÅTTONDE KAPITLET.
Sista kapitlet i Smaragdbruden.

Både Isabella, Augusta och sjelfva Laurentia .... runkade, hvar för sig, på sina sköna hufvuden af beundran.

Rengel är deruppe! sade fru Mesom.

På dessa ord sprang Mannerskog trappan upp till rummen, der han en gång suttit och hållit sin angenäma undersökning i paketerna.

Vid hans inträde ville Rengel störta i sin ungdomsväns armar.

”Håll blott ett ögonblick!” sade Mannerskog med en viss köld. ”Jag har läst ditt bref, Lars August! jag tycker icke om två saker deruti – vet det. Jag tycker icke om ihjälskjutningen: och ej om din tanke rörande mig. Jag har verkligen varit utrikes på det sättet, att jag varit utomlands. Gömd? Skäms, Rengel!”

”Men,” fortfor han straxt derpå och fattade den andres hand, ”ett tycker jag om: att du cederat bonis. Du kan nu blifva hvad jag skulle vilja kalla någonting. Jag kan göra något af dig. Och jag vill det, jag vill det bestämdt. Huru stora äro dina skulder?”

Akademievännen såg på honom med de största ögon han kunde disponera. – ”Hvad menar du, min bror?” sade han förbluffad.

Jo, jag menar, att innan du började blifva rik karl, gjorde du dig ju känd som snäll konduktör och ritade architektur? Du har ju äfven byggt? Byggt mycket? Förbyggt dig?

[399]

”Hm; det är sant nog.”

Om jag icke bedrar mig, har du snille för hus. Skulle du vilja bygga mig ett par vackra – men jag menar i palatsform, ungefär som operahuset i storlek; dock omgifna af arkader och pelargångar på alla sidor? Vi få väl talas vid. Jag ville hafva tre eller fyra dylika hus uppbyggda, men på förträffligaste sätt. Tror du dig om detta företag, så skall jag gifva det åt dig, hellre än åt en annan, som hufvudsakligast skulle älska att lägga blott grunden. Jag, för min del, älskar pålning mindre. Hvad säger du?

Rengel runkade på hufvudet. ”Nog kan jag det!” utbrast han. ”Men – pour les finances –”

Min gode broder! du har ofta lånat mig pengar –

”Dem har jag fått igen allesammans!”

Nå – det hör icke hit. Jag ville egentligen blott tala om att du lånat mig penningar. Jag gifver dig nu tio tusen riksdaler på ett bräde; men med ett vilkor, nemligen, att du icke återbetalar mig dem. Låt borgenärerna behålla ditt hus, som oss emellan sagdt var ett fult hus; och var dem dermed qvitt! Vill du arbeta hos mig som byggmästare, så skall jag skaffa dig ganska riklig förtjenst. Och behöfver du något mera, så säg mig endast till.

”Min kära Gustaf Carl! Du talar alldeles som en person vid kassa. Huru skall jag förstå allt detta?”

Du skall taga det som det är. Jag är rik. Och dertill var du första orsaken.

”Hvad?”

Rättast och djupast sagdt, var det Gud, som var orsaken dertill. Men i alla fall var det du.

”Det vore väl f-n?”

Ty hade vi icke blifvit så ovänner på Djurgården, som vi blefvo, så hade jag följt med dig till Casino den der dagen. Och då hade jag icke kommit dit jag kom, och blifvit det jag blifvit.

”Men – hvad har du då blifvit?”

Jo – nu min bror! nu kan jag af hela min själs fullaste hjerta säga, att jag är det, som jag alltid sträfvat till att i ordets största och djupaste[400] mening vara, nemligen ingenting.

”Är du ingenting? Men det har du ju alltid varit, Mannerskog?”

Åh lappri; tala ej derom. Det är först när man besitter hvad jag nu har, man kan vara Ingenting, så det förslår. Förut var det bara lappri med mitt Intet. Men nu! Ni skall snart få märka det i Sverige. Kom för närvarande, min gode broder! och ät middag i sällskap med mig och några vänner.

Rengel tog sin hatt med all den gentilesse, som var honom medfödd, och som snarare ökats sedan han gjort konkurs.

De gingo utföre, och mötte nere i farstun herr Mesom, hvilken emottog sin från Hamburg återvändande herr Mannerskog med ett par så öppna armar, att – men i detsamma sågo de friherrinnan Augusta ankomma, hvilket gjorde, att de behöfde sina armar för att aftaga hattarne.

Mannerskog gick genast till Augusta, för att ledsaga henne upp till trädgården. Men till den gode värden yttrade han: ”jag har en helsning från Hamburg, som skall glädja herr Mesom in i själen; jag skall snart framföra den fullkomligare. Vi råkas ju deruppe?

Han nalkades honom och hviskade: ”Herr Mesom! gör mig det nöjet att föreställa värd i dag – icke i afseende på betalningen, hvilken jag gerna erlägger i banko till en sådan man – men för att slippa sjelf utföra en befattning, som jag af ovana icke det minsta förstår.” Herr Mesom bugade mystiskt för det honom tillhviskade; och lofvade, att göra allt.

Mannerskog och Augusta trädde förut.

Mesom och Rengel stego tystlåtne efter.

När man uppkom på öfre terrassen, sågs fru Mesom i samtal med fru Goffin. Den förträffliga värdshusvärdinnan förstog konsten att icke blott gifva menniskor underhåll, utan äfven underhålla dem.

Fru Goffin tycktes rätt road. Men när Mannerskog nalkades, insåg fru Mesom, att en tid kom, som hon borde med noggrannhet iakttaga, för att litet längre bort i trädgården lägga sista hand vid det sköna och snart nog oundgängliga bordet. Man ville denna herrliga dag njuta sin middag ute. Ingenting var klokare och friskare.

[401]

När Mannerskog inkom i kretsen af det öfriga sällskapet, framställde han för alla Augusta, såsom en sin gamla bekanta och bästa vän. Fru Elisabeth gick henne till mötes och omfamnade henne; såsom det sker.

Derefter steg Mannerskog ännu längre fram, tog Isabella vid handen, förde henne till Augusta, och sade: ”detta är min Isabella!” De unga fruntimmerna började mycket noga se på hvarandra; såsom det händer. Deras sköna ögon tycktes finna sig väl af hvarandra, och de begynte utvexla tankar i ord, som ingendera förr hört. Hvardera lade märke till den särskildt intagande klangen i den andras röst – då de begge blefvo afbrutna genom hvad som inträffade.

Herr Mannerskog hade gått till Laurentia, som satt för sig sjelf, ensam och tyst, i sin lilla schäferhatt. Troget hade hon vid sin sida skrinet, hvilket Mannerskog lemnat henne att bära, då de gingo från Hôtel de Frankfurt. Han tog detta nu, steg fram dermed till ett litet rundt trädgårdsbord, och bad alla nalkas.

Med Madame Elisabeth på sin ena sida och herr Mesom på den andra, upptog han den fina nyckeln och uppläste skrinet. Det var tomt, såsom han redan viste. Han vände sig nu till fru Elisabeth och bad henne efter Olivarios föreskrift öppna lönnrummet.

Hon tog klenoden i sina händer, besåg röda purpurbeklädnaden i locket, och upptäckte efter en stunds noggrann undersökning den nagel, hvarom den gamle talat. Hon tryckte derpå, och med något bemödande fick hon den att gifva vika. En tunn skifva öppnade sig. När fru Elisabeth vände om den, sågs den på andra sidan fodrad med blått sammet, likasom hela det rum, som den afhöljde. Men i sjelfva lönnrummet fann hon intet.

Hon häpnade öfver denna oväntade upptäckt; och Mannerskog kände en kall rysning vid tanken på att Olivarios mångåriga arbeten sålunda skulle vara alldeles förlorade. Det är tomt! alldeles rent tomt! utbrast han. Intet hade någonsin förfärat honom så som detta intet.

Herr Mesom steg också ända fram och yttrade: ”Jag tror mitt nådiga herrskap hyser för afsigt att forska i skrinets lönnrum? Och der[402] har man funnit intet? nihil privativum, såsom den vetenskaplige mannen säger? Och det är naturligt, då den Gamle, hvars minne jag vördar såsom min köttsliga faders, icke velat, att ni der någonting skulle finna!”

Har han icke velat, att vi skulle finna någonting der? utropade Elisabeth med långsamma stafvelser. Huru kan herr Mesom påstå det?

”Efter han icke sagt er någonting.”

Jo, utan tvifvel! Han har tydligen befallt oss här ur skrinet upptaga en hans allra dyrbaraste Anteckningsbok; hvilken, sedan han nu sjelf är död, han gifvit herr Mannerskog att ärfva.

”Ah – denne herr Mannerskog? som jag så mycket älskar?”

Se här, min vän! sade Gustaf Carl, och upptog Olivarios ring. Jag hade icke tänkt i sin helhet framföra den varma helsning, herr Olivario Everling-Goffin genom mig skickat till er, värdaste herr Mesom! förr än sedan vi kommit för oss sjelfva. Men jag dröjer ej, då jag nu hör er tala om denna man, min välgörare och lärare. Känner ni igen denna ring? Olivario skänker er genom mig densamma. Den intygar också derjemte, att jag icke ljuger med min helsning, eller i hvad jag för öfrigt säger om skrinet.

Mesom tog klenoden och besåg den. ”Evige, rättmätige Gud!” ropade han och böjde hastigt sitt ena knä till jorden. ”Det är just denna ring jag så många gånger hållit i mina händer! Det, se det är den Gamles tecken: detta sigill med Trädet och Hufvudet vid trädets fot. Dermed har jag å hans vägnar lackat hundrade sinom tusende lackningar! Nu, herr Mannerskog! befall öfver mig! Den, som lemnat mig denna ring ifrån min fordne herre, honom tror jag! åt honom vet jag, att min egen herre gifvit allt hvad han säger. Tala – hvad vill ni, herr Mannerskog?”

Min bäste herr Mesom, säg sjelf hvad jag skall vilja! utbrast den andre. Hvad skall jag tro om denna tomhet i skrinet?

”Hvad ni skall tro, min herre?”

Ja, hvad skall jag tänka derom?

”Hvad ni skall tänka?”

[403]

Ja, hvad skall jag hålla före om allt detta?

”Ni skall tro, tänka och hålla före, att en vis man är en vis man.”

Det har jag alltid gjort, svarade Mannerskog.

”Det har icke synts mig så,” gentog Mesom. ”Eller tror ni väl, att en vis man, som har ett skrin, deruti han vill gömma dyrbarheter, icke göre ett Lönnrum deruti? Jo visst! Men den tjuf, som vill taga bort dyrbarheterna, månne han ej tänker: i detta skrin finnes ett lönnrum? Jo visst! alltså söker tjufven rätt på det; och när han funnit det, så har han funnit det. En man, som gör på detta sätt, har således intet lönnrum i sitt skrin, oaktadt han har ett lönnrum. Men nu vill dock den vise hafva ett sådant, för att bevara sin bästa skatt. Huru skall han då göra? Jo hör – ! Inuti lönnrummet skall han göra ett annat lönnrum. Detta anar icke tjufven. Ty han vet väl, att i skrinet måste finnas lönnrum; men när han träffat ett, och sett det tomt; så måste han tänka: här gifves ingenting! Se – herre, endast så kan en vis man hafva ett egentligt lönnrum, hvilket till någonting tjenar.”

Fru Goffin häpnade öfver en visdom, som gick ända derhän. Hvad? utbrast hon, och Mannerskog utbrast likaledes: här skulle då finnas ett hemligt gömme inuti sjelfva lönnrummet? Förklara detta, Mesom!

Herr Mesom steg fram, tog skrinet med vördnadsfull högtidlighet, visade för allas ögon det blåa lönnrummet, som redan var öppet, och hvilket alla sågo vara tomt; tryckte så på en i blåa sammeten förborgad gyldne nagel, och genast sprang ånyo ett tunnt bräde upp, som utgjorde detta rums botten. Detta bräde var på andra sidan fodradt med gult sammet. Alltså var här nu ett gult lönnrum under det blåa, begge befintliga i locket, och så obeskrifligt tunna, att i dem endast sådana skatter kunde gömmas, som bestodo i hemligheter på papper. Så var äfven fallet nu. Mesom upptog nio finskrifna blad af allra subtilaste chinesiska papper, och öfverräckte dem åt Mannerskog.

”Se der, min herre!” sade han. ”Den som eger och kan begagna dessa underrättelser, besitter några tusen millioner r:dr! Men betrakta de vetenskapliga abbreviationerna! Skulle det verkligen vid tillfälle förhålla sig så, att ni ej kan läsa en rad häraf; så säg blott åt mig![404] jag kan uppläsa alltsammans för er, såsom vanlig ren stil; ty jag har skrifvit många sådana blad efter herr Olivarios diktering.”

Mannerskog emottog dessa dyrbara blad med en djup erkänsla för den Gamle, som skänkt honom dem, och en nästan lika stor för denne herr Mesom, med hvars tillhjelp allenast han nu kunde säga, hvarest i den svenska jorden så många skatter funnos tillgängliga. Endast så var han oberoende af alla de der bankernas möjliga bankrutter. Först nu, af och genom herr Mesom, var han fullt säker karl.

Både Isabella, Augusta och sjelfva Laurentia, som hitburit denna utomordentliga skatt, framträdde för att kasta sina ögon på herr Olivarios skrift. De runkade, hvar för sig, på sina sköna hufvuden, af beundran.

Fru Mesom inträdde nu behagligt från sitt bord i lunden, hvilket hon ordnat der framme på skönaste platsen. Hon stannade midt framför sitt samtliga fremmande, och sade med den fryntligaste uppsyn:

”Mitt herrskap, det är serveradt!”

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Och nu min läsare – om du är billig, hvilket du är – finner du, att historien om Smaragdbruden bör vara slut, emedan Mannerskog har sin Isabella. Men om du ser på mig och frågar efter allt det omätliga, som han med sina oräkneliga skatter uträttade, ej blott i Stockholm, utan öfver hela Sveriges rike, så skall jag säga dig, att det tillhör en annan historia, om hvilken det är händelsen, att den antingen är skrifven, eller icke skrifven. Saken har emellertid sin riktighet, och deruti bestå sjelfva följderna af det rika nordiska arfvet. Det var väl tydligt, att herr Mannerskog, såsom vi i det föregående vid ett par tillfällen sett, skulle känna sig i en underbar ställning, då han i hast såg sig så utomordentligt bemedlad: då han i sina händer egde en möjlighet till sina förslagers utförande, hvarpå han förut icke kunnat tänka. Ingenting i verlden var alltså naturligare, än att han då, i första början, skulle känna sig något förvånad, och ej genast fullkomligen veta, hvarmed han hade att begynna sitt stora verk,[405] eller huru han bäst borde utföra det. Men innan kort påminte han sig alla sina fordna, så ofta genomgångna tankar. Nu intog han en orubblig ställning, fattade en fast utgångspunkt; och allt gick ifrån denna stund, visst ej utan gensägelse från flera håll, men dock oemotståndligen framåt på den säkra bana, som alltid öppnar sig, så fort man, endast hängifven åt sanningen, ej vill utföra annat än det i grund goda. Berättelsen om hela detta utförande tillhör dock, såsom jag förut nämnt, den kommande historien. – Jag förutser väl, att mången ifrare skall förebrå herr Mannerskog för hans muntra lynne; men en sådan förebråelse kan ej komma från annat håll, än det, som icke vet eller icke påminner sig, att just det högsta allvar ganska väl parar sig med en glad sinnesförfattning.

Men huru aflopp det för friherrinnan Augusta? för Laurentia Sonnemond? för Julius Gasbaria, Rengel och framför allt Mesom, som kom till en så förvånande vigtighet? Allt detta tillhör icke berättelsen om Smaragdbruden, utan den andra historien.

Således, min läsare, stanna vi nu. Och då du gjort mig det nöjet att följa mig förbi så många tryckfel och andra fel, om hvilka vi öppenhjertigt skola språka när vi komma för oss sjelfva, så låt mig vid afskedet få bjuda dig ett glas uppriktigt sodavatten, eller två, hos Carlmarkens! Behagar du saft uti?

SLUT.

Appendix A

Note: Man ser, att vi icke alltid haft lätt att på svenska återgifva de äkta tyska uttrycken i brefvet.

Citation Suggestion for this Object
TextGrid Repository (2023). Swedish ELTeC Novel Corpus (ELTeC-swe). Smaragdbruden: ELTeC-utgåvan. Smaragdbruden: ELTeC-utgåvan. European Literary Text Collection (ELTeC). ELTeC conversion. https://hdl.handle.net/21.T11991/0000-001D-4134-D